Det var samtidigt också småbarnsåren. Energin fanns helt enkelt inte alltid. Inte på det sättet som krävs för att sitta ner och verkligen vara med i det man skriver. Men jag klev ändå upp varje morgon. Jag hade läst Miracle Morning for Writers av Hal Elrod och bestämt mig för att det skulle bli en vana. Om jag inte lyckades med det, var det lika bra att ge upp direkt. Att varje dag, oavsett hur lite jag fått sova, lägga till något. Det behövde inte vara bra. Det behövde bara finnas. Det behövde bara vara ett steg framåt.

Bild: Hal Elrod

   

  

Ira Glass, satte ord på känslan jag hade bättre än jag någonsin gjort. Han kallar det för smakgapet. Du har börjat skriva för att du har god smak, du vet hur bra berättelser känns, du känner skillnaden mellan det mediokra och det levande. Men under de första åren räcker inte hantverket till. Det du producerar faller långt under det du vet att det borde vara. Det gapet är det som dödar de flesta. Inte brist på talang. Inte brist på idéer. Utan insikten om hur långt ifrån du fortfarande är.

Det enda sättet att stänga gapet är volym. Göra jobbet. Gång på gång.

Steven Pressfield kallar samma känsla, det där motståndet, för Resistance. I The War of Art skriver han att Resistance är det mest demokratiska fenomenet som finns, det drabbar alla som försöker skapa något. Det är inte ett tecken på att du är fel person för uppgiften. Det är beviset på att uppgiften är värd att göra. Och den enda responsen är disciplin. Göra jobbet. Att bli en professionell, som han beskriver det. Inte i meningen att du får betalt, utan i meningen att du behandlar ditt skapande som ett åtagande snarare än ett humör.

Jag läste James Clear skriva om compounding interest, ränta på ränta effekten, i boken Atomic Habits. Göra lite, varje dag, tills systemet bär dig. Det var inte inspirerande. Men det fungerade, på lång sikt, om man bara höll i.

Och jag höll i. Skrev varje dag. På boken och ett blogginlägg varje vecka. Det slet, känslan var att jag tog två steg framåt och tre steg bakåt, om och om igen, utan att se slutet på den rörelsen.

Bild: James Clear

  

  

Under åren samlade jag på mig fler och fler böcker om skrivande. Inte för att de lovar magi, utan för att varje bok hjälpte mig att förstå resan jag hade påbörjat och det gav mig röster att lyssna på när min egen kämpade.

Alla pratade om On Writing av Steven King så det var en av de första jag läste. Helt värdelös – King skriver på känsla, raka motsatsen mot mig som skriver enligt detaljerade planer som ständigt uppdateras. How I Write Sience Fiction & Fantasy – de gav mig struktur för genrens egna regler. James Scott Bell bröt ner berättelsens arkitektur i Plot & Structure på ett sätt som fick något att klicka. Men med tiden hittade jag andra mer nyanserade böcker också - Twyla Tharp och The Creative Habit lärde mig att kreativitet inte är ett tillstånd du väntar på. Det är ett system du bygger. Henry Millers On Writing påminde om att skrivandet är en livsform, inte ett projekt. Jane McGonigal skrev om hur man kan vara modig och hoppfylld även när framtiden är ovis, i sin bok Imaginable. Elisabeth Norins En romanskola: Tre enkla regler finns inte, visade att det svenska perspektivet på hantverket har sin egen röst, sin egen tradition.

David Goggins Can't Hurt Me och Jocko Willinks Extreme Ownership gav mig något hårdare. Du kan göra mer än du tror, att obehag inte är ett tecken på att du bör sluta, att det snarare är beviset på att du håller på att växa. Inget som är värt att göra är enkelt att göra, då hade alla gjort det. Sluta lyssna på din inre kritiker, ta ut honom till vägrenen och skjut honom i nacken. Han behövs inte nu, bli osårbar – det har aldrig varit enklare att lyckas med ett företagande än vad det är idag för människor orkar inte härda ut längre.

Allt det där hjälpte. Eld på brasan. Men inget skulle vara nog för att göra boken bra. Det var jag tvungen att göra själv.

 

Bild: Collage, Pressfield, Miller & Tharp

  

Gilbert och tanken som kom precis rätt i tid

Det finns sådana ögonblick i livet när man helt oplanerat snubblar över något och förstår först efteråt fattar att det där var en vändpunkt. Inte dramatiskt, inte med trumvirvlar. Bara att något klickar och du plötsligt är en annan person än du var dagen innan.

Elizabeth Gilberts TED-talk om kreativitet var ett sådant ögonblick för mig.

Jag sökte efter mer att lära mig, mer att förstå om skrivandet och om mig själv i relation till det, och där dök talet upp. Hon talade direkt till den delen av mig som bar på ett självpåtvingat ansvar som var för tungt, och som aldrig riktigt var tillfreds. Som ständigt skavde och gjorde skrivandet plågsamt. En mildare röst än David Goggings …

Gilberts tanke är enkel men obekväm, att vi i väst har fått en felaktig bild av vad kreativitet är. Vi tror att geniet bor i individen. Att om du skapar ett mästerverk är du ett geni, och om du misslyckas är det ditt fel. Det är ett orimligt tungt ansvar att lägga på en människa.

I antikens Grekland tänkte man annorlunda. Kreativiteten kom inte från konstnären, den kom genom konstnären. Grekerna kallade den gudomliga kraften för Daimonen. Romarna hade ett liknande ord: Geni. Inte att någon var ett geni, utan att de hade ett geni. En extern kraft. Något som levde vid sidan av dem och ibland, när villkoren stämde, flödade igenom dem.

På sanskrit finns ordet Deva, det gudomliga, det lysande. I vedaskrifterna är Devorna inte personliga gudar med ansikten och egon. De är kosmiska principer, opersonliga energier – eld, vatten, rymdens ordning. Kontrasten är mot Asurerna, krafter som drar åt det egocentriska, det instängda, det som vänder sig mot sig självt.

Kreativitet är en kanal, inte en källa. Det är vad alla dessa traditioner, oberoende av varandra, försöker säga.

 

Bild: Elizabeth Gilbert

  

Problemet med att bara ge upp kontrollen

Jag har än idag lite svårt att helt acceptera det. Det finns en lockande version av Gilberts tanke som kan bli en ursäkt. Om devan gör det – om kreativiteten flödar genom mig och inte från mig – vad är då mitt ansvar? Kan jag skylla på devan när texten är dålig, och ge den äran när det är bra? Det är för enkelt.

För det var jag som öppnade dokumentet de dagarna, trots att jag inte orkade. Det var jag som byggde systemet, läste böckerna, höll i vanan. Pressfield hade rätt om det – Resistance finns där varje dag, och ingen daimon besegrar den åt dig. Det är ditt jobb att dyka upp. Att sätta dig ner på stolen och faktiskt vara där, i görandet. Det gudomliga, om det nu finns, kommer till den som redan sitter vid skrivbordet.

Det jag tror på är en balans. Du kan inte tvinga fram det gudomliga. Men du kan skapa förutsättningarna för att det ska vilja stanna. Disciplinen är din. Gnistan är inte det.

Min erfarenhet av meditation säger att Gilbert har en poäng på ett djupare plan: vi styr inte vad som uppstår i medvetandet. Tankarna dyker upp. Vi är deras första vittne, inte deras skapare. Men vi väljer vad vi gör med dem. Det är vår del i kreativiteten.

Bild: Deva

   

Vad det gav till Devans Dans

Just de här tankarna, Gilberts tal om Devor och att forma det gudomliga, var startskottet för min bok, Devans Dans.

Gilbert berättade om danser i öknen i Afrika. När en dansare verkligen lyckades fånga publiken, när han blev mer än mänsklig och lyste inifrån, då ropade åskådarna Allah, Allah, Allah. Inte som tillrop, utan som erkännande. De såg inte individen längre. De såg något bortom honom, som rörde sig genom honom.

När morerna kom till Spanien blev Allah till Olé. På tjurfäktning och flamenco hörs det ännu. Olé. Det gudomliga. Det var här, bland oss, vi fick se det en kort stund. Sedan återvände det.

Mitt magisystem bygger på Devor, andar som kommer till människor och ger dem krafter. Jag tog Gilberts tanke om daimonen och vävde samman den med Eiichiro Odas djävulsfrukter från One Piece. Kombinationen uppstod nästan av sig självt, vilket kanske säger något om hela grejen.

Men sedan lade jag till en vändning: i min värld fångar människor devorna. Tvingar dem. Det som borde vara en gåva, kreativiteten som flödar fritt genom dansaren, blir ett fängelse. Det är exakt vad som händer när vi tror att geniet bor i oss. När vi försöker äga det i stället för att låta det röra sig.

Devorna förstörs dock inte av att vara fångade – deras essens är oförstörbar. Det som skadas av fångandet är relationen till dem, till det gudomliga, till naturen och till vår upplevelse av nuet. Men essensen överlever, redo att återgå till naturen när människorna dör.

Detta är Damons och Lyriks resa genom serien. Att förstå skillnaden mellan att stöda något och att kontrollera det. Mellan att styra och att påverka. Att öppna handen i stället för att knyta den.

Stort tack till Gilbert och alla de andra författarna för att de var mina Devaor en stund. Och stort tack till alla de andra som hjälpt mig på vägen och gjort att jag fortsatt skriva.

Boken är klar.

   

   

 -------------------------------------------------------------

   

Vill du peppa och säga 'Gud va bra jobbat!', 'Heja, Heja!' Eller - 'Det var fan på tiden.'
Gå in på min författarsida på Facebook, lämna en kommentar och följ mig för att få se när jag får avslag från agenter och förlag.

Överlag har jag två kriterier för vad jag anser vara en snygg framsida.

1. Den ska vara informativ. En bild som ger läsaren en fingervisning om bokens tematik och handling. Gärna med många små subtila detaljer som väcker läsarens intresse.
2. Den ska vara vacker att titta på. Vackert betyder för mig att den ska ha en "konstnärlig ambition". På sätt och vis är alla framsidor ett konstverk men jag tycker ofta att det märks vilka som lagt extra tid och energi på att göra en framsida som inte bara försöker spegla bokens innehåll utan som även gjort något extra för att behaga ögat.

10. Wise Man's Fear av Patric Rothfuss

Rothfuss bästsäljande serie Kingkiller Chronicle är väldigt välskriven men för min del hade jag svårt för den på grund av huvudkaraktären. Framsidan tyckte jag dock var vacker. Jag vet inte vad det är med blommor och naturdetaljer, men något med dem tycker jag bara är väldigt vackert. Hade den tecknade bilden av huvudkaraktären Kvothe, och bakgrunden i allmänhet, varit lite mer detaljerade hade denna framsida troligtvis hamnat högre upp på listan.

9. Ravenor av Dan Abnett

Warhammer har en särskild stil på de flesta av sina framsidor. Ravenor sticker dock ut ifrån mängden med sin avskalade och mer abstrakta framsida. Är man insatt i serien och vem Ravenor är tycker jag att framsidans budskap är väldigt ögonfallande. Men har man inte läst andra Warhammer-böcker kan jag förstå om den förefaller rätt innehållslös. Jag tyckte dock att denna framsida gav ett lager av djup till ett världsbygge som i flera av deras andra böcker blir lite väl mycket fokus på vapen och genetiska superkrigare i en dystopisk framtid. Att boken handlar om en "vanlig" rullstolsburen man i denna värld är extra intressant. 

8. Wheel of Time av Robert Jordan

En av mina favoritserier är Wheel of Time och jag har alltid gillat de svenska utgåvornas framsidor. En särskild förkärlek har jag för Luis Royos framsidor, dock inte lika förtjust i hans mer sexualiserade verk. Kombinationen av de detaljrika karaktärerna, valet av färger till bakgrunden, den klassiska inramningen av gott mot ont och den klassiska symbolen för Tidens Hjul bakom titeln, gör att detta fortfarande en av mina favoriter.

7. King of Thorns av Mark Lawrence

Ytterligare en serie som jag inte var överdrivet förtjust i men tematiken i framsidan spelar verkligen bokens innehåll väldigt väl. Det är nog en av de mörkaste serierna jag någonsin läst och bara av en snabb överblick av framsidan så får man en tydlig bild av vad den här serien handlar om.

6. First Law av Joe Abercrombie

Det här var en sådan bok som jag köpte enkom för dess framsida. Jag kommer ihåg hur jag slogs av dess enkelhet. När man tittar på den för första gången kan man tro att den inte är särskilt informativ. Men blodsdropparna, det gamla pappret, de guldfärgade runorna. Ger alla indikationer vilken typ av värld detta är. På så sätt tycker jag att den både är enkel och utmanande på samma sätt.

5. Narrens Uppdrag av Robin Hobb

Den här boken hade troligtvis kvalat in på top tre om jag gillat serien mer än vad jag gör. Jag älskar färgsättningen, de detaljerade kanterna med insprängda minibilder. Det enda jag har att klaga på är själva bilden i mitten. Jag önskar att den sagt något mer om vilken typ av handling boken har. 

4. Odinsbarn av Siri Pettersen

En avhuggen svans mot en vit bakgrund. Enkelt, smakfullt och eggande. Tittar man lite närmare ser man en slags runa runt svansen, blodkärl och till och med lätt behåring. Den gjorde mig direkt nyfiken på att få veta mer om denna värld. Den fick mig att tänka på en skrivregel som Brandon Sanderson ofta nämner i sina skrivkurser. Välj ut en aspekt av din värld och dyk djupt in i den snarare än att dutta lite på ytan på flera olika aspekter. Precis det har Siri gjort med den här framsidan. 

3. Ondvinter av Anders Björkelid

Här är den boken som kanske allra mest speglar mina två kriterier. Den ska visa något av bokens innehåll. De två tvillingarna står där i mitten av vintern. De ser ensamma och utelämnade ut. Nästan lite rädda. Vilket speglade bokens innehåll väl. Men den har även en smakfull färgsättning och massor av detaljer som fick mig att omedelbart bli sugen på att läsa mer. 

2. Harry Potter av J.K. Rowling

Nästan alla Rowlings framsidor hade kunnat platsa in på den här listan. Men av de sju böckerna tycker jag nog ändå att det är den första boken, De Vises Sten, som har den allra snyggaste framsidan. Det är ett konstverk jag tittar på, nästan mer så än vad det är en bokframsida och jag älskar det. Färgerna, livfullheten, detaljerna och hur väl tematiken speglar den ton som själva boken ger ifrån sig när man läser den.

1. The Hero of Ages av Brandon Sanderson

Vacker, smakfull, det annorlunda perspektivet, känslan av att den speglar en viktig scen direkt ur boken gillar jag mycket. De subtila detaljerna av staden i bakgrunden. Den klassiska känslan av gott mot ont finns med. Extra snyggt tycker jag det är att konstnären valt att ha med fötterna på den femte obligatorn längst uppe till höger på sidan. Jag gillar också nyanserna av pastell vilket gör att även färgsättningen sticker ut från många andra fantasyböcker. Att det sedan också är en av framsidorna till vad jag anser vara en av de bästa fantasytrilogierna någonsin gör detta till ett självklart val för mig.

Är det någon särskild fantasyframsida som du saknar på listan? Vilka är dina kriterier för att en framsida ska få dig att köpa en bok direkt utan att veta mer om författare eller handing?

Varför recenserar du självhjälpsböcker Josef? Är inte det här en blogg om fantasy? Jo, det är det men det är också en blogg om min personliga skrivresa och insikter som hjälper mig att utvecklas. Can't Hurt Me passar in i den kategorin mer än någon annan bok jag läst. 

David Goggins påpekar gång på gång att han inte är speciell på något sätt. Han hade inte någon medfödd talang, han var inte smart eller ens särskilt uthållig som liten. Han fuskade sig igenom skolan, skyllde sina problem på andra och hade svårt att knyta meningsfulla kontakter med omvärlden. Men genom några särskilda principer som han över tid satte upp för sig själv har han lyckats åstadkomma saker som de flesta skulle anse vara galenskap. I denna självbiografi/självhjälpsbok redogör han för de viktigaste händelserna i hans liv och de lärdomar han tagit med sig av dessa händelser. 

Boken börjar med hans hårda uppväxt med en far som misshandlade honom mentalt och fysiskt och med berättelser om hur klasskamraterna sprejade nigger på sidan av bilen. Goggins var bitter, arg och ansåg att världen var emot honom. Sedan bestämmer han sig för att ändra sin världsbild och sakta men säkert börjar saker hända. Från överviktig skolkare till att bli den enda personen i historien att genomföra tre Hell Weeks (Navy Seal-träning) och Ranger-träning. Utöver det har han även tagit förstaplatsen i några av världens tuffaste ultramaratonlopp och satt världsrekord i antal pull-ups på 24 timmar: 4025 stycken. Berättelserna om dessa bravader är intressanta, men det som gör denna ljudbok unik är att Goggins och uppläsaren diskuterar händelserna mellan kapitlen och ger handfasta tips och råd för vad du som lyssnare kan göra i ditt liv för att nå dina mål, oavsett vad de är. 

Här är några av Goggins lärdomar:

  

1. Inställning trumfar motivation

Goggis tror inte på motivation. Det första han säger i boken är "Motivation is crap". Det är lätt att vara motiverad så länge livet omkring oss är bra. Din partner mår bra, barnen mår bra, det går bra på jobbet, solen skiner. Vid dessa tillfällen är det lätt att dra på sig löparskorna. Men när jobbet suger, när familjen har lämnat dig, när det spöregnar ute, då är det svårt att hålla motivationen uppe. Din inställning (purpose) är allt. Det är människor som har en annan inställning än de flesta andra som orkar fortsätta, som sätter på sig skorna och regnkläderna i alla fall. De når sina mål när andra bara kommer halvvägs. Andra kanske kommer att tycka att du är konstig, Goggins säger att han har blivit kallad galen fler gånger än han kan räkna, men han ser det som ett bevis på att han har en inställning som kommer att ta honom dit han vill.

  

2. Var ärlig mot dig själv

Goggins anser att vårt samhälle är för snällt. Vi får lära oss att vi är bra som vi är, att det viktigaste är att försöka, att alla är speciella. Vi får massor av råd från vänner och samhället, råd som gör att vi ger upp på vägen. Han menar att dessa råd lär oss att skylla på allt utom oss själva. Endast genom att vara brutalt ärlig med dig själv, identifiera dina brister och åtgärda dem kan du utvecklas till att bli mer än vad du är idag. Ställ dig framför spegeln och säg som det är. Om du är fet, säg det då. Jag är fet. Om du spelar för mycket tv-spel, säg det då. Jag är en lat jävel som spelar för mycket tv-spel. Jag är inte bra som jag är. Det viktiga är inte att försöka och ge upp när det blir jobbigt. Titta dig i spegeln och säg i stället till dig själv: Jag kan bättre. Jag orkar mer. Jag vågar mer. Självkritik och ärlighet mot dig själv och din omgivning kommer kanske inte göra dig till den mest populära personen, men det kommer att hålla dig på rätt väg.

  

3. Regeln om 40 % 

Ett koncept som Goggins återkommer till flera gånger är regeln om våra 40 %. Det kanske tydligaste exemplet på detta är när han berättar om hur han lärde känna entreprenören Jesse Itzler. Itzler hade sett Goggins springa ett maraton på brutna ben och var helt hänförd av hans förmåga att ta sig förbi den smärttröskel som vanligtvis stoppar andra. Efteråt bad Itzler Goggins att träna honom och kort därefter flyttade han in hos Itzler i en månad. Den första dagen sade Goggins åt honom att göra 100 pull-ups. Efter att ha gjort 14 stycken var Itzler helt slut och förklarade att han inte orkade fler. Goggins sade åt honom att göra en till, vila lite och göra en till. Efter några timmar hade han gjort hundra stycken.  

Goggins visade mig, där och då, att vi är kapabla till så mycket mer än vad vi tror. När din hjärna säger åt dig att du är slut, då har du bara nått ungefär 40 % av din egentliga förmåga. - Jesse Itzler, Living with a Seal

  

4. Kakburken

Goggins har en särskilt förmåga att vända alla motgångar och svagheter till energi för framtida framgångar. Han presenterar flera övningar för hur du kan se tillbaka på ditt liv och finna styrka i det du tidigare gjort, oavsett vilket slags liv du levt. En av dessa övningar handlade om att minnas de gånger du har lyckats. När saker och ting blir jobbiga behöver vi finna styrka i de prestationer vi utfört tidigare. Han ber dig att skriva ner alla de saker du är stolt över. Oavsett om det är fysiska prestationer, arbetsprestationer, sociala eller mentala prestationer. Skriv ner dem på en lapp och lägg dem i en burk. När du känner dig nere, tar du fram burken och påminns om hur bra du kan vara. Enkelt, men betydelsefullt.

  

5. Valka ditt sinne

Goggins huvudsakliga budskap är relativt enkelt. Våga lida lite mer. När saker och ting blir jobbiga, när din hjärna säger åt dig att sluta – det är då utvecklingen är som störst. Han är väldigt noggrann med att påpeka att din egen hjärna är din värsta fiende. Den vet om alla dina rädslor, alla dina svagheter och den är skapad för att hjälpa dig att undvika problem. Den gör det för att skydda dig från de hemska sakerna som finns överallt omkring oss. Men alla som har tränat i sitt liv vet att det är där det börjar bli jobbigt som den största utvecklingspotentialen finns. Detta gäller för fysisk träning men även för mental träning. Din hjärna är elastisk på samma sätt som dina muskler är. Genom att göra saker som du tycker är jobbigt, tränar du dig själv att bli bättre på de sakerna. Hitta dina svagheter, leta rätt på det du är rädd för och ta kontroll över det. Se det inte som hinder att undvika, se det som områden där du har störst utvecklingspotential. Om du tycker att du är dålig på att läsa, läs böcker. Om du tycker att du är dålig på att skriva, sätt dig ner och skriv. Han menar att vi lever i den mest bortskämda tidsperioden någonsin. Samhället säger åt oss att hitta den enkla vägen, att utnyttja våra styrkor i stället för att stärka våra brister. Självklart går det att hitta genvägar och hjälpmedel på vägen men oavsett vilka tips och tricks du använder dig av kommer du aldrig komma runt det faktum att du måste spendera den tiden och energin som krävs för att du ska kunna utvecklas. Hur jobbigt det än må vara. På samma sätt som dina händer valkas om du lyfter vikter på gymmet behöver du också valka ditt sinne inför de problem du onekligen kommer möta genom ditt liv. Gör du det kommer du ha ett försprång på alla andra omkring dig. Ett försprång på de som ständigt undviker de jobbiga sakerna för att de tror att det snabbare kommer leda dem till ett lyckligare liv.

  

Den här boken hjälpte mig att se mina brister som mina styrkor. Den hjälpte mig att hitta sätt att prata med mig själv för att kunna utstå obehag och därigenom nå mina mål. Hans tips är dock inte för alla. Språket är väldigt grabbigt och bitvis rätt rått och om du inte gillar att pusha dig själv, att göra saker som du inte gillar att att göra kommer de flesta av hans budskap att kännas meningslösa. För mig skapade boken dock motsatt känsla. Det råa språket förhöjde känslan av allvar och jag har ofta fått höra att jag har en vinnarskalle som ibland hjälper mig framåt men som ibland också stöter mig mot min omgivning. Har du ett tydligt mål framför dig som du strävar mot, ett mål som du är villig att lida lite extra för att nå – då är det här boken för dig.

  

Betyg: 5 av 5

Vad menar jag med att ett verk är överskattat? Detta är inte en lista där till exempel Farseer-böckerna eller The Broken Empire-trilogin är med för att de är för långsamma eller för dystra. Det är de författarnas respektive stil. Man kan ogilla stilen, men ändå se att båda är välskrivna verk.

När jag menar överskattad gör jag det dels utifrån vad jag fick höra om serien innan jag läste den och hur det skar sig mot min läsupplevelse. Dels slog också alla dessa serier igenom stort när de gavs ut, men om man granskar dem lite närmare är många rätt mediokra. Detta betyder inte att jag anser att dessa böcker är dåliga och det betyder inte heller att jag vill ni ska undvika dem. Tvärtom! Läs dem, men gör det med en rimlig förväntan. Kanske kommer ni då att uppskatta dem mer.

  

10. American Gods av Niel Gaiman

Jag kommer ihåg när jag blev rekommenderad den här boken. Den skulle vara det mest häpnadsväckande som skrivits sedan Tolkien. Gaiman, som jag då aldrig hade hört talas om, skulle vara den mest briljanta fantasyförfattaren som levde. Jag hade minst sagt höga förhoppningar på detta verk innan jag läste den. Gaimans stil är som många kanske vet något säregen. Har ni inte läst något av honom så rekommenderar jag starkt att ni plockar upp något av hans verk för ta del av en annorlunda stil. Om ni väljer American Gods bör ni dock vara medveten om dess största problem enligt mig: huvudkaraktären som ska bära serien är intetsägande. Att hans namn är Shadow är väldigt passande för han har inget karaktäristiskt drag över huvud taget, förutom att han gillar mynttrick, och när han omges av gudar försvinner han likt en skugga. På grund av det och en del andra brister blev boken aldrig så intressant som dess upplägg – att vi människor skapar gudar genom vår tro, byggde upp för.

  

9. A Song of Ice and Fire av George R.R. Martin

ASOIAF eller som serien nu är mer känd: Game of Thrones, är på många sätt ett mästerverk. Redan innan tv-serien släpptes var ASOIAF en relativt välläst fantasyserie, men den hade inte i närheten av den hype som den har nu. Den har fantastiska twister, otrolig karaktärsutveckling och massor av minnesvärda scener. Men precis som flera andra böcker på den här listan är den inte värd den stora hype som den fått. Ett problem som många författare hamnar i är att de inte kan begränsa sin berättelse och denna fälla faller även Martin i. För många perspektivkaraktärer som gör ointressanta saker gör att serien i sin helhet inte är så bra som hypen antyder. Särskilt bok fyra är bland det tråkigare jag läst.

  

8. Shannara Chronicles av Terry Brooks

Den här skulle utan problem kunna hamna högre upp på listan men den är redan allmänt ansedd som en dålig kopia av Sagan om Ringen. När den släpptes var dock hypen kring Shanarra omfattande. Även här kommer jag ihåg hur flera vänner pratade om hur cool serien var. Det är den inte. Vill ni läsa mer om de problem jag har med Shanarra kan jag rekommendera att ni läser en artikel där Mythcreants analyserar första kapitlet av Sword of Shanarra. Den summerar allt som är fel och överhypat med boken och Brooks stil.

  

7. Silmarillion av J.R.R Tolkien och Christopher Tolkien 

Gillade du Sagan om Ringen? Då kommer du älska Silmarillion, den är ännu bättre än Sagan om Ringen. Så presenterades Silmarillion för mig för många år sedan. Vad personen glömde att informera om är att Silmarillion inte är en roman över huvud taget. Det är mer som att läsa en samling av myter eller en historiebok. Delvis intressant men samtidigt extremt torr. Läs Silmarillion om du vill veta mer om hur Middle Earth fungerar men läs den inte om du vill ha en bra berättelse, för det är den inte. Den är inte ens menad att vara en berättelse. 

  

6. Wheel of Time av Robert Jordan 

Wheel of Time är en av mina favoritserier men jag skulle aldrig någonsin rekommendera någon att läsa den om jag inte först varnade dem om dess brister. Likt George R.R. Martin faller även Jordan i fällan att inte kunna begränsa sin berättelse. Det finns över 2000 karaktärer i Drakens återkomst, 129 perspektivkaraktärer och 22 huvudkaraktärer. Detta gör att större delen av serien blir oerhört långsam och ibland går det hela böcker utan att något intressant händer. Jag jublar inombords när jag inser att detta kapitel faktiskt handlar om Rand och till och med i hans eget perspektiv. Om du skulle jämföra WoT med liknande verk idag, som har en betydligt mer krävande marknad att kämpa sig igenom, märks kvalitetsskillnaden snabbt. 

  

5. Kingkiller Chronicles av Patrick Rothfuss

I Vindens Namn var en rätt bra fantasybok där vi får följa den unga pojken Kvothe och hans resa till att bli en kungadräpande magiker. Den berättas av Kvothe själv och hoppar i perspektiv från den gamla bittra Kvote som ser tillbaka på sitt liv och de val han gjort. Många hyllar boken för dess vackra prosa men hur bra är själva handlingen, hur intressant är världsbygget och hur medryckande är karaktärerna? Det är sällan någon som pratar om det.

Man kan tycka att en värld med flera intressanta magisystem och en karaktär som går i skola för att bli magiker skulle innebära att berättelsen skulle innehålla en del magi. Förväntar du dig detta kommer du att bli besviken. Förvänta dig i stället mängder av kapitel där Kvothe kämpar för att få ihop tillräckligt med pengar för att betala skolavgiften, förvänta dig mängder av beskrivningar om hur mycket han älskar musik, och oändligt mycket kärleksbekymmer.

Jag vet inte om det är medvetet från författarens håll, det får vi se om den tredje och avslutande delen av serien blir färdig någon gång, men hela berättelsen är uppbyggd så att Kvothe ska framstå som den coolaste karaktären genom alla tider. Om det presenteras på ett rimligt vis har jag inga större problem med det, men när anledningar till hur fantastisk Kvothe är staplas på hög blir det till slut för mycket. I en scen får vi till och med se hur den här unga pojken charmerar en slags uråldrig sexgudinna som bokstavligen lär honom att bli bra på sex. I vanliga fall dödar denna gudinna alla män hon möter men inte Kvothe, han lyckas behaga henne på ett sätt som ingen annan man tidigare gjort. 

  

4. Belgariaden av David och Leigh Eddings

Detta var den första fantasyserien jag läste och jag fullkomligen älskade den. Men om man skulle läsa dessa böcker idag och om man har läst några fantasyböcker tidigare märker man att de är väldigt klichéartade. Jag har till och med hört talas att Eddings skulle ha skrivit böckerna på detta sätt helt medvetet. Att han aktivt alltså skulle ha tagit så många troper som möjligt för att "maximera" fantasyberättelsen. Jag vet inte om det är sant men det skulle förklara varför böckerna är uppbyggda som de är. Likt flera andra böcker på listan tror jag att folk rekommenderar denna serie av nostalgiska skäl.

  

3. Sword of Truth av Terry Goodkind

Den första boken i Sword of Truth-serien är helt okej om dock också något klichéartad. Men om du fortsätter läsa kommer du ganska snart att märka att serien blir sämre och sämre. Troligtvis eftersom huvudpersonen Richard snabbt blir den bästa svärdsmannen och den bästa magikern i hela världen – för att utmana honom måste Goodkind hela tiden skapa nya, helt orimliga, skurkar och problem att kasta åt hans håll. Att dessa böcker blivit till TV-serie och än idag har miljontals fans är helt bortom mig.

  

2. Harry Potter av J.K. Rowling

Harry Potter är en välskriven bokserie, men förtjänar den verkligen att vara den mest säljande bokserien genom alla tider? Harry Potter är den ultimata överskattade fantasyserien. Jag skulle kunna diskutera problemen med Harry Potter-serien hela dagen men det motverkar hela syftet. I det stora hela är böckerna väldigt bra, de åstadkommer precis det man förväntar sig att de ska göra, men det finns mycket annan fantasy där ute som gör ett bättre jobb än vad Rowling gör med Harry Potter.

  

1. Eragon av Christopher Paolini

Paolini var bara 15 år när han började skriva denna bokserie, och med det i åtanke är Eragon en bra bok. Men att den hamnade på bästsäljarlistor världen över och att den idag har sålt över 35 miljoner exemplar är helt häpnadsväckande. Det gör mig arg bara jag börjar tänka på det. Boken har i stort sett alla fel som en fantasybok bör undvika. Dålig prosa, tråkiga karaktärer och en förutsägbar handling är bara några av dess problem. En trolig förklaring till att den här boken fick så stort genomslag var att Paolinis föräldrar jobbade inom förlagsbranschen och visste hur den skulle marknadsföras.

  

Håller du med om listan? Är det något verk som du tycker saknas?