JL Fantasy

Firefly - Recension0

03 februari 2019

Jordens resurser är förbrukade och mänskligheten har i stället koloniserat och terraformat planeter runt om i galaxen. En del av de centralt belägna planeterna är oerhört rika medan de yttre planeterna är desto fattigare. Ett inbördeskrig utbröt mellan Alliansen, som styrde de centrala planeterna, och de frihetskämpande Brunrockarna från de yttre planeterna. Alliansen vann och kontrollerar nu dem alla. Efter kriget köper brunrocksveteranen Malcom "Mal" Reynolds ett gammalt fireflyrymdskepp och med det reser han och hans gäng runt mellan de yttre planeterna på jakt efter jobb.

Firefly recension

För något år sedan övertalade jag min fru att se Joss Whedons (mest känd för Buffy the Vampire Slayer och Avengers) scifi-serie Firefly från 2002. Den och dess uppföljande film Serenity hade precis blivit tillgängliga på Netflix och eftersom det är min favoritserie ansåg jag att hon borde ha koll på den om hon ska vara gift med en nörd. Efter att vi sett den övervägde jag att skriva en recension men vågade inte riktigt. Hur skriver man en recension på den bästa scifi-serie som någonsin gjorts? Att den ska få 5 av 5 i betyg var redan uppenbart men hur skulle jag förmedla seriens storhet till er läsare? Jag visste inte det då och jag vet det inte nu heller, men nu är det i alla fall dags för ett försök.

Firefly är en scifi-serie starkt influerad av gamla western-filmer, tänk er en kombination av Tombstone och Stjärnornas Krig. Kulturen på de flesta planeter som besättningen besöker är präglad av fattigdom. Människorna går klädda i risiga kläder och försöker bruka marken likt hur man förr gjorde på jorden. De pratar ofta väldigt lantligt och eftersom de inte har råd med nya laservapen använder de mest klassiska pistoler. Världen utspelar sig 500 år in i framtiden och baseras på att USA och Kina (världens två tidigare dominanta supermakter) flätats samman och blivit en enorm monokultur. Detta märks av bland annat av genom synen på Kompanjoner (läs geishor) och genom att alla karaktärerna svär på kinesiska. Premisserna är kort och gott anpassade för en sci-fi-serie med liten budget.

Handlingen kretsar kring antihjälten kapten Malcom "Mal" Reynolds (Nathan Fillion). Efter att ha förlorat inbördeskriget mot den, enligt honom, ondskefulla Alliansen blir han en efterlyst flykting som tvingas leva utanför lagen och hoppar runt bland de yttre planeterna för att överleva. På ytan kan Mal verka hård och bitter men därunder ryms ett stort hjärta som han ständigt försöker stampa sönder så att han ska kunna tjäna pengar. Vid sin sida har han sin trogna och dugliga förstestyrman Zoë Washburne (Gina Torres) och hennes make, piloten Hoban"Walsh" Washburne, som gillar att leka med dinosaurier. De har även anlitat legosoldaten Jayne Cobb (Adam Baldwin) som älskar vapen och pengar. Dessa fyra karaktärer utgör järngänget på skeppet Serenity men får snart fler medlemmar som alla, av olika anledningar, vill undvika Alliansens långa arm.

Six men came to kill me one time. And the best of 'em carried this. It's a Callahan full-bore auto-lock. Customized trigger, double cartridge thorough gauge. It is my very favourite gun … This is the best gun made by man. It has  extreme sentimental value … I call her Vera. - Jayne Cobb

Varje avsnitt står i mångt och mycket för sig självt likt hur de flesta moderna tv-serier gör, även om det finns flera övergripande handlingstrådar och teman som återkommer, däribland rymdkannibaler, prisjägare och psioniska agenter. Ett särskilt aktuellt tema i serien är byråkrati och problemen som uppstår när länders/planeters rätt till egenbestämmande kontrolleras av en yttre organisation. Planeternas regeringar får bestämma själva så länge de gör som Alliansen vill. Alliansen är egentligen inte onda, men de trycker ner de valda representanternas åsikter och önskemål för att kunna nå de mål som de anser bäst gynna alla människor. En rad olika moraliska gråzoner blir utforskade i så gott som varje avsnitt, framförallt för att Mal åtar sig tvivelaktiga jobb som testar besättningens lojalitet. 

Om jag ska jämföra serien med någon annan så kommer jag närmast att tänka på en annan av mina favoritserier: Vänner. Som jag ser det är seriens största styrka kamaraderiet i Mals besättning. Likt karaktärerna i Vänner blir jag sakta kär i var och en av dem. De hånar och driver med varandra och de konflikter som uppstår dem emellan gör ont i hela mig. Karaktärerna utvecklas genom hela säsongen och dynamiken dem emellan förändras med det. Även om serien är fylld av humor och värme finns det ständigt en mörk underton som håller tittaren alert och undrande över vad som ska hända härnäst.

Tyvärr ställdes serien in efter endast en säsong. Filmbolaget Fox misshandlade serien när den släpptes genom att flytta om avsnittens sändningsordning och genom att ändra sändningstiderna. Firefly fick därför aldrig det momentum den behövde för att kunna överleva på tv. När dvd-formatet senare kom var alla avsnitten i rätt ordning och ingenting hade klippts bort. Försäljningen sköt i höjden och efter påtryck från fansen beslöt Fox att ge Joss Whedon en chans att knyta ihop seriens ouppklarade trådar med en långfilm, Serenity som släpptes 2005.

Betyg 5 av 5

Glass - Recension0

27 januari 2019

David Dunn är jagad av polisen för att ha tagit lagen i sina egna händer. Han har letat efter massmördaren som kallas The Horde och har nu äntligen lyckats. Men innan han hinner oskadliggöra honom tillfångatas båda av polisen. De blir inlagda på ett mentalsjukhus där psykiatrikern Dr. Ellie Staple åläggs att "bota" deras vanföreställningar. På sjukhuset sitter även Elijah Price fångad. Och han har väntat länge på att få sällskap av fler "superhjältar".

Glass poster

M. Night Shyamalans Unbreakable kom ut år 2000 och fullkomligen golvade mig. Flera år innan Marveluniversumet och Batman Begins startade den nya eran av superhjältefilmer. Jag älskade stilen, osäkerheten och trovärdigheten i den då helt banbrytande filmen. I stor utsträckning liknar den det jag önskar skapa med mina egna böcker, fast med fantasy och inte superhjältar. 

Sexton år senare kom den fristående uppföljaren Split och presenterade den personlighetskluvna massmördaren Kevin Wendell Crumb, aka The Horde. Filmens handling var helt okej men det mest intressanta var karaktären och skådespeleriet av (James McAvoy) med hans 23 personligheter. När Bruce Willis oväntat dök upp i en post credit scene och namedroppade Glass, började mitt hjärta slå lite hårdare. Att dessa två filmer utspelade sig i samma värld öppnade upp för en intressant möjlighet. Skulle Shyamalans nya värld till och med kunna utmana Marvels filmuniversum på något plan? Jag gick därför in i biografen med väldigt höga förhoppningar och förväntningar.

Utan att spoila något kan jag konstatera att Glass öppnar för den möjligheten. Men av att döma av vad Shyamalan sagt tidigare när han fått frågan tycks det vara osannolikt. Så här svarade han på en liknande fråga i Screenrant:

"I don't want to relive stuff and I don't want to be an opportunist, that's not the relationship that I have with the audience, that I aspire to. My aspiration is they know they're going to get an original thriller every single time. That's where my taste go, so I'm going to say no right now."

Hur bra var den här avslutande delen av trilogin då? Som de flesta filmer har den både styrkor och svagheter. Stilen och karaktärerna är fortfarande intressanta. I filmens första scen får vi se Dunn i sin regnponcho, talandes med sin son Joseph i en hörsnäcka om hur de ska hitta The Horde, att poliserna letar efter dem båda för fullt och att Dunn nu har börjat kallas The Overseer av Philadelphias befolkning. När Dunn och The Beast drabbar samman tidigt i filmen men avbryts av polisen ryser jag av välbehag och längtar tills de ska få slåss igen. Jag ser framför mig en storslagen filmupplevelse. 

Tyvärr tycks Shyamalan inte våga lita på att publiken har sett de två föregångarna. Filmens inledning kretsar mycket kring att presentera de olika karaktärerna och de händelser som lett dem hit igen. Även om man inte måste ha sett de två första filmerna för att förstå handlingen är jag övertygad om att 99 % av biobesökarna har gjort just det, och flera har säkerligen dessutom sett om de två filmerna igen i förberedelse för Glass. 

Ett annat problem är att den bärande frågan genom filmen är densamma som i Unbreakable. Är dessa personer superskurkar och superhjältar över huvud taget eller har de bara vanföreställningar? Att filmen till så stor del repeterar och utforskar samma teman som de förra filmerna gör att den förlorar värdefullt tempo. Även om det som händer i filmens första halva inte är tråkigt på något sätt fann jag mig ändå vid flera tillfällen tänka: ge mig mer, visa något nytt. Ta den här berättelsen till nästa nivå. 

Filmen heter Glass, vilket gjorde att jag trodde att den framförallt skulle kretsa kring Mr. Glass. Så är inte fallet. Under större delen av filmen säger Glass faktiskt inte ett enda ord utan är i något slags katatoniskt tillstånd. I stället läggs mer fokus på konflikten mellan Dunn och Crumb och på Dr. Ellie Staples försök att övertyga dem om att de inte är superhjältar. När Glass väl sätter igång med sina planer är mer än två tredjedelar av filmen redan avklarad. Även om jag till slut skulle få den där efterlängtade striden mellan The Overseer och The Beast skulle det ändå bli väldigt lite av det nya och det episka som jag längtat efter i nästan 20 år. Visst blir avslutningen mer actionfylld och i trogen Shyamalan-stil har han sparat en del överraskningar till slutet men när dessa utgör en så liten del av berättelsen lyckas de inte bära upp helheten. 

Sammantaget

Unbreakable är en av mina favoritfilmer och Glass fortsätter i samma anda. Filmens upplägg bygger upp för möjligheten om en episk kollision mellan superhjältar men i stället för att leverera på det spenderar den för mycket tid inuti mentalsjukhuset med att repetera poänger som de två tidigare filmerna redan gett oss. De som hoppas på mer av samma som tidigare kommer troligtvis att vara nöjda med Glass. Men vi som önskade något ytterligare lämnade biografen med en känsla av att glaset var halvtomt.

Betyg 3 av 5

    

Vill du läsa fler recensioner?

Annihilation

Ready Player One

Bright


Spider-Man: Into the Spider-Verse - Recension0

23 december 2018

Miles Morales lever i ett universum där Spindelmannen (Peter Parker) håller ordning i New York. För att återse sin familj bygger hans fiende, Kingpin, en maskin som kan öppna upp revor till parallella universum. Ur en av de andra verkligheterna kommer en konstig liten spindel som gör att Miles får krafter som påminner mycket om en annan hjältes.

Spider-Verse

Det är fullt förståeligt om du är less på Spindelmannens återkommande filmäventyr. Under 2000-talet har det gjorts tre versioner av Spindelmannens bakgrundshistoria. Att det kommer en fjärde tolkning nu medan hypen för Marvels universum är som störst kändes som ett konstigt beslut från Sonys sida. Särskilt med tanke på att Homecoming var bra. Behöver vi verkligen en till, animerad, version av Spindelmannen just nu? 

Spider-Verse består huvudsakligen av tre akter: (Lätta spoilers)

Inledningen där Miles privatliv byggs upp på ett bra sätt. Särskilt relationen till pappan. Både Miles men också bikaraktärerna runt om honom känns trovärdiga och är lätta att tycka om. Hans resa från mobbad i skolan till nätslingande superhjälte är kanske inte en särskilt unik bakgrundsberättelse men den ger karaktären tillräckligt mycket djup för att jag ska bry mig om resten av filmen. Animationerna är väldigt bra och humorn refererar ofta till serietidningarna och de tidigare filmerna på ett smakfullt sätt, vilket fick mig att skratta högt vid ett flertal tillfällen. 

Huvudakten startar efter att Peter Parker misslyckas med att stoppa Kingpin, vilket lämnar Miles att med sina nyfunna krafter själv försöka stoppa Kingpin och hans många superskurkar till hantlangare. Han får snart hjälp av flera andra "spindelpersoner" som läckt över från andra dimensioner. Spider-Gwen, Noir-Spider, Spiderpig, Peni-Parker och, viktigast av alla, en andra Peter Parker som deppat ihop efter att han lämnat sin fru och sysselsatt sig med att käka pizza i titta på tv i några år. Relationen mellan Miles och Dekadens-Parker är filmens hjärta. Den ena vill inget annat än att bli en hjälte medan den andra har lämnat det livet bakom sig. Dynamiken är god och de har båda mycket att lära från den andra.

Slutet var i mina ögon den svagaste akten eftersom skurkarna inte gavs lika mycket tid som de övriga karaktärerna. Filmen hade gärna fått vara en halvtimme längre och där helt fokuserat på skurkarna som kämpar för Kingpins sak. I stället för att kännas meningsfull blir slutstriden en kavalkad av one-liners mellan Miles och de andra spindelpersonerna och även en animationsfest, då de olika dimensionerna kollapsar inpå varandra likt spegelvärlden i Dr. Strange. Roligt och snyggt men inte tillräckligt för att lämna något minnesvärt intryck.  

Spider-Man: Into the Spider-Verse känns på många sätt som en välgjord Pixar- eller Disney-film. Tonen och handlingen känns anpassad för en yngre publik medan meta-humorn och den vackra animationen kan hålla de mer pålästa fansen intresserade. Jag rekommenderar den till yngre tittare och till fans som älskar de olika spiderman-universumen lika mycket som jag. Har du inget bättre för dig kan det vara värt att se den på bio, men har du annat för dig kan du gott vänta till den släpps på DVD.

Betyg: 3 av 5

  

Vill du läsa fler recensioner?

Spiderman: Homecoming

Venom

Deadpool 2


Daredevil säsong 3 - Recension0

18 november 2018

Efter att ha överlevt händelserna i Iron First säsong 2 beslutar Matt sig för att helt och hållet bli Daredevil och låta Matt Murdock förbli död. Detta för att skona sina vänner från faran som hans fiender hela tiden utsätter dem för. Hans värsta fiende, Wlison Fisk, sitter i fängelse, men är de galler som håller honom inne tillräckliga för att stoppa honom från att hämnas?

Daredevil säsong 3

De senaste säsongerna av Netflix superhjälteserier har inte levt upp till förväntningarna. Det kändes därför osannolikt att den nya säsongen av Daredevil skulle kunna överraska och bryta den negativa trenden. Men sedan läste jag Tentakelmonsters spoilerfria recension av serien och blev intresserad.

I efterhand är jag glad att jag gav den en chans. Daredevil säsong tre är tillsammans med Jessica Jones säsong ett och The Punisher bäst av Netflix alla superhjälteserier. Säsongens största styrka är att den är starkt karaktärsdriven och att alla karaktärerna känns trovärdiga och intressanta, särskilt skurkarna.

Inte nog med att Wilson Fisk, aka "Kingpin" (som är en av de bästa skurkar som gjorts på TV) är tillbaka, vi får nu även lära känna FBI-agenten Ben "Dex" Poindexter, aka Bullseye, som försöker tygla sina inre psykopatiska tendenser. När Kingpin får reda på Dex särskilda färdigheter tar det dock inte lång tid innan han manipulerat honom över till sin sida. 

Kingpins förmåga att hela tiden förutse allt som Daredevil och hans vänner försöker göra för att stoppa honom, tillsammans med Bullseyes förmåga att faktiskt möta Daredevil i strid gör dem båda till en perfekt kombination för att göra Daredevils liv till ett helvete. Redan efter några avsnitt får vi se hur Daredevil och Bullseye strider mot varandra i ett kontorslandskap i en välkoreograferad strid där Bullseye tydligt visar hur han kan göra vad som helst till ett livsfarligt vapen. När det kommer till actionsekvenserna ligger Daredevil utan tvekan långt före de andra serierna. Striden i kontorslandskapet är bara en av många välgjorda stridsscener i säsongen.

Samtidigt som både Dex och Fisk är blodtörstande monster är de också människor med problem och det är många gånger som man tycker synd om dem, och faktiskt hejar på dem. Att se hur dessa ondskefulla karaktärer utvecklas och förändras under säsongen, precis som Daredevil gör, är imponerande och inspirerande att ta del av. 

Även handlingsmässigt var säsong tre välskriven. En del scener känns lite överdrivet långa och vissa av karaktärernas tvivel ältas lite väl mycket ibland vilket gör att säsongen stundtals blir lite seg. Den har trots allt 14 avsnitt som precis som många av de andra serierna hade kunnat bantas ner till tio avsnitt. Men i jämförelse med Netflix andra serier är detta inte ett särskilt stort problem. Alla avsnitt förutom ett, det som uteslutande handlar om Karen, har en tydlig framåtrörelse och håller sig till den bärande röda tråden, något som säsong två av Daredevil inte alls gjorde. 

Utöver Daredevil, Kingpin och Bullseye handlar en stor del av säsongen om bikaraktärerna Foggy, Karen och FBI-agenten Ray Nadeem. Alla dessa bikaraktärer är välgjorda men ibland önskar jag att serien hade dragit ner en del på deras scener för att istället fokusera mer på huvudkaraktärerna. Foggys familj får ett större utrymme, Karens förflutna kommer tillbaka och påverkar hennes beslut och Nadeem brottas med hur han ska förhålla sig till Kingpin.

En sista intressant aspekt av säsong tre är att den fokuserar mycket på religion och hur människor ska våga ha tillit till varandra när det är så lätt att sluta tro på människans godhet. En scen i avsnitt två som jag uppskattade mycket var när man får se hur Matt som ung  med sin superhörsel brukade tjuvlyssna på andras böner och hur det påverkade honom till att bli Daredevil.

Om Daredevil i framtiden skulle läggas ner, som en del rykten säger, hade den inte kunnat få ett bättre slut än vad den får med säsong tre. Jag hoppas dock verkligen att vi får se mer av dessa karaktärer, särskilt Bullseye som än bara har fått en mindre introduktion. Det vore fantastiskt att se en hel säsong av hur han blir en fulländad superskurk. 

Betyg: 4 av 5

  

Vill du läsa fler recensioner?

Venom

Antman and the Wasp

Infinity War


Venom - Recension0

27 oktober 2018

Reportern Eddie Brock vägrar låta rika slippa undan de brott de begår. Han förstör dock sin karriär när han retar upp miljardären Carlton Drake. Brock bestämmer sig dock för att hämnas och infiltrerar ett av Drakes labb där han blir infekterad av en utomjordisk blodtörstande parasit som kallar sig själv för Venom.

Venom

I originalversionen är Marvelkaraktären Venom, aka Eddie Brock, mest känd som en av Spindelmannens farligaste fiender. Från början var han en tuff men ganska vanlig journalist som hade en personlig vendetta mot Spindelmannen, men när han blir infekterad av Venomparasiten genomgår han en drastisk förändring. Krocken mellan Brocks och parasitens personlighetsdrag och olika agendor gör att han till slut blir en våldsam antihjälte som räddar de han anser vara oskyldiga, men samtidigt också förgör ondska och alla som han inte gillar, inklusive Spindelmannen. 

När jag hörde att Tom Hardy skulle spela Venom blev jag överlycklig. För mig var han både utseendemässigt men också rent skådespelarmässigt perfekt för att kunna leverera en trovärdig och skrämmande Venom. Efter att ha sett trailrarna svängde dock min förväntan 180 grader. Framförallt för att jag tyckte att det verkade som att de inte lyckades fånga dynamiken mellan Brock och Venomparasiten. Jag gick därför in i biografen med låga förväntningar.

Den inledande delen är väldigt lik många andra Marvelfilmer. Den bygger upp Brock som en fantastisk, givmild och älskvärd människa. Han skänker pengar till hemlösa och småpratar med dem för att lysa upp deras dag, han klagar inte på sin granne som spelar för hög musik, han slåss mot överheten genom sina självuppoffrande journalistiska gärningar och han älskar sin flickvän mer än livet självt. I stället för att framstå som en karaktär som kan tackla det mesta framstår han i stället som någon som aldrig skulle kunna göra en fluga förnär. När han sedan dumpas av sin flickvän Anne Weying (Michelle WIlliams) efter att ha retat upp miljardären Carlton Drake (Riz Ahmed) hoppar handlingen två år fram i tiden. Brock är nu ett vrak som inte kan ta hand om sig själv. Han söker jobb som diskplockare och håller på att bli av med sin lägenhet men får en chans till upprättelse när en vetenskapskvinna vid Drakes bolag söker upp honom och vill ge honom information om de olagliga experimenten som Drake genomför.

När Brock infekterats skiftar filmen från att ha varit väldigt allvarlig till att fyllas av överraskande mycket slapstick-humor, vilket gjorde det otydligt vilken känsla filmen försökte förmedla. I början kan parasiten bara skrika ut enkla kommandon till Brock, som "HUNGRIG!" eller "MAT!", men efter bara några få scener kommenterar den Brocks misslyckade sexliv och öppnar upp sig kring att även hen var en "loser" på sin hemplanet. I en intervju med regissören Ruben Fleischer säger han att samtidigt som han försökt skapa en mörkare hjältefilm har han även velat få med en aspekt av en slags "buddy-film". I mina ögon hade filmen gärna fått höja åldersgränsen och omfamnat den mörkare versionen av Venom mer och tagit bort buddy-aspekten helt och hållet. Nu blir den i stället en slags PG 13-film med väldigt mörka kulisser och teman men utan att gå in i något av dem särskilt djupt. Till exempel dör det människor till höger och vänster – huvuden bits av, människor torteras och utsätts för experiment men vi får inte se en droppe blod och väldigt lite reflektion av de våldsamma händelserna. 

Kontrasten mellan Brocks personlighet innan och efter parasiten flyter inte heller ihop på ett troligt sätt. Samma sak gäller konstigt nog också parasitens personlighet. I början är hen helt fokuserad på mat medan den i slutet reflekterar om tingens tillvaro och sin framtid på jorden. De hade kunnat göra Venomparasiten till någon slags primal kraft eller dylikt. Men när de i stället har små skämtsamma dialoger och diskussioner med varandra blir Venomparasiten en egen karaktär, vilket hade kunnat vara väldigt intressant om den delen utforskats mer.

Tyvärr är det också en del scener i filmen där Hardy överspelar, medan han i flera andra scener underspelar. Liknande problem finns även hos Riz Ahmed och Michelle Williams. Eftersom ingen av dem vanligtvis är dåliga skådespelare landar jag i slutsatsen att de tvingats arbeta med ett dåligt manus och dålig regi.

Trots alla dessa brister tycker jag ändå att filmen var sevärd. Tempot är välavvägt och den överliggande handlingen är helt okej. Eftersom Spindelmannen inte är med i den här filmen har de ändrat karaktärens bakgrundshistoria något men i det stora hela är det samma som i serien vilket jag uppskattar. Jag gillade också att det är en mörk anti-hjältefilm men hade önskat att de vågat dyka ännu djupare in i det temat. Jag hade kanske gett filmen en trea i betyg om det inte vore för tonskiftningarna och den dåliga regin. 

Vill du ha en något mörkare hjältefilm kan Venom vara värd att se när den kommer ut på DVD men jag skulle inte se om den på bio. Jag tror inte att den här versionen av Venom kommer att leva vidare in i Marveluniversumet.

Betyg: 2 av 5

Vill du läsa fler recensioner? 

Tau (Netflix)

Solo: A Star Wars Story

And-Man and The Wasp

Annihilation (Netflix)