JL Fantasy

Författarintervju - Christoffer Pichler0

14 augusti 2019

Christoffer Pichler är 25 år gammal men han har redan hunnit ge ut två av tre böcker i sin Revanianda-trilogi och ska snart disputera som doktor i fysik.

Ensamhetens Hav

Hur skulle du säga att din första bok, Ensamhetens Hav, skiljer sig från andra fantasyböcker?

Alla karaktärerna i boken har sin egen agenda, och beroende på perspektiv, skulle man som läsare kunna sympatisera med olika individer. Även då boken bygger på det klassiska ”goda mot onda”, så är det inte skrivet i sten vem som är vem. Jag tyckte det tillförde ett extra lager av djup till en redan underhållande historia.

Utöver det, så älskar jag själv avslöjanden i historier som ändrar på hur man såg på något. De bästa implementeringarna av detta är när det bara blir logiskt genom hela boken ifall man läser om den och man inser att svaret fanns framför näsan på en hela tiden. Jag säger inte att det finns något sånt i min bok, men jag hade nog ändå rekommenderat att du som läsare borde läsa lika mycket mellan raderna som de faktiska orden som är skrivna.

Berätta mer om Revanianda-trilogin, hur har skrivprocessen bakom den sett ut?

Processen börjar alltid i tankestadiet och förblir där ett tag innan orden så småningom tar form på papper. Frågan ”vad skulle hända om...?” är grunden för allt författande jag gör. Det börjar med att jag hittar en konflikt, karaktär eller koncept att utforska, oftast taget direkt från vardagen, och sedan bygger jag en historia runt det. Bara för att förtydliga så anpassar jag mitt vardagsproblem till en fantasy-värld; jag lever fortfarande på 2000-talet.

Ett stort tema i Revanianda-trilogin är kulturkrockar. Revanierna lever fredligt och kan närmast beskrivas som ett naturfolk. De skyddar sin familj och lever i mindre städer och byar av praktiska skäl. Makthunger har aldrig nått den civilisationen, så de har varken vapen eller någon som bestämmer. Som en konsekvens saknar de också teknologi som andra samhällen besitter, i form av konstruktionsmedel och liknande. Som en skarp kontrast till detta lever människorna i ett typiskt europeiskt feodalsamhälle, med kungafamilj, adel, slavar och allt som kommer med detta. Människoländerna bråkar över mer eller mindre varje liten grej. Så frågan blir då: ”Vad händer när dessa världar kolliderar?”

Enligt din blogg är trilogin planerad att vara färdig 2020. Vad ser du framför dig efter det?

Jag vill göra allt, men realistiskt sett har jag två konkreta planer (utan inbördes ordning). Det första är att ge ut historien om vad som hände i Revanianda-världen 1000 år före händelserna i Ensamhetens Hav, eftersom de händelserna har både ett intressant värde som fristående händelser, men även eftersom de knyter ihop många lösa trådar som vid läsning av Revanianda-trilogin kan kännas oförklarade. Just nu håller jag på att utforska världen genom en rollspelskampanj. Ifall jag gillar det formatet, blir det eventuellt att jag utformar den historien som ett rollspelsäventyr istället för traditionell bok. Den andra planen är mycket diffusare och fortfarande i ett tidigt idéstadium, men det är att skriva en historia som inkorporerar aspekter av mitt fysikjobb om klimatfrågan. Jag tänker uppenbarligen mycket på det eftersom det är ett av mina jobb, så det hade varit kul att kunna strukturera mina tankar på något sätt.

Christoffer Pichler

Vad gör du för att bibehålla en stadig takt genom de olika stadierna i skrivprocessen?

Att bibehålla skrivtakten är en utmaning för alla som skriver, och jag använder ett par motiverande metoder. Jag ser till att skriva varje gång det kliar för mycket i fingrarna för att jag har tänkt på en scen för länge, för då har man den lägsta tröskeln för att börja skriva. Utöver dessa ovanliga stunder, använder jag mig mycket av min korrekturläsare, kollega och vän Joakim Jönsson. Vi diskuterar alternativa händelseförlopp, hittar twister på traditionella element, diskuterar vad som ska skrivas ut och vad läsarna får lista ut själva, och detta triggar oftast den första känslan. När Joakim är bortrest (och resten av min släkt och vänner har flytt från mitt konstanta boksnack), så gäller det bara att sätta sig ner och jobba enligt något schema. Jag tvingar mig aldrig att skriva för mycket på det sättet, men kanske två timmar varje helg, bara för att göra framsteg och hålla historien i tankarna för att möjliggöra att jag börjar bli för besatt av historien igen och jag får den första känslan. Allt kommer tillbaka till att försöka skapa en besatthet och sedan kontrollera den utan att må dåligt själv.

På din hemsida fastnade jag för ett citat som du myntat. "Allt kan lösas med programmering". Jag misstänker att det finns ett djup bakom ett sådant storslaget påstående. Kan du utveckla vad du menar med det.

Det första du måste veta om mig är att jag är lat. Lat och ambitiös, men mer om det senare. Ifall jag får ett problem, försöker jag lösa det genom att skapa ett program. Ett exempel jag brukar använda är att när jag var student ägde jag inte en ugnstermometer och ville tillaga en stek för en middag. Alla recept visade endast tiden i ugnen som ”tills innertemperaturen är 72 grader”. Pengar växer inte på träd när man är student, så jag förberedde steken, tog alla mått på ugnen och steken, och ställde sedan in den i ugnen på 150 grader. Direkt sätter jag mig vid datorn och skapar en tvådimensionell värmetransportsimulering där yttersta lagret av luft behöll 150 grader, även när värme rörde sig mot mitten. Det är spännande att man kan hitta alla värmeledningskoefficienter för olika delar av köttbitar online. Till slut kom simuleringen fram till att det skulle ta 2 timmar på 150 grader att få mitten av steken att bli 72 grader, och det hade gått precis 2 timmar att skapa programmet, så jag tog ut steken och var nöjd. Detta är min variant av att vara lat.

Vilka delar av skrivprocessen tycker du är jobbigast och hur har du programmerat dig själv för att klara av motgångarna?

Bristande tid är den största utmaningen för mig när det kommer att skriva. Tyvärr är jag inte lika fantastisk som en dator, så jag kan inte bara slänga ihop ett program som ser till att en underprocess ”Skriv-En-Bok” går igång varje gång hjärnan har några minuter ledigt. Det hade varit häftigt att kunna göra... Men tills det är fysiskt möjligt, handlar det bara om att skriva in saker i sin kalender och hitta tillräckligt stora utrymmen där man kan sitta ner i ett par timmar och bara skriva.

Den näst största motgången är att när man använder metoden ovan, börjar skrivandet kännas som ett måste och ett jobb. Nu råkar ju författande vara ett av mina jobb, men det gäller att se till att det inte känns så. Det löser jag oftast genom att ibland när jag har ledig tid och borde skriva, programmerar jag istället. Har bland annat börjat jobba på datorspelare som spelar ett populärt ”social deduction game” mot varandra, och så lär dem sig och utvecklas efter varje match. Då kan jag vid nästa lediga stund sätta mig ner och skriva, och känna att jag verkligen vill skriva och att jag inte måste, för jag valde skrivandet över programmeringen.

Vilka metoder har du använt för att försöka nå ut med dina böcker?

Min primära metod går ut på att resa runt och visa upp mina böcker personligen. Det ger mig en chans att förklara nyanserna som skiljer min bok från många andra fantastiska alternativ. Nu på mitt andra år, får jag sedan träffa samma personer igen, fast efter de har läst Ensamhetens Hav, och då kan jag diskutera med dem vad de tyckte och tänkte om idéerna som jag diskuterar i texten. Jag har fått höra olika perspektiv på samma karaktär och jag lär mig mycket av detta. Nu känns det som jag bara skriver och träffar folk för min egen skull, men jag gillar det verkligen. Läsaren får uppenbarligen också en underhållande berättelse med historiska paralleller, så alla vinner.

Utöver att prata med människor, är det svårt att nå ut till en bred publik. Vi är en del författare som samarbetar för att få en starkare röst tillsammans, eftersom det finns många hinder för små förlag och unga författare att komma fram. Men även om det finns hinder, stoppar det inte mig från att försöka. Jag har några idéer på gång, och vi får se vad det blir av dem.

När jag har läst klart Revanianda-trilogin, vad borde jag läsa då om du får bestämma?

Om du inte har satt dig in i den underbara Dragonlance-världen, så bör du göra det nu. Första boken (Dragons of Autumn Twilight) är lite seg i början, men så är alla första böcker som försöker bygga upp en helt ny komplex värld. Därefter finns det så många trilogi-serier i samma värld, så man kan välja de teman man själv tycker är intressanta.

Annars gillar jag väldigt mycket det smarta magi-systemet som används i Eragon-böckerna, eftersom det på ett sätt skulle kunna vara verkligt (om verkligheten bara var lite annorlunda). Att använda magi kräver fysisk energi, likt att du använder en muskel. Det finns även ett par intressanta perspektivkonflikter.

Utöver dessa stora böcker, rekommenderar jag att du ger svenska författare som ännu inte har slagit igenom en chans. Det finns så många olika nyanser av fantasy och sci-fi från författare som väldigt få har hört talas om. Läs på baksidor och hitta den subgenre som passar just dig. Jag tycker många av mina svenska kollegor gör jättespännande historier. Det finns en bra samlingsplattform för fantasyböcker från nystartade författare som heter Fantastikbokklubben.

   

Vill ni veta mer om Christoffer Pichler kan ni gå in på hans hemsida  och Revanianda-trilogin kan ni köpa via Bokus.


Game of Thrones s08e06 - Recension0

25 maj 2019

Det känns konstigt att säga det, men Game of Thrones är över. Åtta år av glädje och chock har nu nått vägs ände.

The Iron Throne

Det sista avsnittet

Jag har sagt det förut men det tåls att sägas igen. Trots allt det negativa man kan säga om säsong åtta och om besluten som skaparna David Benioff och Dan Weiss (D&D) fattat är säsongen oerhört vacker scenografiskt. Även i det sista avsnittet fanns det flera vackra scener. Till exempel den i bilden ovan, när Jon vandrar upp för den trasiga trappan med Targaryenbannern på ena sidan och Drogon på den andra sidan och Dany träder fram dem emellan likt satan själv.

Om jag ska sammanfatta det sista avsnittet handlade de första 30 minuterna om att utveckla Danys tyranniska sida, för att hon sedan skulle kunna avrättas av Jon på ett mera trovärdigt sätt. Det fanns en del fåniga scener, som när Tyrion bara råkade snubbla över sina syskons döda kroppar och när The Dothrakies helt plötsligt respawnat hela sin arme. Men den överhängande stämningen som infann sig när allt hopp lämnat Tyrion var ljuvlig. Jag önskar att vi hade fått se mer av detta än bara genom Tyrions och Jons perspektiv. För min del hade Danys tid på järntronen kunnat få vara en hel säsong i sig självt.

När det var mindre än 40 minuter kvar av avsnittet funderade jag fortfarande hur de skulle hinna få med allt som var kvar. Men efter en scen där Tyrion var tvungen att förklara för Jon just hur ondskefull Dany blivit tog det inte mer än fem minuter innan Dany var död, tronen nersmält och draken borta ur spelet. Fort var det gjort.

Efter det plötsliga mordet hoppade serien några veckor framåt i tiden. En rad frågetecken uppstår kring vad Jon gjorde efteråt men det bemödar sig inte D&D att besvara. Under de sista 30 minuterna fick vi istället ett hopplock av scener ämnade att knyta ihop serien. Det påminde mycket om slutet i Sagan om Ringen när Aragorn krönts och Frodo reser iväg med alverna. Flera av dessa scener kändes lite krystade, andra helt ologiska. Jon måste varit självmordsbenägen och struntat i allt och alla istället för att hävda sin rätt till tronen. Att han är den sanna arvingen, något som byggts upp ända sedan det allra första avsnittet i säsong ett, nämns knappt över huvud taget. Bran väljs istället på rekordtid till kung utan någon bra anledning. Hans nya råd kändes som en klubb för inbördes beundran där i stort sett hela kungadömet glömts bort. Jon fick säga adjö till sina syskon, helt i onödan om du frågar mig, och han fick även klappa Ghost igen, innan han reste norrut med vildlingarna för att få sura i fred. Den bästa scenen för mig var när Brienne skrev ner Jamies gärningar.

Starks

Huvudkaraktärerna

Arya

Var det bara jag som undrade vad som hände med Aryas nya vita häst? Den som uppenbarade sig för henne i slutet av det förra avsnittet? Var de tvungen att avliva den efter alla brännskador?

Arya använde inte sina magiska förmågor en enda gång under sista säsongen. Varför bygga upp detta över två säsonger om de inte hade någon större betydelse för serien? Jag gissar att hennes berättelse kommer att bli väldigt annorlunda i böckerna.

Aryas ark avslutas med att hon väljer att bli en äventyrare. Jag kan förstå att många gillar detta men i min negativa värld räcker det inte att hon en gång, för 17 säsonger sedan, nämnde att hon skulle vilja veta vad som finns väster om Westeros. Gång på gång har hon och de andra Starks pratat om hur viktigt det är att familjen håller ihop men i det här sista avsnittet väljer ändå alla att gå åt var sitt håll utan större protester.

Sansa

Av alla karaktärer i serien är nog Sansa den som behandlats bäst. Hennes karaktärsark från en bortskämd uppväxt till att bli en av landets visaste och mäktigaste kvinnor kändes trovärdigt. Hon genomled en rad fruktansvärda händelser, men lärde sig av det och kom ut stärkt, när många andra skulle ha brutit ihop. 

Jag hade dock svårt för scenen då Sansa valde att göra The North till ett eget kungarike. Som många andra scener kändes det inte tillräckligt uppbyggt och alla de andra hertigarna accepterade det alldeles för enkelt. Åtminstone Greyjoys borde ha protesterat och skapat ett eget kungadöme, särskilt med tanke på att de backade Dany och inte Starks. 

Bran

I förväg spekulerade jag, mest som ett skämt, att de skulle utnämnda Bran till den nya konungen. Jag tänkte att det skulle vara ett av de allra sämsta tänkbara sluten. Dels har han vid upprepade tillfällen sagt att han inte vill eller kunde ta på sig det ansvaret. Dels också för att han är den tråkigaste och mest osympatiska karaktären i hela serien. 

Men jag förstår varför de gjorde det på detta sättet. De ville knyta ihop serien fort och de ville chocka tittarna med ett val som inte kändes allt för uppenbart som till exempel Jon eller Sansa. De förklarade valet med att hans berättelse var speciell i jämförelse med alla andras, på det sättet gav de skenet av att det var ett enkelt val för alla. Om man dock stannar upp och tänker efter lite närmare är hans berättelse inte så speciell. Han föll ut genom ett fönster, blev runtsläpad i sju säsonger och tappade all personlighet. Alla andra vid det där rådet, hade varit ett bättre alternativ än Bran. Att ha en kung som inte kan knyta känslomässiga kontakter känns inte som en bra start för ett nytt kungadöme. Det skulle vara intressant att följa honom i en egen serie, Bran the Rude. Se hur han utnyttjar allas hemligheter, skaffar sig fler och fler fiender och går runt och dissar alla som hjälper honom likt hur han gjorde med Meera Reed i säsong sju. Joffrey skulle ses som en hjälte i jämförelse.

Men värst av allt med hur de knöt ihop Brans karaktär var hur han reagerade på att bli utnämnd till kung.

“I know you don’t want it. I know you don’t care about power. But I ask you now, if we choose you, will you wear the crown? Will you lead the Seven Kingdoms to the best of your abilities from this day until your last day?”

“Why do you think I came all this way?” 

Det första jag tänkte var - Jsså var det här planen hela tiden? Så du har ljugit igenom alla säsonger? Det andra jag tänkte var - Kan du inte bara hålla käften Bran, sluta va så jävla dryg hela tiden. Det här var INTE anledningen till att du reste norr om muren, du bryr dig inte det minsta om vem som sitter på tronen. Detta är åter igen ett karaktärsark som bröts helt och hållet bara för att ge oss tittare en twist som vi inte väntade oss.

Jag hade älskat om vi fått se en scen, precis i slutet, där Bran tar av sig ett par linser eller något och visade att han hade blå ögon likt The White Walkers. Det skulle förklara varför han ville ha tronen OCH varför The Night King dog så enkelt.

Dany

Som jag nämnde förra veckan så gillar jag Danys ark. Människor som tror att de kan skapa utopier själva ofta blir de värsta förbrytarna. Ett tankvärt budskap som jag tycker stämmer väl överens även i vårt samhälle.

Men att plantera ledtrådar här och där som visar att hon inte har den rätta motivation för att bli en bra ledare är inte tillräckligt. Som författare eller producent bör man även visa detta i karaktärens tankar och handlingar och därigenom etablera förändringen. Om de bara drygat ut säsong sju och åtta med några avsnitt till hade vi kunnat få se mer tillbakablickar till Danys förflutna som stärkt denna förvandling. Till exempel hur hon galet skrek att hon ville ha tillbaka sina drakar utanför The House of the Undying. Hur hon brände alla adelsmän i Yunkai. Hur hon lovats, både av alla omkring henne och av profetiorna, att hon ska bestiga järntronen och befria världen från ondska. Vi hade kunnat få se mer av hur Cersei använde civila för att provocera henne. Hur hon lyckades manipulera Dany för att hon var för godhjärtad så att hon tillslut accepterade draken inom sig.

Nu kom istället Danys slut för fort och för enkelt, vilket tog bort all tillstymmelse av känslor jag hade för karaktären. När Jon gråter över hennes döende kropp skrattade jag och tänkte. Oj, det gick fort. Detta kanske är den allra största tragedin med den här säsongen, att scener som hade kunnat vara meningsfulla, istället blir till axelryckningar och skadeglada skratt. Det är talande att avsnittets två mest känslosamma scener istället är när Drogon puttar på Danys kropp och när Jon klappar Ghost.

Jon

Åh dumma Jon. Karaktären som byggts upp till att vara seriens stora hjälte, Azor Ahai, är nu istället ett skämt. Avsnittets allra mest idiotiska scen var den med Jon och Tyrion nere i källaren. D&D måste ha tänkt att de behövde trycka in att Dany är ond i tittarna en sista gång. Utifall någon inte redan hoppat på - DödaDannyTåget. För inte ens efter att Dany bränt ner en hel stad med en miljon invånare accepterar Jon att hon behöver dö. Inte ens efter att han lyssnat på ett tal där hon beskriver att hon ska bränna alla sina fiender till aska. Från Winterfell till Dorn, säger hon utan att blinka. Men han fattar inte. Det krävs istället en scen där Tyrion måste förklara för honom att hon kommer att mörda hela hans familj om hon behöver innan han tillslut gör det som måste göras.

Tyrion

Men snäppet värre än hur Dany och Jon har behandlats är hur Tyrion har behandlats. Han används gång på gång för att föra handlingen framåt istället för att vara en egen karaktär. Han hittar sina syskon döda, bra då har vi knutit ihop den tråden. Han lämnar in sig själv till Dany, bra då kan han få förklara för Jon vad som behöver göras. Han avrättas inte av Greyworm, bra då kan han få hålla ett tal och bestämma vem som ska bli nästa kung. Alla hans scener är bara där för att skynda på handlingen. Jag har aldrig sett en sån här masslakt på karaktärer sedan The Red Wedding.

A song of Ice and Fire 

Avslutande tankar

Sammantaget skulle jag säga att säsongen, och till stor del hela serien, dras av två stora problem som sammanfattar många av de individuella problem som varje avsnitt haft.

Det första är att D&D inte verkade veta vad de skulle göra med seriens magiska aspekter. De röda prästerna, profetiorna, Aryas krafter och särskilt The White Walkers. Alla dessa delar har behandlats ovärdigt.

Troligtvis var det därför de lät Arya döda The Night King, hon behövde få en viktig uppgift att utföra även om den inte hade någonting med hennes karaktärsark att göra.

Faran med att bygga upp en fiende som sägs representera döden självt är att inbitna fantasyfans kommer att tro att detta är den slutgiltiga fienden, för vad kan vara mer slutgiltigt än döden självt. När denna fiende sedan tas hand om i ett enda avsnitt, med hjälp av en liten dolk, sviks fansens förhoppningar. 

Det andra problemet är att särskilt den sista säsongen, men även säsong sex och sju till viss del, är allt för förhastade. D&D ville göra GoT till sju säsonger. Martin å andra sidan tyckte att det fanns material nog för tolv eller tretton säsonger. D&D övertalades tillslut av Martin och HBOs ledning att åtminstone göra den till åtta säsonger. Föreställ er att vi fått 13 säsonger av GoT...

I och med att flera bärande handlingar kortades ner, eller togs bort helt och hållet, föll mycket av det som höll upp serien ihop likt ett korthus. Detta trots att grundidén var god och att scenografin var klockren. För att då kunna hålla ihop serien tvingades huvudkaraktärerna att agera på sätt som inte stämde överens med de ark som byggts upp i de första fem säsongerna. Men det spelar inte någon roll om grundidén är god, eller om du har vackra datoranimerade drakar i varje avsnitt, om inte karaktärerna är älskvärda och trovärdiga.

Trots det bittra slutet i den sista säsongen är jag väldigt glad för det här äventyret. Och vem vet, kanske kan de uppkommande serierna om Sagan om Ringen och Drakens Återkomst axla GoTs mantel.

Tack till alla ni som följt mina recensioner av Game of Thrones under de sista åren. 

Betyg på avsnittet: 2 av 5

Betyg på säsongen: 2 av 5

Betyg på serien: 4 av 5


Game of Thrones s08e05 - Recension0

14 maj 2019

Jag är mer peppad på Game of Thrones än på länge. Inte för att jag hoppas på att serien ska få ett bra slut. Utan för att det är intressant att se på när den gräver sin egen grav. Likt hur en bilolycka kan vara hemsk men ändå spännande att titta på.

Game of Thrones The Bells recension

Likt avsnitt tre tyckte jag att scenografin i avsnittet var väldesignad. Särskilt scenen ovan, när Clegane-bröderna stirrar på varandra i ruinen av Kings Landing med draken flygandes bakom dem. Men även när draken svepte ner och brände skeppen och staden. Till viss del även när byggnaderna kollapsade ner runt omkring Arya och Jon. Helt idiotiskt skrivna men snyggt gjorda. Skådespeleriet var också helt okej. Jag gillade särskilt när Sandor bitterljuvt skrattade åt situationen när han fick döda sin bror om och om igen medan livet höll på att rinna ur honom.

Det var det positiva. Det fanns dock en hel del saker som jag hade problem med. 

  • Tyrion skvallrar på Varys trots att han själv tvivlar och trots att Varys räddat honom flera gånger genom serien. Åter igen ett felaktigt beslut från hans sida. Tyrion har inte fattat ett enda rätt beslut på två säsonger, han är nu en av seriens dummaste personer. Att se ens favoritkaraktär bli så värdelös är bland det mest tragiska med den här säsongen.
  • Tyrion släpper ut Jamie från fångenskap hur enkelt som helst. Ytterligare en scen som tydligt demonstrerar hur de stressat fram den här säsongen.
  • Eurons karaktär är hysteriskt dålig. Så fort han öppnar munnen eller gör minsta lilla gest skrattar jag åt hur dåligt skrivet allt är. Han ramlar i knät på Jamie och börjar skryta om hur han knullat hans syster. Sedan tittar han in i kameran och skryter en sista gång medan han dör "I'm the man who killed Jamie Lannister". 
  • Draken förstör hundratals ballistor utan att ta så mycket som en skråma. I förra avsnittet kunde de inte förstöra en enda.
  • Det Gyllene Kompaniet fick inte strida en sekund. De bygger upp dem till att vara betydelsefulla och coola och sedan får de inte ens lyfta sina svärd. Det finns mycket jag är besviken över med den här säsongen men det var en av de allra största besvikelserna.
  • Cersei står och gråter hela avsnittet och gör INGENTING. Inga tricks, inga dolda planer. Det ondskefulla geniet bara står där och hoppas att allt ska gå hennes väg. 
  • Cerseis och Jamies död. Ingen profetia den här gången heller. Jag gissar att de ville skapa ett slags poetiskt slut till båda karaktärerna men lyckas göra raka motsatsen. Framkrystat och ovärdigt slut på den episka skurk som Cersei varit genom hela serien. Inte lika dåligt som The Night Kings slut, men nära på.
  • Att Arya vänder om helt plötsligt när hon tagit sig hela vägen in till The Red Keep och struntar i sin lista efter några få ord från The Hound var konstigt. Att hon sedan lyckas överleva all förstörelse omkring henne ett dussintal gånger är ännu konstigare. Att hon dessutom sedan rider iväg på en vit häst i slutet av avsnittet. What? Varför? Ska det vara poetiskt eller symboliskt? Väldigt konstigt.

Men värst av allt.

Danys ark från hjälte till skurk kunde ha varit bra. Jag kan se att detta faktiskt är hur böckerna kommer att utspela sig. Att Dany långsamt ska bryta ihop har delvis byggts upp över hela serien. Väldigt Anakin Skywalker-aktigt. Men att i ett enda avsnitt avsnitt gå från att vara arg för att folk inte älskar henne, till att känna sig sviken för att de är rädda för henne, till att tänka "de har rätt, jag ska döda ALLA" är alldeles för ovärdigt. Vi har sett för lite av Danys galna sida för att det här ska hålla ihop. Hon har dödat massor av personer förut men aldrig helt oskyldiga människor. Hon har alltid varit väldigt tydlig med att hon är räddaren av världens alla utsatta människor. The Breaker of Chains. Nu har hon i stället blivit Darth Khaleesi. Hade hon bränt alla soldaterna och Cersei hade jag köpt det, men att bränna hela staden efter att de kapitulerat och även en del av sina egna trupper? Vad som kunde ha varit ett sorgligt slut på en tidigare god karaktär blir nu bara ett stort skämt.

Nu är det ett sista avsnitt kvar. Jag ser fram emot att se hur hon försöker döda Jon och Tyrion i nästa avsnitt. En till rättegång kanske, men denna gång utan ett lyckligt slut? Kommer någon av profetiorna uppfyllas i det sista avsnittet? Kommer Dany vandra fram till järntronen (vore ett mirakel om den inte är täckt av bråte) och se hur aska faller ner runt omkring henne likt visionen hon fick i The House of The Undying? Kommer Jon att bli Azor Ahai i nästa avsnitt när han dödar Dany? Kommer han sticka svärdet genom hennes bröst och få det att fatta eld? Eller är det etablerat nu att D&D helt ignorerar alla profetior?

Det vore åtminstone ett plåster på såren till alla fans där ute som teoretiserat kring profetiorna.

Betyg 1 av 5


Game of Thrones s08e04 - Recension0

10 maj 2019

Game of Thrones fortsätter att gräva sin egen grav. Serien verkar sträva efter att vilja bli ihågkommen som serien med det sämsta slutet någonsin.

The Last of The Starks

Det har gått en vecka sedan Game of Thrones valde att göra sig av med The White Walkers för att i stället fokusera de tre sista avsnitten på konflikten med Cersei och den eskalerande konflikten mellan John och Dany.

Jag var väldigt besviken på avsnitt tre och chockad över att de sumpade många av de handlingstrådar som byggts upp över lång tid. En del personer som jag har pratat med har sagt saker i stil med, "Ja, men serien har varit ganska dålig länge nu så det är inte så överraskande att de gjorde som de gjorde." Så har jag inte känt. Jag har älskat Game of Thrones trots dess brister. Men nu när förra veckans avsnitt verkligen landat hos mig har jag insett att jag gått igenom alla de fyra första sorgestadierna. Chock, ilska, förhandling, depression och är nu på väg in det sista stadiet: acceptans. 

Denna sorgeprocess befästes efter avsnitt fyra. Begravningen i början kändes som en begravning för hela serien. Framför allt för att hoppet om att The Night King ska återvända är bortblåst. Men det var inte den enda bristen.

  • Halva armen överlevde tydligen The Long Night. Nej. Nej. Nej.
  • De klipper bort scenen när Bran förklarar Johns förflutna för sina syskon.
  • De visar en kort scen med Bronn där han "köps" av Tyrion. Ett konstigt slut på hans karaktärsark.
  • Jamie väljer att lämna Brienne och åka tillbaka till Cersei. Hans karaktärsutveckling känns betydelselös.
  • Arya bara drar och lämnar alla utan att säga hej då. Familj verkar inte betyda något för henne.
  • Jon lämnar Ghost utan ett ord eller ens en klapp på huvudet.
  • Scenen då draken blir skjuten hade massor av logiska luckor och väldigt lite efterföljande reflektion. 
  • Missandei ber Dany massmörda alla precis innan hon avrättas. Ovärdigt slut för en karaktär som tidigare varit något av ett moraliskt samvete.
  • Varför dödar inte Cersei alla i slutet med ballistorna? Om de kan döda en flygande drake på flera kilometers håll borde väl de kunna döda några dussintals soldater som står still? 

Det är så många karaktärsark som helt plötsligt vänder tillbaka till ett stadie som de lämnat sedan länge, vilket ger hela säsongen en känsla av tillbakagång snarare än upptakt. Allra värst av dessa är seriens nya skurk, Dany. De har byggt upp för detta genom säsongen och i det fjärde avsnitt blev det tydligt bortom allt tvivel. Trots Tyrions försök har alla personer närmast henne, de som höll henne god, nu lämnat henne. Jorah, Varys, John och till viss del även Greyworm och Missandei. Den enda som är kvar är Tyrion och om jag gissar rätt så kommer även han att byta sida i kommande avsnitt när Dany börjar avrätta alla som stått på Cerseis sida. Även om jag alltid velat ha John på tronen i stället för Dany, tycker jag inte att detta är ett värdigt slut på hennes karaktärsark. Karaktären har utvecklats genom alla säsonger till att bli en stark individ som kan ta ansvar trots att detta ansvar många gånger gått emot det hon innerst inne velat ha: järntronen. Hon har skjutit upp det hon anser vara sitt, för folkets bästa. Men i stället för att hon även i denna sista säsong skulle övervinna sitt begär genom att lämna över makten till Jon eller någon annan, har hon i stället helt uppslukats av det och blivit ond likt sin far. Därför tror jag att hon kommer att dö i sista avsnittet, troligtvis blir det Jon som måste döda henne.

Nästa avsnitt verkar bli ytterligare ett långt stridsavsnitt och i kaoset kommer Jamie, Arya och The Hound smita in i Kings Landing för att reda ut sina karaktärsark. Därefter kommer det sista avsnittet att avsluta kampen om järntronen och ge lite avslutande scener som knyter ihop eventuella trådar som inte fått plats.

Betyg: 1 av 5


Game of Thrones s08e03 - Recension0

03 maj 2019

Ris och ros kring veckans avsnitt av Game of Thrones.

The Long Night

Det positiva

Rent visuellt var detta ett seriens bästa avsnitt. Jag slås gång på gång hur skönt det är att få se en fantasyserie med så bra budget. Jag har hört många klaga på hur mörkt avsnittet var och det håller jag med om. Men samtidigt gav skuggorna och eldarna hela striden en unik ton som bidrog till känslan att detta var en strid mellan liv och död. Det är synd att det ska spela så stor roll huruvida man har en stor HD skärm hemma eller inte, men jag har hört flera vänner som hade det säga att de inte tyckte att avsnittet var särskilt svårt att följa. Det var flera scener som både var spännande och skrämmande att se på. 

  • När Dothrakierna red med flammande svärd och brinnande katapultstenar ovanför likt den röda meteoren som på sätt och vis startade allt i början av serien.
  • När Jon och Dany stod och såg ner på när samma armé försvann inom loppet av några sekunder. 
  • När den odöda armén svärmar över de levande och omedelbart visar hur meningslös striden är.
  • Drakstriden i luften var välgjord även om det var lite svårt att se exakt vad som hände i några sekvenser.
  • När Dany brände The Night King utan att det gjorde någon skillnad.
  • När jätten stormar in genom Winterfells portar och slår undan Lyanna Mormont i ett ögonblick.

Kort och gott alla delarna där hopplösheten i denna strid togs upp var ljuvliga.

  

MEN...

Tidigare har jag kunnat ignorera många av de brister som serien haft genom att bortförklara dem med "de har inte George R.R. Martins skrivande att falla tillbaka på", "de klarar inte av att jonglera alla karaktärerna", "om serien ska ha någon framåtrörelse alls så behöver de bortse från en del logistiska problem, som till exempel att det inte går att rida över hela Westeros inom loppet av ett avsnitt".

Men att bara döda av The Night King på det här sättet, utan att ens beröra profetiorna, utan att beröra hans motiv eller skapelse. Utan att nämna symbolerna som både han och The Children of the Forest lämnade efter sig. Hans oförklarade koppling till Bran och till "döds-/isguden" som han sägs representera.

The White Walkers har byggts upp under åtta säsonger till att vara något mer än "bara" zombies som törstar efter att äta hjärnor. Om de endast vore ett vapen som skapades av The Children of the Forrest utan någon ytterligare mening än att döda människor borde de ha svärmat över Bran och ätit honom hel. Men de är inte bara hungriga zombies. Det har funnits ett intellekt bakom deras blåa ögon som gjort dem mer skrämmande än många andra skurkar. Att inte beröra det över huvud taget gjorde fantasynörden i mig besviken. 

Jag har beklagat mig över att vi inte fick någon framåtrörelse i de två första avsnitten och hoppades därför att det här tredje avsnittet skulle göra det värt väntan. Även om avsnittet var snyggt och hade en del coola sekvenser så fick vi ganska lite framåtrörelse även i det här 1 timme och 18 minuter långa avsnittet. Den odöda armén attackerade, några bikaraktärer dog, och The Night King dog. Jag hade väntat mig betydligt mer. Vi såg ingen egentlig karaktärsutveckling. Inte heller något mer minnesvärt offer från någon av huvudkaraktärerna. Om till exempel att Jon eller Dany hade dött (vilket de nästan gjorde ungefär 100 gånger). Eller att vi åtminstone, som jag redan nämnt, fått någon slags återkoppling till all den mystik som omgivit The White Walkers, hade jag uppskattat avsnittet mycket mer.

Nu väntar tre avsnitt som ska reda ut vem som ska bli nästa kung eller drottning på järntronen. Jag älskar Cersei som antagonist. Men, kampen om vilket hus som ska sitta på tronen känns meningslöst i jämförelse med kampen om allt liv ska utplånas av de döda. Kan jag hoppas på att The Night King inte är helt utplånad och att han kanske åter igen ska komma med i spelet? Om de får in en sådan twist skulle jag vara överlycklig och mycket av den kritik jag riktat mot det här avsnittet skulle stävjas. Men jag tror tyvärr att det är att hoppas på för mycket.

Betyg 2 av 5