JL Fantasy

Avskedet som gav rum att andas

Pappa hade varit sjuk i Alzheimer i många år. De sista åren bestod av tålamod, av att försöka utstråla kärlek till någon som inte längre kände igen en, någon som nästan jämt var orolig och ibland arg utan att kunna göra något åt det. Det slet hårt på mamma. Det slet på oss alla.

När han till slut gick bort var det så klart sorg. Men det var också lättnad - att slippa se honom lida, och att se mamma äntligen kunna sörja på riktigt. Hon hanterade det hela föredömligt och har levt upp igen under det här året på ett sätt som värmer. Det känns som att hon fått tillbaka en del av sig själv som varit begravd under åratal av vårdande.

Förra veckan samlades den närmaste släkten för att minnas pappa på årsdagen av hans bortgång. Det var fint. Vi delade minnen, skrattade åt gamla historier, och kände att han fortfarande är med oss fast på ett annat sätt nu. En fin avslutning på ett sorgeår som paradoxalt nog också varit ett år av befrielse.

Lars Lindell, 2014

Från politiken till fokus

En annan sak jag lämnat bakom mig under 2025 är politiken.

I förra årskrönikan skrev jag att jag pausat mitt politiska engagemang. Under det första halvåret tog jag upp det igen men jag kände redan efter några månader att det började tära ännu en gång. Nu är det definitivt. Jag har lämnat politiken helt.

Det var en gradvis insikt. Jag gick in i politiken för att jag hade ett driv kring skolutveckling som behövde ett utlopp, och det var givande – jag lärde mig mycket. Men jag upplevde att mina förslag hela tiden mötte motstånd på outvecklande vis, principiella ’Nej’ som aldrig kunde lyftas fram i solen. Jag gick allt oftare frustrerad från möten. När det till slut tog mer energi än vad det gav var det dags att lämna.

Efteråt var det blandade känslor. Svek att ha lämnat utan att ha uppnått det jag ville, men också lättnad av att ha min fritid och sinnesfrid tillbaka. Den energi som tidigare gick till politiska möten och frustrationer går nu till skrivande och till skolutveckling via jobbet i stället.

Skolstrategen som landade

När jag skrev förra årskrönikan hade jag bara varit i min nya roll i tre veckor. Jag minns att jag beskrev det som att jag kände mig som fisken i vattnet men att osäkerheten inte helt släppt ännu. Nu, drygt ett år senare, kan jag säga att jag verkligen har landat. Jag älskar det här jobbet.

Rollen innebär att jag får arbeta med det jag brinner för: omvärldsbevakning, utredningar, strukturanalyser, framtagande av policys, och inte minst – AI-utveckling. Jag föreläser för personal, håller workshops och får vara med och forma hur kommunens skolor möter framtiden. Det är exakt den typen av skolutvecklingsarbete som en gång drev mig in i politiken, fast nu får jag göra det på heltid … och få betalt för det.

Jag var lite orolig över hur det skulle bli med kollegorna – jag älskade mina kollegor på Högakustenskolan. Men oron visade sig vara obefogad. Jag har landat i en grupp som jag trivs väldigt bra med. Bättre än vad jag trodde var möjligt.

Under året har mitt AI-intresse fått ett helt nytt utlopp. I höstas höll jag exempelvis en stor föreläsning för över 300 åhörare i Sollefteå om AI i skolan. Nu håller jag regelbundet föreläsningar och workshops om vad AI är, hur det fungerar, hur man promptar, vad man ska tänka på när man kommunicerar med AI, och hur man använder olika modaliteter på ett genomtänkt sätt. Det arbetet har i sin tur påverkat mitt eget skrivande – jag använder AI flera timmar dagligen, och lär mig nya saker hela tiden.

AI-föreläsning i Sollefteå okt 2025

Familjen i balans

När jag läser tillbaka på mina tidigare årskrönikor slås jag av hur mycket som handlat om kamp. Albins sömnproblem som höll oss vakna i åratal. Känslan av att vara splittrad mellan för många projekt. En vilja att komma i väg från den plats jag var på, i mitt yrkesliv och i mitt skrivande. Balansen som aldrig riktigt ville infinna sig.

Nu är jag ur den fasen.

Alla barnen sover. Alla är friska och glada. Barnen kan åter igen springa upp och ner till farmor, vilket var svårt de sista åren när pappa blev allt sämre. Det går bra i skolan. En av våra lägenheter har blivit ledig, vi planerar att hyra ut den via AirBNB. Tiden då lägenheten inte hyrs ut fungerar det som ett slags hobbyrum för barnen. Huset andas på ett annat sätt.

Folke är 10 år och på väg mot tonåren. Han plöjer igenom One Piece-böcker på kvällarna, läser hela tiden. Det värmer mitt fantasynördhjärta att se honom försvinna in i berättelser på samma sätt som jag gjorde när jag var ung. I mitt inlägg Varför skriver jag? skrev jag om att vilja vara ett föredöme för mina barn, att visa dem att läsa och skriva och hårt arbete lönar sig. Att nu se Folke med näsan i en bok varje kväll känns som att något av det faktiskt landat. Elis är 8 och fast i origami – just nu viker han allt från katanas, kaststjärnor, knivar, svanar, med mera avancerade flygplan m.m. Detta med en koncentration som imponerar. Helt galet hur många timmar han kan sitta fokuserad. Albin är 5 och så varm och omhändertagande. Han älskar att hänga med sin farmor.

Det märks att vi är ur småbarnsåren nu. De är inte längre bäbisar som behöver oss för allt. De är individer med egna intressen, egna viljor, egna världar. Det är både lite vemodigt och otroligt befriande.

Familjen Lindell enligt ChatGPT

Boken och resan mot 2026

Så till det som egentligen är bloggens fokus. Mitt skrivande.

I år har jag skrivit klart ett tredje utkast av Devans Dans och jag har gjort en sista redigering på 28 av bokens 37 kapitel. Om allt går som jag hoppas borde manuset vara färdigt för utskick till agenter och förlag innan sommaren 2026.

I våras trodde jag att jag skulle bli klar under hösten – det var naivt. Redigeringen har tagit mer tid än jag trodde. Varje kapitel kräver mer av mig än jag räknat med. Och redigerandet är inte lika roligt som själva skrivandet. Men nu ser jag slutet. Inte som en punkt långt borta vid horisonten, utan som något konkret och näraliggande.

Det har gått snart tio år, med lite pauser, sedan jag började på den här resan med Devans Dans. 2015 blev Cirkeln av Hat, min första bok, färdig och refuserad. Sedan dess har jag skrivit Devans Dans, fått feedback av lektör, skrivargrupper och testläsare, gjort om strukturen i grunden flera gånger, och nu äntligen närmar mig ett manus jag tror på.

AI har blivit en naturlig del av min skrivprocess, som jag skrev först om i Mitt språng in i AI-assisterat skrivande. Jag vet att många missförstår hur det fungerar – som tror att man klickar på en knapp och så skriver datorn åt en. Så fungerar det inte. AI är ett verktyg som hjälper mig att stärka min kreativitet, inte ersätta den. Men detaljerna kring processen får bli ett eget inlägg längre fram.

Drömmen är fortsatt att bli Sveriges svar på J.R.R Tolkien och utgiven något av de stora förlagen. Samtidigt vet jag hur osannolikt det är. Svenska fantasyförfattare har det inte lätt. Marknaden är liten, förlagen försiktiga, och konkurrensen enorm. Troligtvis får jag nej efter nej. Kanske blir det egenutgivning till slut.

Men jag tänker försöka. Jag trivs med att ha höga krav på mig själv, något tydligt att sträva mot. Något som leder mig framåt och stöttar mig tidigt på morgnarna när redigeringen känns enformig.

Devans Dans akt 2: Blodskogen

Det som fyllde utrymmet

Mitt läsande har varit sämre i år. Jag har läst sex böcker totalt, och de flesta har varit facklitteratur om skolutveckling och politik snarare än fantasy. Under sommaren försökte jag läsa två fantasyböcker – The Ember Blade och Shadow of the Gods – men jag fastnade inte för någon av dem. Men jag har köpt tre nya fantasyböcker som väntar: Red Rising, The Heroes och The Devils. Förhoppningsvis tar jag mig igenom någon av dem under 2026.

Bloggandet har varit lite mer aktivt än förra året, men fortfarande inte i samma takt som förr. Min inställning har förändrats. Tidigare satte jag upp mål om antal inlägg per månad, stressade när jag inte nådde dem. Nu skriver jag när jag känner för det. Det är en friare approach, som kanske inte leder till att bloggen får fler följare, men det passar min livsstil och stressar inte. Jag hoppas kunna skriva lite mer inlägg nästa år. Men samtidigt har jag inga tydliga målbilder, jag tar det som det kommer.

En sak som fått mer tankeutrymme är mina vänner, tv-serier och tv-spel. Jag har haft två grupper som träffats för att spela spel, rollspela och slåss med plastfigurer – eller dockor, som min fru skulle säga. De träffarna har blivit något vi schemalägger, pratar om och ser fram emot. Sådana saker har jag inte alltid prioriterat lika högt – jobb, politik, bok och blogg har känts viktigare. Men jag tror att jag var på en bana att bränna ut mig själv. Även om jag inte tänkte så i stunden. Numera prioriterar jag mitt eget nöje mer aktivt. Det är en del av samma balans som löper genom hela det här året.

Nagash: Age of Sigmar

Blickar mot 2026

Målet är tydligt: få Devans Dans redo för utskick. Bli färdig med redigeringen innan sommaren. Ta steget som jag pratat om i snart tio år. Jag vet inte hur det kommer gå. Kanske refusering efter refusering. Eller kanske, mot alla odds, ett ja …

Jag bjuder in er att följa med på den resan. Det kommer bli nervöst. Det kommer bli spännande.

Tack till er som fortfarande läser den här bloggen. Jag vet att det går lång tid mellan uppdateringarna. Men ni som tar er tid och gå in på bloggen ibland betyder mycket.
Vi ses 2026.

 Kommentera och följ mig gärna på min Facebookprofil

Vem har inte drömt om den där ultimata boken som rymmer allt: storslagna världar, oförglömliga karaktärer, engagerande dialog, magi som både förtrollar och förbryllar, och en berättarröst som får varje sida att glöda? 

Jag har länge jagat den där känslan – törsten efter nästa bok jag ska läsa som ska pricka precis alla rätt. Men ju mer jag själv skriver (och experimenterar med AI), desto tydligare blir frågan: Vad är det egentligen jag söker? Både i läsandet och i skrivandet. Vad är det jag vill åt och vad är min unika röst, kan jag definiera det? Och vad händer om man försöker skapa något som är perfekt på pappret?

Det var där idén föddes: ett tankeexperiment i sann Frankenstein-anda. Tänk om jag, med hjälp av AI och min egen läslust och erfarenhet av alla hundratals fantasyböcker jag läst, kunde sätta ihop den ultimata författaren – en litterär skapelse som kombinerar allt jag älskar hos Tolkien, Martin, Sanderson, Abercrombie, Lynch, Jemisin och Gaiman. Skulle resultatet bli magi, eller ett monster?

Följ med när jag steg för steg försöker bygga min drömförfattare – och upptäcker varför den perfekta blandningen kanske inte alls är det vi egentligen längtar efter. Kanske finns svaret någon helt annanstans än där jakten började.

  
Steg 1: Världen – Att ge berättelsen liv och djup

Att bygga världen är nog det absolut roligaste med att skriva fantasy för mig. SO-läraren i mig jublar inombords och vill dra från allt – historia, geografi, politik, sociologi och religion – för att skapa något som känns äkta och mångbottnat. En värld behöver inte vara fullständigt kartlagd från dag ett – blir man någonsin helt klar med ett världsbygge? – men den måste vara tillräckligt rik för att kunna bära berättelsen.

Här är J.R.R. Tolkien för mig den eviga måttstocken. Hans förmåga att skapa inte bara en karta, utan en djup känsla av historia, mytologi, språk och kultur är något jag ständigt återvänder till. Samtidigt uppskattar jag den råa, politiskt laddade och komplexa världsbyggnadsstilen hos George R.R. Martin, där varje hörn känns bebott och varje handling får konsekvenser.

Och just här, i världens själva vävnad, måste vi prata om magisystemet – världens pulserande hjärta. Magin är en av de främsta anledningarna till att jag älskar och skriver fantasy. Jag dras till ett enda grundläggande system som är sammanhängande men mångfacetterat. Brandon Sanderson är en mästare på att definiera de kända tillämpningarna av magi med klarhet och logik – vad är möjligt, och vad är priset?

Men, och det är här det blir en utmaning, vill jag i min perfekta fantasybok också para detta med den där kryddan av det outforskade som finns i George R.R. Martins mjuka magisystem. Hans magi är sällan en uppsättning verktyg för karaktärerna att bemästra, utan snarare en oförutsägbar och ofta farlig naturkraft som inbjuder till genuin förundran och spänning. Att kombinera Sandersons logik med Martins mystik är kanske en omöjlig kombination, men i det här drömreceptet är det precis den spänningen jag är ute efter.

Steg 2: Karaktärerna – Berättelsens gnista

Med en värld som börjar ta form kommer det som för många, och även för mig innerst inne, är det allra viktigaste: huvudkaraktärerna. Jag vill att de ska kännas realistiska i sina drivkrafter och brister, men samtidigt vara lite "over the top"; de ska sticka ut och inte bli för vanliga eller slätstrukna. De måste ha det där lilla extra, den där oförglömliga egenheten eller den inre konflikten som gör dem fascinerande.

Min absoluta, centrala förebild här är Joe Abercrombie. Han är mästaren på att skapa karaktärer som är allt annat än polerade hjältar. De är kantstötta, cyniska, moraliskt komplexa och så fullständigt, smärtsamt mänskliga i sin ofullkomlighet. Det är den där råa, ärliga kärnan jag vill åt.

Men till denna Abercrombie-ska själ vill jag addera en specifik sorts dialogstil, och den lånar jag från Scott Lynch. Om Abercrombie skapar det unika, det inre mörkret och de komplexa drivkrafterna, så vill jag ge karaktärerna den glimten av briljans som jag minns från Lynchs dialog i Locke Lamoras Lögner. Jag tänker på de där blixtsnabba, nästan telepatiska, replikskiften som bygger genuina relationer mitt i kaoset. En förmåga att förvandla svordomar och rå jargong till en konstform som säger lika mycket om karaktärerna och deras värld som en lång monolog.

Steg 3: Handlingen – Att plantera och väva samman trådarna

Slutligen, när världen och karaktärerna börjar ta form, kommer handlingen. För mig är detta ofta den sista stora pusselbiten, även om planerandet sker parallellt. Frågan blir: Hur kan jag baka ihop duken, med ramen, med världen och karaktärerna och skapa meningsfulla utmaningar och inre konflikter? Målet är att skapa en berättelse så rik på detaljer att den inte bara ger en stark upplevelse, utan också väcker en önskan hos läsaren att återvända till texten för att förstå de nyanser som inte var uppenbara under en första läsning. En röd tråd med hål som fylls upp av en andra eller tredje genomläsning.

Här är Brandon Sanderson återigen en enorm inspirationskälla med sin mästerliga handlingskonstruktion och sitt sinne för takt. En avgörande del av detta är konsten att plantera och bygga upp – lager på lager. Jag älskar när en författare subtilt lägger ut ledtrådar, små frön av information som sedan får gro och växa genom berättelsen. Det är som att skala en lök, där varje lager avslöjar något nytt och bidrar till de där magiska "aha!"-ögonblicken när allt plötsligt faller på plats.

Steg 4: Det lilla extra – Temat och kryddan som lyfter allt

När alla de stora bitarna är på plats – värld, karaktärer och handling – kommer finesserna som verkligen får en berättelse att sjunga. Det där som är svårt att definiera, men som man omedelbart känner som läsare. Min erfarenhet är att detta inte är något som planeras i förväg på samma sätt som en plot-twist, utan det är något som växer fram organiskt under själva skrivprocessen.

Men om jag ändå ska försöka att vagt beskriva vad jag menar.

Först och främst behöver en berättelse ett hjärta. Den måste utforska vad det innebär att vara människa – teman som familj, kärlek, sorg, lojalitet eller makt. Jag vill se hur dessa teman i en och samma berättelse utforskas från flera perspektiv, genom karaktärer vars resor hakar i varandra och tillsammans lyfter berättelsen. N.K. Jemisin i The Fifth Season väver med enorm kraft samman det personligt tragiska i karaktären Essun med det episka av en sönderfallande värld, bokstavligen, på ett sätt som berör på djupet.

Man vill åt den där känslan som dröjer sig kvar, den som får världen att kännas unik och verklig. Den som greppar tag i något djupt inom läsaren. Även här finns förebilder, och Neil Gaiman har en sällsynt förmåga att skapa en uppslukande, minnesvärd och ofta unikt magisk atmosfär som förstärker både teman och karaktärer.

Kreativitetens mysterium och min egen dröm

Så, hur tusan väver man ihop allt detta till en enda, perfekt berättelse?

Vad blir resultatet när man försöker sy ihop det episka och svartvita hos Tolkien med Martins råa komplexitet, Sandersons intriger med Abercrombies karaktärer och Lynchs dialog? Och hur kryddar man allt med det känslomässiga hjärta som Jemisin skapar och den magiska atmosfär som Gaiman är mästare på? Vilken sorts varelse skapar man i detta litterära laboratorium?

Under den här tankeresan har jag insett att själva premissen är fel. Jakten på den perfekta författaren, på den fulländade syntesen av allt jag beundrar, leder till en paradox. Resultatet skulle inte bli en harmonisk gud, utan troligtvis ett monster av motstridiga viljor. En berättelse kan inte vara både ett mytologiskt epos och en intim, karaktärsdriven thriller på samma gång. Man kan inte ha magi som är både stenhårt logisk och fullständigt mystisk.

Kanske är en författare inte en Dr. Frankenstein som syr ihop delar, utan snarare en skulptör som står framför ett oändligt block av möjligheter. Och i vår tid är AI det ultimata, oändliga marmorblocket – det kan erbjuda allt. Vilken stil som helst, vilken vändning som helst, vilken röst som helst. Det är här den mänskliga, kreativa handlingen blir viktigare än någonsin. Det är i förmågan att säga "nej".

Att våga välja bort. Att medvetet bestämma sig: "Min berättelse ska inte ha hundratals karaktärer. Min magi ska inte förklaras i detalj. Mina karaktärer ska inte alltid vara kvicka i repliken."

Att tro att man kan bemästra och inkludera allt, oavsett om man skriver själv eller regisserar en AI, är en utopisk dröm som ignorerar kärnan i all konst: val. Det fina ligger inte i att bli en perfekt spegel av alla andra, utan i att skapa något eget, något som definieras lika mycket av de vägar man inte tog. Den egna rösten föds inte ur ett försök att vara allt för alla, utan ur det modiga beslutet att vara något specifikt, något unikt, något ofullkomligt mänskligt.

Och kanske är det den verkliga magin. Inte att hitta den perfekta boken, utan att hitta sin egen.

Vad säger ni? Vilka egenskaper eller författare väljer ni medvetet bort för att forma er egen smak? Dela gärna med er i kommentarerna på min Facebooksida!

Jag har funderat på hur mycket min egen skrivprocess har förändrats sedan jag i höstas började utforska AI som medskapare. Men den här regissörsmetaforen gav mig en ännu tydligare bild av vad som egentligen händer. Det känns befriande på något vis att kunna rama in vad som håller på att ske.

För när jag tänker efter:

• Det är fortfarande min vision som driver berättelsen framåt – jag vet vilka teman jag vill utforska, vilka känslor jag vill väcka, vart vi ska m.m.
• Jag "anställer" AI-verktyget som en slags begåvad assistent med språkliga resurser jag kan dra nytta av.
• Min förmåga att kommunicera min vision genom välformulerade prompts avgör kvaliteten på resultatet.
• Jag låter AI:n överraska mig, ta visionen och göra den mer levande, ibland i riktningar jag inte förutsett.
• Ibland missförstår den visionen och skapar helt felaktiga beskrivningar, då måste jag tydliggöra och omformulera min vision med nya prompts.
• Jag behåller den redaktionella kontrollen – det är jag som avgör vad som fungerar, vad som ska utvecklas, vad som ska skrotas.

Den här insikten utmanar hela min tidigare bild av vad en författare är och gör. Jag har, som så många andra, burit på en romantisk föreställning om författaren som en ensam skapare, isolerad i sitt arbetsrum, kämpande med den blinkande markören. Men den bilden känns inte relevant för en bokregissör.

Ibland har tanken kommit att det kanske är lite skamset att använda AI i mitt skrivande. Som om jag på något sätt fuskar, som om det gör mig till en mindre "äkta" författare. Men regissörsmetaforen hjälper mig att se det annorlunda. Ingen skulle ju ifrågasätta Tarantinos konstnärskap, säga att det inte är hans film, för att han inte personligen spelar huvudrollen i sina filmer eller skapar specialeffekterna. Hans storhet ligger i visionen och förmågan att få alla delar att samverka.

Kanske håller ett nytt yrke på att skapas, på grund av AI. Att det handlar mindre om att producera varje stavelse själv och mer om att forma helheten, att veta när man ska styra och när man ska låta berättelsen hitta sina egna vägar.

Balansen mellan kontroll och överraskning

Under höstens dagliga arbete tillsammans med mina olika AI:s har jag ibland upptäckt den svåra balansen mellan kreativ kontroll och öppenhet för det oväntade – när AI arbetar.

Ibland behöver jag vara extremt detaljerad i mina instruktioner till AI:n: "Nej, den här karaktären skulle aldrig säga så där, försök igen med detta i åtanke..." Andra gånger behöver jag släppa taget och ge mindre instruktioner för att texten ska kännas mer levande. Att våga låta AI:n överraska mig med en dialogvändning eller en scenbeskrivning som tar berättelsen i en oväntad men spännande riktning. Vissa gånger har jag tom blivit tårögd av glädje då AI:n lyckats visualisera en scen jag själv tidigare skrivit mycket sämre än vad AI:n precis gjort.

Det är en dans mellan kontroll och samarbete, precis som när en regissör arbetar med skådespelare och filmteam. Ibland vet du exakt vad du vill ha, ibland måste du ge utrymme för magi att uppstå.

Men det mest överraskande i denna nya process är hur mycket glädjen i skrivandet har återvänt. Förr kunde skrivandet kännas som ett ensamt slit, där jag kämpade med varje mening och kände frustration över tomma sidor, och platta formuleringar. Nu kan jag sitta i timmar utan att ens märka hur tiden går. Skrivglädjen har kommit tillbaka med full kraft – jag längtar till mina skrivstunder och måste ibland tvinga mig själv att avsluta när andra plikter kallar.

Det är något befriande i att skapa tillsammans med en AI. Som ett lagarbete där båda parter bidrar med sina styrkor. Jag med min vision, mina erfarenheter och min känsla för vad berättelsen ska förmedla – AI:n med sin språkliga förmåga och oväntade associationer. Tillsammans hittar vi vägar som ingen av oss skulle hittat på egen hand.

Mitt skrivande har också fått en tydligare struktur. Samarbetet tvingar mig att formulera mina tankar klarare, att verkligen fundera över vad jag vill säga och åstadkomma med varje scen. När jag kommunicerar min vision till AI:n, blir den också tydligare för mig själv. Det händer helt enkelt mer i mina berättelser nu – fler nyanser, fler perspektiv, mer överraskande vändningar.

Framtidens författarskap

Jag undrar ibland hur länge det dröjer innan "bokregissör" blir en etablerad term? När kommer nästa generations författare att presentera sig som kreativa regissörer eller dirigenter snarare än ensamma författare?

En sak är jag säker på – den är så här jag ser på mig själv nu. Kanske måste jag göra om min hemsida – Josef Lindell Bokregissör. Skrivandet med AI har gett mig en helt ny glädje, en ny sorts kreativ frihet och en partner att samarbeta med för att producera mina visioner. Jag är den som håller i taktpinnen, den som har den konstnärliga visionen, den som i slutändan står för verket. Men AI:n hjälper mig framåt, gör arbetet roligare och mer effektivt.

Senaste halvåret har jag suttit kanske en halvtimme varje morgon med att skriva om alla kapitel med hjälp av AI, en halvtimme per dag har lett till 24 kapitel – 98 573 ord.

Ett halvår = ca 180 dagar.

30 minuter per dag i 180 dagar = 5 400 minuter.

5 400 minuter = 90 timmar.

98 573 ord ÷ 90 timmar = 1 095,26 ord per timme

Jag har alltså producerat cirka 1 095 ord per timme, vilket är betydligt mer än vad jag gjorde när jag skrev allt själv. Det har varit roligare och jag vill påstå att det har blivit bättre än det jag själv skrev tidigare. Men samtidigt vet jag också att detta är bara början för jag hittar hela tiden nya sätt att finslipa mina prompter, nya kombinationer av instruktioner till AI:n som ger nya resultat. Den största skillnaden är inte produktiviteten eller kvaliteten – det är känslan i skrivprocessen. Den kreativa gnistan som dansar mellan mig och min digitala medförfattare. Att jag inte längre kämpar med mina egna tankar utan alltid har en ny prompt redo för att föra processen framåt. Är jag inte 100% nöjd är det bara att fortsätta. Det tar aldrig stopp så som det många gånger gjorde när jag satt själv. Det är en oväntat glädje, en förändring till det bättre, som jag inte visste att jag ville ha.

  ------

Men hur ser du på det? Jag är nyfiken på din syn på skrivande i AI-eran. Kanske känner du att den traditionella rollen som författare fortfarande är den som passar dig bäst? Eller ser du också nya möjligheter i detta digitala samarbete?

Några kanske ser AI som ett hot mot det konstnärliga uttrycket och den mänskliga kreativiteten. Andra kanske, precis som jag, upptäcker nya kreativa vägar. Ytterligare andra kanske befinner sig någonstans däremellan – och använder AI som ett verktyg ibland, men värnar om den helt och hållet mänskliga kreativiteten i projektet.

Det finns inga rätta eller felaktiga svar här. Men jag tror att vi befinner oss i en tid då vi alla behöver reflektera över vad det innebär att vara en skapande människa i en värld där teknologin blir en allt mer integrerad del av vår kreativa process. Vilken väg väljer du?

Foto av Emma-Sofia Olsson, Magasin K

I din kommande roman "Hjälteresan" utforskar du existentiella frågor genom en blandning av kvantfysik och folklore. Samtidigt har du skrivit mycket om hur AI kommer förändra vårt sätt att berätta historier. Hur ser du på kopplingen mellan människans urgamla behov av berättelser och den nya teknologins förmåga att snabbt generera narrativ?

Jag är imponerad över frågan för delvis är det ett underliggande tema i boken. Berättelsernas förändring. I boken försöker jag med lite humor och självdistans närma mig ämnet. Jag är själv med i boken och några skogsdjur kastar rutten mört på mig. En av sakerna som jag vill få med är att berättelserna måste få förnya sig oavsett form. Därav att boken också vågar ta ut svängarna.

 I jobbet kan det också röra sig om att man inte låser sig i frågan om ”hur det var förr”. Fast med det sagt är jag på något plan lika orolig eller fundersam till utvecklingen inom Ai som alla andra som skapar. Jag skulle vilja se den språkmodell som hallucinerar fram den gojjan jag tryckt ur mig.

Jag försöker ibland att tona ner kvantfysiken och att boken är skriven efter en modell för tv-spel. Det är saker som finns i bakgrunden och jag tror inte att det stör läsaren som inte har de ingångarna men det kan vara kul att känna till att dom finns där.

Intressant, kan du berätta mer om att berättelserna måste förnya sig? Varför är det viktigt? Som en rätt konservativ politiker så kan jag också se att vi ibland inte borde förnya oss så fort.

För mig handlar det delvis om hur man ser på litteraturen. En kulturkanon är exempelvis konservativ i sin natur. Man vill förstärka något traditionellt som man upplever vara hotat. Jag ser snarare litteraturen som något levande och som behöver utvecklas. I min roman så ställer jag underförstått frågan om vad man får göra med en berättelse för att den ska leva kvar och man får ha olika åsikter om det.

Om man får tillåtelse att uttrycka sig lite pretentiöst så är litteraturen är som ett levande väsen. Det är ett avtryck av en inre värld som lever i sin samtid. Det är inte något man kan stänga in i en form eller låsa fast i förlegade ideal.

Kulturens styrka ligger i dess förmåga att utmana, överraska och omforma våra perspektiv och att man förnyar sig behöver inte betyda att man förkastar det förflutna, utan att bygga vidare på det.

Jag tror att vi behöver nya genrer, berättartekniker och mänskliga röster. Det är i det fria, oförutsägbara landskapet som de mest minnesvärda och genuina verken skapas, men det är upp till läsaren att avgöra när man läser min roman. Men åter igen. Jag skulle vilja se den **** språkmodellen som skriver som mig?

Mest stolt är jag kanske över de fyra tomsidorna i boken som någon testläsare trodde var ett tryckfel. Om man tänker på vad som händer i historien förstår man att det är det som är min farhåga om berättelserna (och berättarna) tystas. Dom var också väldigt lättskrivna.

Din roman handlar om Sigvard som ska hindra en varg från att sluka solen genom att offra en palt från utkikstornet i Åmliden. Du beskriver det själv som 'något man skulle kunna höra i en jaktkoja' fast med kvantfysik. Det är en fascinerande kombination av det lokala och det kosmiska. Kan du berätta mer om bokens värld, hur denna märkliga idé växte fram och vad du vill åstadkomma med denna bok?

Egentligen så är det flera olika spår som smält samman i en bok. Ett spår är faktiskt västerbottenslitteratur och hur vi skildras i den. Författare som Sara Lidman, Torgny Lindgren, Åke Lundgren har alla sin egen ingång. Jag pratade faktiskt med den kanske trevligaste författaren Anita Salomonsson om detta och jag sa att jag ville skriva en bok som hade något av den berättarrösten och skildringen som jag är uppväxt med. Specifikt Malå och min familj. Från början var karaktärerna faktiskt människor men jag var rädd att någon skulle känna igen sig och bli ledsen så det är en anledning att det är mycket djur i den. Men på ett vis är det en ganska personlig och lokalt förankrad bok. På tal om det personliga så berättade min farfar för mig om sitt liv som pirat när jag var ung, en släkting som ska få bli anonym påstod att fustaket egentligen var skinnet på en gädda man fångat och berättade ganska utförligt hur det gått till när man spänt gäddskinnet över ladugården så jag tycker på ett vis min familj får skylla sig själva.

Andra spår (exempelvis det kosmiska) kommer egentligen från tanken om att världen inte är exakt som vi uppfattar den. Oavsett om du är religiös eller tror på vetenskapen så verkar vi inte uppleva världen objektivt. I min roman tar det sig lite absurda vändningar, det närmaste man kommer gud manifesterar sig till exempel som en ekorre men det är mer ett sätt att säga att om vi inte kan uppfatta verkligheten så kan den i princip manifestera sig hursomhelst.

På ett plan så handlar boken också om döden och existentiella teman och då ligger det kosmiska nära till hands och jag har influenser av både Lovecaft och Sartre.  

Jag har också blandat allt med lokala sagor och rena påhitt.

Det är egentligen blandningen och tillvägagångsättet som jag tycker gör boken helt unik. Det var egentligen inte svårt att få den utgiven men förlaget har diskuterat andra saker som målgrupp och lönsamhet.

Jag tror egentligen att jag skrivit något som jag själv vill läsa. En djupt existentialistisk bok som inte tar sig själv så allvarligt, med ”vårt” sätt att uttrycka oss och en bok som faktiskt väcker frågor och om den inte gör det så har man i alla fall fått sig ett skratt. 

Som pappa läser jag mycket för mina tre söner. Just nu är vi djupt inne i One Piece - ett mästerverk av Eiichiro Oda som jag personligen tycker borde övervägas för Nobelpriset i litteratur. När vi läser tillsammans är det magiskt, barnen är helt uppslukade och jag älskar varje minut. Men när jag försökte introducera klassiker som HC Andersen och Bröderna Grimm möttes jag mest av gäspningar. Du har varit en stark förespråkare för serier och manga på biblioteket i Nordmaling. Samtidigt känner jag en viss oro - trots min kärlek till manga finns det en naggande känsla av att klassikerna skulle ge barnen något mer, en djupare kulturell förståelse och kanske även göra dem mer förberedda för framtiden på ett annat plan. Hur tänker du kring detta? Missar våra barn något viktigt när de väljer bort en del av den traditionella barnlitteraturen till förmån för exempelvis serieformatet?

Det här är väl kanske ett litet specialområde för mig på biblioteket. Det kan ibland uppfattas lite kontroversiellt men om man riktigt ska förenkla det så handlar det om att se viss litteratur som godis som lockar in samtidigt som man är öppen för att det kan finnas ganska mycket näring i det. Sen så ska varje bibliotekarie ha en plan för hur man utvecklas som läsare och person. Det låter pretentiöst att exempelvis ha en individuell läsplan för 700 elever men det är på ett vis lättare än vad man tror och på ett sätt svårare.

Om man läser serier, särskilt med lite djup, så växer man som intellektuell person och övar också i att tänka och diskutera litteratur. Om man sen tycker att det är viktigt att gå vidare så gör, enligt min erfarenhet, alla det på sitt sätt. Om man är en person som spelar tv-spelet the Witcher och börjar intressera sig för mytologin och berättelsen så är ju böckerna nära till hands. Det samma gäller existentiella frågor eller bara om man vill veta mer om världen. Det jag försöker jobba med på biblioteket är att man ska vara öppen med ingångslitteratur och försöka ha personliga relationer till barnen så man kan hjälpa dem vidare.

Det som jag märker skiljer mig lite från både andra bibliotekarier och en och annan föräldrar är att jag har mer tilltro till barnen och också på litteratur som medium. Det kommer en tid då vi alla funderar kring vissa frågor och då vi är mentalt mogna för viss litteratur, då ska vi finnas där. Men lite tror jag att man måste släppa tjatet och sina egna föreställningar om vad som är bra och dåligt. 

Jag håller nog med och tänker att man måste hålla två saker i huvudet samtidigt. Både ge barnen mer av det de vill ha så att de behåller intresset, men samtidigt också stegvis utmanar dem till ”bättre eller djupare” litteratur. Nu är ju förvisso One Piece både och – lättläst och väldigt djup. Så jag kanske kan släppa den oron. Vad önskar du att dagens barn läste mer av - har du några tips till oss föräldrar som vill köpa mer böcker till barn, få dem att läsa mer och titta mindre på skärmar?

Den här frågan dyker upp då och då från skolan när det gäller exempelvis läsning av klassiker. När skolan frågar om jag kan komma och prata om exempelvis Mark Twain så brukar jag fråga varför. Det är inte för att vara obstinat utan för att vuxna ofta vill att unga ska läsa saker utan att tänka efter. En klassiker är en bok som förs fram genom generationerna och någonstans måste man släppa taget och låta nästa generation bestämma vad som är relevant. Jag skulle vilja att alla barn får tillgång till litteratur som berör dem och det är väldigt, väldigt enkelt att hjälpa till som förälder. Det är bara att lägga ifrån sig mobilen och läsa själv. Man ska kunna svara på frågan varför själv.

Jag brukar berätta en egen historia från när mina barn var små. Jag var less på både dem och att läsa så i ett desperat försök att få dem att sluta tjata började jag läsa PC Jersilds ”En levade själ” för dem. Det var snarare för att de skulle hålla snattran och bli uttråkade och så att jag skulle kunna få läsa något jag gillade. Det visade sig bli vår största gemensamma läsupplevelse som dom i skräckblandad förtjusning fortfarande talar om. Djupt skakade av den stackars hunden som blev utsatt för experiment och trots att boken inte hade några som helst element av vad som vi nu räknar som adekvat barnlitteratur så fick de ta del av något som jag personligen tyckte var bra. Jag läste något och vi kunde diskutera och prata om en gemensam upplevelse som verkligen betydde något. Bara inte då mamma hörde på. 

Du har tidigare lyft fram exempel som "Shirtless Bearfighter" på biblioteket - en serie om en man som halvnaken slåss mot björnar. Samtidigt skriver du själv en roman som behandlar djupa filosofiska frågor. Hur tänker du kring balansen mellan humor och allvar i litteraturen?

Egentligen så var den artikeln lite för att provocera eftersom biblioteken är väldigt dåliga på att ta in sånt som killar i nian skrattar åt. Eller tjejer för den delen. Om unga ser på Family guy och Rick and Morty varför ska vi då inte ha motsvarigheten på biblioteket?

Personligen så tycker jag också humor är lite av ett språk som man både behöver lära sig och som också kan slipa ner trösklar och skapa relationer.

Mina egna personliga texter är ändå något annat och har inte så mycket med det att göra. Egentligen så handlade det bara om att skaffa en autentisk berättarröst. Det är så här som det låter och ser ut i mitt huvud och det är lättare att skriva med sin egen röst än att föreställa den.

Jag provade faktiskt att skriva seriöst och mindre slamsigt men det fungerade inte riktigt.

Så just för den här boken är det mer ett stilgrepp som är beroende av att jag måste uttrycka min egen röst snarare än något jag medvetet valt för att skapa någon sorts effekt.

Som någon som både privat och på jobbet dagligen använder AI är jag helt uppslukad av hur denna teknologi håller på att förändra samhället i grunden. Du har själv experimenterat med AI, bland annat för att skapa bokomslag till dina science fiction-berättelser, och du har skrivit insiktsfullt i Biblioteksbladet om att vi behöver fokusera mindre på science fiction-dystopier och mer på hur AI påverkar vår samtid. Jag ser själv både risker och möjligheter. Hur ser din egen relation till AI ut idag, och hur tror du att den kommer påverka framtidens berättande och framtidens läsning?

Även här så märker jag att det uppstår lite konflikter vilket också har visat sig när jag skrivit om det. De flesta som skapar och skriver är såklart oroliga och det finns en ganska negativ inställning som egentligen bottnar i att man både är rädd för att AI ska ersätta en samtidigt som man också värnar om det mänskliga inom konsten. Det här är också känslor som jag gått igenom men som jag redan bearbetat innan de nu populära bild och språkmodellerna blev populära.

På jobbet brukar jag alltid säga att man ska leka med saker som man inte förstår och upprörs över och det är i princip det jag gjort. Jag är extremt duktig på Ai och skapande om jag får säga det själv. Att jag lekt mycket med det gör också att jag väldigt lätt känner igen exempelvis AI skapade omslag (även de med fem fingrar) men även text. Redan nu så börjar exempelvis Ai genererade omslag kännas väldigt billiga och förknippas med dålig litteratur så jag tror faktiskt att jag ska byta omslag på den kommande science fiction novellsamlingen. Och det har egentligen ingen ideologisk orsak eller beror på något annat än att det börjar se väldigt ”cheap” ut och beroende på publiceringsform så kan det snarare stjälpa än hjälpa en att nå ut. Vissa genrer blir mer påverkade än andra och just science fiction och fantasy får ett väldigt distinkt utseende som jag just nu skulle vilja undvika.

Som samhällsfenomen så borde kunskapen höjas och då tror jag per automatik att mycket oro och rädsla skulle försvinna men sen kommer det inte vara något som vi kommer att kunna välja bort. Ai är här och vi måste förhålla oss till det.

Du har gått från industriarbetare till att bli en inflytelserik röst i den svenska litteratur- och biblioteksdebatten. Nu står du inför ett nytt kapitel som författare. När du blickar framåt, vad hoppas du kunna bidra med till det svenska kulturlandskapet antingen som författare eller med dina övriga engagemang? Finns det någon särskild fråga som du känner är extra angelägen att driva?

Jag ska ge ett väldigt personligt svar på detta.

Jag bryr mig inte om att vara författare för fem öre. Jag skulle hellre vilja benämna mig som uttryckare. Det finns så mycket laddningar och värderingar kring ordet författare och jag känner mer och mer att jag inte vill ha med det att göra alls.

Jag kan se det i exempelvis debatten kring hybridförlag, om god litteratur men också hur det rinner över i tankar om kulturkanon och hur vi ser litteratur i förhållande till barn och ungdomar.

Jag tänker att för mitt kommande arbete så ska jag nollställa mig totalt och inte ha några förväntningar på nått. När någon visar mig något nytt så ska jag ta mig an det med en femårings nyfikenhet och jag ska hellre stå upp för komplexitet och tanke än att stå och försvara någon dussindeckarförfattare som har egenintresse av att sälja böcker. 

Jag ska också engagera mig mer för ungdomsfrågor i relation till skolan. Skolan kan inte ha ensamrätt på bildning och intellektuell utveckling bara för att man gör en grov chansning på hur arbetsmarknaden ska se ut om 10 år.

Då får vi ta en till intervju om detta längre fram. Skolfrågor ligger, på grund av mitt jobb och engagemang, mig också väldigt nära hjärtat.  En sista, lite lättsammare fråga: Om ditt liv skulle vara ett spel, vilken genre skulle det bli och vem skulle vara slutbossen? Som författare till en roman om universums entropi kanske du skulle få möta värmedöden själv i form av en särskilt besvärlig låntagare som vägrar lämna biblioteket vid stängning?

Om mitt liv var ett spel så skulle det egentligen vara ganska tråkigt. Som sims eller någon sorts kontorsimulator där målet egentligen bara skulle vara att få ställa till kreativoreda men om jag nu får önska fritt så skulle det bli ett dark souls liknade spel där den sista bossen är en riktigt otäck bibliotekarie som vill att allt ska stå i ordning som man sen får ge ordentligt med däng. Inte för att jag går omkring och drömmer om det (varje dag) och jag är såklart emot våld i alla dess former förutom digitala i fantasin men det skulle nog ha någon sorts katarsiseffekt tror jag.

Om du vill veta mer om Tommy Bildström och hans kommande roman "Hjälteresan" kan du läsa en presentation påSvenska Bokhandlarföreningens hemsida. Boken släpps i mars 2025 och kommer att finnas tillgänglig i både fysisk bokhandel och nätbokhandlar somAdlibrisochBokus.