Bågens Mästare tar vid där del ett, Stäppens Krigare, slutade. Djingis har enat alla stammarna och är nu på väg att starta sin stora invasion av 1200-talets Kina. 

Boken börjar intressant med att Djingis erövrar den sista av de södraste stammarna sedan beger han sig söderut över öknen för att möta sin uråldriga fiende Djinn. En intressant inledning som omedelbart fångade mitt intresse. Tyvärr är detta bokens höjdpunk då större delen av boken inte handlar om Djingis själv utan hans två bröder, som skickas ut på ett hemligt uppdrag för att hitta ett sätt att besegra Djinns stora stenmurar. När perspektivet lämnar Djingis så lämnar också mitt intresse för boken. Relationerna mellan karaktärerna blir mindre intressant än i den första boken. Dynamiken och konflikterna mellan Djingis och de omkring honom finns inte i denna bok, han är den självklara ledaren och det finns inget som hotar hans makt.

Istället för att ha relationskonflikter som håller boken samman blir det istället deras stora fiende som ska måste göra det jobbet. Men Djinn blir aldrig någon riktigt skrämmande fiende. Mongolerna är ute på djupt vatten och är numerärt underlägsna Djinn. Man ska som läsare undra hur de, mot alla odds, ska kunna lyckas? Men när de hela tiden vinner alla strider och fienderna hela tiden agerar som idioter, man får även följa deras generalers perspektiv, så blir aldrig Djinn den skrämmande fienden de behöver vara för att hålla boken levande.

Kanske hjälper det inte till att jag nyligen lyssnade på Wrath of The Khans, av Dan Carlin. Alla sluga manövrar som Djingis gör pratade Carlin om i sin poddcast och därför kom de inte som någon överraskning för min del.

Betyg: 2/5