JL Fantasy

Shadow & Bone - Recension0

17 maj 2021

Ny påkostad fantasyserie från Netflix som inledningsvis såg ut att vara väldigt välgjord. Men höll den hela vägen in i mål? Här är mina tankar.

Shadow & Bone

Spoilervarning

Shadow & Bone är Netflix och manusförfattaren Eric Heisserers TV-serie som baserar sig på två olika fantasyserier av den amerikanska YA-författaren Leigh Bardugo. Intrigerna från hennes Grishatrilogi och Six of Crows duologi har slagits ihop till en sammanhållen röd tråd.

Grunden för intrigen är kartmakerskan Alina Starkov som växer upp i ett barnhem i staden Keramzin tillsammans med vännen Malyev "Mal" Oretzev. När de en dag ska försöka resa genom The Fold, en enorm vägg av skugga som mer eller mindre delar upp hela den här fantasyvärlden i två delar, attackeras de av skuggvarelser varpå Alina i desperation använder sig av ljusets krafter och det visar sig, även för hon själv, att hon är Solbringaren. Den grisha (det människorna kallar en typ av magiker) som världen tror är den utvalde som en dag ska riva The Fold.

Nu när Alinas krafter upptäcks vill diverse fraktioner runt om hela världen få tag på henne och hon rycks snart ur sin dystopiska, men välkända uppväxt i barnhemmet, in i en värld av ränksmiderier och politiska intriger som kommer att skaka om hela världen.

Grishaverse map

Grishaverse map av Sveta Dorosheva

  

Världsbygget

På ytan verkar världen rätt genomarbetad och intressant med fyra nationer vars maktbalans är på väg att brista. Men allt eftersom säsongen fortsatte saknade jag ytterligare lager kring världen, till exempel dess politiska intriger, religioner och historia. Heisserer har valt att hålla händelseförloppet tätt knutet till Alina och vi får inte se mycket av världen som inte direkt går att koppla till henne. Precis som i Game of Thrones senare säsonger så hade den här serien mått bättre av att gå mer långsamt fram. Om jag fått lite mer information, om världen och de effekter som huvudpersonernas val har på den, hade jag kanske inte känt att serien skyndade fram för att nå fram till vissa, i förväg planerade, händelser.

Alina är en kartmakare och jag önskar att de lagt in någon scen då tittarna fått se hur hon ritar en karta över världen för att ge tittarna något som beskriver avstånden mellan platserna. Istället blir det svårt att få ett grepp över var karaktärerna befinner sig. Jag förstod exempelvis inte att Kerch låg så långt ifrån Ravka och The Fold, utan trodde länge att det var en och samma nation. 

Om det finns en typ av magisystem som jag har svårast för är det mjuka magisystem som låtsas vara hårda. Problemet uppstår när krafterna används för ofta samtidigt som de inte förklaras. Det ser coolt ut när Alina frammanar lysande glober i luften, men vad kan hon egentligen göra och varför ska just hennes krafter vara så mäktiga? I och med att Alina är ny med sina krafter och aldrig riktigt bemästrar dem fullt ut hinner detta inte bli alltför problematiskt. Men de mer udda varianterna av grishor, de som kan ändra utseenden och de som kan stanna andras hjärtan på avstånd, skapar flera Harry Potter-liknande problem utmed berättelsen.

Extra irriterande är Alexanders skuggmagi för att den ofta används för att lösa hans problem. Samtidigt tycks han i flera scener bli överraskad över vidden av sina egna krafter. Han gör saker som han inte verkar ha kunnat göra tidigare, vilket är särskilt konstigt eftersom han har haft sina krafter i hundratals år. Det är som att hans kraft förändras från avsnitt till avsnitt för att passa handlingen.

En annan sak som också relaterar till magisystemet är skjutvapnen och de skottsäkra kläderna. Det är inte för intet som de flesta fantasyberättelser oftast utspelar sig i medeltida världar. Man behöver vara rätt kreativ som författare för att komma runt de problem som uppstår när man introducerar skjutvapen i en fantasyvärld. Det är man inte i den här berättelsen. En av "kråkorna", Jesper, är en mästare med sin pistol. Han är den starkaste karaktären i hela serien, till och med starkare än Alina och Alexander. Han kan träffa vad som helst, dra så snabbt att hans fiender inte ens upptäcker att han skjutit, ja till och med "studsa" sina kulor mellan väggar. Med den förmågan skulle han ensamt kunna besegra hela det lilla palatset på egen hand. För att balansera upp detta håller man tillbaka honom utmed hela serien och försöker hitta på saker för att försvaga honom. Man nämner att han inte har hur många kulor som helst, man introducerar en get som han behöver hålla i för att lugna ner sig i extrema situationer och man ger magikerna "skottsäkra" kläder (men inte masker). Det blir en krock i berättelsens interna logik. Det är okej om magierna inte är trovärdiga i en extern kontext, nästan all fantasy gör så. Men när det kommer till berättelsens egna interna logik är det bra om man håller så mycket som möjligt.

Shadow & Bone characters

Karaktärerna

Skådespeleriet höll inte Game of Thrones-klass men var överlag bra. Problemet uppstår dock när handlingen har så bråttom. Skådespelarna får jobba hårt för att bära upp de styltiga dialogerna. Flera scener och samtal känns påskyndade, planerade och lagda i deras munnar bara för att passa handlingen. Det märks tydligast i kärleksrelationerna. Den mellan Alina och Alexander, hade eventuellt kunnat fungera om den fått mer bakgrund och framförallt mer tid för att förankras och göras mer levande.

Men relationen mellan Matthias och Nina är bortom räddning. Seriens YA-rötter blir plågsamt tydliga när dessa skeppsbrutna fiender tvingas förlita sig på varandra och kärlek uppstår. Det är så icke trovärdigt på så många plan att det krävs en hel harang av dåliga scener för att ens få karaktärerna att se åt varandras håll. Extra idiotiskt var själva skeppsbrottet. Om du hamnar liggande på en planka i mitten av The True Sea spelar det ingen roll hur stark du är och hur länge du kan simma. Nina hade gott kunnat låta Matthias drunkna utan att det hade påverkat hennes möjligheter att ta sig till land. Faktum är att det nog hade hjälpt henne, strömmarna och vågorna hade snabbare fört henne till land om hon puttat honom överbord. 

En relation, och särskilt en scen, som retade mig extra var slutstriden med Alexander. Jag brukar inte göra feministiska analyser men denna var så uppenbar att jag känner mig nödgad. Alina ska vara den starkaste grishan genom tiderna, hon har tränats av vad som verkar vara en av de mest erfarna grishorna i hela världen, och hon har även fått den starkaste "förstärkaren" som finns. Trots det behöver hon räddas i slutet av den kraftlösa Mal. Hon får aldrig chans att visa just hur mycket hon tränat och hur stark hon kan vara i slutstriden. Istället ska Mal hoppa på Alexander och slåss med nävarna mot honom nere i sanden bredvid skeppet inne i The Fold. Att Alexander inte bara använder sina krafter för att göra sig av med honom direkt är bortom mig. Det hade varit mer trovärdigt om Alina hoppat ur båten och räddat, läxat upp och dumpat Mal där och då. 

Shadow and Bone amplifier

Handlingen

Serien följen ett klassiskt YA-hjälteark. Alina är den vackra hjältinnan med dålig självkänsla. Hon är utsatt och vill bryta upp och göra något nytt med sitt liv. De följande fyra avsnitten handlar om att hon måste acceptera att hon är speciell och börja anamma sina krafter. När hon gör det börjar pojkarna, även de snygga och farliga, att dras till henne. Precis när hon står på toppen, och hyllas av till och med kungen och drottningen kommer twisten. Alexander är inte bara lite stygg, han är ondskan personifierad. Något som var uppenbart redan från det andra avsnittet. Denna plot twist blev seriens vändpunkt för min del, men inte till det bättre, utan till det sämre. I de första avsnitten kunde jag reta mig på en del dialoger och en del relationer men i det stora hela förde det åtminstone handlingen framåt till något som kunde bli intressant. När Alexanders rätta sida visar sig känns allt bara förutsägbart och tradigt. Det som tidigare var en något annorlunda spin på en klassisk fantasyberättelse, blir nu "bara" en klassisk YA-fantasyberättelse. Kanske om man fördjupat relationerna ytterligare, byggt upp och gjort plot twisten lite mer oförutsägbar hade det kunnat leverera. 

Sammantaget

Inledningsvis var jag väldigt positiv till serien. Den innehöll bra skådespelarprestationer, påkostade effekter och en intressant tolkning av vad som inledningsvis verkade vara en relativt klassisk fantasyhandling. Gillar man fantasy behövs det ibland inte mer än så. Men rätt snart tyckte jag att serien övergick allt mer in i en förutsägbar, tillrättalagd och stressad YA-stil för min smak.

  

Betyg: 2 av 5


Fantastiken under 2020-talet, Del 13 - Eva Holmquist0

23 september 2020

Under året kommer en rad författare att skriva artiklar på temat Fantastiken under 2020-talet. De har möjlighet att spana efter trender, lämna önskemål, belysa det lilla eller det stora, spinna vidare på och diskutera tidigare författares texter eller överraska i största allmänhet.

Eva Holmquist

Det har varit ett udda år som flera av mina författarkollegor kommenterat. Pandemin kom som en blixt från klar himmel och det trots att forskare varnat för risken av en pandemi under lång tid. För mig personligen var det några månader då jag inte fick något gjort utan befann mig i ett chocktillstånd. Som tur var gick det över så jag kunde slutföra Kimya… ;-)

Pandemin är intressant ur ett annat perspektiv också. Det var en oförutsedd händelse som påverkade våra liv i grunden. Oförutsedd, fundera ett tag på det ordet … Enligt wiktionary definieras oförutsedd ”som man inte trodde skulle vara fallet eller inträffa, och som man inte räknat med eller planerat inför”. Ändå konstaterade jag nyss att forskare varnat för risken för pandemier under lång tid. Varför blev då coronan en oförutsedd händelse? Vi borde ha varit förberedda och vi hade kunnat planera för den. Men det var vi inte och det hade vi inte gjort. 

Vad har då detta med fantastiken under 2020-talet? På jobbet diskuterar vi mycket kring hur vi kan bli bättre på att förutse och hantera oväntade händelser. En av de faktorer som försvårar är att vi förutser framtiden baserat på kunskap om nuet. Därför tar vi inte heller fasta på information om vad som kan hända. Det är här som jag ser att fantastiken har en oerhört viktig roll att spela. Förändringar i världen sker hastigare och hastigare. Vi som människor måste kunna hantera den osäkra situation som det innebär, vilket innebär att vi behöver öka vår beredskap för olika scenarier. Fantastiken kan användas för det genom att visa vad som kan hända i världen och vilka konsekvenser det får, men också förbereda oss för de etiska dilemman som garanterat kommer. Det här gäller oavsett om det är en fantasy- eller science fiction värld som är berättelsens fond.

Kimya

Min förhoppning är att under 2020-talet när behovet av att resonera kring olika framtidsscenarier ökar så kommer fler hitta till fantastiken. Våra böcker kan då användas som ett stöd i de diskussioner som behöver föras, som underhållning och ett sätt att undermedvetet bearbeta osäkerheten i världen. Eftersom fantasy, science fiction och skräck är genrer som handlar om samtiden så tror jag också att fler författare kommer att behandla de utmaningar och etiska dilemman vi står inför. Det kommer att göra att utbudet ökar, men också bredden av olika typer av berättelser. En spännande framtid med andra ord … 

 --------------------------

Eva Holmquist är aktuell med urban fantasy romanen Kimya. Vill ni veta mer kan ni gå in på förlaget Ordspiras hemsida.  


Oskar Källner - Författarintervju0

31 augusti 2020

Jag har följt Oskar Källners författarskap med stort intresse under flera år. Hans noveller har vunnit tävlingar, hans förlag Fafner har stått för flera intressanta satsningar och idag har han ett långtgående bokkontrakt med Grand Agency och Raben och Sjögren. I denna författarintervju försöker jag ta reda på vilka beslut han fattat och vilka strategier han valt som lett till denna framgång.

Oskar Källner

Jag skrev faktiskt en rad intervjufrågor till dig redan för två år sedan när jag började göra författarintervjuer men valde tillslut att inte fråga dig om en intervju då. Jag ville vänta på ett lämpligare tillfälle och nu har den stunden kommit. Du är aktuell med en ny bokserie, Imperiets Arvingar. En illustrerad rymdopera riktad till 9-12 åringar. Kul att äntligen ha dig här.

Tack så mycket. Roligt att du hörde av dig. Alltid kul att prata lite om skrivande och författande.

Du har skrivit på allvar i lite drygt 10 år om jag förstår saken rätt. Du debuterade 2011 med boken Drakhornet som tog cirka tre år att skriva. Sedan dess har ditt skrivande gått igenom lite olika faser. Vilka beslut har du fattat under din författarkarriär, som du då tvekade över, har i efterhand visat vara sig rätt väg? 

Ärligt talat har jag nog inte tvekat över några beslut på vägen. Jag är inte en som brukar tveka. Jag är mer typen som tittar över möjligheterna, ser en framkomlig väg, och sedan kör jag. Inte heller vet jag med säkerhet vad som var ”rätt”, eftersom jag inte vet vad som hade hänt om jag valt annorlunda. Men det jag kan säga är att jag tror på att alltid låta passionen vara drivmotorn i vad man än gör. Att vara författare och kreatör tar väldiga mängder kraft och envishet. Då är det en fördel om man verkligen älskar det man gör för att orka slutföra sina projekt. Sedan kan självklart alla vara trötta på sin text när det är dags för femte redigeringsrundan. Men om där finns en grundläggande glädje i det man gör så finns där också en annan bärkraft.

Den fas som jag är mest intresserad av är en del av ditt liv som jag hört dig nämna i flera andra intervjuer, men jag skulle vilja gå lite djupare in i den. I Marcus Olaussons podd Ordbyting sade du bland annat - att efter att du gav ut din andra bok, Skogens Hjärta, gick du in i en period där du inte skrev alls på ett år och blev lite deprimerad. Berätta mer om den fasen och hur dina tankar gick då kring ditt skrivande.

Det hade nog egentligen ganska lite att göra med skrivandet som sådant. Snarare var det oerhört mycket annat som hände i livet, som att bl.a. vi fick fler barn till familjen. Det är så klart en källa till mycket glädje, men alla som någon gång haft småbarn vet också hur oerhört dränerad man kan vara. Ibland orkar man liksom inget annat. Och kanske är det så det ska vara. Barnen måste komma först. Alltid. Men efter en längre period då jag inte hunnit skriva så märkte jag ju att jag inte mådde bra. Det var en ny erfarenhet. Att utan det utloppet för min kreativitet så var det något i mig som sakta vittrade sönder. Så jag ville börja skriva igen. Men efter att inte ha gjort det på ett år undrade jag nästan om jag fortfarande kunde, eller om jag helt hade glömt av hantverket.

Någonting släppte dock därefter. Du blev tvåa i en stor Bonnier-tävling och fick upp farten på ditt skrivande igen. Du kom ut med en rad olika noveller och gjorde lite olika satsningar med Fafner under de kommande åren som banade väg för din framgång idag. Det här kanske blir en något otydlig och mångfacetterad fråga, men skulle du kunna berätta lite mer om det skiftet. Vad var det som ändrades i dig själv och i ditt skrivande? Var det bara den där tävlingen eller något annat, kanske på en mer vardaglig och kanske personlig nivå, som också förändrades? 

Visst var det där hederspriset väldigt betydelsefullt. Det första jag skrivit på över ett år och det gick och vann en tävling med flera hundra bidrag. Det var en stor klapp på axeln. Jag visste tydligen vad jag pysslade med.

Sedan tror jag att det handlade om självinsikt. Jag insåg att jag hade förvandlats inuti. Hade tagit det där oåterkalleliga steget ut i en ny verklighet. Jag var nu en skrivande människa. Det skulle alltid vara en del av mig, och jag skulle aldrig kunna vara utan det.

Det gjorde att jag ändå började prioritera min egentid igen. Såg till att få tid över här och var till att skriva. För det var viktigt nog att prioriteras.

Ett av mina främsta hinder just nu är tid. Du varnade mig lite skojsamt på Swecon 2017 att jag borde ge upp skrivandet eftersom jag då väntade mitt andra barn. Nu har jag tre... Du har själv fyra barn, ett jobb och driver eget förlag, utöver att du också skriver egna böcker. Du är väldigt strategiskt lagd har jag förstått. Vilka strategier använder du dig av idag för att bäst hantera din tid?

Det där är alltid oerhört svårt. Jag lider också av konstant tidsbrist. Tidigare skrev jag alltid på pendeln på väg till jobbet. Det var 45 min åt varje håll, totalt 1½ timme varje dag. Och då var jag vrålfokuserad. Det blev snabbt ganska mycket text.

Idag åker jag inte pendeltåg längre. Som tur är så sover jag dock mindre än de flesta. Normalt 5-6 timmar per natt, och lever normalt på det. Vilket ger mig flera timmar varje natt då alla andra sover att sitta och pyssla med mina projekt. Det är lite fuskigt. Jag vet. Men bra för mig.

Jag försöker, och uppfattar att många andra författare också vill, bli utgiven via något större förlag. Jag hörde dock dig säga något intressant, i ett avsnitt av Fantastikpodden, som fick mig att tänka lite annorlunda om egenutgivning. Du sade där att egenutgivare är den nya tidens manushög. Kan du utveckla vad du menar med det och även berätta lite om hur du ser på den upplevda motsatsen som finns mellan att vilja bli "upptäckt" av ett större förlag, eller att istället satsa på att ge ut sig själv via eget förlag eller hybridförlag?

Jag har aldrig sett en motsats mellan att köra som egenutgivare eller arbeta med ett stort förlag. De är bara olika kanaler att få ut sin text till läsarna. För det är ju det som är slutmålet. Att det man skriver faktiskt ska landa hos någon. Båda vägar har sina för och nackdelar. Just nu ligget mitt fokus på mitt arbete med Rabén och Sjögren, och det är otroligt givande. Jag har förmånen att jobba med ett fantastiskt team och lär mig nya saker hela tiden.

Sedan finns det flera exempel i förlagsvärlden på hur storsäljande egenutgivare blivit upplockade och signerade på stora förlag. Det är nog betydligt vanligare inom deckarsvängen dock, men principen är densamma oavsett genre. Är du bra nog, och säljer upplagorna, så kommer folk att bli intresserade.

Du har relativt nyligen blivit upplockad av Grand Agency och Raben och Sjögren med din och Karl Johnssons nya bokserie Imperiets Arvingar - berätta hur det gick till?

Jag älskar ju att skriva science fiction. Det är en av mina gamla favoritgenrer. Jag gillar dessutom att skriva för barn och unga. Så jag gick och grubblade på hur man skulle kunna skriva en SF som skulle appellera till målgruppen 9-12. Jag ville helst inte förlägga handlingen till en avlägsen framtid, då det omedelbart skulle göra det svårare för läsarna att identifiera sig med huvudpersonerna. Så kom jag på idén att istället berätta om två kids från nutida Uppsala som dras ut i en Vintergata full med rymdvarelser och äventyr. På så sätt kunde jag äta kakan och ha den kvar.

Så jag började skriva ett grundmanus för de första två böckerna. Samtidigt sneglade jag lite på PAX-böckerna. Jag gillade deras upplägg med tio böcker som beskrev en övergripande berättelsebåge, samtidigt som varje bok var sammanhållen i sig självt. Dessutom var kombinationen med text och illustration väldigt lockande. Men vilken illustratör skulle jag då vilja ha med mig på resan? Svaret var självklart. Karl Johnsson! Inte bara älskar jag hans grejer, från Mara från Ulthar till Vei. Vi hade dessutom pratat ett tag om att göra något tillsammans, kanske ett seriealbum. Så jag skickade manuset till honom. Han läste och sa typ bara. ”Det här är så fruktansvärt bra! Jag är med!” Vilket ju var underbart att höra.

Kalle har jobbat med både Grand Agency och Rabén och Sjögren tidigare. Så vi gjorde ett presentationspaket innehållande mina manus och ett gäng av Kalles illustrationer på karaktärer, miljöer och dyl. Vi visade det för Grand, och de högg direkt. De i sin tur visade det för Rabén. Och de högg direkt. Vilket så klart var helt fantastiskt roligt. Men alla sa de att de kände att det fanns något speciellt i det jag och Kalle hade skapat. De ville vara med!

Vad gör Imperiets Arvingar annorlunda mot andra bokserier för samma åldersgrupp?

Jag tror att vi håller på och skapar något fullständigt unikt. Vad jag vet finns det inget liknande inom svensk litteratur. Överhuvudtaget är det tyvärr ganska sällsynt med svensk science fiction för barn, även om den existerar. Men med detta projektet så pressar vi alla gränser. Både jag och Kalle drar på hela vårt nördkapital, allt vi samlat på oss genom åren, och kanaliserar in det i vårt skapande.

Vi tar barnen på största allvar, deras läsande, deras upplevelse. För vi tror på att låta dem få vara med och upptäcka ett större universum, både i fantasin och språkligt. Vi tar även genren på största allvar, med allt det underbara och häpnadsväckande som science fiction kan erbjuda. Jag tror detta är en av orsakerna till varför så många vuxna har berättat för oss att de älskar böckerna. Det är så roligt att ha skapat något som föräldrar och barn kan läsa tillsammans och båda kan ha utbyte av det.

Just nu kommer den tredje delen ut, Gravplaneten. Där tvingas våra stackars hjältar fly ner i katakomberna i imperiets gamla gravplanet. Där nere väntar fasansfulla upptäckter, uråldriga ting och slumrande monster. Med denna bok har vi haft ambitionen att skapa något som både är spännande och riktigt läskigt. Vi kallar den ibland för kosmisk skräck för kids.

Imperiets Arvingar Gravplaneten 

Litteratur är vår spegel, som vi håller upp framför oss i ett försök att förstå vilka vi är. Sedan tycker jag att just science fiction, fantasy och skräck är några av de absolut bästa genrerna för att utforska denna sorts frågor, för man kan dra saker och ting till sin absoluta spetts, på ett sätt som inte går inom så kallad "realistisk" litteratur. - Oskar Källner, intervju av Mattias Lönnebo, 2015.

Väldigt vackert formulerat. Vilka fantastikböcker eller serier har haft störst inflytande på dina egna filosofiska vyer?

Haha… Extremt svår fråga att besvara. De är ju så många. Men för att nämna några: Allting av Jules Verne. Som 9 åring slukade jag precis allt som den gamle fransmannen skrivit och som fanns på svenska. Och det var ganska mycket. Stiftelsetrilogin av Isaac Asimov, Tidsmaskinen och Världarnas krig av H.G. Wells, Dune av Frank Herbert, Silmarillion och Sagan om ringen av J.R.R. Tolkien, Rama av Arthur C. Clarke, Alliance-Union-böckerna av C.J Cherryh, Den nya solens bok av Gene Wolfe, etc.

En sista fråga som jag bara måste fråga. Jag har läst att du likt mig själv är något av en animefantast. Jag har i flera år försökt få mina vänner, som inte ser på anime, att ta sig an den enorma drakskatt som finns inom anime och manga. Vilka tre animes skulle du rekommendera till någon som ännu inte har förstått just hur banbrytande och, med risk för att låta lite extra nördig, megacoolt anime kan vara?

Bara tre? Åh, det är extremt svårt. Nåja. Låt oss köra med:

Attack on Titan
RahXephon
Ghost in the Shell: Stand Alone Complex

Alla tre gör saker som jag aldrig sett någon göra någonsin någon annanstans. Och de gör det extremt bra.

-------

Oskar Källner är en allkonstnär och stigande stjärna inom svensk fantastik. Ni kan läsa mer om honom på hans hemsida, eller Raben och Sjögren och hans många verk går att köpa via Adlibris.


Fantastiken under 2020-talet, del 11 - Patrik Centerwall0

23 augusti 2020

Under året kommer en rad författare att skriva artiklar på temat Fantastiken under 2020-talet. De har möjlighet att spana efter trender, lämna önskemål, belysa det lilla eller det stora, spinna vidare på och diskutera tidigare författares texter eller överraska i största allmänhet.

Patrik Centerwall

Ska 2020-talet bli decenniet då svensk fantastik får sitt genombrott? Det hade väl inte varit så dumt och med tanke på hur mängden nyskriven svensk fantastik har ökat de senaste tio åren så går det väl att tycka att det kanske är dags att litteraturen får ta större plats, får hitta fler läsare.

Men vad innebär egentligen ett genombrott för svensk fantastik? Det ligger ju lätt till hands att dra en parallell till det som brukar kallas för ”det svenska deckarundret” och fantisera om bästsäljande böcker, utgivning i Tyskland och filmatiseringar med gräddan av den svenska skådespelareliten och några dubbade holländare i biroller för att säkra filmernas EU-bidrag.

Fast om jag ska vara ärlig, och det är det nog bäst att vara, så är det en vision jag inte tror särskilt mycket på.

Jag har svårt att se hur svensk fantastik, trots alla guldkorn, skulle kunna erbjuda samma lockelse som svenska kriminalromanerna gjorde för en utländsk publik, och handen på hjärtat – vill vi verkligen ha svenska fantasyfilmer med Peter Haber i huvudrollen som svärdsvingande kronpretendent?

Dessutom får vi kanske ta ett djup andetag och vara ärliga med att böcker rent generellt inte säljer så otroligt mycket i vårt avlånga land. Har du sålt över tusen exemplar kan du oftast vara riktigt nöjd, även om du knappast kommer att kunna leva på din konst.

Nej, jag skulle vilja säga att vi kan mäta framgången på ett annat sätt. För publiken finns ju faktiskt redan där. Att det inte är få som läser science fiction och fantasy i Sverige vet vi ju genom att SF-bokhandeln är en av de få bokhandlare som går bra. Riktigt bra till och med.

Men ändå – det är inte direkt för att kolla det nya utbudet av svensk fantastik som är målet för den genomsnittlige kunden på SF-bokhandeln. Det är inte heller bokborden med svensk fantastik som utövar den stora lockelsen på svenska SF-kongresser eller spelkonvent.

Men det borde kunna göra det. Svensk fantastik borde faktiskt kunna visa sin relevans för den likaså svenska läsekretsen.

Det är visserligen inte lika ofta man numera får höra den nötta frasen ”det finns ju ingen bra svensk fantasy” – men det är inte en uppfattning som helt och hållet har försvunnit. Visst, det är betydligt lättare att motbevisa påståendet nuförtiden, men det är ändå en liten indikator och vi får heller inte glömma att den engelskspråkiga fantastiken fortfarande har en större lockelse på publiken. Den anses säkrare och bådar för kvalitet. Här vet man vad man får liksom.

Så då uppstår frågan – hur vänder vi det här? När det finns så mycket annan spännande nördkultur, hur får vi svensk fantastik att bli relevant under 2020-talet?

För att parafrasera ett av The Beatles fyndiga svar: hade jag vetat det hade jag blivit förläggare. Men några tankar har jag naturligtvis.

Jag har alltid varit en förespråkare för tanken att en författares drivkraft ska vara att skriva det som hen själv vill läsa, men det utesluter inte att fundera på hur ens bok faktiskt kan vara relevant för en potentiell läsekrets.

Det här handlar inte nödvändigtvis om att bra böcker måste ha ett stort och övergripande budskap som kan analyseras och förstås (eller missförstås). Böcker får enligt mig gärna ha ett djup och en tyngd, men även ren underhållning måste också tala till läsaren. Ha det där som gör att någon ska lyfta upp den i bokhandeln, ögna igenom baksidestexten och säga ”den här vill jag läsa”.

Det jag menar är inte heller att försöka stryka den potentiella läsaren medhårs för mycket, för det är min bestämda åsikt att svensk fantastik ska sikta högre än att ramla ner i bottenlöst Dan Brown-format hål.

Nej, det handlar om att till exempel försöka se och fånga samtiden. Inte att nödvändigtvis skriva om den, men bearbeta den i skrivprocessen. Att det som har hänt under 2020-talets första staplande år kommer att påverka litteraturen är naturligtvis ingen vanvettig gissning, men en bok som kommenterar – eller på något plan handlar om – Coronaviruset behöver inte handla om en pandemi. En science fiction-historia om hur rymdportar som i vanliga fall öppnar vägen till hyperrymden plötsligt slutar fungera kanske minst lika väl kan fånga känslan av isolering som många har upplevt under det här året.

Det handlar också om att se de hjulspår som alla vi som skriver fantastik färdas i. De är ganska djupa och lätta att fortsätta i om man inte reflekterar över det. Vad jag försöker säga med den här tveksamma metaforen är att om vi tittar på det som inspirerade oss en gång i tiden så är det kanske inte de yttre lagren som vi ska ta efter, utan de inre. För det var det som fick oss att känna något, att själva bli engagerade och älska en bok.

Där tycker jag att vi ska fundera på vad vi kan ta med oss från de böcker vi läser och har läst och hur vi kan göra något eget av den känslan – för att ta ett snudd på övertydligt exempel: om du berördes av hobbitarna i Ringarnas Herre så ska du komma ihåg att grejen är inte att de är korta och knatar omkring utan skor. Grejen är att de är envisa, plikttrogna och har en fantastisk förmåga att stanna upp och njuta av livet även under det allra mest farliga äventyr man kan tänka sig.  

Det här blott några ingredienser för att skapa litteratur som på något plan kan vara relevant för de svenska läsarna. Jag säger inte att det nödvändigtvis gör att alla Sveriges nördar kommer att kasta sig över den svenska fantastiken, men det här är i alla fall något jag själv vill se mer av och som jag faktiskt tror kan bidra till att öka intresset.

Nu kanske någon tycker att Centerwall, det där finns väl redan. Jodå, klart det gör det. Men inte tillräckligt mycket för att nå fram. Jag vill se fler författare och förläggare som reflekterar kring vad de skriver och vad de ger ut. För tusan, jag vill själv att det ska vara en större del av mitt eget skrivande!  

För att fortsätta mitt resonemang så handlar det där om att vara relevant för den tänka publiken också om tillgänglighet och hur man presenterar sig. Vilka förlag och böcker lockar? Här kan till exempel omslag, engagemang och kringaktiviteter som är roliga, proffsiga och inbjudande skapa ett större intresse. Ett exempel som i alla fall tilltalade mig och som jag tycker sticker ut är Oscarianska Compagniet – ett samarbete mellan tre förlag som bland annat hade en av de snyggaste montrarna på bokmässan häromåret. Och då pratar jag inte bara om fantastikgränd utan hela mässan.

Min egen spaning här att det är viktigt att inte ängsligt försöka rekommendera sina egna böcker utan istället bygga upp ett intresse genom att prata om annat som intresserar och berör den potentiella läsekretsen – till exempel andra böcker.

På samma science fiction-kongress som min debutbok, Skymningssång, lanserades så var det personer som dök upp vid förlagets bokbord när jag stod där och köpte den för att de tyckte att jag hade gjort en bra insats som moderator i en panel.

När jag höll föredrag på science fiction-bokhandeln om svensk fantastik så var det inte många som köpte alla de utmärkta böckerna jag rekommenderade utan istället ville ha med sig mina böcker. Som jag alltså inte hade pratat om i föredraget.

Så, blev vi då något kloka på vad jag har för tankar om svensk fantastik inför 2020-talet? Kanske. Jag vill att den svenska publiken som faktiskt finns ska ha det lättare att hitta litteraturen och att den ska kännas relevant för dem. Och för att uppnå det så tror jag att författare och förlag ska fundera på sin synlighet och att böckerna måste betyda något för läsarna. Det ska väl egentligen inte vara så svårt?

---------

Vill ni veta mer om Patrik Centerwall kan ni gå in på hans hemsida eller ta en titt på hans filmserie på youtube om svensk fantasy. 


Fantastiken under 2020-talet, del 10 - Emil Haskett0

27 juli 2020

Under året kommer en rad författare att skriva artiklar på temat Fantastiken under 2020-talet. De har möjlighet att spana efter trender, lämna önskemål, belysa det lilla eller det stora, spinna vidare på och diskutera tidigare författares texter eller överraska i största allmänhet.

Emil Haskett

Jag hakar på Markus Skölds tanke om att fantastiken står sig starkare idag än den gjort tidigare.

När jag var barn på 80-talet var utbudet av fantastik skralare än det är nu. Då introducerades jag till främmande världar genom Åke Ohlmarks översättning av Sagan om ringen och genom rollspelet Drakar och demoner.

När jag kom upp i tonåren följde fantastiken med men gick över till Stephen King, Ann Rice och rollspelet Kult. Under de åren hade även svenska förlag och bibliotek tagit in fler fantastikböcker, allihop översatta eller på engelska. Det var en undanskymd genre och hade någon sagt till mig då att i en inte allt för avlägsen framtid skulle mer eller mindre alla känna till Frodo och Aragorn, eller att helt vanliga människor skulle diskutera Arya Stark och Cersei Lannister kring fikaborden på jobbet, så hade jag aldrig trott på dem.

Fantastiken har aldrig varit så levnadsstark som den är just nu. Netflix och HBO har egna fantastikserier. Det finns fler superhjälte- och Transformersfilmer än någon kan räkna. Dataspel utspelar sig ofta i skräck, fantasy eller science fiction-miljö. Fantastiken har blivit mainstream, i alla fall den engelskspråkiga.

Famous fantasy

Idag finns det många som skriver fantastik på svenska. Problemet är att vi fantastikförfattare har svårt att nå ut i litteratursverige. De som lyckats bäst med att få många läsare verkar vara ett fåtal skräckförfattare, och de som skriver fantasy för barn- och ungdomar. De som skriver fantastik för vuxna verkar ha svårare att nå fram i bruset.

Jag tror problemet är flerledat. Det kan vara så att läsare i Sverige traditionellt importerar sin fantastik. Det finns redan väldigt bra fantastik, både på originalspråk och översatt, kanske väljer man den före den svenska fantastiken.

Det kan även vara så att fantastiken fortfarande lider lite av att den är obskyr och anses vara för barn (Ja, trots vålds- och sexspektaklen Westworld och Game of Thrones).

Ytterligare en sak som slår mig är att det kan finnas ett mått av finkulturellt filter över det hela också. Jag minns recensionerna John Ajvide Lindqvist fick för Låt den rätte komma in: en recensent verkade överraskad att det gick att skriva skräck på svenska och en annan tyckte om boken men var mer intresserad av vad som skulle hända om Ajvide Lindqvist skrev utan övernaturliga inslag. Även om dessa recensioner är över 10 år gamla så kanske de säger något fantastikens status i Sverige, att realism skattas högre än det övernaturliga?  

Slutligen hänger det ju självklart även på förlag och marknadsföring. Min tolkning är att den mesta fantastiken i Sverige utkommer på små, nischade förlag som verkar ha svårt att konkurrera med de stora förlagen.

Det finns alltså en rad barriärer att bryta igenom men det vi ska komma ihåg är att fantastiken i stort redan är mainstream, vi måste bara få upp läsarnas ögon för den svenska fantastiken. Jag tror att lösningen är att göra det som görs precis nu: Jobba. Nöta. Ge ut fler titlar. Skriva riktigt bra fantastik så att läsarna tipsar varandra.

Ju fler bra titlar som finns, desto större möjligheter ger vi läsarna att upptäcka de fantastiska världar som vi har skapat.

-----

Emil Haskett är aktuell med urban fantasyromanen Dit du inte får gå. Det är första delen i en fantasyserie med fristående berättelser kring Mörkån, som blandar magi och socialrealism och riktar sig till äldre ungdomar och vuxna. Ni kan hitta mer information om Emil och hans författande på Fantasiförlagets hemsida.