Jag hade inte tänkt skriva det här blogginlägget. Jag har en bok att bli klar med. Men sedan såg jag en scen i The Bear, och något i den vägrade släppa taget.

Marcus bläddrar i en anteckningsbok. På en av sidorna sitter en bild utklippt från en tidning - Nobu Matsuhisa, Daniel Boulud och Thomas Keller. Legendariska kockar, alla tre. Carmy pratar om dem med en sorts vördnad som inte handlar om maten de lagade. "They would talk a lot about legacy," säger han. Om människorna de inspirerats av. Om hur nya kockar i sin tur tog deras delar och blandade dem med sina egna idéer. Drömmar som korsade varandra. Kreativiteten som aldrig dog.

Marcus frågar vad legacy betyder för Carmy. Och svaret är inte vad man väntar sig. Han säger inte "att bli ihågkommen." Han säger inte "att bygga ett imperium." Han säger:

"If I were going to leave something behind, I would want it to be panic-less, anxiety-free."

Carmy kämpar med panikattacker. Och här sitter han och drömmer om att lämna efter sig lugn. Något han själv inte kan känna. Drömmen är formulerad ur det han saknar, inte det han har.

Jag kände igen mig i det. Inte i storheten, utan i paradoxen.

Bild: The Bear season 3, Marcus och Carmy

En timme

Det måste ha varit 2013. Jag trivdes inte i min dåvarande lärartjänst och visste inte riktigt vad jag skulle göra med mitt liv. Jag hade pluggat till lärare i 7 år och här var jag, nära utbrändhet efter bara några år. Jag var nedstämd och trött. Hade den där känslan man får när allt bara rullar på men ingenting egentligen rör sig framåt.

Jag träffade en coach. Jenny Eklund. En timme var allt vi hade, men den timmen förändrade allting.

Hon frågade vad jag egentligen ville. Inte vad jag borde göra eller vilka andra jobb som fanns, utan vad jag egentligen ville. Inte bara här och nu, utan vad jag drömde om.

Jag visste först inte vad jag skulle svara men efter lite utforskande sa att jag ville skriva en fantasybok.

Hon tittade på mig och sa att det var för litet. Vem som helst kan skriva en bok. Det var inte ett tillräckligt stort mål.

Jag var chockad. Bara att säga att jag ville skriva en fantasbok kändes väldigt stort för mig. Men konstigt nog var det samtidigt befriande att tänka större. Jag kan inte minnas att någon innan dess hade bett mig tänka större förut. Jenny berättade om någon svensk entreprenör som hade som mål att bygga en röd stuga på månen. Jag minns inte vem det var, men bilden fastnade. En röd stuga på månen. Det absurda i det. Och samtidigt: det var tydligt. Det var en riktning mot något konkret.

Så jag sa, halvt på skämt: "Jag vill bli Sveriges svar på Tolkien."

Jenny log. Hon gillade det. Hon tog det på allvar. Hon sade att det var ett mycket bättre mål.

Jag minns hur varm jag blev i hela kroppen. Den där känslan jag haft på jobbet, nedstämdhet, den där ihåliga känslan som präglade mycket, försvann.

Dagen efter satte jag mig ner och började skriva. Och jag har inte slutat sedan dess. Det har gått 13 år sedan den stunden. Innan det ögonblicket hade jag i 10 år burit runt på flera anteckningsböcker fulla av idéer – magisystem, karaktärer, världar – men jag hade aldrig börjat skriva. Jag hade alltid hittat skäl att låta bli. Jag var inte bra nog. Det skulle aldrig fungera. Jag hade alltid varit dålig på grammatik och skrivregler överlag. Vem var jag att skriva en bok? Det var absurt. Bara för att jag läste mycket fantasy, så kunde inte jag skriva.

Jag såg bara hindren. Aldrig drömmen. Jag vet inte varför jag bar med mig de där anteckningsböckerna så länge. Jag tänkte att en dag kanske jag vågar. Att något skulle komma till mig och förändra mig.

Bild: Jenny Eklunds Facebook

Forskningen som förklarar varför

Långt efter mötet med Jenny snubblade jag över Gabriele Oettingen, professor i psykologi vid New York University. Hon har ägnat över tjugo år åt att studera hur vi tänker om framtiden och vad det gör med vår motivation. Hennes forskning vänder upp och ner på det vi tror att vi vet om positiva drömmar.

Oettingen skiljer på tre sätt att tänka om framtiden. Det första kallar hon indulging, att bara drömma positivt. Föreställa sig framgången. Känna hur bra det ska bli. Det andra är dwelling – att bara stirra på hindren, på allt som kan gå fel, på varför det inte kommer att fungera. Och det tredje är mental contrasting, att hålla drömmen och hindret samtidigt.

Det kontraintuitiva, det som fick mig att stanna upp, är att ren positiv fantasi inte motiverar oss. Den gör faktiskt det motsatta. I en studie från 2011 visade Oettingen att positiva fantasier om framtiden faktiskt sänker den fysiologiska energin. Hjärnan reagerar som om målet redan är uppnått. Man har redan "vunnit" i sitt eget huvud, och då finns det ingen anledning att anstränga sig. I studie efter studie, bland jobbsökande, studenter och patienter, förutspådde positiva fantasier lägre ansträngning och sämre resultat. Drömmare är sällan görare, som Oettingen uttrycker det i sin bok Rethinking Positive Thinking.

Dwelling, att bara se hindren, var inte bättre. Det ledde till samma mediokra resultat. Du vet att det är svårt, och det gör att du inte agerar.

Men mental contrasting, att hålla drömmen och verkligheten samtidigt, att se vart du vill och konfrontera det som står i vägen, det var den enda strategin som konsekvent genererade verklig motivation, verkliga framsteg. Och det intressanta: det fungerade inte genom att det fick människor att blint streta mot målet. Det fungerade genom att det kalibrerade ansträngningen efter verkligheten. Om chanserna var goda ökade motivationen. Om chanserna var dåliga hjälpte det människor att släppa taget och rikta energin mot något mer genomförbart.

När jag läste det kände jag igen hela min historia i hennes modell. Innan mötet med Jenny hade jag dwellat i tio år. Jag såg bara hindren. Jag var inte bra nog. Marknaden i Sverige var för liten. Det skulle inte fungera. Och det höll mig fast i ett stillastående tankesätt.

Jenny fick mig att göra mental contrasting utan att varken hon (tror jag) eller jag hade ett namn för det. Hon bad mig inte att "tänka positivt." Hon bad mig inte heller att vara realistisk. Hon frågade vad jag ville, och sedan ramade hon in det stort nog att det blev värt att försöka trots hindren. Hon bad mig inte släppa hindren, hon tvingade mig att också drömma. Drömmen och verkligheten, samtidigt. Och det var det som fick mig att börja skriva.

Och jag gör det fortfarande. Varje dag. Drömmen om att Devans Dans ska beröra, lämna avtryck, leva vidare. Och rädslan att den inte ska göra det. Enligt Oettingens forskning är det inte en svaghet. Det är mekanismen. Det är det som har hållit mig i gång i 13 år. Hade jag bara drömt, "boken kommer bli fantastisk", hade jag sannolikt gett upp. Hade jag bara fokuserat på hindren – "det kommer aldrig fungera" – hade jag aldrig börjat. Det är spänningen mellan de två som genererar energi.

Bild: Woop av Gabriele Oettingen

Besattheten

När jag var liten blev jag rasande när jag förlorade hockeymatcher. Inte bara besviken, utan arg på mig själv. Det var mitt fel. Jag borde ha gjort fler mål, fler vinnande pass. Fler brytningar. Samma mönster lever kvar. Mina kompisar skämtar om det när vi spelar brädspel, att jag kan lägga hundra YouTube-videos på att hitta den bästa strategin för ett spel vi spelar en gång. Allt eller ingenting.

Jag har aldrig riktigt vetat om det är en bra eller dålig egenskap. Men det ger driv. Det är det som har gjort att jag kunnat lägga tio år på en och samma bok utan att ge upp. Men det är också det som gör det svårt att veta när det är nog. Samma besatthet som driver mig framåt är den som vägrar släppa taget. Den som alltid säger: en revision till. En testläsare till. En lektör till. Det kan bli bättre. Jag kan bli bättre.

Jag försöker bli bättre på att se det mer nyanserat. Att inse att denna besatthet inte bara är en superkraft. Det är också min största svaghet. Den är en egenskap med ett pris. Den har gett mig uthållighet och fokus. Men den gör att det som väntar härnäst, att faktiskt släppa boken, känns nästan omöjligt.

Legacy

Carmy pratar om kockarna, om deras arv. Om hur deras sätt att tänka levde vidare i andra. Hur nya kockar tog deras idéer, blandade dem med sina egna, och skapade något nytt. Drömmar som korsade varandra. Det var det som var legacy för honom.

Och sedan, när han ska definiera sin egen dröm, handlar den inte om att bli ihågkommen. Den handlar om att lämna efter sig något lugnt. Något han själv inte kan känna.

Jag sitter med Devans Dans i tio års tid bakom mig och ett manuskript som snart är färdigt. Drömmen är fortfarande densamma som den var den dagen hos Jenny, att boken ska beröra. Att den ska överraska och utmana. Att den ska göra människor ledsna, arga, hänförda. Att den ska leva vidare i andra författares böcker, som råmaterial för drömmar jag aldrig ens kommer att känna till.

Det är ett stort mål, kanske orimligt. Men utan det målet hade jag aldrig börjat. Det var det Jenny visste den dagen. Att "skriva en bok" var för litet, inte för att det var oambitiöst, utan för att det inte var tillräckligt stort för att bära mig genom tio års motstånd.

Drömmen och rädslan är inte motsatser, de är samma sak sedd från olika håll. Jag drömmer om att boken ska beröra för att jag är rädd att den inte ska göra det. Den dagen jag slutar vara rädd är den dagen jag slutat bry mig.

Jag är snart klar, och jag vet inte om det arbetet jag gjort kommer räcka. Jag har inte besegrat rädslan, jag tror inte att det går. Kanske vill jag inte ens bli av med rädslan.

Jag skriver ändå. Och snart släpper jag den.

---------------------------------

Har du en dröm du håller fast vid trots att du inte vet om den leder någonstans?

Vad kostar den dig och vad ger den dig?

Jag finns på Facebook om du vill prata om det.

Det vi ser idag är bara början. De system som AI-företagen nu beskriver att de håller på att skapa rör sig bortom den enklare ”gissningar” som delvis kännetecknar dagens modeller. Vi rör oss mot system med "Världsmodeller", AI som simulerar fysisk och narrativ verklighet. Vi rör oss mot AI-arkitekturer som JEPA (Joint-Embedding Predictive Architectures) som, istället för att förlora sig i detaljer, lär sig världens abstrakta mönster och orsakssamband.

För mig som skapare innebär det en AI som inte bara gissar nästa ord, utan som kan upprätthålla en intern representation av min fantasyvärld. Karaktärernas fysiska positioner, magins kausala lagar och världens historia fungerar som konstanta variabler snarare än tillfälliga tokens.

Tänk dig att min fantasyvärld får en dedikerad simulering som körs i bakgrunden; en "världsmotor" som ser till att en karaktär inte kan använda en andekraft den glömt, eller att drakarnas flyktvägar påverkas av en storm som uppstår. Det blir ett slut på den digitala amnesin som präglar dagens modeller, eftersom de nya modellerna kan upprätthålla ett permanent minne av allt jag skapat. En värld som ständigt justeras i varje ny diskussion jag och Ain har.

Vi kliver in i en tid av det som AI-utvecklarna kallar för "System 2-resonemang". Ett skifte från dagens snabba, reaktiva svar till en AI som faktiskt planerar och överväger sina val innan den skriver. Genom en inre monolog, en så kallad "Chain of Thought", kan AI:n tänka innan den talar, planera narrativet baklänges och verifiera logiken i en deckargåta innan det första kapitlet ens skrivs ner.

Bild: Gemini, World-model

Vem får kalla sig författare?

Reaktionerna på AI:s intåg i världen under det senaste året har varit många, och i allt högre grad negativa. Även så i bokvärlden. Författarförbund har utfärdat varningar och litterära tävlingar har infört totalförbud mot AI-assistans. I sociala medier haglar ord som ”stöld” och ”fusk”. Jag förstår; det handlar om upphovsrätt och om hur författare ska kunna försörja sig när marknaden riskerar att översvämmas. Men under ytan handlar debatten också om något annat: Vem har rätt att bli kallad författare?

Detta är en fråga som jag sett många diskutera i olika författarforum. Ofta ser man svaret ”alla som har skrivit en bok” kan kalla sig för författare, men i praktiken har det alltid funnits filter som sorterat agnarna från vetet och gjort påståendet mindre självklart. 1) Förlagen som historiskt har bestämt vilka röster som når tryckpressarna. 2) Kritikerna som möjliggör till vidare läsning och skiljer det ”viktiga” från det ”kommersiella”. Och slutligen, 3), marknadens kollektiva val som avgör vem som kan leva på sitt hantverk.

Självpublicering, BookTok och sociala medier har redan utmanat dessa grindar. Men AI utgör nu både ett nytt hinder och en ny möjliggörare på samma gång. Det tvingar oss att omvärdera våra titlar, kanske kan vi inte alla kallas författare utan att använda underetiketter? AI förändrar inte bara hur vi skriver, utan utmanar själva definitionen av kreativt ägarskap. Samtidigt har tekniken gjort tröskeln för att faktiskt färdigställa en bok lägre än någonsin tidigare.

In science it often happens that scientists say, 'You know that's a really good argument; my position is mistaken,' and then they would actually change their minds and you never hear that old view from them again. They really do it. It doesn't happen as often as it should, because scientists are human and change is sometimes painful. But it happens every day. I cannot recall the last time something like that happened in politics or religion. — Carl Sagan

Bild: Gemini

Framtidens tre parallella spår

Den största faran vi står inför är vad jag kallar ”floden”. Redan innan AI slog igenom publicerades fyra miljoner böcker årligen. Hur kommer den siffran se ut när barriärerna faller helt? Idag ser vi nischer på Amazon översvämmas av hundratals nya titlar varje dag. Det är en volym som ingen mänsklig grindvakt kan hantera. Läsarna riskerar att drunkna i ett hav av algoritmoptimerat brus där kvalitet blir allt svårare att identifiera.

Jag tror att vi rör oss mot en fragmenterad marknad som delas upp i tre tydliga ekosystem:

1. AI-genererade böcker (Litterär snabbmat): Böcker producerade helt av algoritmer med minimal mänsklig input, skräddarsydda efter genre-trender. En digital produkt för den som konsumerar berättelser i hög hastighet. Dessa verk kommer sannolikt att existera i de digitala skuggorna, lästa av fler än vi tror, men sällan erkända i de finare rummen.
2. ”Genuina” böcker (Det mänskliga premium-segmentet): Certifierat mänskligt hantverk blir en lyxvara. Precis som hantverksöl eller haute couture kommer böcker skrivna utan digitala hjälpmedel att bli mer av en premiumprodukt för dem som värdesätter den mänskliga kampen bakom orden. Här hittar vi författarna som bjuds in till litteraturfestivaler och recenseras på kultursidorna. För att skydda läsarna kommer olika bokmärkningar bli allt vanligare, kanske får vi till och med få blockkedje-verifiering som loggar skrivprocessen för att bevisa mänskligt ursprung.
3. AI-stöttade böcker (Bokregissörens nisch): Detta är min väg. En mänsklig bokregissör som använder AI som samtalspartner och digital lyftkran, men behåller den kreativa makten över vision, karaktärer och struktur. Frågan är om dessa verk kommer att ses som kurerat hantverk eller som en sofistikerad form av fusk? Troligtvis kommer endast ett fåtal av dessa verk lyckas bryta igenom och vinna kulturell respekt.

Denna uppdelning finns redan idag, men kontrasterna och konflikterna dem emellan kommer bara att växa i takt med att marknaden anpassar sig till floden. Alternativet är såklart att författare döljer sitt AI-användande, men då riskerar ett offentligt åtlöje den dagen processen uppdagas.

Bild: Gemini

Varför jag valt transparens

Jag har valt att vara helt öppen med att jag använder Claude som sparringpartner, även om det innebär att vissa aldrig kommer att se mig som en ”riktig författare”, och det är okej. Jag gör det inte för att smita före i kön, utan för att jag genuint gillar denna form av skapande, tror att det kan bli lika bra som böcker skriva helt och hållet utan AI-stöd, och för att jag tror på transparens som princip.

I en tid då marknaden drunknar i floden, kommer vi som valt denna mellanväg kanske att få kämpa hårt. Vi kan inte stoltsera med ”Not by AI”-märken, vi får inte vara med i de finare litterära tävlingarna som kräver att AI-inte använts, och vi måste ständigt navigera för att inte dras med i algoritmernas dussinförslag.

Det finns ett växande mellanskikt av oss pragmatiker som försöker förstå hur vi bör förhålla oss till denna utveckling. Grupper på Facebook och andra ställen som sprider tips. Teknikens intåg ställer faktiskt högre krav på mänsklig kunskap, inte lägre. Att navigera mellan sin egen vision och maskinens mönster kräver en stabil inre kompass.

I mitt jobb som skolstrateg säger jag samma sak: vi behöver skolan mer nu än någonsin. Inte nödvändigtvis för att lära oss producera information, utan för att lära oss navigera i en tid av överflöd. Utan en bildningsgrund blir vi i allt för stor utsträckning passiva mottagare av algoritmernas förslag, snarare än de författare, regissörer och arkitekter vi har potential att vara.

Jag har valt min väg. Jag vilar i att Devans Dans är det bästa jag kan prestera 2026, med de verktyg jag valt att bemästra. Och jag hoppas att jag kommer fortsätta växa, trots att jag använder AI.

Tack för att du läst mitt inlägg, följ gärna min författarprofil på Facebook där jag lägger upp alla nya inlägg och diskuterar innehållet med mina följare.

Du kan kontakta mig via josef.lindell@gmail.com.

Detta blogginlägg har skrivits med hjälp av AI.

Inom bodybuilding finns ett begrepp som nu börjar sippra in i författarvärlden: ”Natty or Not”. Det handlar om huruvida en muskulös kropp är byggd naturligt eller med hjälp av steroider. Författare börjar nu få samma fråga: ”Är den här boken delvis skriven av AI, eller är du ’natty’?”

Att vara författare är nämligen inte bara ett yrke; det är en identitet som anses vara hårt förvärvad genom år av misslyckanden och kamp. För en författare som lagt decennier på att lära sig bemästra prosan känns AI som en existentiell kränkning. Det handlar om status. Om det svåra och exklusiva – att faktiskt skriva en roman – plötsligt blir tillgängligt för alla, vad händer då med titeln ”författare”?

IKEA-effekten och ansträngningens värde

Kognitiv psykologi visar att vi människor har en medfödd tendens att värdera saker baserat på den ansträngning som lagts ner. Vi föredrar hantverksöl framför massproducerad lager, inte bara för smaken, utan för berättelsen om arbetet bakom.

Detta kallas ibland för "IKEA-effekten" – vi älskar det vi har svettats för att bygga ihop. I två oberoende studier från 2025 visar Marco med kollegor, liksom Zhu och hans medförfattare, att läsare värderar texter lägre så snart de får veta att de är maskingenererade, även när kvaliteten är densamma. Men Marcos forskning visar också att läsare värderar olika saker i språket. Somliga fokuserar på ytliga egenskaper som tydlighet och läsbarhet – och för dem fungerar AI-text ofta bra. Andra läser mer holistiskt, letar efter tematisk koherens och spår av avsikt – och för dem känns AI-texten ofta tom. Det kanske förklarar varför så många författare ogillar AI-text medan vanliga läsare inte har lika stora problem med den. Jag känner igen mig i båda grupperna. Jag vill ha text som är enkel att ta till sig, strukturerat, tydligt. Men det måste finnas djup i handlingen, i teman, miljö och karaktärsprogression.

Kanske är det just de holistiska läsarna – författarna, lektörerna, kritikerna – som mest intensivt vill känna "blodet på sidan". Utan den synliga kampen ser de resultatet som Hilarys själlösa ”askpasta” – en substans utan kärna.

Men det finns ett ännu djupare problem som rör hur våra hjärnor faktiskt fungerar. Inom kognitionsvetenskapen pratas det om önskvärda svårigheter. Det är i den mentala brottningsmatchen med ett svårt stycke som hjärnans plasticitet aktiveras och vi bygger äkta förståelse.

Som jag nämnde i mitt förra inlägg visar forskning att hjärnans anslutningsgrad skalar ner i proportion till mängden stöd vi får från AI. Genom att ta bort friktionen i skrivandet riskerar vi att förlora det kognitiva muskelminnet. Det är som att bowla med staketen uppe; bollen hamnar aldrig i rännan, och du lär dig inte att faktiskt sikta.

Men här blir bilden mer komplicerad. Kognitionsforskaren Paul Kirschner gör en viktig distinktion mellan cognitive offloading och cognitive outsourcing. När du skriver anteckningar på ett papper offloadar du, frigör arbetsminne för att kunna fortsätta tänka. Men när du ber en AI att tänka åt dig outsourcar du själva tankearbetet. Skillnaden? I det första fallet gör du fortfarande jobbet. I det andra fallet får du resultatet utan att ha tränat den underliggande förmågan.

"Minnet förbättras när du hämtar fram. Skrivandet förbättras när du formulerar. Resonemanget förbättras när du resonerar," skriver Kirschner. "När något annat gör dessa saker åt dig får du resultatet utan att ha övat den kognitiva maskinen som ligger bakom."

Och ändå – samma Kirschner erkänner att frågan inte är om vi ska använda AI, utan vad vi väljer att outsourca och vad vi väljer att fortsätta göra själva.

Bild: Gemini

Är jag en passiv passagerare?

Här måste jag dock stanna upp och ifrågasätta den svartvita bilden som Hilary och andra målar upp. Går det verkligen inte att lära sig bowla med rännorna uppe? Som ”bokregissör” känner jag inte igen mig i bilden av att jag skulle ha slutat tänka, utvärdera eller forma min prosa.

För det första tål det att upprepas: jag klickar inte bara fram färdig text. Jag utvärderar, förkastar, skriver om och styr. Detta är vad forskning kallar germane cognitive load – ett arbete där jag först skapar grunden själv och sedan måste ha katedralens ritning i huvudet under processen med AI:n. Att vara bokregissör innebär inte att man slipper tänka, det innebär att man tänker på ett annat sätt och på delvis andra saker. Samma studie som Hilary refererade till tyder faktiskt på att vi kan undvika den fruktade "kognitiva skulden" om vi först formulerar oss själva och sedan låter AI:n utmana våra val; processen förvandlas då från en genväg till en neural slipsten som faktiskt kan öka hjärnans aktivitet.

We believe that some of the most striking observations in our study stem from Session 4, where Brain-to-LLM participants showed higher neural connectivity than LLM Group's sessions 1, 2, 3 (network‑wide spike in alpha-, beta‑, theta‑, and delta-band directed connectivity). This suggests that rewriting an essay using AI tools (after prior AI-free writing) engaged more extensive brain network interactions - MIT Media Lab (Kosmyna et al., 2025)

De första två versionerna av Devans Dans skrevs innan AI men även under det sista året skulle jag uppskatta att cirka hälften av det nyskrivna materialet till Devans Dans fortfarande är helt och hållet mitt eget. Om maskinen lyckas fånga en stämning eller en formulering som jag känner ringer sant, då tar jag den. När jag upplever att förslaget är för platt, för klyschigt eller helt enkelt fel, förkastar jag det till förmån för mina egna ord. Ofta fungerar ett AI-förslag också som en språngbräda för att locka fram mina egna, unika idéer.

Utbildningsforskaren E.D. Hirsch har ett begrepp som hjälper mig att förstå varför detta kanske fungerar: AI är "a multiplier of existing competence" – en förstärkare av befintlig kompetens. Men det förutsätter att du redan har kompetensen. Att du har kunskap och omdöme nog att känna igen när maskinen har fel. "De som mest sannolikt missbrukar AI," skriver Robert Pondiscio i en essä som bygger på Hirschs idéer, "är de med grund bakgrundskunskap, svagt omdöme eller svag motivation – de är också mest mottagliga för dess illusioner. AI är ett kraftfullt verktyg i händerna på den nyfikne och motiverade, men förödande för den som bara söker en genväg."

Jag har skrivit skönlitterärt i 15 år, 10 år på denna bok, 8 år innan AI kom in i bilden. Jag har byggt en grund. Men kunde den grunden vara starkare? Självklart., det har jag påpekat flera gånger på denna blogg. Och är den grund jag har tillräcklig för att AI ska vara en förstärkare snarare än en fara? Det vet jag inte.

Slutar jag lära mig om skrivande helt genom att använda AI? Eller går det bara lite långsammare? Det kommer tillbaka till det forskningen säger: det beror på hur du använder verktyget. Har jag hittat rätt balans? Jag vet inte. Jag kalibrerar hela tiden, och jag kommer att fortsätta kalibrera.

Jag tror inte att sanningen är så enkel som att all AI-användning leder till kognitiv atrofi. Forskningen talar om ett spektrum – från atrofi till synergi – inte två lägen. Det är ett hantverk i sig att veta vad som är "guld" och vad som bara är "glittrande sand". Men för att maskinen ens ska kunna vaska fram det där guldet krävs det att jag ger den rätt kontext och rätt instruktioner. Många kritiker som avfärdar AI-skapat material verkar tro att det handlar om att trycka på en knapp, men de missar det arbete som ligger i kontextskapandet och promptandet. De missar även alla dialoger, allt avfärdande, allt som uppstår i mig när jag gör detta arbete. Allt som justeras, allt som skrivs om av mig själv i sammarbetet med AIn.

Jag misstänker att de som mest högljutt motsätter sig tekniken inte har förfinat sina kontextprompter varje vecka eller studerat manualerna från OpenAI, Google och Anthropic. För mig handlar det inte om att AI:n gör jobbet åt mig, utan om att jag måste vara extremt precis i min vision för att kunna styra den rätt. Jag måste också alltid vara medveten om vilka begränsningar AI har idag, så att jag kan navigera runt dem.

Jag påstår inte att det är exakt samma sak som det traditionella sättet att skriva. Men kravet på intentionalitet och vision är detsamma. Allt jag vill säga att detta är ett annorlunda sätt att arbeta på, och det kan också bli bra om man är ärlig och noggrann.

Kanske kan man säga det så här: Risken ligger inte i att ta emot hjälp. Risken ligger i att sluta vara närvarande i processen. Eller som Pondiscio formulerar det: "Den stora faran med AI är inte att den kommer att tänka bättre än oss – faran är att den frestar oss att sluta tänka helt och hållet."

Frågan jag ställer mig själv är: Är jag närvarande? Utvärderar jag fortfarande? Bryr jag mig fortfarande om resultatet?

Jag tror det. Det känns som det. Men jag kan ha fel.

Bild: Gemini

Den stokastiska papegojan och det inre ljuset

Nu vet jag att jag rör mig utanför min bekvämlighetszon. Jag är ingen filosof, men nu kommer vi till en tanke som har bitit sig fast i mig ända sedan jag började arbeta med AI. Något som jag i och med att jag mediterat mycket, läst och lyssnat på mycket om meditation och medvetande. Jag vill prova att presentera den tanken här, det kokar ner till en fråga som förföljt mig i min egen meditation och det finns en koppling i den till min användning av AI: Var går gränsen mellan att styra en tanke och att bara observera den?

Neurovetaren och podcastern Sam Harris poängterar ofta att den mänskliga upplevelsen av att vara en "författare" till sina egna tankar i mångt och mycket är en illusion. Enligt Harris har vi människor förvisso en vilja, men den är inte fri. Varje tanke, varje kreativ ingivelse och varje ordval är resultatet av en enorm mängd underliggande databearbetning i vår biologi – faktorer som de gener vi fått av våra föräldrar, den miljö vi växt upp i och de erfarenheter som vi själva inte har kontroll över.

Vi väljer inte vår nästa tanke; den kommer till oss. Enligt denna syn är jag, när jag "får" en idé till en scen i Devans Dans, snarare tankens första vittne än dess skapare.

Sam Harris fru, Annaka Harris, har utforskat dessa frågor ännu djupare. I sin bok Conscious: A Brief Guide to the Fundamental Mystery of the Mind (2019) och i ljudboksdokumentären Lights On (2025) intervjuar hon ledande forskare inom neurovetenskap och filosofi om medvetandets natur. Hennes slutsats är provocerande enkel: medvetande är verkligt, men vi har ingen aning om vad det faktiskt är eller hur det uppstår. Det är, som hon uttrycker det, universums kanske största mysterium.

Det som fascinerar mig med hennes perspektiv är ödmjukheten. Vi vet inte var medvetande kommer ifrån. Vi vet inte varför det känns som något att vara vid liv. Vi vet inte ens om medvetande är något som "tänds" vid en viss komplexitetsnivå, eller om det är något mer grundläggande – något som finns i verkligheten själv, i olika grader.

Det låter kanske flummigt. Men det är inte new age-mysticism – det är en position som på senare år tas på allvar av filosofer och fysiker vid världens ledande universitet.

Här blir parallellen till AI intressant. Kritiker kallar ofta AI:n för en "stokastisk papegoja" – en maskin som slumpar fram ord baserat på statistiska sannolikheter utan att ha något inre ljus tänt. Inom filosofin pratar man om "filosofiska zombier": varelser som kan prata om sorg eller kärlek utan att någonsin ha känt en klump i halsen eller fjärilar i magen.

Jag vet att det jag ska skriva nu är provocerande. Jag vet att många kommer att reagera starkt. Men jag skriver det ändå, för jag tror att det är viktigt att vara ärlig om hur jag faktiskt tänker:

Om vi människor inte har någon "fri" vilja – är vi då så fundamentalt annorlunda från AI i våra processer? Kognitionsvetenskapen visar att mycket av det vi kallar mänsklig intuition i själva verket är omedveten mönsterigenkänning. Vi är, i likhet med maskinen, system som bearbetar indata till utdata.

Självklart finns det stora skillnader. Vi har en kropp, en levd historia och känslor som färgar allt vi skapar och mycket mer. Men är skillnaderna så fundamentalt oöverstigliga som många påstår? De flesta skulle skrika ut JAAA – det är vi! Men jag är inte så säker. Jag tror det handlar om gradskillnader, inte artskillnader.

Jag är inte säker. Och forskarna är inte heller säkra, vi vet faktiskt inte vad medvetande är. Vi vet att våra kognitiva processer fungerar annorlunda än AI:s. Vi vet, troligtvis, att AI inte är medveten idag.

Men vet vi att den aldrig kan bli medveten?

Med mer data, mer minne, agentiska förmågor, mer reasoningprocesser ... om komplexiteten ökar, minneskapaciteten ökar, agenskapet ökar – som vi sett utvecklingen göra det senaste året – om det fortsätter, kommer AI då aldrig att bli medveten?

Jag tror som Annaka Harris: vi vet inte. Men att stänga den dörren helt är ett misstag.

Och tekniken fortsätter att utvecklas. På bara två år har AI gått från enkla ordprognoser till stegbaserad resonering, multimodalitet och komplexa agenter som kan rätta sina egna fel. All feedback under fjolåret om att utvecklingen skulle stanna av, att AI nått sitt tak på grund av "recursive data" och andra begränsningar – har hittills visat sig fel. Var befinner vi oss om tio år? Om tjugo?

Om vi inte ens förstår vårt eget medvetande, hur kan vi vara så säkra på vad AI aldrig kan bli?

Att ens ställa den frågan borde injuta ödmjukhet hos dem som så kategoriskt avfärdar AI som "bara siffror" eller "bara sannolikhet". De har inte fel i sin beskrivning. Men det är för enkelt. Att säga att AI aldrig kan skapa något unikt, aldrig ha agens, aldrig vara mer än en sofistikerad autokorrigering – det är en sanning med modifikation. Det är att låtsas att vi vet mer om medvetandets natur än vi faktiskt gör.

När jag använder AI möter jag inte en annan själ, utan en slags spegel av mänsklighetens samlade texter. Det är jag som tillför själen in i min bok. Det är min intention som förvandlar de algoritmiska förslagen till en meningsfull berättelse.

Men kommer det alltid att vara så? Om AI en dag blir medveten, blir det då ett samarbete med bokregissören snarare än ett verktyg? Gör det något med ägandeskapet av texten? Måste jag i framtiden dela min royalty med en AI? Jag vet inte. Måste jag skriva, "Made in collaboration AI" på min bok? Jag vet inte.

Jag vet inte om jag har rätt. Jag vet inte om jag gör "fel"? Kanske har jag, som vissa kritiker hävdar, satt ett tak för min egen utveckling. Jag vet inte. Men jag fortsätter ändå. För att det ger mig glädje och hopp.

Har den här texten haft för många hypotetiska frågor utan svar? Absolut. Stör det läsarna? Jag vet inte.

Om du vill fortsätta samtalet finns jag på Facebook eller via josef.lindell@gmail.com. Detta inlägg har skrivits med AI-assistans.

För den som vill utforska frågorna om medvetande djupare rekommenderar jag Annaka Harris bok Conscious och hennes ljudboksdokumentär Lights On – där hon intervjuar forskare som Brian Greene, David Eagleman och Anil Seth om varför medvetande förblir vetenskapens största mysterium.

Det är januari 2026, och jag befinner mig vid ett vägskäl som jag har sett framför mig i nästan ett decennium. Efter tio års arbete vid tangentbordet – efter lektörsutlåtanden, diskussioner i skrivgrupper, testläsare och flera omskrivningar av manuset – är mitt fantasyprojekt Devans Dans nästan klart. Håller jag nuvarande redigeringstakt kommer manuset vara klart innan sommaren. Då väntar nästa steg: att skicka i väg det till förlag.

I den här stunden försöker jag vila i en enkel men fundamental tanke: man kan aldrig göra mer än sitt absolut bästa. Devans Dans är så bra som jag förmår att göra den just nu, och i den insikten försöker jag finna ett stoiskt lugn. Jag är nöjd med mitt arbete. Men jag ska inte ljuga, under ytan gnager en ny sorts oro, som jag inte tidigare har känt. Den handlar inte om huruvida boken är tillräckligt bra, utan om vad mitt val att använda AI innebär för min legitimitet som författare.

Från tystnad till ett nytt sorts hantverk

Min resa in i skrivandet började i en djup övertygelse om min egen oförmåga som skribent. I mer än tio år bar jag med mig anteckningsblock och skrev ner idéer, läste all fantasy biblioteken kunde erbjuda och planerade i tysthet världar, kulturer och magisystem – men jag skrev aldrig. Jag minns en morgon då jag nyligen tagit mod till mig att faktiskt börja skriva på allvar, hur jag satt på bussen till jobbet, trött efter ett skrivpass där orden kändes som sirap i huvudet. Jag skämdes för de få rader jag lyckades producera och kastade dem ofta i ren frustration. Det var enbart ihärdighet som tog mig vidare.

Vändpunkten i denna självbild kom inte genom en enskild händelse, utan genom ett decennium av mognad på andra arenor. Jag har blivit äldre, blivit pappa, bytt jobb flera gånger, tagit en masterexamen och suttit i kommunfullmäktige. Jag har ”botat” min negativa självbild genom att genomföra saker jag tvivlade på att jag skulle klara av. Bloggandet har varit min trygga hamn. Att efter flera år av att regelbundet producera inlägg till slut få mejl av andra författare som berättar att mina blogginlägg betytt något för dem har gett mig en grundtrygghet jag tidigare saknade.

Men ironin är påtaglig: trots denna personliga mognad har jag ännu inte ”bevisat” min förmåga som skönlitterär författare för omvärlden, jag har bara publicerat en enda kort novell. Och nu när jag använder AI vet jag att det finns de som hävdar att jag aldrig kommer att få chansen att bevisa det heller.

Bild: Gemini

Rollen som arkitekt och regissör

För att beskriva mitt skapande idag behöver jag nya begrepp. Det är inte försvarsmekanismer, utan ett försök att ringa in processen för mig själv.

I tidigare inlägg har jag beskrivit mig själv som en bokregissör. Precis som en filmregissör är min roll att äga visionen, samordna resurser och fatta de avgörande redaktionella besluten. Men på senare tid har en annan metafor landat i mig: bok-arkitekten.

Idén föddes ur ett experiment på bloggen där jag försökte ”sy ihop” den perfekta författaren – en litterär Frankenstein-skapelse med Tolkiens världsbygge, Sandersons magisystem och Abercrombies karaktärsbygge. Jag insåg då att alla författare har olika styrkor och min sanna styrka aldrig legat i att ”vackert böja verb”, utan i visionen och den komplexa struktur som krävs för att rita ritningen till en katedral.

Jag vet, idéer är billiga. Jag hör Brandon Sandersons röst i bakhuvudet varje gång jag öppnar ett nytt dokument. Han brukar ofta säga: ”Ideas are cheap, execution is everything”.  Det är en sanning som svider, särskilt för oss som i perioder har varit rena ”idémänniskor” – vi som planerar världar och handlingar i åratal men sedan darrar inför det vita pappret. Traditionellt sett är det ju vid tangentbordet, i det eviga nötandet av ord, fraser, meningar och stycken som hantverket anses ligga.

Men sedan jag börjat använda AI mer och mer har jag börjat fundera på om nya vägar är på väg att skapas ändå. Ja, du måste fortfarande lära dig skrivandets grunder, på liknande sätt som det är bra om du kan kodning om du sedan ska vibekoda. Men faktum är att jag inte längre lägger lika mycket kraft på att slipa enstaka adjektiv längre, jag lägger den kraften alltmer på att i stället säkerställa att katedralens bärande väggar inte sviktar. Det är fortfarande en brottningsmatch mot materialet varje dag, men motståndet har flyttat från pennans spets till ritningens logik.

AI är min lyftkran. Precis som arkitekten behöver mekanisk hjälp för att förverkliga sin ritning, tar jag hjälp av tekniken för att lyfta stenarna. Jag bär inte varje block själv längre, men ansvaret för att fundamentet håller och att katedralen inte rasar är fortfarande mitt. Den gamla sanningen – att man enbart kan utvecklas genom att fysiskt skriva varje ord – stämmer fortfarande men inte längre på samma sätt.

Jag är dock smärtsamt medveten om kritiken. Många menar att genom att outsourca formulerandet, klipper jag bandet till det som gör litteraturen levande. Om jag inte ”blöder på sidan”, är det då verkligen min katedral? För många är detta inte ett hantverksskifte, utan ett hantverksmord. De ser inte en lyftkran; de ser en maskin som maler ner tusentals år av mänsklig kultur till ett grått pulver, bara för att pressa ihop det till något som liknar en vägg, men saknar den äkta stenens struktur.

Bild från: Gemini

När ”askpastan” hotar hantverket

Under det senaste året har jag älskat att använda AI för att utveckla mina texter, men jag blundar inte för motståndet. På YouTube och Facebook är rösterna många som hävdar att AI-användare inte är ”riktiga” författare. Hilary Layne,  en författare jag följer, varnar för att vi bara producerar själlös ”askpasta” som smular sönder vid minsta granskning.

Hennes förakt är glasklart. Hon liknar oss vid ”turister” som invaderar konstvärlden utan att faktiskt tillhöra den; mikrovågsentusiaster som värmer en färdigrätt och kallar sig kockar. Hennes kritik sätter fingret på en existentiell rädsla: att vi förlorar förmågan att skilja på verklighet och simulering.

Men det som gnager mest i mig av hennes kritik är ett annat av hennes påståenden, begreppet ”kognitiv skuld”. En studie från MIT har visat att hjärnans anslutningsgrad (connectivity) systematiskt skalar ner när vi får externt stöd från AI. Genom att ta bort friktionen i skrivandet – den där smärtsamma klyftan mellan vision och förmåga som Ira Glass pratar om – riskerar jag att ta bort den enda mekanism som faktiskt får mig att växa.

Jag tar kritiken på allvar. Risken att jag ”AI-ar bort” min egen agens är reell. Men jag vet också, av egen arbetslivserfarenhet, att forskningens generella slutsatser ofta måste brytas mot den lokala kontexten. För mig är noggrannheten i processen, ärligheten och i slutändan kvaliteten, viktigare än snabb- och enkelheten. Tio år av skrivande på ett projekt tycker jag är bevis nog för det.

För att motverka den kognitiva degraderingen har jag, ironiskt nog, återvänt till gamla vanor: jag skriver poesi och dagbok. Det är mitt sätt att träna min mänskliga röst och bevisa för mig själv att det fortfarande är en människa av kött och blod bakom spakarna.

Det är också här jag drar en tydlig gräns. När jag ser rubriker som ”How to write a book in 7 days with AI”, känner jag instinktiv avsmak. Det finns en hel industri som nu växer fram kring idén att man kan ”speed-runna” kreativitet – att man med några knapptryckningar och en färdig mall kan spotta ur sig en roman på en vecka.

För mig är det själva antitesen till vad jag försöker göra. Om min process handlar om att vara en arkitekt som mödosamt planerar och skissar fram en katedral, handlar ”vecko-metoden” om att smälla upp ett monteringsfärdigt skjul i plast. Problemet med att skriva en bok på sju dagar är inte tekniken i sig, utan att du eliminerar den tid det tar för en tanke att mogna. Du tar bort den nödvändiga friktionen och de hundratals timmar av överväganden som krävs för att en berättelse ska få en själ. Att reducera författarskapet till en fråga om leveranshastighet är en dödsstöt för individens skapande. Det är där kritiken om ”askpasta” blir som mest sann: när ingen människa har tagit sig tid att faktiskt bo i berättelsen innan den ges ut.

En författare med exoskelett

Jag har valt transparensens väg, trots risken för kritik. Jag vet att förlag kan rygga tillbaka och att läsare kan avfärda tio års slit på grund av en etikett. Men jag har berättat den historia jag ville berätta, på det sätt jag kunde och ville. Det får räcka.

Kan man skapa något av genuint värde med ett digitalt exoskelett, eller lurar jag bara mig själv? Jag vet inte, men jag tror det, förutsatt att processen tas på allvar.

En sak är dock klar: jag är skeptisk mot dem som uttalar sig med absolut klarhet i denna fråga – åt båda håll. Ingen vet vad AI kommer att göra med oss på lång sikt. Tvärsäkerhet skapar konflikt, men i tvivlet och ärligheten finns en väg framåt.

-------------------

Om du vill fortsätta samtalet finns jag på Facebook eller går att kontakta via josef.lindell@gmail.com. Detta inlägg har skrivits med hjälp av AI.