Spoilers för första avsnittet. Därefter nämns karaktärer som dyker upp under säsong ett, men inga vändningar.

  

Det första avsnittet av Frieren gör något jag inte var beredd på.

En liten grupp hjältar kommer hem efter tio år på vägen. De har besegrat demonkungen. En bedrift ingen trodde var möjlig. Det blir parad, det blir fest, allt är precis som det ska vara i slutet av en fantasyberättelse. Sedan går det femtio år och en av dem dör av ålderdom, i första avsnittet. Alvmagikern, Frieren, i gruppen har dock inte åldrats en dag. Hon står vid graven och gråter, men förstår inte helt varför hon gråter.

Tio år tillsammans. För henne, som levt över tusen år, var det knappt någonting alls. Hon hann aldrig lära känna honom. Hon utgick från att det skulle finnas tid för det längre fram, men nu är han redan död. Efter futtiga sextio år av vänskap.

Det är där berättelsen börjar.

Det jag recenserar här är animen som finns att se på Chrunchyroll. Säsong ett från 2023–2024 i tjugoåtta avsnitt, och säsong två som kom i januari 2026 med tio. Säsong tre är bekräftad till 2027.

Mangaserien pågår fortfarande, den skrivs av Kanehito Yamada och tecknas av Tsukasa Abe, och har gått i Weekly Shōnen Sunday sedan april 2020. Den har vunnit i stort sett vartenda pris som finns att vinna i Japan.

  

Handlingen

Frieren beslutar sig snart för att ge sig i väg på en ny resa, i sina gamla kamraters fotspår för att försöka förstå vad hon egentligen upplevde, och i takt med att hon gör denna resa klipper serien fram och tillbaka mellan då och nu. Vi ser en scen från den ursprungliga resan, sedan samma plats åttio år senare. Vi ser vad ledaren för den första gruppen gjorde, människan Himmel, och sedan vad det betydde för Frieren och för resten av världen idag. Alla människor de mötte på vägen. För det är först nu, när Frieren står där utan honom och hon ser konsekvenserna av alla små beslut som togs, som handlingen får sin innebörd. Samtidigt som vi också får se att hon på sin nya resa träffar karaktärer och bygger nya relationer.

Karaktärsutveckling visas alltså på sätt och vis bakvänt. För halva berättelsen lär vi känna människorna genom eftervärlden de lämnat, genom vad andra minns av dem, genom hur Frieren långsamt begriper vad hon var med om. Medan andra halvan är nya personer som följer med på hennes resa, och hennes osäkerhet inför hur hon ska göra denna gång med dessa nya relationer. Det är ett grepp jag aldrig sett i fantasy förut. Ett grepp som ger serien en särskild relation till känslor, relationer och tid.
 

  

Karaktärerna

Frieren är en berättelse där nästan allt viktigt sker i små förändringar. Frieren själv har ett ansikte som knappt rör sig. Hon är torr, undvikande, ofta uttryckslös, och det är hela poängen — när något väl bryter igenom har det enorm tyngd, eftersom vi vet hur hon ser på förändring.

Frieren får snart en ny ung mänsklig lärjunge, Fern, som hon tar med sig på sin resa. Ferm har en liknande återhållsamhet, fast av en helt annan anledning som sakta visar sig genom serien. De bildar en konstig relation där Frieren är 1000 år äldre och mentor, men samtidigt emotionellt på sätt och vis mindre utvecklad.

Stark, en krigare som de möter på vägen, är rädd, feg och nervös. Han darrar, han vill fly och han försöker slingra sig så fort faror uppstår. Men han går fram ändå, trots skräcken. I de flesta shōnen är rädsla ett stadium man passerar på vägen mot att bli stark. Här är den permanent, och modet är vad man gör trots rädslan.

Serien ägnar också mycket tid åt vad man skulle kunna kalla ingenting — maten, shoppingen, kläderna, en utflykt som mest handlar om att två unga människor är obekväma i varandras sällskap.

Vanligtvis skulle jag tycka att dessa delar var onödiga och skapade ett alltför långsamt tempo för en fantasyberättelse, men på det sättet som berättelsen berättas — parallellt i tid och rum — förstår man genast varför alla dessa små tillfällen är så viktiga. Det är det som formar relationer, att vara närvarande i stunden, att njuta och uppskatta det lilla. Det är Frierens hela grund, både för henne som karaktär men också för oss som tittare. Det är de små stunderna som gör att vi lär känna andra, vi bjuder på vårt inre. Så när Stark senare kliver fram och gör det han måste göra, bär den scenen på allt det där påstått oviktiga. För att vi har sett de små nervösa stunderna tidigare.

   

Shōunen men ändå inte

Frieren är shōnen till formen men vägrar shōnen-tempot. Striderna är korta. Ofta mycket korta. Ingen laddar upp i ett helt avsnitt, sällan förklarar systemet mitt i ett slag, ingen vinner genom att skrika högre än den andre.

Somliga strider som man tror ska bli episka avslutas med en snabb välriktad attack. Jag snuvas på uppbyggnaden men älskar logiken. För varför inte? Varför skulle Frieren dra ut på striden när hon kan avsluta den direkt? Frieren har haft tusen år på sig att analysera besvärjelser som andra magiker hinner se en handfull gånger under ett helt liv, hon har varit med och besegrat demonkungen. Varför skulle hon dra ut på strider i onödan? Magin fungerar som ett hantverk snarare än ett kraftsystem. Det bryter mot hela shōnen-genren.

Men jag ska vara rak: om du kommer från t.ex. Demon Slayer eller Jujutsu Kaisen och vill ha spektakel, kommer du att bli besviken. Ytters få strider bjuder på det. Oftast är de över innan du hunnit sätta dig till rätta.

   

Demonerna

Antagonisterna i den här världen, demonerna, är också intressanta. Varelser som ser magisk kraft som status, målet är att fortsätta växa sin kraft så mycket som möjligt. De saknar begrepp för familj, relationer, för rättvisa och till och med ondska. De är inte illvilliga, men de tar allt de kan för att fortsätta bygga sin egen styrka.

De flesta av dem ser ut som människor med horn och använder mänskligt språk som ett lockbete utan att förstå vad orden egentligen betyder. Om jag är en liten demon, så kan jag ropa ordet mamma, och då kommer människorna kanske inte döda mig. Men demonen i sig vet inte vad ordet mamma betyder. Det enda demonerna bryr sig om är att leva och bli kraftigare, oavsett om det betyder att döda allt omkring sig eller inte. Det finns en kuslig logik i det som gör dem till några av de mer intressanta antagonisterna jag mött i fantasy.

På så vis blir människornas korta intensiva liv, Frierens försök att förstå och känna mer, en kontrast till demonernas kalla maktbaserade natur. Demonerna kan inte förstå, deras natur tillåter det inte. Samtidigt så är det precis det som Frieren kämpar för att förstå bättre.

 

  

Betyget

Frieren, animen säsong 1 och 2, får en fyra i betyg. Inte femman, av två anledningar.

Den ena är tempot. Frieren är långsam, genuint långsam, med hela avsnitt där nästan ingenting av vikt för den större världen inträffar. Frieren belönar inte otålighet. Den kräver att du sitter kvar i det där avsnittet om ingenting tills du fattar varför det är viktigt i alla fall. Det är det fina med serien, men det kräver en del av tittaren. Samtidigt som den skyndar förbi shōnens viktigaste kännetecken – striderna. Ibland uppskattar jag detta, ibland önskar jag ändå att de visat lite mer av det coola.

Den andra är att jag inte vet hur serien slutar. Genom handlingen planteras massor av trådar, handlingen berör teman som tidshopp, karaktärer som kan se in i framtiden, och flera av dessa trådar är fortfarande inte lösta. Jag läser vidare med en ständig oro att dessa delar inte ska vävas ihop på ett bra sätt — jag har sett berättelser med profetior och tidshoppande förstöra berättelser så många gånger att jag är skeptisk till att Frieren ska lyckas göra det på ett bra sätt.

Men skulle trådarna vävas ihop väl längre fram får Frieren utan tvekan en femma i betyg. Jag reviderar gärna. Men jag sätter inte högsta betyg på ett löfte som ännu inte infriats.

  

Betyg: 4/5 (animen, säsong 1–2).

  ------------

Tack för att du läste klart. Kommentera gärna på min författarsida på Facebook.

Säsong 1 och 2

Säsong ett och två har en sammanhållen handling och är tillsammans 12 avsnitt, 25 min vardera.

Serien börjar med att vampyrernas kung, Dracula Vlad Tepes, träffar en mänsklig kvinna som vill lära sig av hans uråldriga erfarenhet. Han blir nyfiken och låter kvinnan flytta in i hans slott. Denna handling om Lisa och Vlad skulle ha kunnat vara flera avsnitt lång, men istället hoppar vi till 20 år senare. Lisa bränns på bål av kyrkan för att ha bedrivit ockult verksamhet (medicin). Detta gör att Dracula blir rasande och beslutar sig för att utrota hela mänskligheten. 

I resten av första säsongen får vi följa Trevor Belmont, den sista ättlingen av Belmontfamiljen (de karaktärer man spelar genom Castlevania spelen). Han har tagit avstånd från sin familjs monsterjagande historia och försöker hålla sig för sig själv, men Draculas krig gör att han tvingas ta ställning. Snart slår han följe med två andra kompetenta kämpar. Sypha Belnades, en magiker som kontrollerar elementen, och en mystisk krigare som vetat om att den här dagen skulle komma långt i förväg. Det är en relativt långsam första säsong, men med tanke på att det endast är fyra 25-minuters avsnitt tar man sig igenom dem i snabb takt.

I den andra säsongen ökar dock takten när man får följa dessa tre i deras försök att stoppa Dracula och hans helvetesarméer.

Min favorit av huvudkaraktärerna är den bittra och sammanbitna Trevor Belmont. Hans mänsklighet, svara humor, fallenhet med sina piskor och hans inre problem med sin familjs historia gör honom till en något stereotypisk men ändock väldigt lättälskad karaktär om man gillar klassiska antihjältar. Men även hans två kollegor, Belnares och den mystiska krigaren har både egenskaper och bakgrunder som gör att de blir mer än bara stereotypiska sidekicks. Dynamiken mellan de tre känns i det stora hela äkta och konfliktfylld vilket gör att det är lätt att småskratta när deras personligheter gång på gång krockar.

 

Säsong 3

Jag höll själv nästan på att inte se säsong tre då det kändes som att berättelsen var mer eller mindre avslutad efter de två första säsongerna. Men jag är glad att jag gav den chansen. I och med att karaktärerna redan är etablerade kan dessa 10 avsnitt istället dyka djupare in i nya mer komplexa teman som politik, sex, makt och filosofi. 

I säsong tre är Dracula endast fragmentariskt med och vi får istället se vad som händer i både människornas och vampyrernas värld efter konflikten i säsong två. Karaktärerna går olika vägar vilket gör att säsongen får en betydligt lösare och organisk känsla än de två tidigare säsongerna som helt och hållet kretsade kring Dracula. 

I säsong tre blir även några av bikaraktärerna från Draculas hov ur de två första säsongerna nya huvudkaraktärer. Förutom de tre hjältarna får vi även följa flera olika vampyrer och två nekromantiker (som i den här serien kallas för Forge Smiths). Av dessa är Isaac den mest intressanta. Han brottas med det faktum att hans mästare, Dracula, har lämnat honom och han måste nu själv för första gången i sitt liv fatta beslut om sin framtid. Detta gör att han träffar på flera individer som försöker forma hans väg, vilket leder till flera intressanta diskussioner om den mörka värld de lever i. Hans färdigheter som Forge Smith gör att han är hatad av alla, han hamnar ständigt i nya oförutsedda konflikter som gör att han lämnar ett blodigt spår efter sig som snart sträcker sig över flera kontinenter.

Övergripande analys

Serien känns väldigt mycket som en anime, men tekniskt sett är det inte det eftersom anime är japanska produktioner. Serien använder dock anime-aktika animationer och har ett något långsammare tempo och en mer långtgående handling (till skillnad från många episodiska västerländska serier) som liknar många moderna animeserier. 

Även om Trevor Belmont på ytan verkar vara seriens huvudkaraktär så är det Dracula som håller samman serien. I den här versionen av Dracula får man se en mer mänsklig, sympatisk och melankolisk tolkning. Han är inte särskilt blodtörstande, faktum är att man inte får se honom dricka blod en enda gång. Hans avsaknad av föda och hans saknad av sin döda fru driver honom halvt galen. Man är livrädd för honom men känner samtidigt sympati för honom, trots att han försöker att tillintetgöra hela mänskligheten.

Netflixs Castlevania är för mig utan tvekan den bästa tv-spelsadaptionen som gjorts. Att det är gjort på ett gammalt och "simpelt" 8-bits spel är fascinerande. Karaktärerna är mångfacetterade, både huvudkaraktärerna och bikaraktärerna, och har alla sin egen unika stil. Den är stundtals långsam och i säsong tre blir serien splittrad bland alla olika perspektiv, men dessa partier fungerar samtidigt väl som uppbyggnad av seriens djupa och mörka teman. Gillade du Game of Thrones och The Witcher kommer du troligtvis även att gilla Castlevania.

Betyg: 4 av 5

 

Sammanfattning

Far From Home håller ett jämnt och högt tempo genom hela filmen. Tom Holland är fortsatt fantastisk som Spindelmannen. Filmen hade flera roliga sekvenser men på det stora hela var jag positivt överraskad över hur lite fokus det var på filmens humoristiska delar. Mysterio var inte exakt vad jag förväntade mig att han skulle vara, vilket jag gillade. Den här versionen av honom är trogen serietidningarna samtidigt som han passar väl in i MCU. Jake Gyllenhaal gör en fantastisk tolkning av karaktären och når nästan upp till samma höjder som Michael Keaton gjorde med Vulture. Det var även uppfriskande att se en Spindelmannenfilm som inte utspelar sig i New York. Men det jag var alla mest nöjd med i den här filmen var att Spindelmannen, för första gången, fick visa hur cool han faktiskt kan vara i strid.

Spoilervarning

  

Marveltåget

Regissören Jon Watts, som också gjorde Homecoming, har fortsatt fått äran att ta hand om Spindelmannen. Men det är ingen lätt uppgift han har fått. Risken är stor att en del fans har blivit rätt less på alla superhjältefilmer vid det här laget och passar på att hoppa av Marveltåget nu när fas 3 är över. Far from home är den första superhjältefilmen i Marvels fas 4 vilket betyder att Spindelmannen kommer att ha en av de ledande rollerna i MCU, likt hur Ironman hade det genom fas 3. Samtidigt som Far from home ska vägleda tittarna in i fas 4 ska den också visa hänsyn till det gamla. Den måste vara trogen serietidningarna men helst också ska chocka tittarna med något helt nytt. 

  

Fake News

Den stora frågan som jag funderade kring innan filmen var: hur skulle Marvel hantera karaktären Quentin Beck, a.k.a Mysterio, som spelas av Jake Gyllenhaal? En av Spidermans mest minnesvärda skurkar. I de trailers som visats verkade handlingen cirkulera kring ett multiuniversum och mer magiska krafter, något som skulle ligga i linje med det vi såg i Spiderman Into The Spiderverse. Många fans har därför spekulerat kring alla de möjligheter som skulle uppstå om så är fallet. Men som många andra också spekulerade var det interdimensionella hotet bara en omsorgsfullt utarbetat plan av Mysterio. Beck är forskaren och specialeffektsexperten som skapade BARF-teknologin, som presenterades redan i Civil War. Tidigare har teknologin bara nämnts i förbifarten men i den här filmen används illusionerna som den skapar tills dess yttersta förmåga.

Hela karaktären Mysterio är extra intressant eftersom Marvel har vävt in hans klassiska bakgrundsberättelse i ett mer modernt narrativ som kopplas samman både till vår värld, med Fake News, men även till de förväntningar som vi tittare har på Marvelfilmerna. Mysterio säger till exempel, på ett tydligt meta-vis, att han kan göra precis vad han vill med sina illusioner för människor har blivit så vana vid superhjältar, utomjordingar och interdimensionella varelser att han kan visa i princip vad som helst och de köper det. Han säger även att sanningen inte spelar någon roll längre eftersom sanningen kan bli vad han än vill att den ska vara.

"Peter Tingle"

Nu då filmseriens kanske två mest minnesvärda skådespelare är borta är det extra viktigt att Tom Holland lyckas med sin skådespelarinsats. Han är ännu inte lika pålitlig som Chris Evans och inte heller lika spektakulär som Robert Downey Jr. Hans charm är i stället karaktärens vardaglighet. Jag vet ingen annan superhjälte som är lika igenkänningsbar som Spindelmannen och det lyckas Holland fånga. På något sätt lyckas Holland skapa kemi med alla omkring honom. Den växande kärleksrelationen mellan honom och MJ kanske inte var det mest intressanta med filmen, men jag upplevde aldrig att de scenerna var långtråkiga eller att de tog något från resten av filmen. 

Det jag saknade mest från Homecoming var mer spektakulära actionscener. Det saknar jag inte i den här filmen. I den andra halvan testas Spindelmannen om och om igen av de imponerande och välplanerade illusioner och drönarna som Mysterio kontrollerar. För första gången tycker jag att vi får se en Spindelmannen som får chansen att visa upp sin fulla repertoar av färdigheter.

I den här filmen använder han i något större utsträckning sin spider sense-kraft vilket ger slutstriderna en extra wow-faktor. Det var bra att den visades upp ordentligt, eftersom det är en av Spidermans viktigaste krafter, men förarbetet kring hur kraften presenterades hade kunnat vara mer genomtänkt. Det är egentligen bara en enda kort dialog i början av filmen då May säger att Peter verkar blivit bättre på att hantera sin "Peter tingle", som hon kallar förmågan.

Slutscenerna

Det har varit ganska tyst (något väntat eftersom den följer End Game) om Far from home i sociala medier. Men det som verkar ha genererat en del skriverier är filmens två slutscener som öppnar upp för en rad intressanta scenarier.

• Dels att J.K Simmons kommer att spela J. Jonah Jameson igen. Har svårt att se att de skulle kunna casta den karaktären bättre. Jag hoppas att Simmons får en stor roll i framtida filmer. Kanske även i de andra fas 4-filmerna?
• Att alla chanser för Peter Parker att leva ett anonymt liv nu är borta och att en en stor del av befolkningen kommer att hata honom i nästa film. Det ska bli väldigt spännande att se hur detta påverkar honom och alla hans vänner. Jag tror att Marvel valde att göra detta för att verkligen utmana Parker till det yttersta. Om han ska bli den som axlar Ironmans mantel behöver han kliva fram och ta en mer öppen plats i folks medvetanden. Att detta görs mot hans vilja skapar bara ännu mer konflikt.
• ´Nick Fury verkar ha blivit ledare för de hamnskiftande Skrullsen som räddades i Captain Marvel-filmen. Detta öppnar upp en rad möjligheter för kommande filmer. Vi kommer aldrig kunna vara helt säkra på att en karaktär inte är en Skrull. Även om det inte följer handlingen i Secret Invasion perfekt så skulle jag inte räkna bort att delar av den hyllade serietidningshandlingen kan återkomma i fas 4 eller fas 5. 

Det är tydligt att Marvel har blivit mer bekväma med att lita på publiken. Twister och upplägg som troligtvis inte kommer att bära frukt förrän långt fram i tiden används nu flitigt. Kul!

Betyg: 4 av 5

De senaste säsongerna av Netflix superhjälteserier har inte levt upp till förväntningarna. Det kändes därför osannolikt att den nya säsongen av Daredevil skulle kunna överraska och bryta den negativa trenden. Men sedan läste jag Tentakelmonsters spoilerfria recension av serien och blev intresserad.

I efterhand är jag glad att jag gav den en chans. Daredevil säsong tre är tillsammans med Jessica Jones säsong ett och The Punisher bäst av Netflix alla superhjälteserier. Säsongens största styrka är att den är starkt karaktärsdriven och att alla karaktärerna känns trovärdiga och intressanta, särskilt skurkarna.

Inte nog med att Wilson Fisk, aka "Kingpin" (som är en av de bästa skurkar som gjorts på TV) är tillbaka, vi får nu även lära känna FBI-agenten Ben "Dex" Poindexter, aka Bullseye, som försöker tygla sina inre psykopatiska tendenser. När Kingpin får reda på Dex särskilda färdigheter tar det dock inte lång tid innan han manipulerat honom över till sin sida. 

Kingpins förmåga att hela tiden förutse allt som Daredevil och hans vänner försöker göra för att stoppa honom, tillsammans med Bullseyes förmåga att faktiskt möta Daredevil i strid gör dem båda till en perfekt kombination för att göra Daredevils liv till ett helvete. Redan efter några avsnitt får vi se hur Daredevil och Bullseye strider mot varandra i ett kontorslandskap i en välkoreograferad strid där Bullseye tydligt visar hur han kan göra vad som helst till ett livsfarligt vapen. När det kommer till actionsekvenserna ligger Daredevil utan tvekan långt före de andra serierna. Striden i kontorslandskapet är bara en av många välgjorda stridsscener i säsongen.

Samtidigt som både Dex och Fisk är blodtörstande monster är de också människor med problem och det är många gånger som man tycker synd om dem, och faktiskt hejar på dem. Att se hur dessa ondskefulla karaktärer utvecklas och förändras under säsongen, precis som Daredevil gör, är imponerande och inspirerande att ta del av. 

Även handlingsmässigt var säsong tre välskriven. En del scener känns lite överdrivet långa och vissa av karaktärernas tvivel ältas lite väl mycket ibland vilket gör att säsongen stundtals blir lite seg. Den har trots allt 14 avsnitt som precis som många av de andra serierna hade kunnat bantas ner till tio avsnitt. Men i jämförelse med Netflix andra serier är detta inte ett särskilt stort problem. Alla avsnitt förutom ett, det som uteslutande handlar om Karen, har en tydlig framåtrörelse och håller sig till den bärande röda tråden, något som säsong två av Daredevil inte alls gjorde. 

Utöver Daredevil, Kingpin och Bullseye handlar en stor del av säsongen om bikaraktärerna Foggy, Karen och FBI-agenten Ray Nadeem. Alla dessa bikaraktärer är välgjorda men ibland önskar jag att serien hade dragit ner en del på deras scener för att istället fokusera mer på huvudkaraktärerna. Foggys familj får ett större utrymme, Karens förflutna kommer tillbaka och påverkar hennes beslut och Nadeem brottas med hur han ska förhålla sig till Kingpin.

En sista intressant aspekt av säsong tre är att den fokuserar mycket på religion och hur människor ska våga ha tillit till varandra när det är så lätt att sluta tro på människans godhet. En scen i avsnitt två som jag uppskattade mycket var när man får se hur Matt som ung  med sin superhörsel brukade tjuvlyssna på andras böner och hur det påverkade honom till att bli Daredevil.

Om Daredevil i framtiden skulle läggas ner, som en del rykten säger, hade den inte kunnat få ett bättre slut än vad den får med säsong tre. Jag hoppas dock verkligen att vi får se mer av dessa karaktärer, särskilt Bullseye som än bara har fått en mindre introduktion. Det vore fantastiskt att se en hel säsong av hur han blir en fulländad superskurk. 

Betyg: 4 av 5

  

Vill du läsa fler recensioner?

Venom

Antman and the Wasp

Infinity War