JL Fantasy

Frankensteins författare - Därför är jakten på perfektion en fälla

17 juni 2025
Frankensteins författare - Därför är jakten på perfektion en fälla

Tänk dig att du kunde sy ihop den ultimata fantasy-författaren. Ta det bästa från alla dina litterära hjältar – episk världsbyggnad, brutal realitet, genomtänkt magi, komplexa karaktärer, briljant dialog, emotionellt djup och atmosfärisk trollbundenhet. Kombinera allt du älskar hos de författare som format din smak. Resultatet borde bli den perfekta boken, eller hur? Den drömbok som alla fantasy-älskare längtar efter – en som prickar alla rätt på samma gång. Men mitt Frankenstein-experiment ledde till en överraskande insikt om konstnärskap.

Vem har inte drömt om den där ultimata boken som rymmer allt: storslagna världar, oförglömliga karaktärer, engagerande dialog, magi som både förtrollar och förbryllar, och en berättarröst som får varje sida att glöda? 

Jag har länge jagat den där känslan – törsten efter nästa bok jag ska läsa som ska pricka precis alla rätt. Men ju mer jag själv skriver (och experimenterar med AI), desto tydligare blir frågan: Vad är det egentligen jag söker? Både i läsandet och i skrivandet. Vad är det jag vill åt och vad är min unika röst, kan jag definiera det? Och vad händer om man försöker skapa något som är perfekt på pappret?

Det var där idén föddes: ett tankeexperiment i sann Frankenstein-anda. Tänk om jag, med hjälp av AI och min egen läslust och erfarenhet av alla hundratals fantasyböcker jag läst, kunde sätta ihop den ultimata författaren – en litterär skapelse som kombinerar allt jag älskar hos Tolkien, Martin, Sanderson, Abercrombie, Lynch, Jemisin och Gaiman. Skulle resultatet bli magi, eller ett monster?

Följ med när jag steg för steg försöker bygga min drömförfattare – och upptäcker varför den perfekta blandningen kanske inte alls är det vi egentligen längtar efter. Kanske finns svaret någon helt annanstans än där jakten började.

  Frankensteins författare

  
Steg 1: Världen – Att ge berättelsen liv och djup

Att bygga världen är nog det absolut roligaste med att skriva fantasy för mig. SO-läraren i mig jublar inombords och vill dra från allt – historia, geografi, politik, sociologi och religion – för att skapa något som känns äkta och mångbottnat. En värld behöver inte vara fullständigt kartlagd från dag ett – blir man någonsin helt klar med ett världsbygge? – men den måste vara tillräckligt rik för att kunna bära berättelsen.

Här är J.R.R. Tolkien för mig den eviga måttstocken. Hans förmåga att skapa inte bara en karta, utan en djup känsla av historia, mytologi, språk och kultur är något jag ständigt återvänder till. Samtidigt uppskattar jag den råa, politiskt laddade och komplexa världsbyggnadsstilen hos George R.R. Martin, där varje hörn känns bebott och varje handling får konsekvenser.

Och just här, i världens själva vävnad, måste vi prata om magisystemet – världens pulserande hjärta. Magin är en av de främsta anledningarna till att jag älskar och skriver fantasy. Jag dras till ett enda grundläggande system som är sammanhängande men mångfacetterat. Brandon Sanderson är en mästare på att definiera de kända tillämpningarna av magi med klarhet och logik – vad är möjligt, och vad är priset?

Men, och det är här det blir en utmaning, vill jag i min perfekta fantasybok också para detta med den där kryddan av det outforskade som finns i George R.R. Martins mjuka magisystem. Hans magi är sällan en uppsättning verktyg för karaktärerna att bemästra, utan snarare en oförutsägbar och ofta farlig naturkraft som inbjuder till genuin förundran och spänning. Att kombinera Sandersons logik med Martins mystik är kanske en omöjlig kombination, men i det här drömreceptet är det precis den spänningen jag är ute efter.

  

Steg 2: Karaktärerna – Berättelsens gnista

Med en värld som börjar ta form kommer det som för många, och även för mig innerst inne, är det allra viktigaste: huvudkaraktärerna. Jag vill att de ska kännas realistiska i sina drivkrafter och brister, men samtidigt vara lite "over the top"; de ska sticka ut och inte bli för vanliga eller slätstrukna. De måste ha det där lilla extra, den där oförglömliga egenheten eller den inre konflikten som gör dem fascinerande.

Min absoluta, centrala förebild här är Joe Abercrombie. Han är mästaren på att skapa karaktärer som är allt annat än polerade hjältar. De är kantstötta, cyniska, moraliskt komplexa och så fullständigt, smärtsamt mänskliga i sin ofullkomlighet. Det är den där råa, ärliga kärnan jag vill åt.

Men till denna Abercrombie-ska själ vill jag addera en specifik sorts dialogstil, och den lånar jag från Scott Lynch. Om Abercrombie skapar det unika, det inre mörkret och de komplexa drivkrafterna, så vill jag ge karaktärerna den glimten av briljans som jag minns från Lynchs dialog i Locke Lamoras Lögner. Jag tänker på de där blixtsnabba, nästan telepatiska, replikskiften som bygger genuina relationer mitt i kaoset. En förmåga att förvandla svordomar och rå jargong till en konstform som säger lika mycket om karaktärerna och deras värld som en lång monolog.

  

Steg 3: Handlingen – Att plantera och väva samman trådarna

Slutligen, när världen och karaktärerna börjar ta form, kommer handlingen. För mig är detta ofta den sista stora pusselbiten, även om planerandet sker parallellt. Frågan blir: Hur kan jag baka ihop duken, med ramen, med världen och karaktärerna och skapa meningsfulla utmaningar och inre konflikter? Målet är att skapa en berättelse så rik på detaljer att den inte bara ger en stark upplevelse, utan också väcker en önskan hos läsaren att återvända till texten för att förstå de nyanser som inte var uppenbara under en första läsning. En röd tråd med hål som fylls upp av en andra eller tredje genomläsning.

Här är Brandon Sanderson återigen en enorm inspirationskälla med sin mästerliga handlingskonstruktion och sitt sinne för takt. En avgörande del av detta är konsten att plantera och bygga upp – lager på lager. Jag älskar när en författare subtilt lägger ut ledtrådar, små frön av information som sedan får gro och växa genom berättelsen. Det är som att skala en lök, där varje lager avslöjar något nytt och bidrar till de där magiska "aha!"-ögonblicken när allt plötsligt faller på plats.

  

Steg 4: Det lilla extra – Temat och kryddan som lyfter allt

När alla de stora bitarna är på plats – värld, karaktärer och handling – kommer finesserna som verkligen får en berättelse att sjunga. Det där som är svårt att definiera, men som man omedelbart känner som läsare. Min erfarenhet är att detta inte är något som planeras i förväg på samma sätt som en plot-twist, utan det är något som växer fram organiskt under själva skrivprocessen.

Men om jag ändå ska försöka att vagt beskriva vad jag menar.

Först och främst behöver en berättelse ett hjärta. Den måste utforska vad det innebär att vara människa – teman som familj, kärlek, sorg, lojalitet eller makt. Jag vill se hur dessa teman i en och samma berättelse utforskas från flera perspektiv, genom karaktärer vars resor hakar i varandra och tillsammans lyfter berättelsen. N.K. Jemisin i The Fifth Season väver med enorm kraft samman det personligt tragiska i karaktären Essun med det episka av en sönderfallande värld, bokstavligen, på ett sätt som berör på djupet.

Man vill åt den där känslan som dröjer sig kvar, den som får världen att kännas unik och verklig. Den som greppar tag i något djupt inom läsaren. Även här finns förebilder, och Neil Gaiman har en sällsynt förmåga att skapa en uppslukande, minnesvärd och ofta unikt magisk atmosfär som förstärker både teman och karaktärer.

  

Kreativitetens mysterium och min egen dröm

Så, hur tusan väver man ihop allt detta till en enda, perfekt berättelse?

Vad blir resultatet när man försöker sy ihop det episka och svartvita hos Tolkien med Martins råa komplexitet, Sandersons intriger med Abercrombies karaktärer och Lynchs dialog? Och hur kryddar man allt med det känslomässiga hjärta som Jemisin skapar och den magiska atmosfär som Gaiman är mästare på? Vilken sorts varelse skapar man i detta litterära laboratorium?

Under den här tankeresan har jag insett att själva premissen är fel. Jakten på den perfekta författaren, på den fulländade syntesen av allt jag beundrar, leder till en paradox. Resultatet skulle inte bli en harmonisk gud, utan troligtvis ett monster av motstridiga viljor. En berättelse kan inte vara både ett mytologiskt epos och en intim, karaktärsdriven thriller på samma gång. Man kan inte ha magi som är både stenhårt logisk och fullständigt mystisk.

Kanske är en författare inte en Dr. Frankenstein som syr ihop delar, utan snarare en skulptör som står framför ett oändligt block av möjligheter. Och i vår tid är AI det ultimata, oändliga marmorblocket – det kan erbjuda allt. Vilken stil som helst, vilken vändning som helst, vilken röst som helst. Det är här den mänskliga, kreativa handlingen blir viktigare än någonsin. Det är i förmågan att säga "nej".

Att våga välja bort. Att medvetet bestämma sig: "Min berättelse ska inte ha hundratals karaktärer. Min magi ska inte förklaras i detalj. Mina karaktärer ska inte alltid vara kvicka i repliken."

Att tro att man kan bemästra och inkludera allt, oavsett om man skriver själv eller regisserar en AI, är en utopisk dröm som ignorerar kärnan i all konst: val. Det fina ligger inte i att bli en perfekt spegel av alla andra, utan i att skapa något eget, något som definieras lika mycket av de vägar man inte tog. Den egna rösten föds inte ur ett försök att vara allt för alla, utan ur det modiga beslutet att vara något specifikt, något unikt, något ofullkomligt mänskligt.

Och kanske är det den verkliga magin. Inte att hitta den perfekta boken, utan att hitta sin egen.

Vad säger ni? Vilka egenskaper eller författare väljer ni medvetet bort för att forma er egen smak? Dela gärna med er i kommentarerna på min Facebooksida!


The Northman - Spoilerfri recension0

22 april 2022

Vacker, brutal och poetisk. Som en blandning av en verklig Conan och Hamlet på LSD.

Kort spoilerfri recension

Vacker, brutal och poetisk. Som en blandning av en verklig Conan och Hamlet på LSD. Påminner också om klassikern Korpen Flyger men med en tydligare Hollywood och action-stämpel.


Var helt begaistrad av filmen från början till slutet. Tänkte flera gånger medan jag såg den "Fy fan va coolt det här är" samtidigt som jag också undrade "Vad är det som händer?!". 

Den går flera gånger rätt djupt in i nordisk mytologi så har man inte koll på varför man hade shamaniska ritualer, vad en valkyria och norna är så kan delar av filmen framstå som väldigt udda för den stannar inte upp och förklarar alla delar.
 
Skarsgård är ett monster i den här filmen, känner knappt igenom honom när han stormar fram och ödelägger allt i sin väg. Kan vara hans bästa framträdande. Birollerna är också alla helt fantastiska - Ethan Hawke, Claes Bang, Anya Taylor-Joy och Willem Dafoe. Men särskilt Nicole Kidman tyckte jag stod ut och närmast tog över hela filmen vid några tillfällen.
 
Har inte sett några av regissören, Robert Eggers, tidigare filmer men blev mycket imponerad av hans förmåga att balansera action, brutalitet, känslor och fantasyelement.
 
Se den på bio medan ni har chans, ljudet och sceneografin är som gjord för en stor skärm.

Betyg 5/5

Den djupare meningen med Fantasy0

03 november 2021

I detta inlägg tar jag mig an den kanske djupaste frågan som jag hittills berört på bloggen. Vilken plats har fantasy i vårt kollektiva medvetande och vad är egentligen meningen med fantasy?

Den djupare meningen med fantasy

Förra veckan lyssnade jag på ett samtal mellan David Fuller och Damien Walter. Samtalet handlade om Dune-serien och om sci fi-genrens djupare mening. Walter menade att sci fi-genren är en symbol för mänsklighetens utåtriktade och framåtsyftande medvetande. Genren speglar den bild vårt samhälle har av framtiden - huruvida den är på väg att bli utopisk eller dystopisk. Om det skrivs mycket dystopier kan det med andra ord vara ett tecken på att något är fel, i en kollektiv bemärkelse, i vår egen samtid. Han menade vidare att genren även speglar mänsklighetens ständiga kamp mot dess närmiljö, mot den teknologiska utvecklingen och mot tidens påverkan. Den ställer frågor om vad miljön och tekniken gör med oss och vad det betyder att vara människa när omgivningen förändras.

En fråga som slog mig var: om detta är meningen bakom sci-fi, vad är då den djupare meningen bakom fantasy? Vilken roll har fantasy som genre för oss? 

Jag tror inte att jag kan ge ett lika djupgående svar på frågan som Walter, men detta är mina tankar.

Sigurd slaying Fafnir

Sigurt Fafnesbane dräper draken Fafner (Från ca år 1000)

  

Fantasy är en sekulär ersättning av den religiösa myten

Vad är fantasy? Det vanligaste svaret man brukar få är att fantasy är en genre som innehåller magi, andra övernaturliga ting och som ofta utspelas i helt fiktiva världar. Detta till skillnad från sci-fi, och så gott som alla andra genrer, som oftast tar avstamp i vår egen historia och som utspelar sig i en framtida värld som skulle kunna vara vår. Denna inramande beskrivning av fantasy är förvisso helt rätt, men den berör inte vilka typer av frågor som genren vanligtvis ställer och den tydliggör inte heller att fantasy som en genre är mer än bara dess inramning. 

På grund av att genren har möjligheten att visa övernaturliga ting blir fantasy ofta en genre som kretsar kring myter. Berättelser som vi ofta inte helt kan greppa, då det inte helt och hållet vilar på rationalitet, men som betyder något för oss på ett djupare plan, ungefär som religioner. Religiösa myter har dock en stor del av västvärldens befolkning lämnat bakom sig, på gott och ont. I och med att fantasygenren och religion rör sig inom liknande ramar fyller den också till viss del det gud-formade vakuum som sekulariseringen av vårt samhälle har skapat för många.

Fantasy berör därför som en genre både omedvetet och medvetet religiösa teman oftare än andra genrer. Detta tar sig uttryck genom att bland annat måla upp det goda och det onda, det ljusa och det mörka, de strukturfrämjande och de kaosartade krafterna. Men även genom att brottas med frågan om vad det egentligen innebär att vara en god moralisk människa. Precis som religioner gör. Hur överkommer vi våra skuggsidor och blir den bästa versionen av oss själva? Hur lever vi meningsfulla liv där vi tar ansvar för oss själva och för vår värld? Vad är godhet och vad är ondska? Fantasy är en genre som ställer stora frågor. I förlängningen ställer den därför också stora krav på författare och deras förmåga att förmedla komplexa bilder och frågor på ett tillgängligt och engagerande vis.

Beowulf dör efter att ha besegrat draken

Beowulf dör efter att ha besegrat draken (Från ca år 700). Målning av John Henry Frederick Bacon

  

Fantasy vänder sig inåt med hjälp av sina övernaturliga ramar

Fantasy blickar inåt och tillbaka på vårt förflutna, även om det ofta är i en fiktiv sekundärvärld snarare än i en verklig historisk form. Den ger oss också i bästa fall en bild av vad vi gjort fel och vad vi kan göra annorlunda för att vara mer moraliska. Den belyser, med hjälp av vidsynta miljöbeskrivningar, udda kulturer och magiska krafter, vad en människa är och kan vara - även om dess omgivning är uppseendeväckande eller rubbad. 

Genren ställer ofta omgivningen på sin spets och gör med magins hjälp en människa till en protagonist som kan förändra hela världen. Fantasy har därmed i grunden ett positivt budskap för hela mänskligheten, men också för varje given individ. För även en liten hobbit eller en vanlig bondpojke kan göra skillnad. Fantasy visar att det finns en önskan djupt inom varje människa - ett hopp om att varje individ ska kunna utvecklas och förvandlas till det bästa han eller hon kan vara. Den säger att kraften finns där inom oss, redo att slunga oss framåt mot det som behöver göras för att världen ska bli bättre. Ingen annan genre visar så tydligt resan från vad det är att vara ung till vad det är att bli vuxen. 

Genren belyser även att människor ständigt letar efter hjältar som kliver fram och gör det som behöver göras. Att vi ser upp till människor som tar steget från att enbart glida med till att ta ansvar. Människor som vågar göra skillnad även när vägen framåt inte alltid är tydlig.

Jag vill också sträcka mig så långt att säga att ingen annan genre har i sin natur överlag en så positiv syn på världen och på vad det innebär att vara människa. (Joe Abercrombie, Mark Lawrence och Robert E. Howard skulle dock kanske inte hålla med om detta). Vi kan alla bli hjältar som rider ut och gör världen till en bättre plats - vad kan vara ett mer positivt budskap än det?

Tiamat

Marduk slåss mot draken Tiamat (Från Babylonien ca 1800 f.kr.)



Shadow & Bone - Recension0

17 maj 2021

Ny påkostad fantasyserie från Netflix som inledningsvis såg ut att vara väldigt välgjord. Men höll den hela vägen in i mål? Här är mina tankar.

Shadow & Bone

Spoilervarning

Shadow & Bone är Netflix och manusförfattaren Eric Heisserers TV-serie som baserar sig på två olika fantasyserier av den amerikanska YA-författaren Leigh Bardugo. Intrigerna från hennes Grishatrilogi och Six of Crows duologi har slagits ihop till en sammanhållen röd tråd.

Grunden för intrigen är kartmakerskan Alina Starkov som växer upp i ett barnhem i staden Keramzin tillsammans med vännen Malyev "Mal" Oretzev. När de en dag ska försöka resa genom The Fold, en enorm vägg av skugga som mer eller mindre delar upp hela den här fantasyvärlden i två delar, attackeras de av skuggvarelser varpå Alina i desperation använder sig av ljusets krafter och det visar sig, även för hon själv, att hon är Solbringaren. Den grisha (det människorna kallar en typ av magiker) som världen tror är den utvalde som en dag ska riva The Fold.

Nu när Alinas krafter upptäcks vill diverse fraktioner runt om hela världen få tag på henne och hon rycks snart ur sin dystopiska, men välkända uppväxt i barnhemmet, in i en värld av ränksmiderier och politiska intriger som kommer att skaka om hela världen.

Grishaverse map

Grishaverse map av Sveta Dorosheva

  

Världsbygget

På ytan verkar världen rätt genomarbetad och intressant med fyra nationer vars maktbalans är på väg att brista. Men allt eftersom säsongen fortsatte saknade jag ytterligare lager kring världen, till exempel dess politiska intriger, religioner och historia. Heisserer har valt att hålla händelseförloppet tätt knutet till Alina och vi får inte se mycket av världen som inte direkt går att koppla till henne. Precis som i Game of Thrones senare säsonger så hade den här serien mått bättre av att gå mer långsamt fram. Om jag fått lite mer information, om världen och de effekter som huvudpersonernas val har på den, hade jag kanske inte känt att serien skyndade fram för att nå fram till vissa, i förväg planerade, händelser.

Alina är en kartmakare och jag önskar att de lagt in någon scen då tittarna fått se hur hon ritar en karta över världen för att ge tittarna något som beskriver avstånden mellan platserna. Istället blir det svårt att få ett grepp över var karaktärerna befinner sig. Jag förstod exempelvis inte att Kerch låg så långt ifrån Ravka och The Fold, utan trodde länge att det var en och samma nation. 

Om det finns en typ av magisystem som jag har svårast för är det mjuka magisystem som låtsas vara hårda. Problemet uppstår när krafterna används för ofta samtidigt som de inte förklaras. Det ser coolt ut när Alina frammanar lysande glober i luften, men vad kan hon egentligen göra och varför ska just hennes krafter vara så mäktiga? I och med att Alina är ny med sina krafter och aldrig riktigt bemästrar dem fullt ut hinner detta inte bli alltför problematiskt. Men de mer udda varianterna av grishor, de som kan ändra utseenden och de som kan stanna andras hjärtan på avstånd, skapar flera Harry Potter-liknande problem utmed berättelsen.

Extra irriterande är Alexanders skuggmagi för att den ofta används för att lösa hans problem. Samtidigt tycks han i flera scener bli överraskad över vidden av sina egna krafter. Han gör saker som han inte verkar ha kunnat göra tidigare, vilket är särskilt konstigt eftersom han har haft sina krafter i hundratals år. Det är som att hans kraft förändras från avsnitt till avsnitt för att passa handlingen.

En annan sak som också relaterar till magisystemet är skjutvapnen och de skottsäkra kläderna. Det är inte för intet som de flesta fantasyberättelser oftast utspelar sig i medeltida världar. Man behöver vara rätt kreativ som författare för att komma runt de problem som uppstår när man introducerar skjutvapen i en fantasyvärld. Det är man inte i den här berättelsen. En av "kråkorna", Jesper, är en mästare med sin pistol. Han är den starkaste karaktären i hela serien, till och med starkare än Alina och Alexander. Han kan träffa vad som helst, dra så snabbt att hans fiender inte ens upptäcker att han skjutit, ja till och med "studsa" sina kulor mellan väggar. Med den förmågan skulle han ensamt kunna besegra hela det lilla palatset på egen hand. För att balansera upp detta håller man tillbaka honom utmed hela serien och försöker hitta på saker för att försvaga honom. Man nämner att han inte har hur många kulor som helst, man introducerar en get som han behöver hålla i för att lugna ner sig i extrema situationer och man ger magikerna "skottsäkra" kläder (men inte masker). Det blir en krock i berättelsens interna logik. Det är okej om magierna inte är trovärdiga i en extern kontext, nästan all fantasy gör så. Men när det kommer till berättelsens egna interna logik är det bra om man håller så mycket som möjligt.

Shadow & Bone characters

Karaktärerna

Skådespeleriet höll inte Game of Thrones-klass men var överlag bra. Problemet uppstår dock när handlingen har så bråttom. Skådespelarna får jobba hårt för att bära upp de styltiga dialogerna. Flera scener och samtal känns påskyndade, planerade och lagda i deras munnar bara för att passa handlingen. Det märks tydligast i kärleksrelationerna. Den mellan Alina och Alexander, hade eventuellt kunnat fungera om den fått mer bakgrund och framförallt mer tid för att förankras och göras mer levande.

Men relationen mellan Matthias och Nina är bortom räddning. Seriens YA-rötter blir plågsamt tydliga när dessa skeppsbrutna fiender tvingas förlita sig på varandra och kärlek uppstår. Det är så icke trovärdigt på så många plan att det krävs en hel harang av dåliga scener för att ens få karaktärerna att se åt varandras håll. Extra idiotiskt var själva skeppsbrottet. Om du hamnar liggande på en planka i mitten av The True Sea spelar det ingen roll hur stark du är och hur länge du kan simma. Nina hade gott kunnat låta Matthias drunkna utan att det hade påverkat hennes möjligheter att ta sig till land. Faktum är att det nog hade hjälpt henne, strömmarna och vågorna hade snabbare fört henne till land om hon puttat honom överbord. 

En relation, och särskilt en scen, som retade mig extra var slutstriden med Alexander. Jag brukar inte göra feministiska analyser men denna var så uppenbar att jag känner mig nödgad. Alina ska vara den starkaste grishan genom tiderna, hon har tränats av vad som verkar vara en av de mest erfarna grishorna i hela världen, och hon har även fått den starkaste "förstärkaren" som finns. Trots det behöver hon räddas i slutet av den kraftlösa Mal. Hon får aldrig chans att visa just hur mycket hon tränat och hur stark hon kan vara i slutstriden. Istället ska Mal hoppa på Alexander och slåss med nävarna mot honom nere i sanden bredvid skeppet inne i The Fold. Att Alexander inte bara använder sina krafter för att göra sig av med honom direkt är bortom mig. Det hade varit mer trovärdigt om Alina hoppat ur båten och räddat, läxat upp och dumpat Mal där och då. 

Shadow and Bone amplifier

Handlingen

Serien följen ett klassiskt YA-hjälteark. Alina är den vackra hjältinnan med dålig självkänsla. Hon är utsatt och vill bryta upp och göra något nytt med sitt liv. De följande fyra avsnitten handlar om att hon måste acceptera att hon är speciell och börja anamma sina krafter. När hon gör det börjar pojkarna, även de snygga och farliga, att dras till henne. Precis när hon står på toppen, och hyllas av till och med kungen och drottningen kommer twisten. Alexander är inte bara lite stygg, han är ondskan personifierad. Något som var uppenbart redan från det andra avsnittet. Denna plot twist blev seriens vändpunkt för min del, men inte till det bättre, utan till det sämre. I de första avsnitten kunde jag reta mig på en del dialoger och en del relationer men i det stora hela förde det åtminstone handlingen framåt till något som kunde bli intressant. När Alexanders rätta sida visar sig känns allt bara förutsägbart och tradigt. Det som tidigare var en något annorlunda spin på en klassisk fantasyberättelse, blir nu "bara" en klassisk YA-fantasyberättelse. Kanske om man fördjupat relationerna ytterligare, byggt upp och gjort plot twisten lite mer oförutsägbar hade det kunnat leverera. 

Sammantaget

Inledningsvis var jag väldigt positiv till serien. Den innehöll bra skådespelarprestationer, påkostade effekter och en intressant tolkning av vad som inledningsvis verkade vara en relativt klassisk fantasyhandling. Gillar man fantasy behövs det ibland inte mer än så. Men rätt snart tyckte jag att serien övergick allt mer in i en förutsägbar, tillrättalagd och stressad YA-stil för min smak.

  

Betyg: 2 av 5


Fantastiken under 2020-talet, Del 13 - Eva Holmquist0

23 september 2020

Under året kommer en rad författare att skriva artiklar på temat Fantastiken under 2020-talet. De har möjlighet att spana efter trender, lämna önskemål, belysa det lilla eller det stora, spinna vidare på och diskutera tidigare författares texter eller överraska i största allmänhet.

Eva Holmquist

Det har varit ett udda år som flera av mina författarkollegor kommenterat. Pandemin kom som en blixt från klar himmel och det trots att forskare varnat för risken av en pandemi under lång tid. För mig personligen var det några månader då jag inte fick något gjort utan befann mig i ett chocktillstånd. Som tur var gick det över så jag kunde slutföra Kimya… ;-)

Pandemin är intressant ur ett annat perspektiv också. Det var en oförutsedd händelse som påverkade våra liv i grunden. Oförutsedd, fundera ett tag på det ordet … Enligt wiktionary definieras oförutsedd ”som man inte trodde skulle vara fallet eller inträffa, och som man inte räknat med eller planerat inför”. Ändå konstaterade jag nyss att forskare varnat för risken för pandemier under lång tid. Varför blev då coronan en oförutsedd händelse? Vi borde ha varit förberedda och vi hade kunnat planera för den. Men det var vi inte och det hade vi inte gjort. 

Vad har då detta med fantastiken under 2020-talet? På jobbet diskuterar vi mycket kring hur vi kan bli bättre på att förutse och hantera oväntade händelser. En av de faktorer som försvårar är att vi förutser framtiden baserat på kunskap om nuet. Därför tar vi inte heller fasta på information om vad som kan hända. Det är här som jag ser att fantastiken har en oerhört viktig roll att spela. Förändringar i världen sker hastigare och hastigare. Vi som människor måste kunna hantera den osäkra situation som det innebär, vilket innebär att vi behöver öka vår beredskap för olika scenarier. Fantastiken kan användas för det genom att visa vad som kan hända i världen och vilka konsekvenser det får, men också förbereda oss för de etiska dilemman som garanterat kommer. Det här gäller oavsett om det är en fantasy- eller science fiction värld som är berättelsens fond.

Kimya

Min förhoppning är att under 2020-talet när behovet av att resonera kring olika framtidsscenarier ökar så kommer fler hitta till fantastiken. Våra böcker kan då användas som ett stöd i de diskussioner som behöver föras, som underhållning och ett sätt att undermedvetet bearbeta osäkerheten i världen. Eftersom fantasy, science fiction och skräck är genrer som handlar om samtiden så tror jag också att fler författare kommer att behandla de utmaningar och etiska dilemman vi står inför. Det kommer att göra att utbudet ökar, men också bredden av olika typer av berättelser. En spännande framtid med andra ord … 

 --------------------------

Eva Holmquist är aktuell med urban fantasy romanen Kimya. Vill ni veta mer kan ni gå in på förlaget Ordspiras hemsida.