JL Fantasy

Här sitter jag igen, redo att summera inte bara ett utan nästan tre år som gått. Det känns både märkligt och uppfriskande att återvända till tangentbordet med förnyad energi för att skriva på bloggen och på mina böcker. En härlig känsla.

När jag blickar tillbaka på min senaste årskrönika från 2021, slås jag av hur mycket som hänt sedan dess. Då kämpade jag med att upprätthålla mina rutiner och balansera familjelivet med en nyfödd Albin som vägrade sova hela nätter under två års tid. Nu, tre år senare, har livet tagit flera oväntade vändningar, och jag står inför nya utmaningar och möjligheter.

  

Rektorskapet - en kort men lärorik resa

Som jag nämnde i min förra krönika, hade jag då precis fått jobbet som biträdande rektor på en högstadieskola i Kramfors. Det var en spännande utmaning som jag såg fram emot. Jag gick introduktionsutbildningar och satt i rätt många elevsamtal och vårdnadshavarsamtal för att reda ut konflikter som uppstått, vilket gav mig en bättre förståelse för hur komplicerat rektorsrollen är. Men som livet ofta lär oss, går inte alltid saker som planerat. Redan efter två månader i den nya tjänsten fick jag veta att man planerade att göra en omorganisering på rektorssidan, vilket innebar att min provanställning inte skulle förlängas. Jag stannade terminen ut vilket gjorde att jag blev kvar på den positionen i endast sex månader. Utan att gå in på mer detaljer än så kan jag säga att det var en period fylld av lärdomar, både om mig själv och om skolvärlden i stort. Men att lämna den rollen kändes som ett misslyckande och ett nederlag, jag ville vara kvar.

  

Tillbaka till klassrummet - med en twist

Efter min korta sejour som rektor, fick jag möjligheten att återvända till läraryrket. Denna gång som svenska- och SO-lärare på Högakustenskolan i Kramfors. Jag minns tydligt min oro inför att undervisa i svenska, ett ämne jag aldrig tidigare undervisat i. Men det visade sig att alla timmar av skrivande och bloggande genom åren hade förberett mig bättre än jag kunnat ana. Det gick över förväntan, och det var faktiskt riktigt roligt och inspirerande att undervisa i svenska.

Jag blev mentor för en årskurs åtta, en klass som när jag började ansågs vara skolans stökigaste (det sade de också själva när jag klev in i klassrummet dag ett). Detta mentorskap blev en oväntad källa till glädje och stolthet. Vi gick igenom många upp- och nedgångar tillsammans, mest uppgångar. Det var en påminnelse om varför jag en gång valde läraryrket - möjligheten att göra skillnad och se unga människor växa både individuellt och som grupp. Ett stort tack till alla er elever i den klassen. Jag var ganska nere i min jobbkarriär när jag började. Varken min tid som rektor, eller de två skolor jag jobbade på innan dess hade blivit som jag önskat. Att jag nu fick en renässans hos er betydde mycket för mig.

Jag blev på Högakustenskolan också del av ett fantastiskt kollegium. De påminde mig om vikten av goda relationer på arbetsplatsen. Om att vi alltid är starkare tillsammans än vad vi är individuellt. Författarskapet kan vara väldigt ensamt och konstigt nog även läraryrket. Man står ofta där, längst fram vid tavlan, själv som lärare och får man inte till en god relation till klassen och sina kollegor känner man sig snabbt väldigt utelämnad och sårbar.

Lektion inför nationella prov i historia. Konsten att sammanfatta världshistorien på 30minuter.

  

Akademisk framgång mitt i yrkesutmaningarna

Trots turbulensen i mitt yrkesliv, fyra arbetsplatsbyten på lika många år, lyckades jag slutföra min masteruppsats. Min studie undersökte skolkulturer och deras påverkan på högstadieskolor i en norrländsk kommun. Det var ett omfattande arbete som gav mig värdefulla insikter i skolvärldens komplexitet. När jag tänker tillbaka på hur jag såg på hur lärande sker i individer och organisationer så förstår jag hur mycket jag utvecklat mitt sätt att se på skola under dessa fyra år. Forskare som E.J Gibson, M.A Westerman, G.H Sahlgren, K.S Louis och J Bornemark har utökat min förståelse för skolans komplexitet.

Men i ärlighetens namn var det stundtals nära att jag inte orkade läsa färdigt mastern. Albins sömnproblem och att jag även balanserade bloggandet, bokskrivandet, jobbytandet, mina politiska åtaganden, en SKUA-utbildning och masterskrivandet var för mycket. Det var under en tid inspirerande att känna att jag klarade av mer än vad jag tidigare trodde att jag var kapabelt till, så gjorde det också att jag kände mig splittrad och stundtals frustrerad. Även om vi människor överlag mår bättre av att vara mer fokuserad och samlad, tror jag samtidigt också att det är nyttigt att testa sina gränser rätt ofta. 

För att hantera situationen var jag först tvungen att pausa bloggandet och kort därefter även bokskrivandet. Under de sista tre åren har jag därför inte skrivit någonting annat än min masteruppsats och några tidningsinlägg. I våras, när skrivandet på uppsatsen var som mest intensivt beslöt jag mig tillslut även för att pausa mitt politiska engagemang. Jag lämnade min plats i kommunfullmäktige och pausade mitt arbete i bildningsnämnden. 

Nu känns det dock som att jag har en del frirum i mitt liv igen, som att jag har energi att åter igen ta mig an bokskrivandet och andra nya äventyr. 

   

Ett nytt äventyr - från klassrum till strategi

Efter två fantastiska år på Högakustenskolan var det återigen dags för ett nytt kapitel. Förra hösten uppmuntrade min fru mig att söka en tjänst i Sollefteå som skolstrateg, något jag till en början var tveksam till. Jag trivdes bra som lärare igen, varför bryta upp det? Men som så ofta när det gäller min fru, visade sig hennes intuition vara spot on. Jag sökte jobbet och fick det. Det är en nyskapad tjänst så exakt allt som den ska innefatta får vi se över tid. Men i min tjänstebeskrivning står det att jag arbetar med samordning, omvärldsbevakning, analys och utveckling på förvaltnings-, koncern och övergripande nivå. Nu, tre veckor in i min nya roll, känner jag mig som fisken i vattnet. Riktigt all osäkerhet inför att kliva bort från skolans korridorer, en plats där jag arbetat i 18 år, in i förvaltningskorridorerna har dock inte släppt ännu. Men samtidigt är det som om alla mina tidigare erfarenheter som mellan-, hög- och gymnasielärare, som biträdande rektor, politiker, fackligt engagerad och mina akademiska studier - har lett fram till denna punkt.

Äventyr i Skuleskogen.

  

Reflektioner och framtidstankar

När jag ser tillbaka på mitt mål från 2020 - att upprätthålla mina rutiner - inser jag hur värdefullt det har varit under de senaste årens förändringar. Rutinerna har fungerat som en stabil grund när mycket annat har skiftat. De har hjälpt mig att behålla fokus och att hantera motgångar på ett mer konstruktivt sätt. Det var dessa inarbetade vanor och de mentala strategier jag utvecklat genom dem som gav mig verktyg att sätta gränser innan situationen blev ohållbar. Rutinerna har fungerat som ett skydd mot överbelastning och gett mig utrymme att reflektera när pressen ökat.

Tittar jag tillbaka ytterligare ett år så kan jag inte låta bli att le när jag tänker på hur orolig jag var för att inte kunna skriva tillräckligt under 2020. Livet har verkligen ett sätt att ge oss nya perspektiv. Medan det skönlitterära skrivandet kanske inte har varit i fokus de senaste åren, har jag vuxit genom annat skrivande i klassrummet och i studiebänken. Och nu, när jag återvänder till bloggen, känner jag en ny glädje och förståelse för skrivandets kraft. Hur skrivandet formar våra våra tankar. Vi blir det vi gör. Nu ska jag åter igen bli författare. Kanske inte en lika hetsig författare som jag var tidigare. Då ville jag skriva på bloggen så mycket jag bara kunde, nya inlägg varje vecka. Och boken skulle bli klar till varje pris, så snart som möjligt. Varje motgång i den processen var som ett slag i magen. Men vi får se hur det går denna gång.

Avslutningsvis vill jag tacka er som letat er tillbaka till detta inlägg, trots denna långa period av tystnad. Här står vi nu, på tröskeln till ett nytt kapitel, med nya äventyr på horisonten. Jag ser fram emot att dela denna resa med er, oavsett vart den leder.

  

PS: Detta inlägg är skrivet med hjälp av AI. Jag misstänker att det kommer att bli flera blogginlägg i framtiden om AI och hur man kan använda det. Vi hörs!