JL Fantasy

Dune - Recension0

10 oktober 2021

Biofilmen jag sett fram emot under hela pandemin. Dune. Men lever den upp till förväntningarna och kommer den få en uppföljare?

Dune poster

Förväntningar

Science fiction-boken Arrakis - ökenplaneten, släpptes 1965 av den amerikanska författaren Frank Herbert och vann både Hugopriset och Nebulapriset. Boken hann få fem uppföljare innan Herbert gick bort, och Dune-serien anses idag vara en av de främsta science fiction-serier som skrivits. Den har filmatiserats flera gånger genom åren, både till filmer och serier, men ingen av dessa har slagit igenom och blivit succéer för den vidare allmänheten. Bland annat gjorde David Lynch ett försök 1984, men blev så arg när han såg filmbolagets klippta version av filmen att han bad om att få sitt namn borttaget från eftertexterna. Nu ställs hoppet till Legendary Pictures och den fransk-kanadensiska regissören Denis Villeneuve (Blade Runner 2049, Arrival, Sicaro) att göra en ny version, en duologi, av boken Arrakis.

I och med att Dune varit med i science fiction-kretsars medvetande i olika former i nästan 60 år är det intressant att reflektera över hur olika allas förväntningar inför filmen och upplevelse av filmen skiljde sig åt. Bara i den grupp jag gick och såg filmen med var vi fem personer, alla med olika ingångar och förkunskap om filmen och serien i stort. Detta gjorde att våra tolkningar av den skiljde sig något åt, särskilt kring karaktärerna, intrigerna, och förståelsen kring varför man använde de vapen och teknologier man gjorde i filmen. Även om filmen är två timmar och trettiofem minuter lång så är det dock mycket som inte förklaras på djupet för tittarna. Man får en del grundfakta och sedan får man bygga på med egna tolkningar av vad detta betyder. Trots detta älskade alla fem filmen och vi såg alla fram emot den avslutande del två. Det om något säger en hel del om styrkan i Villeneuves film.

Dune series

Handling

Serien utspelar sig i ett framtida universum där varje planet styrs av en adelsätt och universum självt styrs av en kalkylerande kejsare som manövrerar adelsfamiljerna mot varandra för att kunna bibehålla makten. Tänkande maskiner är strängt förbjudna, lika så användande av atom-baserade vapen mot människor, energisköldar gör vanliga projektilvapen värdelösa och rymdgillet har ett monopol på alla resor mellan planeter tack vare deras kontroll över den magiska kryddan Melange. Den mest värdefulla substansen i hela universum som endast finns på ökenplaneten Arrakis, som också kallas Dune. Genom att inta stora mängder av kryddan får rymdgillets navigatörer förvridna kroppar men också förmågan att förutse framtiden och därmed guida skeppen genom universum.

De olika adelshusen, kejsaren och gillet fungerar som en slags treenighet som balanserar makten i universum och håller ordning. I bakgrunden finns dock flera andra maktspelare, kanske särskilt Bene Gesserit-orden. Denna systerorden har också de, genom att äta kryddan, fått olika förmågor som hjälper dem att se och forma framtiden för att främja deras långtgående planer för mänskligheten.

När Dune börjar ser den ut att vara en klassisk hjältemytberättelse där den unge adelspojken Paul Atreides kämpar med och mot en av Bene Gesserits profetior som antyder att att han kan bli, The Kwisatz Haderach, en gudakung med makten att härska över universum och rädda mänskligheten från undergång. Men inledningsvis tycks detta vara väldigt avlägset. Fokus är istället på det faktum att kejsaren "belönat" Atreides med att ge dem kontroll över planeten Arrakis. Som tidigare styrts av deras ärkefiender, universums rikaste familj, Harkonens. Detta sätter igång en kedja av händelser som gör att profetian snart inte känns lika avlägsen.

Dune characters

Miljö och skådespeleri

Överlag är jag imponerad av filmen och dess miljöer, särskilt kulisserna nere på Arrakis tyckte jag hanterades mycket väl. En sak som jag dock reagerade mer på var de få inledande scenerna på Atreides hemplanet. Även om Caldean är grön och kuperad med dramatiska kustlinjer, kändes den mer livlös än Arrakis. Rummen är kala och bebyggelsen obefintlig. Planeten verkade mer vara en kuliss för att visa upp familjens rikedom än en verklig planet. Lite simpla detaljer som gardiner, blommor eller vanliga människor hade gjort mycket för att platsen inte skulle kännas som annat än ett vackert steg vidare till den mer dynamiska ökenplaneten.

Skådespeleriet är genomgående utmärkt. Stellan Skarsgård gör den bästa versionen hittills av den ondskefulla baron Harkonen och Rebecca Fergusson är väldigt trovärdig som Pauls komplicerade Benne Gesserit mamma Lady Jessica. Personligen har jag lite svårt för skådespelerskan Zendaya Coleman som spelar Chani. Flickan som visar sig i Pauls många visioner och drömmar om Arrakis. Hennes roll är dock väldigt liten i denna första film.

Jag har sett en del kritisera valet av Timothée Chalament som huvudkaraktären Paul Atreides men jag håller inte alls med. Jag tycker han bär upp denna klassiska antihjälte föredömligt. Ända sedan han spelade Hal i The King har jag älskat honom i rollen som den plågade och ovilliga men spektakulära hjälten. Särskilt scenerna med Jason Momoa (Aquaman, Game of Thrones), som Duncan Idaho, är väldigt trovärdiga och älskvärda. Det ska bli spännande att se hur Chalaments skådespeleri utvecklas i del två när han successivt behöver spela en mer trovärdig ledarroll och hur hans relation till Chani blir.

Dune Sandworm

Mottagande

Det är fortfarande lite tidigt att prata om hur filmen mottagits eftersom den ännu inte haft premiär i Kina och USA. Det är inte allt för långsökt att tro att debatten om filmen kommer att dra igång på allvar när amerikanska tyckare skärskådar dess många djupgående teman - t.ex. miljöproblem, mänsklig modifiering och kolonialism.

Filmen har överlag fått ett väldigt gott mottagande i Europa men en kritik som jag sett riktats mot den är att den anspelar på koloniala bilder av den vite mannen som kommer och blir sedd som en gudakung av den "muslimska" lokala befolkningen, the Fremen. Att över 80 arabiska termer används i bokserien (t.ex. burka, jihad, sharia och shaitan) gör inte debatten i endera riktning mindre infekterad. Kritiken mot de koloniala anspelningarna är förståelig om man gör en snabbanalys och inte tittar närmare dynamiken som fremen-folket har till deras påstådda frälsare. Vad Herbert gjort med sin serie är dock att problematisera och kritisera den här bilden, inte glorifiera den. Utan att gå in för mycket i handlingen i kommande böcker skiljer sig denna koloniala gudakung-bild åt avsevärt från tex George R.R. Martins version där "The Breaker of Chains" (Emilia Clarke) lyfts upp och bärs fram som en våg ovanpå svarta anonyma f.d. slavars händer. The fremen är dock inte en ignorant massa som ska bli civiliserade och utnyttjade av den vita mannen utan en egen kraftfull maktspelare vars kultur de vita huvudpersonerna respekterar och vill lära sig av. Inte ser ner på och approprierar delar av. Har man dock fått in den här bilden i sitt huvud kan det vara svårt att skaka bort den i denna första film för the fremen och karaktärerna där blir inte en stor del av berättelsen förrän i nästa film.

The Fremen

Sammantaget 

Jag älskade filmen av flera anledningar. Skådespeleriet, de episka proportionerna, djupgående teman och särskilt alla fantasykopplingar. Ibland känns det som att jag ser en fantasyberättelse snarare än en science fiction. 

  • Kryddan, som ger magiska krafter och som hela universums ekonomi kretsar kring.
  • Mystiska ordnar som arbetar för dolda agendor. 
  • Profetior som talar om den utvalde.
  • Vyer som inte domineras av rymdskepp utan av vidsträckta landskap.
  • Förbud mot tänkande robotar som gjort att människan tvingats förlita sig mer på att "utveckla mänskligheten".
  • Uppfinningen av Holtzman-effekten som bland annat kan skapa energisköldar som mer eller mindre stoppar alla former av projektiler. Detta gör att karaktärerna i stor utsträckning slåss med knivar och svärd istället för energivapen. 

Jag upplevde filmen som en blandning av Lord of The Rings, Star Wars och Game of Thrones. Vilket gör att Dune kan vara en av mina nya favoriter.

Filmen har redan nästan tjänat in sin budget på 165 miljoner dollar. Detta trots att den som sagt ännu inte har släppts i USA eller i Kina och att en del biografer ännu inte öppnats upp efter pandemin runt om i Europa. Att Villeneuve ska få göra en efterföljare känns därför i stort sett klart. Det enda som kan stoppa det är att debatten kring seriens kopplingar till kolonialism skulle få kulturkriget i USA att spåra ut ytterligare och att filmbolaget därför väljer att backa.

Jag kan inte se att särskilt mycket hade kunnat göras annorlunda i denna filmadaption av det mästerverk som är Frank Herberts Dune. Jag är redo för mer och ser fram emot den andra delen, även om det troligtvis kommer dröja några år på grund av pandemin. Jag hoppas den kommande filmen ska bli ännu mer lyckad än denna så att Villeneuve och filmbolaget Legendary Pictures väljer att filmatisera även de fem efterföljande böckerna i serien i någon form.

Betyg: 5/5


Betyg i recensioner0

22 juli 2021

Under åren har jag hamnat i flera diskussioner om varför jag gett ett visst betyg till en given bok. I detta inlägg vill jag berätta om varför jag tycker att det är bättre att ha med betyg i sina recensioner än att inte ha det. Men även hur jag resonerar när jag sätter mina betyg och varför de flesta böcker inte får mer än en etta eller en tvåa i betyg av mig.

JLFantasy

Det finns många åsikter där ute om hur man bör eller inte bör skriva recensioner och om betyg tillför något värde eller bara förenklar och fördummar diskussionen om böcker. Många verkar tycka att ett betyg gör att man stirrar sig blind på siffran och inte tar till sig recensionen som helhet. Andra kan säga saker som att de inte tycker att det finns någon bra anledning att ge ett dåligt betyg. De gillar att vara positiva kan man läsa. Jag kan, tvärtom, bli irriterad på recensioner som inte har betyg. Jag ser att även dessa betygslösa recensioner kan ha ett värde, men då tycker jag att skribenten bör vara rätt genomgående i sin beskrivning och analys av boken. Vilket är desto mer sällsynt.

Det huvudsakliga målet med ett betyg är att ge läsarna en snabb insikt om boken som helhet. Men betyget har även andra funktioner. Dels ger det ytterligare ett perspektiv på det som skrevs i analysen. Allt för ofta går det knappt att utläsa vad recensenten verkligen tyckte om boken om det inte avslutas med ett förtydligande betyg. Dels fungerar betyget som ett referenssystem för att enklare kunna jämföra boken mot en annan, vilket i sin tur bidrar till att hålla recensenten ärlig och stringent i sina framtida recensioner.

Part of being a writer is knowing when what you write is really bad - Reif Larsen 

När jag tittar på min blogg ser jag att jag i skrivande stund har gett ut 10 ettor, 24 tvåor, 39 treor, 29 fyror och 15 femmor. En relativt jämn fördelning med viss övervikt åt treor, vilket om jag ska vara ärlig inte alls speglar min samlade läsupplevelse. Jag ska förklara.

De flesta böcker jag läser skulle ha fått en etta eller en tvåa i betyg. Men det är långt ifrån alla av dessa som jag tar mig tid att recensera. Detta gäller alla format men särskilt svenska fantasyböcker. Varför är det så? 

Min smak drar sig till klassisk hjältefantasy. Det är så klart inte det enda jag gillar, men om jag läser en skönlitterär bok som har något slags tema där en fiende ska besegras kommer jag både medvetet och omedvetet jämföra den med böcker som Sagan om Ringen, Conan och Drakens Återkomst. Jag vill ha hjältar som räddar något, hjältar som växer i takt med att de försöker åstadkomma omöjliga uppgifter, hjältar som möter underliga monster och fantastiska platser. Det ska helst vara mycket strider och ännu mer magi samtidigt som det är internt logiskt och gärna filosofiskt laddat. 

Men det finns även andra saker som kan påverka mina betyg. Två saker som allt oftare dyker upp är att jag inte delar författarens värdegrund och upplever att hen skriver mig på näsan till den grad att det stör min läsupplevelse. Det andra är att boken tar allt för lång tid på sig att komma igång, den har för många karaktärer eller ett världsbygge som inte portioneras ut utan istället infodumpas på läsaren till den grad att det förtar läsupplevelsen och kastar mig ur huvudpersonens perspektiv. Det händer allt oftare, merparterna av de skönlitterära böcker jag läst de sista tre åren faktiskt, att jag lägger undan dem innan jag ens tagit mig 100 sidor in. Detta trots att det stilistiskt och genremässigt egentligen borde vara en bok som faller mig i smaken.

tålamod

Jag upplever att många recensenter inte är tillräckligt tydliga med sina egna preferenser. Det verkar som att de vill ge intrycket av att de läser och kan uppskatta alla olika former av fantasyböcker i samma utsträckning. Vad det beror i kan jag bara spekulera kring. Men det går inte att läsa en bok som ett blankt ark. Vi blir alla påverkade av våra personliga preferenser. Jag tycker att det är något positivt när recensenten är transparent med detta. Att när jag läser en recension vet att recensenten brukar gilla den här typen av böcker, eller tvärt om. Om jag som läsare också delar recensentens uppfattning kring vad som skapar en bra bok blir det bara ännu lättare för mig att veta om jag ska köpa boken eller inte. Jag upplever att en del recensenter tänker fel här. En recensents preferenser och den påverkan som dessa har på betyget är positivt, inte negativt. Jag upplever att en del verkar tycka att recensenter alltid ska sträva efter att vara neutrala i sina bedömningar. Kanske för att inte kliva på författarnas tår, eller för att det ger en mer "rättvis" bedömning av boken men jag håller inte med. Syftet med en recension är inte att främja en författares självkänsla eller bokförsäljning, den är till för att informera läsarna.

A work of art must relate something that does not appear in its visible form - Carl Jung

Det jag försöker säga med allt detta är att om jag gett ett betyg på alla böcker och serier jag läst skulle fördelningen ha en betydande övervikt på ettor och tvåor. Men av skäl som jag skrivit om tidigare brukar jag inte skriva recensioner på de många ettor och tvåor som jag läser. Det händer även rätt ofta att jag struntar i att skriva recensioner på treor. Dock väldigt sällan på fyror och femmor. De sistnämnda peppar igång mig och gör att jag inte kan sluta tänka på dem. Jag behöver få dem ur mitt system vilket inte kan ske förrän jag har skrikit om dem från ett högt berg. Det är dessa böcker som förtjänas att lyftas fram som förebilder. Dessa böcker som gör att jag själv vill bli bättre på att skriva.

Min syn på det femskaliga betygssystemet

5 av 5

Boken är mer eller mindre perfekt i mina ögon för det den försöker åstadkomma. Den kan ha småskavanker i någon enskild scen men i övrigt ger boken läsaren precis det den lovar att den ska göra. Den har karaktärer jag bryr mig om, den har en överraskande eller välplanerad handling och den har ett världsbygge eller magisystem som känns spännande. Den väcker oftast även djupare tankar och ger insikter om genren eller livet i stort som har praktisk betydelse som går att ta med sig ut i ens vardagliga liv. Den måste inte ha storslagna strider eller magiska bataljer men skulle den ha det, samtidigt som den lyckas med allt det andra, blir jag ännu mer hänförd.

Exempelvis: Arrival, The Joker och Re:Zero. (Jag ger inga bokexempel här eftersom de femmor jag delat ut är i ärlighetens namn tveksamma och ska troligtvis ändras till fyror.)

4 av 5

En utmärkt bok. En fyra är något jag älskade och kan tänka mig att läsa om och om igen. Den har mer eller mindre allt. Bra karaktärer, intressant värld och en gripande handling. Ingenting i boken är så pass dåligt att det drar ner betyget allt för mycket och den har flera kvalitéer som en femma har. Någonting skaver dock i mig när jag läser den, något som drar ner helheten från en femma. Det kan vara en enskild karaktär som inte klickade, det kan vara ett parti i boken som inte kändes logiskt eller som fick för mycket eller för lite utrymme. Eller så kan det vara en sådan enkelt sak som att jag inte alls gillade hur boken slutade. En fyra är en bok jag gärna läser om och om igen och ofta rekommenderar till andra oavsett inom vilken genre den ligger.

Exempelvis: Sins of Empire, Girl with all the gifts och Best Served Cold.

3 av 5

En trea är en bra bok men som enligt min mening hade kunnat görats ännu bättre på en rad sätt. Upplevelsen är övervägande positiv men boken kan ha en del gapande hål att fylla. Huvudkaraktären kan vara platt. Den håller inte ihop handlingen tillräckligt väl eller bara i allmänhet har för många karaktärer vilket förtar från helhetsupplevelsen. Ibland kan dock böcker ha något unikt med den som lyfter den upp från en tvåa till en trea. Något som verkligen fick mig att tänka djupt kring ett givet fenomen. Jag rekommenderar treorna när de är inom mina favoritgenrer eller när jag tror att läsarna delar min smak. För dem som dock ofta även läser andra genrer brukar dessa rekommendationer gå över huvudet på.

Exempelvis: American Gods, Uprooted och Emperor's Blades.

2 av 5

En tvåa är en okej bok som jag tog mig igenom och gillade delar av. Ofta övervägde jag att lägga ner boken flera gånger men av någon anledning läste jag i alla fall vidare. En tvåa kan som sagt ha goda delar till sig. En eller två bra karaktärer, en intressant twist, eller ett väldigt bra världsbygge. Men dessa delar vägde inte tillräckligt tungt i läsupplevelsen för att lyfta upp den till en trea. En tvåa har även några fundamentala briser som störde min läsupplevelse. Jag kanske inte bryr mig tillräckligt om karaktärerna samtidigt som den inte hade några spektakulära scener (ja, alla skönlitterära böcker måste ha spektakulära scener för att vara läsvärda) eller så hade den inga fördjupande teman. Dessa böcker rekommenderar jag inte till andra annat än om de är verk som jag tycker har ett pedagogiskt värde. Det vill säga att jag tycker att det är bra att man har läst den för att veta vad alla pratar om. En tvåa gör också ofta att jag inte plockar upp något mer av den författaren om jag inte av något skäl tror att denne kommer att växa och bli bättre i framtiden. 

Exempel: Tower Lord, Bågens Mästare och Prince of Thorns. 

1 av 5

En etta är en bok som inte hade något alls som greppade mig. Den kan ha intressanta idéer men som den misslyckas med. Eller så är det en efterföljare till en bra bok men som totalt misslyckas att bibehålla det positiva, eller rent ut sagt omintetgör det som föregångaren etablerade. Ettor läser jag väldigt sällan färdigt för att det är så uppenbart, ganska tidigt i berättelsen, att jag inte kommer att gilla den. 

Exempel: Queen of Fire (läste endast färdigt den eftersom den var den avslutande delen på en fin inledning), The Return of Nagash (samma här, älskade de första nagashböckerna) och det ultimata exemplet på en etta - Star Wars the Last Jedi (som gjorde att jag fortfarande har svårt att se nyare starwarsskapelser). 

Domare - recension  

När jag skriver mina recensioner försöker jag lyfta ut specifika exempel ur texten som på något vis kastar ljus på hela min läsupplevelse. Ofta går jag ganska hårt åt dessa delar eller så hyllar jag dem till skyarna. Detta kan ibland göra att recensionen läses som att jag ger boken en tvåa i betyg när den egentligen är en trea eller nästan en fyra, eller tvärt om. Det är svårt att vara helt balanserad och ge bokens olika delar rättvisa. Men åter igen, det är här betyget kommer in i bilden. Att avsluta recensionen med ett betyg ramar in det jag skrivit och sätter det i ett större perspektiv och ger läsarna en djupare förståelse av min åsikt.

Det tål också att avsluta med att säga att en tvåa i betyg är bättre än vad jag kan producera i mina egna verk. Att skriva en roman är bland det svåraste jag tagit mig för att göra. Att formulera ens tankar och smaker i text, att sammanställa dem till en sammanhängande berättelse som klickar hos andra på samma sätt som det gör för en själv, är något som jag fortfarande häpnas över att andra kan göra. Det är så många aspekter och nyanser som behöver komma samman för att det ska fungera. Detta är en av anledningarna att vi har genrer och troper över huvud taget. De guidar oss fram till upplevelser som över tid visat sig fungera hos läsarna. Att frångå dessa i allt för stor utsträckning, särskilt om du är en ny författare, är i mitt tycke oftast bara en enkel biljett till ett misslyckande.

  

We have a broken perspective of what it really means to be successful. We acquaint success to accomplishments. Not realizing that true success is not just about what we accomplish but who we become in the pursuit of  accomplishments - Jovan Glasgow

  

----------

Hur ser du på betygsättning? Är det något i det jag skriver som du inte håller med om? Lämna en kommentar nedan eller gå in på min facebooksida och hoppa in i diskussonen där. 



Shadow & Bone - Recension0

17 maj 2021

Ny påkostad fantasyserie från Netflix som inledningsvis såg ut att vara väldigt välgjord. Men höll den hela vägen in i mål? Här är mina tankar.

Shadow & Bone

Spoilervarning

Shadow & Bone är Netflix och manusförfattaren Eric Heisserers TV-serie som baserar sig på två olika fantasyserier av den amerikanska YA-författaren Leigh Bardugo. Intrigerna från hennes Grishatrilogi och Six of Crows duologi har slagits ihop till en sammanhållen röd tråd.

Grunden för intrigen är kartmakerskan Alina Starkov som växer upp i ett barnhem i staden Keramzin tillsammans med vännen Malyev "Mal" Oretzev. När de en dag ska försöka resa genom The Fold, en enorm vägg av skugga som mer eller mindre delar upp hela den här fantasyvärlden i två delar, attackeras de av skuggvarelser varpå Alina i desperation använder sig av ljusets krafter och det visar sig, även för hon själv, att hon är Solbringaren. Den grisha (det människorna kallar en typ av magiker) som världen tror är den utvalde som en dag ska riva The Fold.

Nu när Alinas krafter upptäcks vill diverse fraktioner runt om hela världen få tag på henne och hon rycks snart ur sin dystopiska, men välkända uppväxt i barnhemmet, in i en värld av ränksmiderier och politiska intriger som kommer att skaka om hela världen.

Grishaverse map

Grishaverse map av Sveta Dorosheva

  

Världsbygget

På ytan verkar världen rätt genomarbetad och intressant med fyra nationer vars maktbalans är på väg att brista. Men allt eftersom säsongen fortsatte saknade jag ytterligare lager kring världen, till exempel dess politiska intriger, religioner och historia. Heisserer har valt att hålla händelseförloppet tätt knutet till Alina och vi får inte se mycket av världen som inte direkt går att koppla till henne. Precis som i Game of Thrones senare säsonger så hade den här serien mått bättre av att gå mer långsamt fram. Om jag fått lite mer information, om världen och de effekter som huvudpersonernas val har på den, hade jag kanske inte känt att serien skyndade fram för att nå fram till vissa, i förväg planerade, händelser.

Alina är en kartmakare och jag önskar att de lagt in någon scen då tittarna fått se hur hon ritar en karta över världen för att ge tittarna något som beskriver avstånden mellan platserna. Istället blir det svårt att få ett grepp över var karaktärerna befinner sig. Jag förstod exempelvis inte att Kerch låg så långt ifrån Ravka och The Fold, utan trodde länge att det var en och samma nation. 

Om det finns en typ av magisystem som jag har svårast för är det mjuka magisystem som låtsas vara hårda. Problemet uppstår när krafterna används för ofta samtidigt som de inte förklaras. Det ser coolt ut när Alina frammanar lysande glober i luften, men vad kan hon egentligen göra och varför ska just hennes krafter vara så mäktiga? I och med att Alina är ny med sina krafter och aldrig riktigt bemästrar dem fullt ut hinner detta inte bli alltför problematiskt. Men de mer udda varianterna av grishor, de som kan ändra utseenden och de som kan stanna andras hjärtan på avstånd, skapar flera Harry Potter-liknande problem utmed berättelsen.

Extra irriterande är Alexanders skuggmagi för att den ofta används för att lösa hans problem. Samtidigt tycks han i flera scener bli överraskad över vidden av sina egna krafter. Han gör saker som han inte verkar ha kunnat göra tidigare, vilket är särskilt konstigt eftersom han har haft sina krafter i hundratals år. Det är som att hans kraft förändras från avsnitt till avsnitt för att passa handlingen.

En annan sak som också relaterar till magisystemet är skjutvapnen och de skottsäkra kläderna. Det är inte för intet som de flesta fantasyberättelser oftast utspelar sig i medeltida världar. Man behöver vara rätt kreativ som författare för att komma runt de problem som uppstår när man introducerar skjutvapen i en fantasyvärld. Det är man inte i den här berättelsen. En av "kråkorna", Jesper, är en mästare med sin pistol. Han är den starkaste karaktären i hela serien, till och med starkare än Alina och Alexander. Han kan träffa vad som helst, dra så snabbt att hans fiender inte ens upptäcker att han skjutit, ja till och med "studsa" sina kulor mellan väggar. Med den förmågan skulle han ensamt kunna besegra hela det lilla palatset på egen hand. För att balansera upp detta håller man tillbaka honom utmed hela serien och försöker hitta på saker för att försvaga honom. Man nämner att han inte har hur många kulor som helst, man introducerar en get som han behöver hålla i för att lugna ner sig i extrema situationer och man ger magikerna "skottsäkra" kläder (men inte masker). Det blir en krock i berättelsens interna logik. Det är okej om magierna inte är trovärdiga i en extern kontext, nästan all fantasy gör så. Men när det kommer till berättelsens egna interna logik är det bra om man håller så mycket som möjligt.

Shadow & Bone characters

Karaktärerna

Skådespeleriet höll inte Game of Thrones-klass men var överlag bra. Problemet uppstår dock när handlingen har så bråttom. Skådespelarna får jobba hårt för att bära upp de styltiga dialogerna. Flera scener och samtal känns påskyndade, planerade och lagda i deras munnar bara för att passa handlingen. Det märks tydligast i kärleksrelationerna. Den mellan Alina och Alexander, hade eventuellt kunnat fungera om den fått mer bakgrund och framförallt mer tid för att förankras och göras mer levande.

Men relationen mellan Matthias och Nina är bortom räddning. Seriens YA-rötter blir plågsamt tydliga när dessa skeppsbrutna fiender tvingas förlita sig på varandra och kärlek uppstår. Det är så icke trovärdigt på så många plan att det krävs en hel harang av dåliga scener för att ens få karaktärerna att se åt varandras håll. Extra idiotiskt var själva skeppsbrottet. Om du hamnar liggande på en planka i mitten av The True Sea spelar det ingen roll hur stark du är och hur länge du kan simma. Nina hade gott kunnat låta Matthias drunkna utan att det hade påverkat hennes möjligheter att ta sig till land. Faktum är att det nog hade hjälpt henne, strömmarna och vågorna hade snabbare fört henne till land om hon puttat honom överbord. 

En relation, och särskilt en scen, som retade mig extra var slutstriden med Alexander. Jag brukar inte göra feministiska analyser men denna var så uppenbar att jag känner mig nödgad. Alina ska vara den starkaste grishan genom tiderna, hon har tränats av vad som verkar vara en av de mest erfarna grishorna i hela världen, och hon har även fått den starkaste "förstärkaren" som finns. Trots det behöver hon räddas i slutet av den kraftlösa Mal. Hon får aldrig chans att visa just hur mycket hon tränat och hur stark hon kan vara i slutstriden. Istället ska Mal hoppa på Alexander och slåss med nävarna mot honom nere i sanden bredvid skeppet inne i The Fold. Att Alexander inte bara använder sina krafter för att göra sig av med honom direkt är bortom mig. Det hade varit mer trovärdigt om Alina hoppat ur båten och räddat, läxat upp och dumpat Mal där och då. 

Shadow and Bone amplifier

Handlingen

Serien följen ett klassiskt YA-hjälteark. Alina är den vackra hjältinnan med dålig självkänsla. Hon är utsatt och vill bryta upp och göra något nytt med sitt liv. De följande fyra avsnitten handlar om att hon måste acceptera att hon är speciell och börja anamma sina krafter. När hon gör det börjar pojkarna, även de snygga och farliga, att dras till henne. Precis när hon står på toppen, och hyllas av till och med kungen och drottningen kommer twisten. Alexander är inte bara lite stygg, han är ondskan personifierad. Något som var uppenbart redan från det andra avsnittet. Denna plot twist blev seriens vändpunkt för min del, men inte till det bättre, utan till det sämre. I de första avsnitten kunde jag reta mig på en del dialoger och en del relationer men i det stora hela förde det åtminstone handlingen framåt till något som kunde bli intressant. När Alexanders rätta sida visar sig känns allt bara förutsägbart och tradigt. Det som tidigare var en något annorlunda spin på en klassisk fantasyberättelse, blir nu "bara" en klassisk YA-fantasyberättelse. Kanske om man fördjupat relationerna ytterligare, byggt upp och gjort plot twisten lite mer oförutsägbar hade det kunnat leverera. 

Sammantaget

Inledningsvis var jag väldigt positiv till serien. Den innehöll bra skådespelarprestationer, påkostade effekter och en intressant tolkning av vad som inledningsvis verkade vara en relativt klassisk fantasyhandling. Gillar man fantasy behövs det ibland inte mer än så. Men rätt snart tyckte jag att serien övergick allt mer in i en förutsägbar, tillrättalagd och stressad YA-stil för min smak.

  

Betyg: 2 av 5


Boktips, recensioner och litterär kritik0

06 maj 2021

I detta inlägg reder jag ut vad skillnaden är mellan boktips, recensioner och litterär kritik.

Boktips, bokrecensioner och Litterär kritik

I december skrev jag ett blogginlägg om hur vi som recenserar gör genrerna en björntjänst när vi inte kritiserar böckerna vi läser tillräckligt. Förra månaden följde jag upp det med ett inlägg om hur man skriver konstruktiv kritik i recensioner och här kommer en kort avslutande uppföljning där jag vill tänka högt om vad skillnaden är mellan boktips, recensioner och litterär kritik.

On ni läst mitt inlägg om björntjänsten är det förhoppningsvis tydligt att jag upplever att svensk fantastik har för mycket av den ena och för lite av de två andra. Som jag ser det är skillnaden på dessa tre texttyper följande.

   

Boktips

Merparten av alla texter du läser i sociala medier är av denna form. Ett boktips hålls ofta rätt korta men kan ibland dra iväg till att bli någon sida lång. Merparten av dem brukar ofta beskriva bokens handling relativt ingående och ger kanske några korta kommentarer om vad man tyckte var bra eller intressant med boken. Syftet är att lyfta fram boken för att fler ska köpa den. Den ger oftast inte heller något betyg som tydligt motiveras, men om den gör det så ger den nästan alltid det högsta eller nästa högsta betyget.

Recensioner

En recension är sällan kortare än en sida. De innehåller också ofta en beskrivning av bokens handling men går djupare in i dess analys av bokens olika nivåer. Den diskuterar och värderar exempelvis bokens karaktärer, världsbygget, konflikter, teman osv. Den kan även bjuda på mer fakta om bokens utgivning och författaren och väver ibland även in en analys kopplad till denna information. T.ex. hur boken kan påverka dagens samhälle, vad författarens motiv med boken kan vara och hur den kan jämföras med författarens eller andra författares verk. 

Litterär kritik

Litterär kritik tar ofta ett bredare perspektiv och tar sin avstamp ur olika perspektiv som exempelvis feminism, arketypisk, queerteori eller ny historism. Den driver ofta en en tes om boken som den recenserar som baseras ur det egna perspektivet. Den granskar och fokuserar visserligen en bok, eller ett helt författarskap, men den har med sig ett helt annat bagage av "verktyg" för att kunna skriva en längre och mycket djupare analys än bokrecensionen. Verktyg som samhällskunskap, historia, filosofi, genretroper eller jämförelse med andra författares böcker. 

Den litterära kritiken använder dessa verktyg för att bryta isär boken i separata delar, analysera dem var för sig, jämföra mot andra passager, och sedan montera ihop boken igen för att se hur väl de passar ihop med varandra i förhållande till hur recensenten uppfattar författarens syfte med boken. Den litterära kritiken kan innehålla en handlingssammanfattning och kan innehålla en del riktad kritik men den använder endast dessa som avstamp för en längre analys.

Även om alla tre typer av texter kan föra fram åsikter om ett verk så är den litterära kritiken mest tyngd av bevisbördan. Dvs att man tydligt förklarar vad det är man har läst och vad detta säger om boken och författaren ute efter och inte bara delger vad man själv som recensent tycker om detta. Den tyckande aspekten bör, om möjligt, inte vara lika påtaglig i den litterära kritiken som i de två tidigare texttyperna.

Den litterära kritiken kräver mycket förberedelse och tar flera timmar att skriva vilket gör att den är extremt ovanlig, särskilt i dagens sociala media-drivna samhälle. De få texter man kan hitta kommer främst från universiteten och är ovanliga bland bloggare, journalister och andra kritiker. 

---------

Personligen har jag dock märkt att om jag lagt längre tid på en recension eller ett inlägg i allmänhet, verkligen gjort mitt yttersta för att hitta olika infallsvinklar, är jag mer benägen att återanvända det i framtiden. Dela det i grupper, länka till det i diskussioner och läsa igenom det igen vid senare tillfällen för att få nya tankar. Det är även de inläggen som oftare gillas, kommenteras och delas av andra. Så kanske är den där tiden du lägger ner på en längre recension, eller på ett djupare inlägg som går mot den litterära kritikens domäner, lika välanvänd som om du "bara" skev ett boktips.


Konstruktiv kritik i recensioner0

13 april 2021

Syftet med konstruktiv kritik är att berika ämnet i fråga. Det kan dock vara jobbigt att få kritik på något som man kämpat med i flera år och som man nu i efterhand ändå inte kan göra något åt. Det krävs att både recensenten och författaren går en slags balansgång för att inte situationen ska förvärras. Här är fem enkla tips som jag försöker tänka på när jag försöker vara konstruktivt kritisk.

Konstruktiv kritik i recensioner

I december skrev jag ett blogginlägg om att vi gör svensk fantasy en björntjänst när vi som recenserar inte kritiserar böckerna vi läser tillräckligt. 

Jag förväntade mig inte att se någon förändring inom fantastiken för att jag skrivit ett blogginlägg och uppmanat andra att vara mer kritiska. Men likväl märker jag ändå i mig själv en smula frustration och uppgivenhet när jag ser hur de onyanserade recensionerna fortsätter att dominera våra facebookgrupper och instagramflöden. Jag tycker att det är synd för svensk fantastik och tror uppriktigt att det gör skada på genrerna.

Detta märks på flera olika sätt, inte bara på recensionernas verkan, utan även på samtalsklimatet i stort i dessa grupper. Man ser lite nu och då hur folk blir sämre och sämre på att ge och ta nyanserad kritik. En del försöker föra fram sakliga argument, ibland med tillspetsad retorik, utan att dessa ska uppfattas som påhopp, men misslyckas och kliver istället på tår och skapar kontroverser. Samtidigt ser jag också hur författare, bloggare och instagrammare blir sämre på att motta negativa recensioner och kritik i allmänhet, man upplever det genast som ett personligt påhopp och inte som en persons åsikt och ett försök till att stärka en genre.

Jag har inte kunnat släppa detta från mina tankar. Här kommer därför en kort uppföljning till det inlägget. Vad man kan tänka på för att skriva recensioner som är kritiska men samtidigt också konstruktiva.

Syftet med konstruktiv kritik är att berika ämnet i fråga. Det kan dock vara jobbigt att få kritik på något som man kämpat med i flera år och som man nu i efterhand ändå inte kan göra något åt. Men en välskriven recension är inte främst riktad till författaren utan till potentiella läsare. Recensionen är till för att ge dem en rättvis bild så att de sedan kan bedöma om de vill läsa boken eller ej. 

Risken är dock att recensenten inte tänker på hur kritiken uppfattas. Om den framförs illa kan den göra stor skada och i värsta fall förstöra författarens självförtroende till den grad att hen slutar skriva. Här är därför fem tips, på hur man kan skriva recensioner som innehåller konstruktiv kritik men som samtidigt också hjälper dig att undvika att stjälpa, utlösa försvarsmekanismer eller skapa konflikter med författaren.

 Fem tips för att främja konstruktiv kritik i recensioner

  1. Formulera dig inte i termer om rätt och fel. Tänk på att uttrycka din upplevelse och underbygg din åsikt med relevanta exempel. Undvik att skriva i absoluta termer, det uppfattas lätt som hårt och onyanserat.
  2. Kapa bort onödiga adjektiv. Skriv inte överdrivna formuleringar om hur dåligt eller onödigt något var. Gå igenom texten en gång och kapa bort adjektiv som gör textens ton hårdare och mer dramatisk än vad det behöver vara. Ord som otroligt, enormt och makalöst kan tas bort.
  3. Visa att du riktar dig till potentiella läsare.  Texten bör inte vara riktad till författaren men det hjälper till att väva in någon formulering i texten som ändå tydligt visar att du riktar dig till potentiella läsare inte direkt till författaren.
  4. Formulera dig ordentligt. Det kan vara ganska irriterande att få kritik av någon som själv skriver meningar som inte håller ihop. En korrekt framförd kritik hjälper att skapa tillit. Läs igenom det du skrivit ett par gånger, fundera om du kan strukturera om din text så att den blir tydligare och korrekturläs den noggrant innan du publicerar den. 
  5. Väv in något positivt. Kritik tas emot bättre om du i din text visar att du inte håller ett allmänt agg mot boken, utan mot specifika delar. Alla böcker har intressanta ideér, karaktärer eller platser som kan lyftas fram i din recension. Men gör det inte som en avslutande gest, utan väv in negativa och positiva kommentarer utmed hela recensionen.
 

Dessa tips gäller som sagt främst riktat till recensioner, men flera av dem kan även hjälpa dem som tycker att det är svårt att ta och ge kritik även på jobbet eller i Facebookgrupper. Jag hoppas att vi tillsammans kan bidra till att samtalet om fantastiken och böcker i allmänhet kan hållas öppen och levande. Och att vi tänker en gång extra innan vi stänger ute dem som tänker annorlunda, vilket endast bidrar till en ökad polarisering och inte hjälper till att hålla samtalet levande utan snarare skrämmer andra till tystnad.