JL Fantasy

The Witcher - Recension (Netflix)0

15 februari 2020

The Witcher började som en rad berättelser av den polske fantasyförfattaren Andrzej Sapkowski men har blivit mest känd på grund av det bästsäljande tv-spelet. Även i form av tv-serie har den blivit väldigt lyckad med över 70 miljoner visningar. Detta är mina tankar kring serien och dess framtid.

The Witcher, JLFantasy

Det kan vara något irriterande att vänja sig vid The Witcher. Serien hoppar fram och tillbaka över en period på cirka 70 år utan att egentligen förklara detta, förutom att ge mindre ledtrådar. Flera scener i de första fyra avsnitten blir därför förvirrande. Utöver dessa tidshopp hoppar även handlingen mellan tre olika huvudkaraktärer på ett udda sätt, vilket gör att det är svårt att få en bild över vad säsongen egentligen handlar om förrän i de senare avsnitten. En av dessa tre karaktärers handling är en enda lång transportsträcka till en cliffhanger. Varje avsnitt innehåller sin egen bihandling som, till skillnad från den övergripande handlingen, ofta var rätt menlösa och hastigt genomförda, vilket gör att det stundtals känns som att man tittar på ett avsnitt av Young Hercules eller Xena. Seriens kärleksberättelse känns aldrig särskilt trovärdig och många av bikaraktärerna platta och menlösa.

Men trots detta övervägde jag aldrig att sluta titta. The Witcher var utan tvekan den bästa serien jag sett under 2019. Hur kan detta komma sig när det är så uppenbart att serien har flera rätt ordentliga brister?

Bath Witcher

Geralt of Rivia, The White Wolf

  

För mig är svaret uppenbart. Visst är Henry Cavill bra som Geralt of Rivia och även Anaya Chalotra som Yennefer. Men det som gör att serien sticker ut från mängden är i mina ögon tre saker.

  • Den har en mörk framtoning utan att överdriva mängden blodsplatter. När blodet väl kommer känns det inte som att serien håller tillbaka på brutaliteten vilket gör att den träffar en fin balans.
  • Dess gråmoraliska och vuxna inriktning gör att konflikterna, även om de stundtals är taffligt genomförda, i det stora hela känns trovärdiga. Samtidigt finns det också ett tydligt lager av gott mot ont i bakgrunden som fångade upp min pojkaktiga förälskelse för genren.
  • Men det allra viktigaste i mina ögon: serien skäms inte för att dyka in i dess överdrivet highfantasyaktiga värld. Fantasyraser, uråldriga ordnar, vidsträckta imperier, magi och förbannelser i vart och vartannat hörn. Serien har allt för den som älskar klassisk fantasy.

I min åsikt har ingen annan serie lyckats kombinera dessa tre element på samma sätt. Game of Thrones lyckades fenomenalt med de två första, betydligt bättre än vad The Witcher gör, men highfantasyelementen hade aldrig en särskilt framträdande roll.

Om narrativet och delar av handlingen varit bättre genomfört tror jag att The Witcher hade haft dubbelt så många visningar och varit en av Netflixs mest sedda serier någonsin.

Inledningsvis kan man tro att The Witcher ska bli en traditionell fantasyberättelse med en monoton vacker hjälte som räddar unga prinsessor från ond bråd död. Men under denna yta finns ett djup och komplexitet som överraskar. Den karaktär som visar detta allra tydligast är Yennefer som är en betydligt mer välrundad karaktär än vad Geralt är. Hon har den mest sympatiska bakgrundsberättelsen, men är också självsäker och mäktig samtidigt som hon är full av brister och inte riktigt går att lita på.

Yennefer of Vengerberg

Yennefer of Vengerberg, 90 år gammal.

  

Serien avslutas på ett vågat sätt med cliffhangers på alla fronter som lämnar tittarna utan svar på någon av de större frågorna som säsongen väckt. Flera aspekter av världsbygget lämnas också närmast outforskat. Jag tänker främst på hur lite vi får reda på om seriens antagonist, det Nilfgaardianska imperiet.

Regissören Lauren Schmidt Hissrich verkar räkna kallt med att du kommer att se vidare när säsong två släpps, troligtvis under 2021. Hade jag fått bestämma hade jag haft med åtminstone ett eller två avsnitt till som knöt ihop berättelserna bättre och på kuppen gärna gav lite mer tid till en del av bihandlingarna. T.ex. avsnittet med gulddraken. Men Hassrichs beslut att inte ge några tydliga svar fungerar på mig. Trots dess många brister ser jag fram emot att se hur karaktärerna, världen och de politiska konflikterna fortsätter att utvecklas i kommande säsonger. Trots det ringa betyget är The Witcher säsong två det jag ser fram emot allra mest på tv just nu.

Betyg 3 av 5

----------

Toss a coin to your Witcher
Oh, valley of plenty
Oh, valley of plenty, oh
Toss a coin to your Witcher
Oh, valley of plenty


Game of Thrones s08e01 - Recension0

19 april 2019

Så var det äntligen dags. I måndags sjukskrev sig människor runt om hela världen för att vara före alla andra att se det första avsnittet av den sista säsongen i Game of Thrones.

Game of Thrones säsong 8 avsnitt 1

Det var ett ganska typiskt första avsnitt med massor av återseenden som avslutade några långtgående handlingstrådar, till exempel Arya och The Hounds komplicerade relation. Men det etablerades också flera nygamla konflikter som ska hålla den sista säsongen intressant. Min förhoppning är att detta ganska långsamma avsnitt innebär att kommande avsnitt blir desto mer fartfyllda. 

Några saker överraskade mig dock i avsnittet:

  • Jag hade inte förväntat mig att Theon skulle rädda Yara så snabbt och så konfliktfritt. Jag klagar dock inte. Det känns ganska skönt att den handlingstråden är avslutad. Min gissning är att vi inte kommer att få se något mer av Yara förrän i sista avsnittet.
  • Arya beställde ett speciellt vapen av dragon glass. Jag tyckte det såg ut som något slags projektilvapen. Min gissning är att det är skapat för att döda The Night King eller hans drake.
  • Det blev inte någon strid vid Winterfell i det första avsnittet som jag hoppats på. House Umber blev dock jämnat med marken, visserligen off screen men ändå ett steg närmare den större sammandrabbningen. Jag hoppas att vi får se åtminstone början av en konfrontation vid Winterfell i nästa avsnitt.
  • Det gyllene kompaniets general förklarade för Cersei att vi inte kommer att få ta del av några krigselefanter i den här säsongen, eftersom de har svårt att resa över öppet hav. Kanske kan det vara en plantering för att elefanterna kan dyka upp senare i säsongen i alla fall, men jag tror inte det. Jag tolkade scenen som att producenterna kände att de behövde förklara för tittarna att de inte hade budget nog att lägga till dem. Tråkigt. Det hade varit coolt att få se elefanter strida mot drakar. Jag var överlag lite besviken hur det gyllene kompaniet presenterades i avsnittet. Deras ledare namngavs inte och vi fick inte heller se någon slags demonstration på deras antal eller stridsfärdighet. Förhoppningsvis får vi veta mer om dem senare men risken finns att de väljer att ignorera detta med tanke på att det bara är fem avsnitt kvar.
  • En detalj som jag är något förvånad över att det inte kommenterades kring var böckerna som Sam läste i Winterfell. Han offrade sin plats i citadellet för att stjäla böckerna och resa till John. I nästa avsnitt får vi nog reda på mer om vad som står i dem. I dagsläget ser det inte särskilt positivt ut för de levande. Troligtvis kommer Sams nya information kombineras med att Bran får en ny vision som kompletterar det.
  • I en scen förklarar Sansa hur besviken hon är på Tyrion. Hon berättar att hon en gång såg honom som den smartaste personen i Westeros. Jag delar Sansas besvikelse. Just nu är hans karaktär rätt meningslös och trist att följa. Jag kommer inte ihåg hur många säsonger det var sedan han gjorde något betydelsefullt och jag skulle inte bry mig nämnvärt om han dog inom kort. Det skulle åtminstone vara lite överraskande. 
  • En konflikttråd som de lade mycket tid på i avsnittet var att få Dani att framstå som en maktgirig och hänsynslös ledare. Hon berättar för Sam att hon bränt hans familj utan att tveka. Hon hotar nordmännen med sina drakar flera gånger och ler när de flyr. Hon påpekar att alla borde borde buga för henne och att drakar äter vad de vill. Redan i förra säsongen byggdes det upp en konflikt kring Danys moral och detta verkar bli ett bärande tema även i den här säsongen. Trots deras nyfunna kärlek förväntar jag mig en sammandrabbning mellan Dani och John inom kort. Kanske kommer en kommande konflikt ske redan i nästa avsnitt när Jamie ska möta sina gamla synder. Det var han som mördade hennes far. Hon kommer inte tillåta att han släpps fri men Jon, Tyrion, Brienne och Bran kommer att se till att Jamie inte bränns till döds. Jag gissar att detta kommer resultera i ett stort nederlag för Dani och att konflikten som etablerades i avsnitt ett växer. Men var ska allt detta sluta? Med ett giftemål? Det låter för poetiskt för att vara George R.R. Martin. Jag förväntar mig snarare att alla hennes ambitioner ska gå om intet. Förhoppningsvis får hon åtminstone en hjältelik död.

Favoritscenen för min del var när den döda Ned Umber satt uppspikad på väggen bland styckade kroppsdelar. Jag hoppas att det blir ännu fler skräckelement i de kommande avsnitten.

Betyg: 3 av 5 


Glass - Recension0

27 januari 2019

David Dunn är jagad av polisen för att ha tagit lagen i sina egna händer. Han har letat efter massmördaren som kallas The Horde och har nu äntligen lyckats. Men innan han hinner oskadliggöra honom tillfångatas båda av polisen. De blir inlagda på ett mentalsjukhus där psykiatrikern Dr. Ellie Staple åläggs att "bota" deras vanföreställningar. På sjukhuset sitter även Elijah Price fångad. Och han har väntat länge på att få sällskap av fler "superhjältar".

Glass poster

M. Night Shyamalans Unbreakable kom ut år 2000 och fullkomligen golvade mig. Flera år innan Marveluniversumet och Batman Begins startade den nya eran av superhjältefilmer. Jag älskade stilen, osäkerheten och trovärdigheten i den då helt banbrytande filmen. I stor utsträckning liknar den det jag önskar skapa med mina egna böcker, fast med fantasy och inte superhjältar. 

Sexton år senare kom den fristående uppföljaren Split och presenterade den personlighetskluvna massmördaren Kevin Wendell Crumb, aka The Horde. Filmens handling var helt okej men det mest intressanta var karaktären och skådespeleriet av (James McAvoy) med hans 23 personligheter. När Bruce Willis oväntat dök upp i en post credit scene och namedroppade Glass, började mitt hjärta slå lite hårdare. Att dessa två filmer utspelade sig i samma värld öppnade upp för en intressant möjlighet. Skulle Shyamalans nya värld till och med kunna utmana Marvels filmuniversum på något plan? Jag gick därför in i biografen med väldigt höga förhoppningar och förväntningar.

Utan att spoila något kan jag konstatera att Glass öppnar för den möjligheten. Men av att döma av vad Shyamalan sagt tidigare när han fått frågan tycks det vara osannolikt. Så här svarade han på en liknande fråga i Screenrant:

"I don't want to relive stuff and I don't want to be an opportunist, that's not the relationship that I have with the audience, that I aspire to. My aspiration is they know they're going to get an original thriller every single time. That's where my taste go, so I'm going to say no right now."

Hur bra var den här avslutande delen av trilogin då? Som de flesta filmer har den både styrkor och svagheter. Stilen och karaktärerna är fortfarande intressanta. I filmens första scen får vi se Dunn i sin regnponcho, talandes med sin son Joseph i en hörsnäcka om hur de ska hitta The Horde, att poliserna letar efter dem båda för fullt och att Dunn nu har börjat kallas The Overseer av Philadelphias befolkning. När Dunn och The Beast drabbar samman tidigt i filmen men avbryts av polisen ryser jag av välbehag och längtar tills de ska få slåss igen. Jag ser framför mig en storslagen filmupplevelse. 

Tyvärr tycks Shyamalan inte våga lita på att publiken har sett de två föregångarna. Filmens inledning kretsar mycket kring att presentera de olika karaktärerna och de händelser som lett dem hit igen. Även om man inte måste ha sett de två första filmerna för att förstå handlingen är jag övertygad om att 99 % av biobesökarna har gjort just det, och flera har säkerligen dessutom sett om de två filmerna igen i förberedelse för Glass. 

Ett annat problem är att den bärande frågan genom filmen är densamma som i Unbreakable. Är dessa personer superskurkar och superhjältar över huvud taget eller har de bara vanföreställningar? Att filmen till så stor del repeterar och utforskar samma teman som de förra filmerna gör att den förlorar värdefullt tempo. Även om det som händer i filmens första halva inte är tråkigt på något sätt fann jag mig ändå vid flera tillfällen tänka: ge mig mer, visa något nytt. Ta den här berättelsen till nästa nivå. 

Filmen heter Glass, vilket gjorde att jag trodde att den framförallt skulle kretsa kring Mr. Glass. Så är inte fallet. Under större delen av filmen säger Glass faktiskt inte ett enda ord utan är i något slags katatoniskt tillstånd. I stället läggs mer fokus på konflikten mellan Dunn och Crumb och på Dr. Ellie Staples försök att övertyga dem om att de inte är superhjältar. När Glass väl sätter igång med sina planer är mer än två tredjedelar av filmen redan avklarad. Även om jag till slut skulle få den där efterlängtade striden mellan The Overseer och The Beast skulle det ändå bli väldigt lite av det nya och det episka som jag längtat efter i nästan 20 år. Visst blir avslutningen mer actionfylld och i trogen Shyamalan-stil har han sparat en del överraskningar till slutet men när dessa utgör en så liten del av berättelsen lyckas de inte bära upp helheten. 

Sammantaget

Unbreakable är en av mina favoritfilmer och Glass fortsätter i samma anda. Filmens upplägg bygger upp för möjligheten om en episk kollision mellan superhjältar men i stället för att leverera på det spenderar den för mycket tid inuti mentalsjukhuset med att repetera poänger som de två tidigare filmerna redan gett oss. De som hoppas på mer av samma som tidigare kommer troligtvis att vara nöjda med Glass. Men vi som önskade något ytterligare lämnade biografen med en känsla av att glaset var halvtomt.

Betyg 3 av 5

    

Vill du läsa fler recensioner?

Annihilation

Ready Player One

Bright


Spider-Man: Into the Spider-Verse - Recension0

23 december 2018

Miles Morales lever i ett universum där Spindelmannen (Peter Parker) håller ordning i New York. För att återse sin familj bygger hans fiende, Kingpin, en maskin som kan öppna upp revor till parallella universum. Ur en av de andra verkligheterna kommer en konstig liten spindel som gör att Miles får krafter som påminner mycket om en annan hjältes.

Spider-Verse

Det är fullt förståeligt om du är less på Spindelmannens återkommande filmäventyr. Under 2000-talet har det gjorts tre versioner av Spindelmannens bakgrundshistoria. Att det kommer en fjärde tolkning nu medan hypen för Marvels universum är som störst kändes som ett konstigt beslut från Sonys sida. Särskilt med tanke på att Homecoming var bra. Behöver vi verkligen en till, animerad, version av Spindelmannen just nu? 

Spider-Verse består huvudsakligen av tre akter: (Lätta spoilers)

Inledningen där Miles privatliv byggs upp på ett bra sätt. Särskilt relationen till pappan. Både Miles men också bikaraktärerna runt om honom känns trovärdiga och är lätta att tycka om. Hans resa från mobbad i skolan till nätslingande superhjälte är kanske inte en särskilt unik bakgrundsberättelse men den ger karaktären tillräckligt mycket djup för att jag ska bry mig om resten av filmen. Animationerna är väldigt bra och humorn refererar ofta till serietidningarna och de tidigare filmerna på ett smakfullt sätt, vilket fick mig att skratta högt vid ett flertal tillfällen. 

Huvudakten startar efter att Peter Parker misslyckas med att stoppa Kingpin, vilket lämnar Miles att med sina nyfunna krafter själv försöka stoppa Kingpin och hans många superskurkar till hantlangare. Han får snart hjälp av flera andra "spindelpersoner" som läckt över från andra dimensioner. Spider-Gwen, Noir-Spider, Spiderpig, Peni-Parker och, viktigast av alla, en andra Peter Parker som deppat ihop efter att han lämnat sin fru och sysselsatt sig med att käka pizza i titta på tv i några år. Relationen mellan Miles och Dekadens-Parker är filmens hjärta. Den ena vill inget annat än att bli en hjälte medan den andra har lämnat det livet bakom sig. Dynamiken är god och de har båda mycket att lära från den andra.

Slutet var i mina ögon den svagaste akten eftersom skurkarna inte gavs lika mycket tid som de övriga karaktärerna. Filmen hade gärna fått vara en halvtimme längre och där helt fokuserat på skurkarna som kämpar för Kingpins sak. I stället för att kännas meningsfull blir slutstriden en kavalkad av one-liners mellan Miles och de andra spindelpersonerna och även en animationsfest, då de olika dimensionerna kollapsar inpå varandra likt spegelvärlden i Dr. Strange. Roligt och snyggt men inte tillräckligt för att lämna något minnesvärt intryck.  

Spider-Man: Into the Spider-Verse känns på många sätt som en välgjord Pixar- eller Disney-film. Tonen och handlingen känns anpassad för en yngre publik medan meta-humorn och den vackra animationen kan hålla de mer pålästa fansen intresserade. Jag rekommenderar den till yngre tittare och till fans som älskar de olika spiderman-universumen lika mycket som jag. Har du inget bättre för dig kan det vara värt att se den på bio, men har du annat för dig kan du gott vänta till den släpps på DVD.

Betyg: 3 av 5

  

Vill du läsa fler recensioner?

Spiderman: Homecoming

Venom

Deadpool 2


Ant-Man and The Wasp - Recension0

29 juli 2018

Scott Lang/Ant-Man har några få dagar kvar på sin två-åriga husarrest som han fått efter att ha hjälpt Captain America under händelserna i Civil War och hans superhjältedagar är över. Då kraschar Hank Pym och Hope van Dyne/The Wasp in i hans liv med ett uppdrag som inte kan vänta – de behöver hans hjälp med att rädda Janet van Dyne från kvantumdimensionen.

Antman and the Wasp

Spoilerfri recension

Ant-Man and The Wasp (AMATW) är Marvels nyaste superhjältefilm som många säkert väljer att ignorera för att få en paus i kavalkaden av superhjältefilmer som Marvel spottar ut sig. Succéfilmen Infinity War satte ribban rätt högt och Marvel försöker inte göra något anspråk på att följa upp den, utan gör i stället en kovändning. Med en simpel handling, mycket humor och genom att förlägga händelserna innan Infinity War är filmen mer eller mindre helt frikopplad från de andra filmerna. Men lämna inte biosalongen innan eftertexterna, där knyter Marvel samman Infinity War med storyn i AMATW på ett sätt som lägger upp flera intressanta scenarion som kan komma att påverka Avengers 4.

Den första Ant Man-filmen kretsade runt ett rån medan den här kretsar runt en räddningsoperation. De två filmerna har därför många likheter med varandra men skiljer sig också åt, främst eftersom AMATW redan har etablerat alla viktiga karaktärer och har mer att luta sig på i världsbygget. 

Jag gillade AMATW främst för att den likt Deadpool inte tar sig själv på för stort allvar. Ant Man-konceptet är nog det mest lättsamma av alla Marvels filmer. Redan i den första scenen sätts tonen för resten av resan. Lang har varit inlåst i sitt hem i två år och har under tiden inte gjort annat än att lära sig korttrick, spela trummor och hittat på nya, allt mer sofistikerade sätt, att leka med sin dotter – som till exempel att bygga en rutschkana i kartong genom husets tre våningar. 

Hank och Hope dyker plötsligt upp i Scotts liv och rör till i den tråkiga tillvaron. Snart hamnar de även i konflikt med Ghost, en ny motståndare som kan gå genom väggar. Men Ghost och filmens andra skurkar är inte i filmens huvudfokus. Det är i stället räddningsoperationen av Janet samt den känslomässiga kopplingen som Scott har till Hank, Hope och till sin dotter.  

Det finns en del coola actionscener där karaktärerna krymper och förstorar både sig själva och objekt i sin omgivning, men dessa är mer ett avbrott för de humorfyllda scenerna än det som bär upp denna hjältefilm. Min favoritscen är när Ant-Mans dräkt går sönder så att han inte kan styra sin storlek, detta samtidigt som han försöker hitta sin dotters ryggsäck på hennes skola. Han krymper till storleken av en 10-åring och blir tvungen att undvika rastvakter och andra barn.

Skådespeleriet var i mitt tycke inte särskilt spektakulärt. Det kändes flera gånger som att filmens stora stjärnor: Paul Rudd, Evangelie Lilly, Laurence Fishburne och Michael Douglas, gick på autopilot. Michael Pena var den enda som jag tyckte stod ut i filmen. I varje scen där hans karaktär Luis dyker upp äger han rummet med sina rappa och löjliga skämt. 

Om du överväger att se filmen ska du inte förvänta dig någon särskilt mörk eller djup film. Visst har den en del allvarliga och känslosamma scener men dessa drunknar snabbt i mängden av humor. Det som dock kan vara värt att se den för är att man får veta mer om quantumdimensionen som jag tror kommer att påverka både Avengers 4 och alla framtida filmer. I ett ögonblick nämns till och med ordet evolution, som aldrig fått nämnas tidigare av rättsliga skäl, i samband med quantomdimensionen. Det känns som att Marvel kommer att använda quantumdimensionen och händelserna i AMATW för att föra samman (spoilers) deras gamla Avengersrättigheter med deras, i stort sett, nyinköpta X-men-rättigheter från Fox.

  

Betyg 3 av 5

Vill du läsa fler recensioner?

Deadpool 2

Avengers 3: Infinity War

Black Panther