JL Fantasy

Vem har inte drömt om den där ultimata boken som rymmer allt: storslagna världar, oförglömliga karaktärer, engagerande dialog, magi som både förtrollar och förbryllar, och en berättarröst som får varje sida att glöda? 

Jag har länge jagat den där känslan – törsten efter nästa bok jag ska läsa som ska pricka precis alla rätt. Men ju mer jag själv skriver (och experimenterar med AI), desto tydligare blir frågan: Vad är det egentligen jag söker? Både i läsandet och i skrivandet. Vad är det jag vill åt och vad är min unika röst, kan jag definiera det? Och vad händer om man försöker skapa något som är perfekt på pappret?

Det var där idén föddes: ett tankeexperiment i sann Frankenstein-anda. Tänk om jag, med hjälp av AI och min egen läslust och erfarenhet av alla hundratals fantasyböcker jag läst, kunde sätta ihop den ultimata författaren – en litterär skapelse som kombinerar allt jag älskar hos Tolkien, Martin, Sanderson, Abercrombie, Lynch, Jemisin och Gaiman. Skulle resultatet bli magi, eller ett monster?

Följ med när jag steg för steg försöker bygga min drömförfattare – och upptäcker varför den perfekta blandningen kanske inte alls är det vi egentligen längtar efter. Kanske finns svaret någon helt annanstans än där jakten började.

  
Steg 1: Världen – Att ge berättelsen liv och djup

Att bygga världen är nog det absolut roligaste med att skriva fantasy för mig. SO-läraren i mig jublar inombords och vill dra från allt – historia, geografi, politik, sociologi och religion – för att skapa något som känns äkta och mångbottnat. En värld behöver inte vara fullständigt kartlagd från dag ett – blir man någonsin helt klar med ett världsbygge? – men den måste vara tillräckligt rik för att kunna bära berättelsen.

Här är J.R.R. Tolkien för mig den eviga måttstocken. Hans förmåga att skapa inte bara en karta, utan en djup känsla av historia, mytologi, språk och kultur är något jag ständigt återvänder till. Samtidigt uppskattar jag den råa, politiskt laddade och komplexa världsbyggnadsstilen hos George R.R. Martin, där varje hörn känns bebott och varje handling får konsekvenser.

Och just här, i världens själva vävnad, måste vi prata om magisystemet – världens pulserande hjärta. Magin är en av de främsta anledningarna till att jag älskar och skriver fantasy. Jag dras till ett enda grundläggande system som är sammanhängande men mångfacetterat. Brandon Sanderson är en mästare på att definiera de kända tillämpningarna av magi med klarhet och logik – vad är möjligt, och vad är priset?

Men, och det är här det blir en utmaning, vill jag i min perfekta fantasybok också para detta med den där kryddan av det outforskade som finns i George R.R. Martins mjuka magisystem. Hans magi är sällan en uppsättning verktyg för karaktärerna att bemästra, utan snarare en oförutsägbar och ofta farlig naturkraft som inbjuder till genuin förundran och spänning. Att kombinera Sandersons logik med Martins mystik är kanske en omöjlig kombination, men i det här drömreceptet är det precis den spänningen jag är ute efter.

Steg 2: Karaktärerna – Berättelsens gnista

Med en värld som börjar ta form kommer det som för många, och även för mig innerst inne, är det allra viktigaste: huvudkaraktärerna. Jag vill att de ska kännas realistiska i sina drivkrafter och brister, men samtidigt vara lite "over the top"; de ska sticka ut och inte bli för vanliga eller slätstrukna. De måste ha det där lilla extra, den där oförglömliga egenheten eller den inre konflikten som gör dem fascinerande.

Min absoluta, centrala förebild här är Joe Abercrombie. Han är mästaren på att skapa karaktärer som är allt annat än polerade hjältar. De är kantstötta, cyniska, moraliskt komplexa och så fullständigt, smärtsamt mänskliga i sin ofullkomlighet. Det är den där råa, ärliga kärnan jag vill åt.

Men till denna Abercrombie-ska själ vill jag addera en specifik sorts dialogstil, och den lånar jag från Scott Lynch. Om Abercrombie skapar det unika, det inre mörkret och de komplexa drivkrafterna, så vill jag ge karaktärerna den glimten av briljans som jag minns från Lynchs dialog i Locke Lamoras Lögner. Jag tänker på de där blixtsnabba, nästan telepatiska, replikskiften som bygger genuina relationer mitt i kaoset. En förmåga att förvandla svordomar och rå jargong till en konstform som säger lika mycket om karaktärerna och deras värld som en lång monolog.

Steg 3: Handlingen – Att plantera och väva samman trådarna

Slutligen, när världen och karaktärerna börjar ta form, kommer handlingen. För mig är detta ofta den sista stora pusselbiten, även om planerandet sker parallellt. Frågan blir: Hur kan jag baka ihop duken, med ramen, med världen och karaktärerna och skapa meningsfulla utmaningar och inre konflikter? Målet är att skapa en berättelse så rik på detaljer att den inte bara ger en stark upplevelse, utan också väcker en önskan hos läsaren att återvända till texten för att förstå de nyanser som inte var uppenbara under en första läsning. En röd tråd med hål som fylls upp av en andra eller tredje genomläsning.

Här är Brandon Sanderson återigen en enorm inspirationskälla med sin mästerliga handlingskonstruktion och sitt sinne för takt. En avgörande del av detta är konsten att plantera och bygga upp – lager på lager. Jag älskar när en författare subtilt lägger ut ledtrådar, små frön av information som sedan får gro och växa genom berättelsen. Det är som att skala en lök, där varje lager avslöjar något nytt och bidrar till de där magiska "aha!"-ögonblicken när allt plötsligt faller på plats.

Steg 4: Det lilla extra – Temat och kryddan som lyfter allt

När alla de stora bitarna är på plats – värld, karaktärer och handling – kommer finesserna som verkligen får en berättelse att sjunga. Det där som är svårt att definiera, men som man omedelbart känner som läsare. Min erfarenhet är att detta inte är något som planeras i förväg på samma sätt som en plot-twist, utan det är något som växer fram organiskt under själva skrivprocessen.

Men om jag ändå ska försöka att vagt beskriva vad jag menar.

Först och främst behöver en berättelse ett hjärta. Den måste utforska vad det innebär att vara människa – teman som familj, kärlek, sorg, lojalitet eller makt. Jag vill se hur dessa teman i en och samma berättelse utforskas från flera perspektiv, genom karaktärer vars resor hakar i varandra och tillsammans lyfter berättelsen. N.K. Jemisin i The Fifth Season väver med enorm kraft samman det personligt tragiska i karaktären Essun med det episka av en sönderfallande värld, bokstavligen, på ett sätt som berör på djupet.

Man vill åt den där känslan som dröjer sig kvar, den som får världen att kännas unik och verklig. Den som greppar tag i något djupt inom läsaren. Även här finns förebilder, och Neil Gaiman har en sällsynt förmåga att skapa en uppslukande, minnesvärd och ofta unikt magisk atmosfär som förstärker både teman och karaktärer.

Kreativitetens mysterium och min egen dröm

Så, hur tusan väver man ihop allt detta till en enda, perfekt berättelse?

Vad blir resultatet när man försöker sy ihop det episka och svartvita hos Tolkien med Martins råa komplexitet, Sandersons intriger med Abercrombies karaktärer och Lynchs dialog? Och hur kryddar man allt med det känslomässiga hjärta som Jemisin skapar och den magiska atmosfär som Gaiman är mästare på? Vilken sorts varelse skapar man i detta litterära laboratorium?

Under den här tankeresan har jag insett att själva premissen är fel. Jakten på den perfekta författaren, på den fulländade syntesen av allt jag beundrar, leder till en paradox. Resultatet skulle inte bli en harmonisk gud, utan troligtvis ett monster av motstridiga viljor. En berättelse kan inte vara både ett mytologiskt epos och en intim, karaktärsdriven thriller på samma gång. Man kan inte ha magi som är både stenhårt logisk och fullständigt mystisk.

Kanske är en författare inte en Dr. Frankenstein som syr ihop delar, utan snarare en skulptör som står framför ett oändligt block av möjligheter. Och i vår tid är AI det ultimata, oändliga marmorblocket – det kan erbjuda allt. Vilken stil som helst, vilken vändning som helst, vilken röst som helst. Det är här den mänskliga, kreativa handlingen blir viktigare än någonsin. Det är i förmågan att säga "nej".

Att våga välja bort. Att medvetet bestämma sig: "Min berättelse ska inte ha hundratals karaktärer. Min magi ska inte förklaras i detalj. Mina karaktärer ska inte alltid vara kvicka i repliken."

Att tro att man kan bemästra och inkludera allt, oavsett om man skriver själv eller regisserar en AI, är en utopisk dröm som ignorerar kärnan i all konst: val. Det fina ligger inte i att bli en perfekt spegel av alla andra, utan i att skapa något eget, något som definieras lika mycket av de vägar man inte tog. Den egna rösten föds inte ur ett försök att vara allt för alla, utan ur det modiga beslutet att vara något specifikt, något unikt, något ofullkomligt mänskligt.

Och kanske är det den verkliga magin. Inte att hitta den perfekta boken, utan att hitta sin egen.

Vad säger ni? Vilka egenskaper eller författare väljer ni medvetet bort för att forma er egen smak? Dela gärna med er i kommentarerna på min Facebooksida!

Jag har funderat på hur mycket min egen skrivprocess har förändrats sedan jag i höstas började utforska AI som medskapare. Men den här regissörsmetaforen gav mig en ännu tydligare bild av vad som egentligen händer. Det känns befriande på något vis att kunna rama in vad som håller på att ske.

För när jag tänker efter:

• Det är fortfarande min vision som driver berättelsen framåt – jag vet vilka teman jag vill utforska, vilka känslor jag vill väcka, vart vi ska m.m.
• Jag "anställer" AI-verktyget som en slags begåvad assistent med språkliga resurser jag kan dra nytta av.
• Min förmåga att kommunicera min vision genom välformulerade prompts avgör kvaliteten på resultatet.
• Jag låter AI:n överraska mig, ta visionen och göra den mer levande, ibland i riktningar jag inte förutsett.
• Ibland missförstår den visionen och skapar helt felaktiga beskrivningar, då måste jag tydliggöra och omformulera min vision med nya prompts.
• Jag behåller den redaktionella kontrollen – det är jag som avgör vad som fungerar, vad som ska utvecklas, vad som ska skrotas.

Den här insikten utmanar hela min tidigare bild av vad en författare är och gör. Jag har, som så många andra, burit på en romantisk föreställning om författaren som en ensam skapare, isolerad i sitt arbetsrum, kämpande med den blinkande markören. Men den bilden känns inte relevant för en bokregissör.

Ibland har tanken kommit att det kanske är lite skamset att använda AI i mitt skrivande. Som om jag på något sätt fuskar, som om det gör mig till en mindre "äkta" författare. Men regissörsmetaforen hjälper mig att se det annorlunda. Ingen skulle ju ifrågasätta Tarantinos konstnärskap, säga att det inte är hans film, för att han inte personligen spelar huvudrollen i sina filmer eller skapar specialeffekterna. Hans storhet ligger i visionen och förmågan att få alla delar att samverka.

Kanske håller ett nytt yrke på att skapas, på grund av AI. Att det handlar mindre om att producera varje stavelse själv och mer om att forma helheten, att veta när man ska styra och när man ska låta berättelsen hitta sina egna vägar.

Balansen mellan kontroll och överraskning

Under höstens dagliga arbete tillsammans med mina olika AI:s har jag ibland upptäckt den svåra balansen mellan kreativ kontroll och öppenhet för det oväntade – när AI arbetar.

Ibland behöver jag vara extremt detaljerad i mina instruktioner till AI:n: "Nej, den här karaktären skulle aldrig säga så där, försök igen med detta i åtanke..." Andra gånger behöver jag släppa taget och ge mindre instruktioner för att texten ska kännas mer levande. Att våga låta AI:n överraska mig med en dialogvändning eller en scenbeskrivning som tar berättelsen i en oväntad men spännande riktning. Vissa gånger har jag tom blivit tårögd av glädje då AI:n lyckats visualisera en scen jag själv tidigare skrivit mycket sämre än vad AI:n precis gjort.

Det är en dans mellan kontroll och samarbete, precis som när en regissör arbetar med skådespelare och filmteam. Ibland vet du exakt vad du vill ha, ibland måste du ge utrymme för magi att uppstå.

Men det mest överraskande i denna nya process är hur mycket glädjen i skrivandet har återvänt. Förr kunde skrivandet kännas som ett ensamt slit, där jag kämpade med varje mening och kände frustration över tomma sidor, och platta formuleringar. Nu kan jag sitta i timmar utan att ens märka hur tiden går. Skrivglädjen har kommit tillbaka med full kraft – jag längtar till mina skrivstunder och måste ibland tvinga mig själv att avsluta när andra plikter kallar.

Det är något befriande i att skapa tillsammans med en AI. Som ett lagarbete där båda parter bidrar med sina styrkor. Jag med min vision, mina erfarenheter och min känsla för vad berättelsen ska förmedla – AI:n med sin språkliga förmåga och oväntade associationer. Tillsammans hittar vi vägar som ingen av oss skulle hittat på egen hand.

Mitt skrivande har också fått en tydligare struktur. Samarbetet tvingar mig att formulera mina tankar klarare, att verkligen fundera över vad jag vill säga och åstadkomma med varje scen. När jag kommunicerar min vision till AI:n, blir den också tydligare för mig själv. Det händer helt enkelt mer i mina berättelser nu – fler nyanser, fler perspektiv, mer överraskande vändningar.

Framtidens författarskap

Jag undrar ibland hur länge det dröjer innan "bokregissör" blir en etablerad term? När kommer nästa generations författare att presentera sig som kreativa regissörer eller dirigenter snarare än ensamma författare?

En sak är jag säker på – den är så här jag ser på mig själv nu. Kanske måste jag göra om min hemsida – Josef Lindell Bokregissör. Skrivandet med AI har gett mig en helt ny glädje, en ny sorts kreativ frihet och en partner att samarbeta med för att producera mina visioner. Jag är den som håller i taktpinnen, den som har den konstnärliga visionen, den som i slutändan står för verket. Men AI:n hjälper mig framåt, gör arbetet roligare och mer effektivt.

Senaste halvåret har jag suttit kanske en halvtimme varje morgon med att skriva om alla kapitel med hjälp av AI, en halvtimme per dag har lett till 24 kapitel – 98 573 ord.

Ett halvår = ca 180 dagar.

30 minuter per dag i 180 dagar = 5 400 minuter.

5 400 minuter = 90 timmar.

98 573 ord ÷ 90 timmar = 1 095,26 ord per timme

Jag har alltså producerat cirka 1 095 ord per timme, vilket är betydligt mer än vad jag gjorde när jag skrev allt själv. Det har varit roligare och jag vill påstå att det har blivit bättre än det jag själv skrev tidigare. Men samtidigt vet jag också att detta är bara början för jag hittar hela tiden nya sätt att finslipa mina prompter, nya kombinationer av instruktioner till AI:n som ger nya resultat. Den största skillnaden är inte produktiviteten eller kvaliteten – det är känslan i skrivprocessen. Den kreativa gnistan som dansar mellan mig och min digitala medförfattare. Att jag inte längre kämpar med mina egna tankar utan alltid har en ny prompt redo för att föra processen framåt. Är jag inte 100% nöjd är det bara att fortsätta. Det tar aldrig stopp så som det många gånger gjorde när jag satt själv. Det är en oväntat glädje, en förändring till det bättre, som jag inte visste att jag ville ha.

  ------

Men hur ser du på det? Jag är nyfiken på din syn på skrivande i AI-eran. Kanske känner du att den traditionella rollen som författare fortfarande är den som passar dig bäst? Eller ser du också nya möjligheter i detta digitala samarbete?

Några kanske ser AI som ett hot mot det konstnärliga uttrycket och den mänskliga kreativiteten. Andra kanske, precis som jag, upptäcker nya kreativa vägar. Ytterligare andra kanske befinner sig någonstans däremellan – och använder AI som ett verktyg ibland, men värnar om den helt och hållet mänskliga kreativiteten i projektet.

Det finns inga rätta eller felaktiga svar här. Men jag tror att vi befinner oss i en tid då vi alla behöver reflektera över vad det innebär att vara en skapande människa i en värld där teknologin blir en allt mer integrerad del av vår kreativa process. Vilken väg väljer du?

AI representerar inte bara ett nytt verktyg, utan en potentiell medförfattare - en entitet som kan generera idéer, formulera meningar, efterlikna stilar och mycket mer. Det är en förändring som saknar motstycke, och som många med rätta finner djupt oroande. För första gången utmanas själva kärnan i vår kreativa process av något som inte är mänskligt.

Jag har funderat mycket kring hur detta rimmar med mina tidigare tankar om t.ex. berättelsers djupare funktion och min syn på författande i stort.  Kan en AI verkligen bidra till den typen av meningsskapande? Eller riskerar vi att förlora något väsentligt i jakten på effektivitet? Hur skulle AI-assisterat skrivande påverka mig?

Det är en balansgång jag känner att jag måste utforska, om inte annat för att förstå vad det kan innebära för mitt skrivande och litteraturen i stort.

Den kreativa utmaningen

För min del har det alltid varit planerandet, idéerna och skapandet av karaktärer, scener och ögonblick som varit det mest intressanta. Skrivandet var dock något som rätt ofta var... ja, låt oss vara ärliga - en kamp. Att faktiskt sitta ner och få orden på papper kunde många gånger kännas som att vada genom sirap, särskilt under de perioder då livet omkring bidrog till sömnbrist och andra utmaningar. Jag älskar dock att skapa världar, tidslinjer, magisystem och djupa karaktärer i mitt huvud, men att översätta det till sammanhängande och vackert skriven text har ofta varit den svåraste delen av processen för mig. Jag har aldrig skrivit snabbt och jag har inte sett de formaliafel som uppstått.

Detta dilemma är inte unikt för mig. Det finns en anledning till att uttrycket "writers block" är så välkänt - att omsätta sina idéer till ord på ett papper är en komplex kognitiv process som kräver en mängd olika färdigheter. Samtidigt så har jag sett det som att det är något som alla författare förr eller senare behöver gå igenom om de ska bli författare på heltid. Min resa genom detta har dock alltid känts långsam. Visst upplevde jag att mitt skrivande utvecklades, men aldrig i den takt jag önskade mig.

När jag reflekterar över min resa som författare inser jag att min största utmaning alltid har varit språkbehärskningen. Allt annat - världsbyggandet, karaktärsutvecklingen, att skapa spännande scener - det har bara varit kul. Men när det kommer till de tekniska aspekterna av skrivandet känner jag mig ofta vilsen och ska jag vara ärligt också rätt ointresserad.

Det är här jag ser en av de största potentialerna med AI-assisterat skrivande för min del. En AI som Claude kan hjälpa till med just dessa tekniska aspekter av språket, så att jag som författare kan fokusera på det jag älskar mest - berättandet.

Claude projects

Efter mycket nördande landade jag till slut på Anthropics Claude. Valet föll på Claude dels för att den anses vara en av de vassaste AI:erna för oss skönlitterära författare just nu, dels för att de nyligen infört en funktion kallad "projects". Den här funktionen är faktiskt en enorm tillgång för oss som jobbar med komplexa världar och berättelser.

"Projects" låter mig skapa ett dedikerat utrymme för mitt skrivprojekt där jag kan ladda upp en rejäl infodump - allt från karaktärsbeskrivningar och världsbygge till handlingsöversikter och tematiska riktlinjer. Claude suger in all den här informationen och håller den i minnet under hela vårt "samarbete".

Det innebär att varje gång jag interagerar med Claude inom ramen för mitt projekt, har AI:n koll på all denna information utan att jag behöver upprepa eller förklara allt på nytt. När jag ber om hjälp med en scen eller en dialog vet AI:n redan vem Lyrik är, hur magin i min värld funkar, och vilken historia som finns mellan de olika folkslagen.

För mig gör det här en enorm skillnad. Det skapar en kontinuitet i dialogen som är ovärderlig för långsiktigt kreativt arbete. Claude kan ge mer precisa och relevanta förslag, hålla sig konsekvent till min världs regler och karaktärers personligheter, och hjälpa mig utveckla idéer som faktiskt passar in i min övergripande vision.

Det känns nästan som att ha en medförfattare som är lika insatt i mitt projekt som jag själv är. Det gör att jag kan fokusera mer på det kreativa och låta Claude hjälpa till med detaljerna, allt medan vi båda är på samma sida om världen jag skapat.

10 steg för att komma igång med Claude

Att ta steget och faktiskt börja använda AI i mitt skrivande var inte helt enkelt. Även om jag sett på några youtubevideos om hur man kunde gå till väga så var jag ändå inte helt säker på hur det skulle gå i just mitt fall. Jag har redan jobbat med min fantasybokserie i flera år. Jag har ett färdigt första utkast, jag har ett färdigt världsbygge, har fått feedback av både lektör och av en skrivcirkel. När jag tog min paus var jag mitt i en total omskrivning av manuset utifrån denna feedback. Så var skulle jag börja?

Jag bestämde mig för att se det som ett experiment och ett verktyg att utforska. Här är en överblick över de förberedelser jag gjort för att komma igång med AI-skrivande:

1. Research kring AIs brister och potential. Särskilt givande har The Neardy Novelist varit. En fantasyförfattare som har flera videos om Claude och författande i allmänhet.
2. Försökte infoga hela det första utkastet av Devans Dans i project knowledge men det var för långt för att Claude skulle kunna ta till sig det. Jag skrev därför en detaljerad synopsis istället som blev några sidor lång.
3. Lade in de diskussioner jag fört med min lektör in i Claude för att ge den en förståelse för de saker jag ville utveckla med manuset nu då jag skulle skriva om det i grunden med rätt omfattande perspektiv och strukturförändringar.
4. Utarbetade därefter en ny kapitelstruktur och skrev korta sammanfattningar för vad jag vill ska hända i varje kapitel på det nya manuset.
5. Specificerade olika teman jag vill betona utmed berättelsen.
6. Skapat en övergripande vision för hela bokserien. För att visa Claude var jag tänker mig att serien ska sluta.
7. Detaljerade karaktärsbeskrivningar för alla viktigare karaktärer.
8. Sammanställde en 1000-årig tidslinje över världen, så att Claude vet vad som gjort att världen är som den är. Detta var det som tog mest tid då jag använde Aeon timeline för detta. Det gick inte att exportera tidslinjen från programmet i ett textformat som Claude kunde hantera. När jag då försökte exportera tidslinjen som bild blev den för stor för Claude. Jag fick därför dela upp tidslinjen i ca 10 olika mindre bilder som Claude kunde scanna av och skapa en skriftlig tidslinje av.
9. Skrev en beskrivning av magisystemet, men även en överblick av de kulturer och nationer som finns i boken.
10. Laddade upp min världskarta och bad Claude beskriva geografin, namn på städer och avstånd i textform. Detta textdokument lades därefter in i project knowledge.

AI och framtiden

Jag kommer säkert hitta fler användningsområden allt eftersom skrivprocessen tar fart på allvar. Jag sitter nu och planerar för vad jag ska forma Ains röst till när jag väl börjar skriva själva kapitlen. Men dessa detaljer... sparar jag till ett framtida inlägg.  Sammantaget tycker jag dock redan nu att skrivprocessen har blivit roligare. Problemet med kommatecken osv. som sög ut energi från mig har nu ersatts med en ny dos av kreativitet. Jag oroar mig fortfarande för att jag kanske inte kommer utvecklas lika mycket som skribent i och med att jag använder AI, och att det kan begränsa mig i min utveckling på lång sikt. Jag oroar mig också för att förlora något av det personliga och unika i mitt skrivande. Men har jag roligare tror jag samtidigt att chansen att jag fortsätter skriva ökar. Detta tillsammans med en AI som också fortsätter utvecklas precis som jag gör. Jag anser i nuläget att fördelarna med att använda AI är större än riskerna.

Men det är viktigt att poängtera att jag ser Claude som ett verktyg, inte en ersättning för min kreativitet. Jag använder AI:ns förslag som inspiration och startpunkter, men det är alltid jag som fattar de kreativa besluten och formar den slutgiltiga texten. Det handlar om att hitta en balans där AI:n förstärker och effektiviserar mitt skrivande utan att ta över processen.

Vad tänker ni om AI-assisterat skrivande? Fördelar och nackdelar. Kommentera gärna på min författarsida på facebook. Jag är nyfiken på era tankar och erfarenheter.

Förra veckan lyssnade jag på ett samtal mellan David Fuller och Damien Walter. Samtalet handlade om Dune-serien och om sci fi-genrens djupare mening. Walter menade att sci fi-genren är en symbol för mänsklighetens utåtriktade och framåtsyftande medvetande. Genren speglar den bild vårt samhälle har av framtiden - huruvida den är på väg att bli utopisk eller dystopisk. Om det skrivs mycket dystopier kan det med andra ord vara ett tecken på att något är fel, i en kollektiv bemärkelse, i vår egen samtid. Han menade vidare att genren även speglar mänsklighetens ständiga kamp mot dess närmiljö, mot den teknologiska utvecklingen och mot tidens påverkan. Den ställer frågor om vad miljön och tekniken gör med oss och vad det betyder att vara människa när omgivningen förändras.

En fråga som slog mig var: om detta är meningen bakom sci-fi, vad är då den djupare meningen bakom fantasy? Vilken roll har fantasy som genre för oss? 

Jag tror inte att jag kan ge ett lika djupgående svar på frågan som Walter, men detta är mina tankar.

Sigurt Fafnesbane dräper draken Fafner (Från ca år 1000)

Fantasy är en sekulär ersättning av den religiösa myten

Vad är fantasy? Det vanligaste svaret man brukar få är att fantasy är en genre som innehåller magi, andra övernaturliga ting och som ofta utspelas i helt fiktiva världar. Detta till skillnad från sci-fi, och så gott som alla andra genrer, som oftast tar avstamp i vår egen historia och som utspelar sig i en framtida värld som skulle kunna vara vår. Denna inramande beskrivning av fantasy är förvisso helt rätt, men den berör inte vilka typer av frågor som genren vanligtvis ställer och den tydliggör inte heller att fantasy som en genre är mer än bara dess inramning. 

På grund av att genren har möjligheten att visa övernaturliga ting blir fantasy ofta en genre som kretsar kring myter. Berättelser som vi ofta inte helt kan greppa, då det inte helt och hållet vilar på rationalitet, men som betyder något för oss på ett djupare plan, ungefär som religioner. Religiösa myter har dock en stor del av västvärldens befolkning lämnat bakom sig, på gott och ont. I och med att fantasygenren och religion rör sig inom liknande ramar fyller den också till viss del det gud-formade vakuum som sekulariseringen av vårt samhälle har skapat för många.

Fantasy berör därför som en genre både omedvetet och medvetet religiösa teman oftare än andra genrer. Detta tar sig uttryck genom att bland annat måla upp det goda och det onda, det ljusa och det mörka, de strukturfrämjande och de kaosartade krafterna. Men även genom att brottas med frågan om vad det egentligen innebär att vara en god moralisk människa. Precis som religioner gör. Hur överkommer vi våra skuggsidor och blir den bästa versionen av oss själva? Hur lever vi meningsfulla liv där vi tar ansvar för oss själva och för vår värld? Vad är godhet och vad är ondska? Fantasy är en genre som ställer stora frågor. I förlängningen ställer den därför också stora krav på författare och deras förmåga att förmedla komplexa bilder och frågor på ett tillgängligt och engagerande vis.

Beowulf dör efter att ha besegrat draken (Från ca år 700). Målning av John Henry Frederick Bacon

Fantasy vänder sig inåt med hjälp av sina övernaturliga ramar

Fantasy blickar inåt och tillbaka på vårt förflutna, även om det ofta är i en fiktiv sekundärvärld snarare än i en verklig historisk form. Den ger oss också i bästa fall en bild av vad vi gjort fel och vad vi kan göra annorlunda för att vara mer moraliska. Den belyser, med hjälp av vidsynta miljöbeskrivningar, udda kulturer och magiska krafter, vad en människa är och kan vara - även om dess omgivning är uppseendeväckande eller rubbad. 

Genren ställer ofta omgivningen på sin spets och gör med magins hjälp en människa till en protagonist som kan förändra hela världen. Fantasy har därmed i grunden ett positivt budskap för hela mänskligheten, men också för varje given individ. För även en liten hobbit eller en vanlig bondpojke kan göra skillnad. Fantasy visar att det finns en önskan djupt inom varje människa - ett hopp om att varje individ ska kunna utvecklas och förvandlas till det bästa han eller hon kan vara. Den säger att kraften finns där inom oss, redo att slunga oss framåt mot det som behöver göras för att världen ska bli bättre. Ingen annan genre visar så tydligt resan från vad det är att vara ung till vad det är att bli vuxen. 

Genren belyser även att människor ständigt letar efter hjältar som kliver fram och gör det som behöver göras. Att vi ser upp till människor som tar steget från att enbart glida med till att ta ansvar. Människor som vågar göra skillnad även när vägen framåt inte alltid är tydlig.

Jag vill också sträcka mig så långt att säga att ingen annan genre har i sin natur överlag en så positiv syn på världen och på vad det innebär att vara människa. (Joe Abercrombie, Mark Lawrence och Robert E. Howard skulle dock kanske inte hålla med om detta). Vi kan alla bli hjältar som rider ut och gör världen till en bättre plats - vad kan vara ett mer positivt budskap än det?

Marduk slåss mot draken Tiamat (Från Babylonien ca 1800 f.kr.)