JL Fantasy

Joker - Recension0

18 oktober 2019

Jokern är den mest populära serietidningsskurken genom alla tider enligt undersökning efter undersökning. Han är Batmans främsta motståndare och nu har han för första gången fått sin helt egna hollywoodfilm med Joaquin Phoenix i huvudrollen.

Joker

Redan innan Joker släpptes var filmen kontroversiell. Jag syftar inte på att somliga menar att den uppmanar till våld, utan för att den förklarar Jokerns ursprung. I serietidningar har vi visserligen fått olika versioner av Jokerns bakgrund berättade för oss och i vissa utgåvor, till exempel den omåttligt populära "The Killing Joke", till och med fått se små stycken av den. Men ingen av dessa har dock presenterats som sann. Karaktären har alltid varit klädd i mystik och det har varit en av hans styrkor. Något som bland annat The Dark Knight tog vara på, när Heath Ledger fick presentera två olika versioner av Jokerns uppväxt.      

Sometimes I remember it one way. Sometimes another. If Im going to have a past I prefer it to be multiple choice. My point is, I went crazy. Why cant you? - The Joker, The Killing Joke, 1988.

The Killing Joke

Spoilervarning

 

Den här filmen speglar inte superskurken som jag minns från min uppväxt. Den totalt oförutsägbara, maniska och galna Jokern från serietidningarna och TV-serierna. I den här versionen får vi inte följa Batmans främsta motståndare. Men det är precis det som gör den här filmen unik. Det är den första berättelsen som dyker in i människan som finns bakom superskurken som alla älskar. Den är den hittills djupaste och mest nyanserade "superhjältefilmen" som gjorts.

Många drar sig nog för att kalla Joker för en "superhjältefilm". Den levererar inte genom att trycka ner gaspedalen. Inga stadsförstörande explosioner och inga digitala effekter. I stället levererar den med förstklassiga skådespelare, en enkel och vacker scenografi, välvald musik och genom att visa en långsam och plågsam förändring av huvudkaraktären Arthur Fleck (Joaquin Phoenix). Det är en film som handlar om en man som försöker hitta ett sätt att gilla sitt liv trots att omständigheterna inte tycks ge honom någon chans att göra det. Tematiken är mer i linje med diskbänksrealism och 70-tals-noir snarare än de superhjältefilmer vi vant oss vid under de sista årtiondena. Mer lik Taxi Driver än Venom. Jag menar dock att man bör kalla detta för en superhjältefilm. Det är som att inte kalla Astrid Lindgren för fantasy. Det faktum att serietidningar kan vara så här djupa, så här politiska, så här bra, är något som serietidningsälskare vetat om i många år. Förhoppningsvis kan fler människor nu få uppleva det.

  Joker Laugh

I stort sett allt som kan gå fel, går fel för Arthur. Filmen börjar utan hopp och blir bara mörkare och mörkare ju mer han testas av sin omgivning. Mest slående och originellt av dessa problem är den skrattframkallande sjukdomen han lider utav. En sjukdom som han troligtvis utvecklat i ung ålder av den fysiska och mentala misshandel han fick motta av sin mor, Penny Fleck (Frances Conroy) och hennes många våldsamma pojkvänner. Arthur själv säger i en scen att han aldrig har varit glad i en minut i hela sitt liv.

"He was always such a happy little boy." - Penny Fleck, Joker.

Arthur försöker att inte låta allt det negativa i och omkring honom påverka hur han beter sig mot andra. Han tycks dyrka sin mamma och gör allt för att hon ska vara glad. Jag får en bild av en desperat liten pojke som försöker undvika misshandel. En desperation som för honom till den punkt att han till slut börjar tro på sin egen lögn. 

Arthur verkar veta att han är galen, eller åtminstone att han är på väg att bli galen av allt det dåliga som drabbar honom, men han vet inte vad han ska göra åt det. Det frigörande ögonblicket kommer när han, efter en särskilt dålig vecka, dödar två kostymklädda män i tunnelbanan i självförsvar. Omedelbart efteråt går han dock för långt, när han skjuter den tredje flyende mannen kallblodigt i ryggen. Det är svårt att veta exakt hur galen Arthur var innan det här ögonblicket. Men det är här han börjar omfamna sin nya identitet som Jokern.

"For my whole life, I didn't know if I even really existed. But I do, and people are starting to notice." - Arthur Fleck, Joker.

 Joker suit

Faderlöshet är också ett bärande tema genom filmen. Arthur, som levt med sin galna och misshandlande mamma hela sitt liv, trånar efter manliga förebilder. Främst bland dessa är tv-personligheten Murray Franklin (Robert DeNiro). Men snart får Arthur även anledning att se upp till miljardären Thomas Wayne (Brett Cullen), när hans mor hävdar att Thomas Wayne är hans pappa. Detta utvecklas snart till filmens största mysterium eftersom Wayne själv menar att så inte är fallet. Oavsett vems version man väljer att tro på leder detta till att Arthur konfronterar dem alla. Penny, Wayne och Murray. Samtliga tre karaktärer mördas genom Arthurs handlingar. Något som i min åsikt även bygger upp för Jokerns fortsatta besatthet av starka, självsäkra män (hint Batman).

I mitt huvud såg jag framför mig hur detta på ett snyggt sätt knyter ihop hela den rivalitet som Jokern och Batman haft i serietidningarna genom åren på två sätt. Först genom att antyda att Bruce är Jokerns halvbror, åtminstone om man ska tro Pennys version. När Jokern nu tagit ett steg ifrån sin besatthet av Murray och Wayne blir Batman nästa steg. Jokern ser sig själv i honom precis som Arthur såg sig själv i komikern Murray och i hans "far" Wayne. För att Jokern ska kunna släppa sin undermedvetna besatthet av Batman behöver han först bryta ner honom mentalt, så att det känns rätt att döda honom.

Joker smile

Ett ytterligare lager av djup i filmen är hur aktuell den är i dagens samhälle. Den mest uppenbara parallellen är att Arthur är en ensam vit man som väljer att skjuta ihjäl folk. Han lär sig inte att kontrollera sig själv utan tar istället ut sin ilska på omgivningen. Därav kritiken mot filmen att den hyllar insels. En annan kritik mot dess politiska budskap är att filmen har ett tydligt klassförakt. Alla problem som Gothams människor har går på något sätt att härleda till de priviligierade och till kapitalismen. I en scen i filmen kallar Thomas Wayne till och med Gothams klagande befolkning för Jokers, vilket förde tankarna till Hillary Clinton som kallade Trums följare för "A basket of deplorables" under valkampanjen 2016. 

I botten av allt detta ligger även det faktum att vi med säkerhet inte kan veta om något som händer i filmen är sant. Tidigt i filmen säger Arthur till sin socialarbetare att han mådde bättre när han satt på mentalsjukhuset. Vi får även se i en gastkramande scen då han går hem till Zazie Beetz (Sophie Dumond), den kvinna vi trott är hans flickvän. Hon blir förskräckt över att han är där och frågar vem han är och vad han gör där. Detta sätter hela filmen i ett helt nytt ljus vilket gör att den tål att ses en andra gång. Det finns även ytterligare en scen som kan tyda på att allt är påhittat. I slutet sitter Arthur åter igen inlåst i Arkham Asylum utan att vi fått se hur han hamnat där. Han skrattar då innerligt för första gången i hela filmen och psykiatrikern frågar vad som var så roligt, varpå han svarar att hon inte skulle förstå skämtet. Vad var det han skrattade åt? Bruce Waynes föräldrars död? Det faktum att han blivit en hjälte för många? Eller alltihop? Har hela filmen varit i hans huvud? Han sade ju i början att han trivdes bäst när han satt i mentalsjukhuset och nu är han plötsligt en hjälte för stadens utsatta.

Samtidigt som filmen förklarar exakt hur Arthur blev Jokern, lämnar den med andra ord tillräckligt många olika tolkningar för att vi med säkerhet inte kan säga mer om hans uppväxt än vad vi gjorde innan vi såg filmen och därav är Jokerns "sanna" bakgrundshistoria fortfarande dold.

 

Betyg 5 av 5


Avengers: Endgame - Recension 0

01 maj 2019

Endgame har dubblerat det gamla rekordet för den mest sedda filmen på en öppningshelg. Infinity War hade rekordet med 640 miljoner dollar. Nu har Endgame övertagit det med hela 1,2 miljarder dollar. Kommer den att besegra Avatars gamla rekord på 2,7 miljarder dollar och vad är det som gör filmen till en sådan stor succé?

Avengers: Endgame

Marvel har bjudit oss fans på berättelser som vi tidigare aldrig vågat hoppas på. De har vågat föra in karaktärer som många nog inte trodde skulle fungera. Som till exempel Ant Man, Rocket och Thor. De har även tagit med element som aldrig visats på ett så framträdande sätt i andra superhjältefilmer (magi, tidsresor, parallella universum, rymdresor). Men kanske allra mest imponerande är att de har lyckas hålla ihop den här långa filmserien med en sammanhängande handling.

Men allt detta har vi vetat om sedan tidigare. Vad är det med just Endgame som är så bra? I skrivande stund har den 9,0 på IMDB och 95 % på Rotten Tomatoes. 

Infinity War slutade med att hälften av alla levande varelser utrotades. Men Marvel hade ändå utannonserat att det skulle komma flera nya filmer med karaktärer som inte klarade sig: Spiderman, Black Panther, Guardians of The Galaxy och Dr. Strange. Därför var det relativt säkert att hjältarna skulle lyckas få tillbaka alla de döda karaktärerna. Det var alltså inte en fråga om de skulle lyckas utan i stället en fråga om hur de skulle göra det.

Redan efter de första 20 minuterna hade hjältarna samlat ihop sig och kommit på en plan för hur de skulle besegra Thanos, tagit tillbaka handsken och knäppt tillbaka sina vänner. När Thanos därefter förklarade att han förstört stenarna och Thor högg av hans huvud gick en kollektiv suck igenom salen. Jag hörde flera i publiken säga, "men vad ska filmen handla om nu då." Väldigt smakfullt och en bra uppbyggnad för resten av filmen.

De lyckades även ge serien ett avslut som kändes maffigt nog genom att föra tillbaka alla karaktärer från tidigare filmer till att slåss mot Thanos och hans armé. När Dr. Strange teleporterar alla in till den sista striden jublade flera runt om i biosalongen. Och trots att alla var där kände jag att de lyckades balansera dem alla väl under den sista striden. De enda karaktärerna som jag velat se mer av i den sista striden var Hulken och Dr. Strange. En ny rematch mellan Hulken och Thanos. Men även en rematch mellan Dr. Strange och Ebony Maw hade varit önskvärt.

Det sista som de lyckades väldigt väl med var slutet. Det var hjältemodigt, sorgligt och poetiskt på samma gång. Iron Man visste att han skulle dö när han använde handsken men han gjorde det i alla fall. Det kändes passande att den karaktär som startat hela denna resa med den första Iron Man-filmen fick avsluta det hela. Men även Black Widow och Captain Americas avslut kändes väldigt smakfulla. Jag gillar att så många, men inte alla, av de gamla karaktärerna dog eller åtminstone lämnade över manteln till andra karaktärer. Om det inte varit ett så smärtsamt slut hade hela denna nio år långa resa känts mindre betydelsefull. Nu är facklan i händerna på andra karaktärer, poetiskt med tanke på att det var just dessa karaktärer, Black Panther, Spiderman och Captain Marvel, som kämpade för att få fram facklan/handsken genom Thanos arme. 

Det fanns självklart en del scener som jag hade en del problem med men i det stora hela var dessa ganska få och inte så betydelsefulla. Det jag tyckte var allra konstigast var att Iron Mans handske kunde tygla kraften i stenarna. Han dog visserligen, men i Infinity War etablerade de att handsken som Peter Dinklage skapade var det enda i hela universumet som kunde tygla kraften av de fem stenarna. Nu kan tydligen Stark-teknologi göra det också. 

Betyg: 5 av 5


Firefly - Recension0

03 februari 2019

Jordens resurser är förbrukade och mänskligheten har i stället koloniserat och terraformat planeter runt om i galaxen. En del av de centralt belägna planeterna är oerhört rika medan de yttre planeterna är desto fattigare. Ett inbördeskrig utbröt mellan Alliansen, som styrde de centrala planeterna, och de frihetskämpande Brunrockarna från de yttre planeterna. Alliansen vann och kontrollerar nu dem alla. Efter kriget köper brunrocksveteranen Malcom "Mal" Reynolds ett gammalt fireflyrymdskepp och med det reser han och hans gäng runt mellan de yttre planeterna på jakt efter jobb.

Firefly recension

För något år sedan övertalade jag min fru att se Joss Whedons (mest känd för Buffy the Vampire Slayer och Avengers) scifi-serie Firefly från 2002. Den och dess uppföljande film Serenity hade precis blivit tillgängliga på Netflix och eftersom det är min favoritserie ansåg jag att hon borde ha koll på den om hon ska vara gift med en nörd. Efter att vi sett den övervägde jag att skriva en recension men vågade inte riktigt. Hur skriver man en recension på den bästa scifi-serie som någonsin gjorts? Att den ska få 5 av 5 i betyg var redan uppenbart men hur skulle jag förmedla seriens storhet till er läsare? Jag visste inte det då och jag vet det inte nu heller, men nu är det i alla fall dags för ett försök.

Firefly är en scifi-serie starkt influerad av gamla western-filmer, tänk er en kombination av Tombstone och Stjärnornas Krig. Kulturen på de flesta planeter som besättningen besöker är präglad av fattigdom. Människorna går klädda i risiga kläder och försöker bruka marken likt hur man förr gjorde på jorden. De pratar ofta väldigt lantligt och eftersom de inte har råd med nya laservapen använder de mest klassiska pistoler. Världen utspelar sig 500 år in i framtiden och baseras på att USA och Kina (världens två tidigare dominanta supermakter) flätats samman och blivit en enorm monokultur. Detta märks av bland annat av genom synen på Kompanjoner (läs geishor) och genom att alla karaktärerna svär på kinesiska. Premisserna är kort och gott anpassade för en sci-fi-serie med liten budget.

Handlingen kretsar kring antihjälten kapten Malcom "Mal" Reynolds (Nathan Fillion). Efter att ha förlorat inbördeskriget mot den, enligt honom, ondskefulla Alliansen blir han en efterlyst flykting som tvingas leva utanför lagen och hoppar runt bland de yttre planeterna för att överleva. På ytan kan Mal verka hård och bitter men därunder ryms ett stort hjärta som han ständigt försöker stampa sönder så att han ska kunna tjäna pengar. Vid sin sida har han sin trogna och dugliga förstestyrman Zoë Washburne (Gina Torres) och hennes make, piloten Hoban"Walsh" Washburne, som gillar att leka med dinosaurier. De har även anlitat legosoldaten Jayne Cobb (Adam Baldwin) som älskar vapen och pengar. Dessa fyra karaktärer utgör järngänget på skeppet Serenity men får snart fler medlemmar som alla, av olika anledningar, vill undvika Alliansens långa arm.

Six men came to kill me one time. And the best of 'em carried this. It's a Callahan full-bore auto-lock. Customized trigger, double cartridge thorough gauge. It is my very favourite gun … This is the best gun made by man. It has  extreme sentimental value … I call her Vera. - Jayne Cobb

Varje avsnitt står i mångt och mycket för sig självt likt hur de flesta moderna tv-serier gör, även om det finns flera övergripande handlingstrådar och teman som återkommer, däribland rymdkannibaler, prisjägare och psioniska agenter. Ett särskilt aktuellt tema i serien är byråkrati och problemen som uppstår när länders/planeters rätt till egenbestämmande kontrolleras av en yttre organisation. Planeternas regeringar får bestämma själva så länge de gör som Alliansen vill. Alliansen är egentligen inte onda, men de trycker ner de valda representanternas åsikter och önskemål för att kunna nå de mål som de anser bäst gynna alla människor. En rad olika moraliska gråzoner blir utforskade i så gott som varje avsnitt, framförallt för att Mal åtar sig tvivelaktiga jobb som testar besättningens lojalitet. 

Om jag ska jämföra serien med någon annan så kommer jag närmast att tänka på en annan av mina favoritserier: Vänner. Som jag ser det är seriens största styrka kamaraderiet i Mals besättning. Likt karaktärerna i Vänner blir jag sakta kär i var och en av dem. De hånar och driver med varandra och de konflikter som uppstår dem emellan gör ont i hela mig. Karaktärerna utvecklas genom hela säsongen och dynamiken dem emellan förändras med det. Även om serien är fylld av humor och värme finns det ständigt en mörk underton som håller tittaren alert och undrande över vad som ska hända härnäst.

Tyvärr ställdes serien in efter endast en säsong. Filmbolaget Fox misshandlade serien när den släpptes genom att flytta om avsnittens sändningsordning och genom att ändra sändningstiderna. Firefly fick därför aldrig det momentum den behövde för att kunna överleva på tv. När dvd-formatet senare kom var alla avsnitten i rätt ordning och ingenting hade klippts bort. Försäljningen sköt i höjden och efter påtryck från fansen beslöt Fox att ge Joss Whedon en chans att knyta ihop seriens ouppklarade trådar med en långfilm, Serenity som släpptes 2005.

Betyg 5 av 5

Recension - Spiderman: Homecoming0

08 juli 2017

Några månader efter händelserna i Captain America: Civil War försöker Peter Parker balansera sitt tonnårsliv med sitt alternativa liv som superhjälten Spider Man. Beväpnad med sin nya teknologiska dräkt, som han fått av Tony Stark, räddar han katter ur träd, stoppar cykeltjuvar och hjälper gamla gummor över gator i väntan på att Tony ska be om hans hjälp igen. Sedan dyker The Vulture upp.

Peter Parker måste balansera sitt liv som duktig elev, duktig brorson och duktig superhjälte. Detta har varit det grundläggande problemet i de flesta tolkningar av karaktären. De två tidigare filmversionerna av Spiderman har inte funnit en bra balans mellan dessa tre sidor av Parkers liv. I dem har Parkers vanliga liv satts åt sidan för en mer storslagen actionfylld bioupplevelse fylld av långa scener där Spiderman svingar sig omkring mellan New Yorks skyskrapor och ännu längre stridsscener där han duckar och undviker attacker i evigheter. I mina spidermanälskande ögon har detta alltid gjort karaktären mindre intressant än vad han är i tidningarna. Spiderman har med sin akrobatik och sitt spider-sense några av de coolaste fighterna jag kan minnas av någon superhjälte, men dessa är inte det som gör karaktären älskvärd. Det är känslan av igenkännelse i hans vardagliga liv som gör att man bryr sig om hur det ska gå för honom i de coola striderna. I och med att filmerna fokuserar mer på ögongodis och mindre på att bygga upp karaktärens personlighet tappar man det som gör att Spiderman sticker ut från mängden av alla andra superhjältar. Detta, tillsammans med att Tobey Maguires och Andrew Garfields tolkningar av karaktären helt saknar den humor som definierar honom, har gjort att jag aldrig varit nöjd med de tidigare tolkningarna. 

Spiderman: Homecoming faller inte i samma fälla. Tom Holland är perfekt i den något yngre tolkningen av Parker. Hans ungdomliga överflöd av energi, brist av tålamod, fumliga humor och hans goda uppförande mot alla i sin omgivning är precis så som karaktären är i tidningarna. Tom Holland säljer karaktären i varenda scen, även i de då han ställs mot oscarsvinnande skådespelare som Robert Downey Jr. och Michael Keaton, vilket är imponerande från en 21 årig skådespelare som de flesta aldrig tidigare hört talas om.

Jag kan dock förstå att en del biobesökare kanske kommer att vara besviken på de mer avskalade och nedkortade actionscenerna som, även om de inte är dåliga, inte sticker ut från mängden och lämnar ett lika minnesvärt avtryck som många andra marvelfilmer gör. I mina ögon är dock Homecoming en bättre film på grund av detta. Parker är i den här tolkningen 15 år gammal och helt ny i sin roll som Spiderman, vilket gör att det känns logiskt att det är fler scener där han kämpar för att inte misslyckas snarare än att briljera mot allt motstånd han möter. Det gör också att jag ser ännu mer fram emot hur spektakulära actionscenerna kommer att vara i nästa Spidermanfilm som kommer ut 2019.

Sammantaget:

Spiderman: Homecoming är i mina ögon den bästa marvelfilmen hittills. De lyckas göra den till det genom att fokusera på karaktären vilket gör filmen rolig, trovärdig och hjärtlig. Men också genom utmärkt skådespeleri av Holland, bikaraktärerna och särskilt av Keaton som The Vulture.

Betyg: 5/5

Recension - The Emperor's Soul 0

10 juni 2017

Shai är en Förfalskare, hon kan göra felfria kopior av vilket föremål som helst genom att skriva om dess historia med skickligt använd magi. Hon är dömd till döden efter att ha försökt stjäla kejsarens ovärderliga spira, men blir erbjuden en möjlighet att rädda sitt eget liv. Efter ett lönnmordsförsök har kejsaren blivit hjärndöd och Shais tillfångatare vill att hon ska göra det omöjliga, omskapa kejsarens själ och på så sätt rädda hans liv.

The Emperor's Soul  är novellen som gjorde att Brandon Sanderson vann 2013 års Hugo Award. Novellen är 175 sidor lång och med den bekräftar Sanderson att han, i mina ögon, är världens bästa fantasyförfattare. Berättelsen tar plats i samma värld som hans debutroman Elantris gör, men man behöver inte ha läst Elantris för att förstå världen eller handlingen.

Sanderson lyckas på ett effektivt och intressant sätt skapa en intrikat komplott där olika fraktioner tävlar om makten i kejsardömet. Han lyckas även, i klassisk Sandersonanda, skapa ett nytt förbluffande magisystem. Soul-forging som det kallas är ett av hans mest originella magisystem hitintills. Genom att skriva om ett objekts historia kan Shai t.ex. göra ett gammalt trasigt bord till ett vackert mästerverk skapat av världens bästa finsnickare. 

Även om berättelsen innehåller flera karaktärer är det Shai och hennes huvudsakliga fångvaktare, Gaotona, som är de mest nyanserade. De två huvudkaraktärerna är varandras raka motsatser och det är väldigt intressant att se deras personligheter studsa mot varandra genom berättelsen. Han ser ner på hennes ogudaktiga magiska förmåga och tar varje tillfälle till akt att försöka få henne att bikta sina många synder. Hon anser sig själv vara en missförstådd konstnär och avfärdar Gaotonas kritik som religiösa fördomar.

Novellen tar plats, mer eller mindre uteslutande, i Shais rum/fängelse. I det ska hon lära sig allt om kejsaren för att kunna återskapa hans trasiga själ. Hon läser hans dagböcker och intervjuar hans vänner, betjänter och fiender för att lära sig allt om hans sanna identitet. Samtidigt planerar hon också hur hon ska kunna fly från sitt fängelse. Berättelsen blir aldrig någonsin långtråkig och redan efter några sidor är både Shai och jag fängslad av att lära sig mer om vem kejsaren var. Inte bara hur han framställde sig själv utåt utan vem var kejsaren egentligen bakom den mäktiga fasaden.

Hela konceptet med att det går att skriva om en persons själ ger berättelsen väldigt intressanta teologiska och ideologiska dimensioner. Sanderson är inte heller rädd för att dyka in i dessa från alla möjliga olika vinklar utan att skriva läsarna på näsan. Efter att ha läst The Emperor's Soul känns det som att jag förstår inte bara karaktärernas utan alla människors egendomliga personligheter bättre.

Sammantaget:

Men ett nytt fantastiskt magisystem, intressanta karaktärer och en handling som är kanske den djupaste av alla hans verk är denna novell ett mästerverk. Jag kan rekommendera boken till läsare i alla åldrar. Har du inte läst någon av Sandersons andra mästerverk (Mistborn, Twillight Archive, Warbreaker, Steelheart, Elantris) är The Emperor's Soul den perfekta inkörsporten. Men samtidigt finns det också en del intressanta Cosmere-överraskningar för de inbitna Sandersonfansen.

Betyg: 5/5