JL Fantasy

Intervju - Steven Ekholm 0

29 september 2019

Steven Ekholm är gymnasieläraren som sadlade om och blev läromedelsförfattare, foodie och frilansskribent. I denna intervju får han frågor om sin roll som litteraturkritiker av fantastiklitteratur på DN.

Steven Ekholm

Många av mina läsare är precis som jag fantastikförfattare, jag börjar därför med den mest uppenbara frågan. Hur gör man som författare för att få en recension i en tidning som DN?

Det finns tyvärr inga genvägar till att bli recenserad i DN. Det är oerhört få böcker som ges plats trots att de både förtjänar att läsas och nagelfaras av de större tidningarna. Problemet är generellt och gäller för allmänlitteratur såväl som genrelitteratur. Men jag tror att fantastik för vuxna har det mycket svårare än fantastik för barnung. Jag själv skriver ju främst på Barn-Ungsidorna och här bevakar vi, tycker jag, en hälsosam mix av fantastik och annan litteratur. Men svensk fantastik för vuxna är ett riktigt nålsöga, särskilt egenutgivet eller böcker utgivna på små specialinriktade förlag. Konkurrensen är mördande och det gäller att synas, eller i alla fall väcka redaktörernas och kritikernas intresse. Har du dock lyckats en gång är chansen att få en andra recension mycket större. Men naturligtvis känner vi kritiker frustration över att det totala utrymmet vi har att jobba med inte räcker till.

Ren konkret skickar de flesta förlag sina böcker till DNs barnung-redaktör, Lotta Olsson, som sedan skickar ut böcker till oss i recensentgruppen. Vi har lite olika specialistområden, så en del förlag skickar även böcker direkt till oss recensenter för att kapa processen lite. Lotta får ju varje år flera hundra böcker tillskickade och en del böcker faller ju helt naturligt mellan stolarna. Vi samråder dock om bevakningen men det är Lotta Olsson som fattar besluten. Vi kritiker väljer främst böcker ur Svensk Bokhandels kataloger som kommer ut tre gånger om året. De böcker som inte finns med där har det helt klart svårare att bli valda.

Vad ska man inte göra?

Tjata funkar aldrig. Det man som förlag och författare kan göra är att synliggöra sina böcker på alla upptänkliga sätt, skapa positiv nyfikenhet. Sedan är det bara att hoppas att insatserna når fram.

Du jobbade ett tag som svensklärare och startade en fantasykurs som elevens val. Jag läste i en intervju att du gjorde detta som en slags motståndsrörelse mot vuxenvärldens fördomar mot fantasygenren. Fortsätter du den här motståndsrörelsen nu också som litteraturrecensent? Försöker du i din roll som recensent på en av Sveriges mest ansedda tidningar, att påverka riktningen för svensk fantasy på något sätt?

På den första frågan svarar jag absolut JA. Jag ser mig fortfarande som en motståndskämpe! Idag är det dock lite andra slagfält som är aktuella. Då, under 1990-talet fanns det oerhört mycket fördomar mot genrelitteratur bland de personer som hade som främsta uppgift att få unga att läsa böcker överhuvudtaget. Helt galen logik. Jag mötte dessa fördomar och verkligen aktivt motarbetandes personligen, både under min egen skoltid, på universitetet och på min arbetsplats (gymnasieskolan), så jag blev rebell. Idag handlar det om att få människor att lämna tangentborden för en stund och utmana sig själv med en bok. Jag ser fantastiken rent generellt som en slags motståndsrörelse i sig, i den större motståndsrörelsen. Ofta långa, anakronistiska, världsbyggande berättelser. Borde inte vara möjligt att hitta läsare till såna böcker idag. Men undret sker, och behovet av dessa berättelser (om de är välskrivna) tror jag kommer bli allt större. Och här tar jag aktiv ställning genom mitt uppdrag som litteraturkritiker. Man kan se liknande motståndsrörelser inom andra delar av livet just nu. Inte minst i miljöengagemanget. Miljö, mat, hälsa. Slow Food, Slow Read. Vad gäller min möjlighet att påverka svensk fantasy tror jag den är liten eller obefintlig. Jag ser mig som en person som ska vara jävligt obekväm mot författare och förlag som slarvar, tar genvägar eller ger ut dåligt skrivna böcker för barn och ungdomar. På samma sätt lyfter jag mer än gärna böcker som gör det motsatta. Oavsett genre. Men gärna svensk fantastik.

Idag är du dock inte längre lärare, utan författare och frilansskribent. Kan du berätta lite om hur den resan gick till?

Det hela började i slutet av 1990-talet då jag som gymnasielärare var på en sommarkurs i engelsk ungdomslitteratur i Oxford. Det var rätt mäktigt att bo på Merton College och sitta under Tolkiens klassiska träd och läsa två helt nya författarskap (Pullman & Rowling). En kväll på studentpuben på Merton träffade jag en svensk förlagschef på Natur & Kultur, Tia Hammarbäck. Jag berättade bland annat om min fantasykurs på gymnasiet och hon blev väldigt intresserad. Natur & Kultur var ganska bra att ge ut fantasy på den tiden (Hobb, Jordan m fl), men på läromedelssidan hade de ingen aning hur de skulle göra för att möta detta läsintresse. Och här fanns plötsligt en ”lärare” i fantasylitteratur. Hon bjöd ner mig till Stockholm ett par månader senare och när jag åkte hem hade jag två förlagskontrakt i handen. Det kom att bli de första böckerna om fantasylitteratur i Sverige som riktade in sig på skolan. Det blev en fackbok, ”En guide till fantasy” och en antologi. Båda kom ut år 2000. Dessa böcker kom de följande åren att följas av flera andra genrelitteraturantologier (Fantasy, Skräck, Science Fiction, Kärlek, Deckare). Detta arbete tillsammans med två småbarn och en heltid som lärare blev för tungt. Något måste bort. Det fick bli lärarjobbet. Jag skrev redan litteratur- och musikrecensioner i lokaltidningen och denna erfarenhet, tillsammans med mina böcker om fantasy öppnade upp möjligheten att få skriva för magasinet, Opsis Barnkultur (fast då hette det Opsis Kalopsis!). Och där skrev jag bland annat en stor artikel om Lemony Snickets bokserie om syskonen Baudelaire vilket gjorde att Lotta Olsson på DN upptäckte mig. Jag fick göra ett provjobb som jag uppfattade det. Den finlandssvenska fantastikförfattaren Irmelin Sandman Lilius skulle ges ut igen i Sverige och vi uppmärksammade det stort i DN på ett helt uppslag. Alla, inklusive författaren blev väldigt nöjda, så sedan dess, tolv år nu, har jag skrivit för DN. Främst om fantastik, men verkligen inte bara. Vid sidan av detta har jag skrivit artiklar om musik, litteratur, resor, mat och vin åt en mängd olika magasin och tidskrifter. Även ett flertal böcker. Men DN-skrivandet har varit det centrala nervsystemet i mitt kreativa nav under dessa år.

Syskonen Baudelaires olycksaliga liv, En Olustig Början

  

En fras som återkommer i dina recensioner är "otäckt aktuell". Hur viktigt tycker du att det är att fantasyböcker har ett budskap som säger något om den värld vi lever i idag?

Haha, ja jag kanske upprepar mig för mycket. Jag tycker verkligen INTE att det är något viktigt eller något att sträva efter som författare. Det finns redan för många författare och böcker som hela tiden ängsligt spanar efter samtida frågor eller trender. Det jag menar och det jag däremot tycker om är när berättelser blir allmängiltiga och angelägna. När en berättelse kan beröra mig som läsare även om huvudpersonen är en orch eller om den utspelar sig i en galax långt borta och för länge sedan. Att horder av ungdomsböcker de närmaste åren kommer handla om miljöaktivism eller miljökatastrofer är ju en no-brainer, men såna böcker kommer inte kallas ”otäckt aktuell” av mig. Snarare tendensiös. Jag älskar fantasy av just den anledningen - när den är som bäst befriar den mig som läsare. Att ALLT verkligen kan vara möjligt och trovärdigt samtidigt. Det handlar om (för att citera Tolkien) fångens flykt snarare än desertörens. Att förklä samtidens frågor i en lätt genomskinlig fantasydräkt gör mig illamående. Det blir dålig samtidskritik (varför dölja den överhuvudtaget?) och värdelös fantasy (för den är ju förklädd och inte på riktigt!).

En vanlig bild som jag och andra fantasyförfattare har av de större svenska förlagen är att de främst ger ut urban fantasy, och till viss del portal fantasy, som riktas till unga läsare. Medan fantasy som riktar sig till unga vuxna och vuxna saknas i stor utsträckning. Delar du den bilden?

Man måste komma ihåg att förlagen är först och främst en vinstdrivande verksamhet (hur mkt man än må beklaga detta) och följer trender lika aktivt som modelejonen i MOOD-gallerian. Just nu är urban fantasy, dystopier och liknande för unga vuxna på modet. Delvis för att många av dessa böcker är singletons eller maximalt (ganska fristående) trilogier. Dessutom så följer bokvärldens fantastikutgivning mycket av det som kommer som populära filmer och tv-serier. Och urban fantasy går fint på film. Inte lika mycket alver och orcher. För yngre barn är min bild att utgivningen är bredare. De yngre läsarna har ännu inte fastnat i någon tydlig smakfåra och dessutom är böckerna kortare och förlagen tar därmed mindre risker. Ett bra undantag är ju PAX-serien. Urban skräckfantasy med nordiska väsen…ganska nyskapande som helhet fast med igenkännbara komponenter. Jag tror dock att författare som skriver klassisk sekundärvärldsfantasy kommer ha det svårt att nå fram till de stora förlagen under överskådlig tid. Det betyder inte att man inte ska skriva såna böcker just nu. Tvärtom. Men böcker som speglar samhällsengagemanget och den monumentala krisen i världen (flyktingar, klimatet, krigen) kommer efterfrågas mest av de stora förlagen och där funkar urban fantasy bättre som spelplan.

Hur önskar du att genren ska utvecklas i Sverige under de närmaste årtiondena?

Ingen lätt fråga…men jag tycker att Sverige efter våra stora svenskspråkiga giganter i genren, Astrid Lindgren, Irmelin Sandman Lilius och Tove Jansson (och kanske någon glömd) som skrev originellt och med stor konstnärlig höjd på 1950-1970-talen, så började svensk fantastik titta FÖR mycket på de anglosaxiska bästsäljarna. Här tappar svensk fantasy momentum och blir i stor utsträckning mest epigoneri. Och blir därmed också ganska ointressant. Den svenska fantasyscenen hämtade åter igen kraft i de små specialiserade förlagen, fanzinen och senare på nätet. Genren i Sverige lider fortfarande lite av den här kollapsen. Men det ser faktiskt ljusare ut. Originaliteten kommer åter och vissa verk bryter igenom isen (blir omskrivna, köpta och lästa) och bygger nytt förtroende för fantastik generellt. Och så önskar jag ju att framtiden ska få fortsätta. Mindre ängsligt blickande åt höger och vänster, meningslösa diskussioner på genreortodoxi och istället mer fokus på berättarlust och en riktigt bra story. Jag skulle gärna uppmuntra till att bryta regler och kliva över mentala barriärer vad gäller genren. Se vad som händer. Kanske finns det en tråd där som kan leda till något spännande.

Vad tror du krävs för att den ska gå i den riktningen?

Det är kanske svårt att driva denna utveckling, men det handlar mycket om mognad. Sedan måste man förstå som författare av fantastik att genren i sig skrämmer en del läsare och förläggare. Och med det sagt har den en uppförsbacke redan innan någon har läst en rad. De stora förlagen är kommersiella varelser som inte längre letar efter ”den bästa boken med den högsta kvaliteten och de djupaste tankarna”, utan snarare vilken bok som kan sälja mest, vilken författares utseende man kan kapitalisera på främst. Pengar alltså. Och vill man som författare dansa med de här elefanterna så måste man tänka på detta. Det finns ingen rättvisa och tur och tajming spelar alltid roll i detta såväl som i så mycket annat. Men det korta svaret är nog att skriva den bästa bok man bara kan och sedan hålla tummarna att någon annan också fattar hur bra den är. Världens största bibliotek är ju det som är fyllt med alla böcker som bara planerades men aldrig blev skrivna. Den bok som faktiskt är skriven har störst chans att bli publicerad. Oavsett genre.

Som avslutning måste jag även fråga dig. Vilka svenska fantasyböcker skulle du rekommendera att man som fantasynörd tar sig an?

Är man redan fantasynörd så har man säkert läst det mesta av det bästa. Och dessutom har man säkert en tydlig smak för vilken fantasy man föredrar, så den här frågan får nog bli obesvarad tror jag. Men, ok då. Varför inte prova Ola Wikander, Madeleine Bäck, Åsa Schwarz och Mats Söderlund. Fast bäst i Norden är ju Siri Pettersen, men hon är ju norska.

  

Vill ni veta mer om Steven, till exempel om VM-guldet han vann 2018 och om hans böcker, kan ni gå in på hans hemsida.


Författarintervju - Mattias Kuldkepp0

23 augusti 2019

Mattias Kuldkepp studerade till civilingenjör och doktorerade sedan i kärnfusion. Nu arbetar han sedan ett par år tillbaka som teamchef för företagets systemarkitekter och har givit ut fem fantastikromaner sedan 2011. Han är aktuell med den humoristiska fantasyromanen En Hjälte Kommer Sällan Ensam som är del två i serien Den Ofrivillige Hjältens Handbok. 

Mattias Kuldkepp

Vad gör egentligen en systemarkitekt Mattias?

Systemarkitekter gör olika saker på olika företag. Oftast handlar det om att hantera mjukvaruarkitektur (hur mjukvaran är strukturerad ur ett helikopterperspektiv) men på företaget jag arbetar på så handlar det om produktutveckling med en blandning av hårdvara och mjukvara, med tät kontakt med många parter, oftast både tekniska specialister (ofta från vitt skilda områden) såväl som kunder och produkt/projektledning.

Okej, jag ser framför mig hur du överser utvecklingen av AI och domedagsrobotar. Du har även doktorerat i kärnfusion och skriver fantasyböcker om gudar som försöker ödelägga städer och om världar som sönderfallit ... Hur orolig bör jag vara?

(skratt) Kul sätt att formulera det. Jag är optimist. Och realist. Och ja – det går att kombinera. Jag har en stor tro på den mänskliga förmågan. Tyvärr har jag även en stor tro på den mänskliga dumheten, men jag tror att vår intelligens är större än vår dumhet. Jag tror i grund och botten att chanserna och potentialen att hjälpa människan med AI är större än riskerna, och jag vill inte tro att det första en artificiell intelligens skulle vilja göra är att utrota människan, det verkar inte så intelligent i min mening, men ändå i likhet med Hawkings (Korta svar på stora frågor) så finns det kanske fog för viss försiktighet. Better safe than sorry, som engelsmännen säger. Det finns mycket oro i världen, alltför mycket. En del är befogad och gör nytta, men mycket av oron leder tyvärr inte till något positivt. Hans Roslings Factfulness är en bok som jag önskade att alla läste. Vi behöver se att världen faktiskt blir bättre, inte bara höra om alla stundande katastrofer. Mänsklighetens problem måste vi arbeta metodiskt, medvetet och långsiktigt kring, och ta beslut baserat på fakta och inte vad som råkar vara flavor of the week. Vad det gäller mina böcker … Ja det är en annan femma. Där kan det absolut bli mörkt och jag ger inga garantier. Om man tänker på min roman Skärvor av en brusten värld, så är det ofrånkomligt som författare att delar av samtidens stora frågor spiller över när man skriver, även om det handlar om fantasy. Det finns också vissa perspektiv i boken som är aktivt valda med paralleller till aktuella frågor i vår värld, men vill inte gå djupare in på det innan hela serien är publicerad. Generellt gillar jag att ge perspektiv snarare än svar och i vilket fall som helst, i grund och botten handlar det ändå om ett fritt fantasyverk och bör först och främst ses som det.    

Jag har läst att du inte började skriva på allvar förrän i 30-årsåldern. Nu har det gått lite drygt 10 år och under den tiden har du fortsatt jobba heltid, gett ut en bok via Mörkersdottir förlag och fyra böcker via Ragnarök förlag, som du själv startat, samtidigt som du också gift dig och skaffat tre barn.  Hur har ditt liv förändrats av ditt skrivande? 

Det är kanske i viss mån klart att i jämförelse med att ha gift sig och skaffat tre barn så har skrivandet varit den mindre förändringen i mitt liv det senaste decenniet, men samtidigt har den inte varit oviktig. Idag så identifierar jag mig som författare på ett helt annat sätt än efter min första roman. Jag har också lärt känna massvis med nya trevliga personer under åren, både läsare och författarkollegor. Författandet har också inneburit mindre tid för andra intressen. Förr om åren såg jag mer på film och spelade datorspel i en större utsträckning än jag har tid för idag. Samma sak med en rad andra områden. I takt med att jag lagt mer tid på skrivandet har jag också märkt att jag läser på ett annat, ofta mer observant sätt, än tidigare. Jag kan stanna upp och smutta på en extra vacker mening, miljö- eller personbeskrivning eller häftig dialog på ett sätt som jag inte gjorde förr om åren.

Hur ser dina skrivrutiner ut och hur har de förändrats över tid?

I början handlade det om att hitta en timme här och där om kvällarna. När jag var föräldraledig använde jag en del av tiden som barnen sov till att skriva. På senare år har jag även tagit en del tjänstledigt för att kunna få mer fart på skrivandet. Helst av allt skriver jag en liten stund varje dag, en halvtimme till en timme. Ibland, men inte ofta, blir det tid till mer. Som förälder till tre barn och med heltidsjobb vid sidan om så handlar det mycket om att ta vara på den tid som finns och om prioriteringar. Det finns en hel del som jag prioriterat bort, i synnerhet tv. Sett över tid lägger jag ner mycket mer tid på mitt skrivande nu än för säg fem år sedan. Jag tror även att jag är rätt effektiv när jag väl sitter ner för att skriva. Visst händer det att man fastnar, men jag har liksom inte råd att fastna länge. Det är säkert både bra och dåligt, men huvudsakligen så är det något som jag lärt mig att uppskatta.    

Vilket är det svåraste skeendet i skrivprocessen för dig?

För mig är nog det svåraste, eller i alla fall mest tålamodsprövande, omskrivningarna och redigeringarna. Det är så lätt att bli perfektionist och aldrig bli färdig utan bara fila och fila, och ändra och ändra. Efter ett antal omskrivningar kan det till slut vara så att jag knappt vet om allt hänger ihop längre eller om jag oavsiktligt trasat sönder något med alla ändringar. I sådana fall är testläsare ovärderliga.  Ett annat stundtals svårt (men också spännande) moment är när den tänkta storyn krockar med hur det känns att karaktärerna borde vilja bete sig. Som om man lyssnar på berättelsen och den säger att den inte alls vill gå i riktningen man ursprungligen tänkt sig. Det kan vara både härligt men också orsaka rejäla problem.  

Du skriver i blandade genrer: skräck, sci-fi, urban fantasy, steampunk, episk fantasy och humoristisk fantasy. Det verkar som att du ständigt vill utmana dig själv inom nya områden. Har du någon genre som du känner att du trivs extra mycket inom?

Stämmer. Jag har provat på en hel del, och fortsätter att göra det. Dessutom gillar jag cross-overs. Om jag verkligen var tvungen att välja (tur att jag inte måste) så skulle jag kanske säga humoristisk fantasy. Det lättsamma formatet kan kännas som en befrielse efter att ha arbetat en längre tid med tyngre litteratur. Samtidigt så har jag en dragning till det episka som också kan få mitt hjärta att bulta extra hårt. 

En hjälte kommer sällan ensam

Din humoristiska "lektions"-serie heter Den ofrivillige hjältens handbok. Intressant titel. Vad var tanken bakom den?

Det är en blandning av Äventyrsspels Drakar och Demoners ”handboksserie”, och då i synnerhet Hjältarnas Handbok som gavs ut 1994 och Lasse Åbergs Den ofrivillige golfaren. Och så passar namnet utmärkt på de karaktärer som jag porträtterar. De är inte alls sugna på att vara hjältar (I alla fall om man räknar bort ”Oxen”). Jag spelade en hel del rollspel när jag var yngre (händer att jag fortfarande spelar då och då) så titeln kändes helt rätt. Lustigt nog finns det inget samband alls med titeln på den populära Superhjältarnas Handbok (har läst alla för mina barn) som kom ut efter första delen av Den ofrivillige hjältens handbok.

Första boken heter Konsten att rädda sitt skinn. Den sätter igång när Raork, ödets och de usla tärningsslagens gud, kastar ner en banan på staden Troglund i ett försök att ödelägga den. Vilken stil och stämning skulle du säga det är du försöker få till i din humor?

Ett avslappnat leende. Lyckas jag locka fram ett eller ett par skratt också så är det pluspoäng. Stämningen är ett steg iväg från det seriösa. Världen är en plats där nästan vad som helst kan hända, där gudarna aktivt (i synnerhet i En hjälte kommer sällan ensam) lägger sig i människornas liv, och det hela mynnar ut i en sorts galen blandning av industrialism, medeltid med magi och stänk från vår värld och/eller steampunk. Planerna som hjältarna kommer med är ofta rätt idiotiska och ogenomtänkta. Det finns ett mått av karaktärsutveckling med i bokserien men inte i närheten lika mycket som i episk fantasy. Det förekommer att de brottas med inre problem men oftast är problemen yttre och av rätt uppenbar karaktär (lönnmördare, onda trollkarlar, mafiosos, kannibaler, spring för livet …). Jag gillar också att dra in anakronistiska detaljer och samhällsfunktioner från vår egen värld, gärna lätt förklädda för att ändå ytligt passa in. När man lägger ifrån sig en bok i serien hoppas jag att man är något gladare än innan man började, men inte nödvändigtvis mycket klokare.     

Böckerna i serien är fristående men de utspelar sig, än så länge, i kronologisk ordning och med delvis samma karaktärer. Detta påminner mycket om en annan humoristisk författare. Vilka författare förutom Pratchett skulle du säga är dina största inspirationskällor?

Pratchett som du nämner är naturligtvis en stor inspirationskälla. När jag får den här frågan (kring mina inspirationskällor för just humorserien) så brukar jag också även nämna Robert Asprins Myth-serie och Douglas Adams Liftarens guide-serie. Men inspiration har även småplockats från lite varstans, lite som det funkar med inspiration (Som exempel: En bikaraktär i En hjälte kommer sällan ensam heter Sir Robin Modig. Namnet är en icke-subtil ledtråd på inspirationskällan för honom). Gissar att jag även plockat upp inspiration och situationskomik från sit-coms som Fawlty Towers, Friends, Seinfeld och Black Adder för att bara nämna några. En del inspiration har även tagits som motreaktion mot den stundtals lite väl pampiga och hjälteglorifierande vanliga fantasyn (Visst kan jag älska det och gör det också ofta, men ibland kan det bli lite för mycket av det goda…). Som exempel minns jag ett PS2 spel som hette The Bards Tale. I en scen kommer hjälten in i ett fängelse och alla fängslade skriker att de är ”The chosen one”. Det tyckte jag var skitkul och valde att också driva med ”chosen one”-konceptet i Konsten att rädda sitt skinn. Avslutningsvis vill jag också lyfta fram Fritz Leibers Fafhrd och Gråkatt-serie, som agerat inspirationskälla för både huvudkaraktärerna såväl som bitar av världen.

Jag har läst att du aldrig haft någon större passion för det linjära och förutsägbara och att du vill skriva berättelser där det alltid finns något gömt. Stämmer det överens med ditt liv i övrigt eller skiljer sig ditt personliga jag från ditt författarjag? 

Kul fråga. Det stämmer att jag sagt så, och det stämmer att jag försöker undvika det uppenbara när jag skriver. Vad det gäller mig som person så är nog svaret att det både stämmer och inte stämmer. När mitt liv blir för schemalagt kan jag få panikkänslor, det måste finnas handlingsutrymme och möjlighet för spontanitet. Samtidigt så pallar jag inte heller med när allt blir kaos. Även i arbetet pendlar jag mellan det kreativa icke-linjära och det strikt logiskt deterministiska. Ibland det ena ibland det andra. Så du har absolut en poäng.     

Hur ser du på livsglöden och kvalitén i den svenska fantastiken för tillfället?

Som jag ser det är det inget fel på livsglöden. Ofta brukar det sägas att det är svårt för svensk science fiction och fantasy att nå ut till den större publiken, ofta med en gliring till att våra största förlag inte vågar satsa på sådan litteratur, men om jag ska vara helt ärlig så tycker jag nog ändå att det kommit ut en del. Kanske huvudsakligen skräck och ungdomsfantasy/urban fantasy men jag hoppas på en uppåtgående trend. Och bland de mindre förlagen och egenutgivarna så finns det en stor flora att välja bland. Gällande kvalité så tycker jag att det finns mycket som är bra. Bland de böcker som jag läst den senaste tiden lyfter jag gärna fram Stjärnklart av Lars Wilderäng, Svenska Kulter av Anders Fager, Stockholms Drottning av Oskar Källner, Femte Dagen av Ulrika Amador, In Nomine Patris av Ola Wassvik, Rättvis sönderdelning av besten Skorm av Lars Carlberg, Luna Olympia av Ulrika Fjellborg och Att de i tid må väckas av Frida Arwen Rosesund. Listan hade lätt kunna göras längre och det finns också mycket som jag ännu inte hunnit sätta tänderna i. Huruvida det finns några trender inom kvalitén överlämnar jag till läsarna och kulturskribenterna/recensenterna att tycka till om.

Vilka mål har du med ditt skrivande? 

Ursprungligen började jag skriva mer eller mindre för att infria ett barndomslöfte till mig själv. Senare så har jag tänkt mycket i termer av att jag vill berika läsares liv. Böcker har varit centrala i hur jag själv formades en gång, och om det jag skriver får vara med och underhålla, påverka eller leda till eftertanke (i någon form av positiv bemärkelse) i andra människors liv, så är jag nöjd. Jag har en gång sagt att jag vill ge tillbaka vad jag kan till en genre som gett så mycket till mig. Det är nog ett mål som jag fortfarande står fast vid. Drömmar bortom det … Svårt att säga. Tar det i steg. Det är onödigt att ta i så att man knäcker sig.

  

Mer information om Mattias kan ni hitta på hans hemsida och hans böcker kan ni köpa via Bokus.



Författarintervju - Christoffer Pichler0

14 augusti 2019

Christoffer Pichler är 25 år gammal men han har redan hunnit ge ut två av tre böcker i sin Revanianda-trilogi och ska snart disputera som doktor i fysik.

Ensamhetens Hav

Hur skulle du säga att din första bok, Ensamhetens Hav, skiljer sig från andra fantasyböcker?

Alla karaktärerna i boken har sin egen agenda, och beroende på perspektiv, skulle man som läsare kunna sympatisera med olika individer. Även då boken bygger på det klassiska ”goda mot onda”, så är det inte skrivet i sten vem som är vem. Jag tyckte det tillförde ett extra lager av djup till en redan underhållande historia.

Utöver det, så älskar jag själv avslöjanden i historier som ändrar på hur man såg på något. De bästa implementeringarna av detta är när det bara blir logiskt genom hela boken ifall man läser om den och man inser att svaret fanns framför näsan på en hela tiden. Jag säger inte att det finns något sånt i min bok, men jag hade nog ändå rekommenderat att du som läsare borde läsa lika mycket mellan raderna som de faktiska orden som är skrivna.

Berätta mer om Revanianda-trilogin, hur har skrivprocessen bakom den sett ut?

Processen börjar alltid i tankestadiet och förblir där ett tag innan orden så småningom tar form på papper. Frågan ”vad skulle hända om...?” är grunden för allt författande jag gör. Det börjar med att jag hittar en konflikt, karaktär eller koncept att utforska, oftast taget direkt från vardagen, och sedan bygger jag en historia runt det. Bara för att förtydliga så anpassar jag mitt vardagsproblem till en fantasy-värld; jag lever fortfarande på 2000-talet.

Ett stort tema i Revanianda-trilogin är kulturkrockar. Revanierna lever fredligt och kan närmast beskrivas som ett naturfolk. De skyddar sin familj och lever i mindre städer och byar av praktiska skäl. Makthunger har aldrig nått den civilisationen, så de har varken vapen eller någon som bestämmer. Som en konsekvens saknar de också teknologi som andra samhällen besitter, i form av konstruktionsmedel och liknande. Som en skarp kontrast till detta lever människorna i ett typiskt europeiskt feodalsamhälle, med kungafamilj, adel, slavar och allt som kommer med detta. Människoländerna bråkar över mer eller mindre varje liten grej. Så frågan blir då: ”Vad händer när dessa världar kolliderar?”

Enligt din blogg är trilogin planerad att vara färdig 2020. Vad ser du framför dig efter det?

Jag vill göra allt, men realistiskt sett har jag två konkreta planer (utan inbördes ordning). Det första är att ge ut historien om vad som hände i Revanianda-världen 1000 år före händelserna i Ensamhetens Hav, eftersom de händelserna har både ett intressant värde som fristående händelser, men även eftersom de knyter ihop många lösa trådar som vid läsning av Revanianda-trilogin kan kännas oförklarade. Just nu håller jag på att utforska världen genom en rollspelskampanj. Ifall jag gillar det formatet, blir det eventuellt att jag utformar den historien som ett rollspelsäventyr istället för traditionell bok. Den andra planen är mycket diffusare och fortfarande i ett tidigt idéstadium, men det är att skriva en historia som inkorporerar aspekter av mitt fysikjobb om klimatfrågan. Jag tänker uppenbarligen mycket på det eftersom det är ett av mina jobb, så det hade varit kul att kunna strukturera mina tankar på något sätt.

Christoffer Pichler

Vad gör du för att bibehålla en stadig takt genom de olika stadierna i skrivprocessen?

Att bibehålla skrivtakten är en utmaning för alla som skriver, och jag använder ett par motiverande metoder. Jag ser till att skriva varje gång det kliar för mycket i fingrarna för att jag har tänkt på en scen för länge, för då har man den lägsta tröskeln för att börja skriva. Utöver dessa ovanliga stunder, använder jag mig mycket av min korrekturläsare, kollega och vän Joakim Jönsson. Vi diskuterar alternativa händelseförlopp, hittar twister på traditionella element, diskuterar vad som ska skrivas ut och vad läsarna får lista ut själva, och detta triggar oftast den första känslan. När Joakim är bortrest (och resten av min släkt och vänner har flytt från mitt konstanta boksnack), så gäller det bara att sätta sig ner och jobba enligt något schema. Jag tvingar mig aldrig att skriva för mycket på det sättet, men kanske två timmar varje helg, bara för att göra framsteg och hålla historien i tankarna för att möjliggöra att jag börjar bli för besatt av historien igen och jag får den första känslan. Allt kommer tillbaka till att försöka skapa en besatthet och sedan kontrollera den utan att må dåligt själv.

På din hemsida fastnade jag för ett citat som du myntat. "Allt kan lösas med programmering". Jag misstänker att det finns ett djup bakom ett sådant storslaget påstående. Kan du utveckla vad du menar med det.

Det första du måste veta om mig är att jag är lat. Lat och ambitiös, men mer om det senare. Ifall jag får ett problem, försöker jag lösa det genom att skapa ett program. Ett exempel jag brukar använda är att när jag var student ägde jag inte en ugnstermometer och ville tillaga en stek för en middag. Alla recept visade endast tiden i ugnen som ”tills innertemperaturen är 72 grader”. Pengar växer inte på träd när man är student, så jag förberedde steken, tog alla mått på ugnen och steken, och ställde sedan in den i ugnen på 150 grader. Direkt sätter jag mig vid datorn och skapar en tvådimensionell värmetransportsimulering där yttersta lagret av luft behöll 150 grader, även när värme rörde sig mot mitten. Det är spännande att man kan hitta alla värmeledningskoefficienter för olika delar av köttbitar online. Till slut kom simuleringen fram till att det skulle ta 2 timmar på 150 grader att få mitten av steken att bli 72 grader, och det hade gått precis 2 timmar att skapa programmet, så jag tog ut steken och var nöjd. Detta är min variant av att vara lat.

Vilka delar av skrivprocessen tycker du är jobbigast och hur har du programmerat dig själv för att klara av motgångarna?

Bristande tid är den största utmaningen för mig när det kommer att skriva. Tyvärr är jag inte lika fantastisk som en dator, så jag kan inte bara slänga ihop ett program som ser till att en underprocess ”Skriv-En-Bok” går igång varje gång hjärnan har några minuter ledigt. Det hade varit häftigt att kunna göra... Men tills det är fysiskt möjligt, handlar det bara om att skriva in saker i sin kalender och hitta tillräckligt stora utrymmen där man kan sitta ner i ett par timmar och bara skriva.

Den näst största motgången är att när man använder metoden ovan, börjar skrivandet kännas som ett måste och ett jobb. Nu råkar ju författande vara ett av mina jobb, men det gäller att se till att det inte känns så. Det löser jag oftast genom att ibland när jag har ledig tid och borde skriva, programmerar jag istället. Har bland annat börjat jobba på datorspelare som spelar ett populärt ”social deduction game” mot varandra, och så lär dem sig och utvecklas efter varje match. Då kan jag vid nästa lediga stund sätta mig ner och skriva, och känna att jag verkligen vill skriva och att jag inte måste, för jag valde skrivandet över programmeringen.

Vilka metoder har du använt för att försöka nå ut med dina böcker?

Min primära metod går ut på att resa runt och visa upp mina böcker personligen. Det ger mig en chans att förklara nyanserna som skiljer min bok från många andra fantastiska alternativ. Nu på mitt andra år, får jag sedan träffa samma personer igen, fast efter de har läst Ensamhetens Hav, och då kan jag diskutera med dem vad de tyckte och tänkte om idéerna som jag diskuterar i texten. Jag har fått höra olika perspektiv på samma karaktär och jag lär mig mycket av detta. Nu känns det som jag bara skriver och träffar folk för min egen skull, men jag gillar det verkligen. Läsaren får uppenbarligen också en underhållande berättelse med historiska paralleller, så alla vinner.

Utöver att prata med människor, är det svårt att nå ut till en bred publik. Vi är en del författare som samarbetar för att få en starkare röst tillsammans, eftersom det finns många hinder för små förlag och unga författare att komma fram. Men även om det finns hinder, stoppar det inte mig från att försöka. Jag har några idéer på gång, och vi får se vad det blir av dem.

När jag har läst klart Revanianda-trilogin, vad borde jag läsa då om du får bestämma?

Om du inte har satt dig in i den underbara Dragonlance-världen, så bör du göra det nu. Första boken (Dragons of Autumn Twilight) är lite seg i början, men så är alla första böcker som försöker bygga upp en helt ny komplex värld. Därefter finns det så många trilogi-serier i samma värld, så man kan välja de teman man själv tycker är intressanta.

Annars gillar jag väldigt mycket det smarta magi-systemet som används i Eragon-böckerna, eftersom det på ett sätt skulle kunna vara verkligt (om verkligheten bara var lite annorlunda). Att använda magi kräver fysisk energi, likt att du använder en muskel. Det finns även ett par intressanta perspektivkonflikter.

Utöver dessa stora böcker, rekommenderar jag att du ger svenska författare som ännu inte har slagit igenom en chans. Det finns så många olika nyanser av fantasy och sci-fi från författare som väldigt få har hört talas om. Läs på baksidor och hitta den subgenre som passar just dig. Jag tycker många av mina svenska kollegor gör jättespännande historier. Det finns en bra samlingsplattform för fantasyböcker från nystartade författare som heter Fantastikbokklubben.

   

Vill ni veta mer om Christoffer Pichler kan ni gå in på hans hemsida  och Revanianda-trilogin kan ni köpa via Bokus.


Marcus Olausson - Gästinlägg0

22 september 2018

Veckans blogginlägg är skrivet av Marcus Olausson. Han har gett ut ett dussintal noveller, driver projektet fantastikhjälpen och podden Ordbyting, men är kanske mest känd för sin highfantasyserie Serahema Saporium. I det här inlägget skriver Marcus om hur han fann skrivandet och hur hans författarresa har sett ut.

Marcus Olausson
 

Jag skriver i första hand med upptäcktsresandens ögon

Jag är en mångsysslare. Att jag skulle bli författare var inte självklart och jag har inte skrivit eller drömt om det yrkesvalet sedan jag första gången höll i en penna. Däremot har jag alltid älskat verklighetsflykten, vare sig det har rört sig om lek i uppväxtens skogar, konst, musik, spel eller litteratur. Att kliva in i en annan verklighet och verkligen vara där. Befinna mig mitt i det kreativa flödet och förundras. Att jag hade talang för det tror jag att andra upptäckte innan jag själv gjorde det. Jag ville bara se mig om likt en upptäcktsresande. Om andra hade behållning av det jag producerade var sekundärt. På sätt och vis är det så fortfarande. Jag skriver i första hand med upptäcktsresandens ögon, men parallellt har även ett behov av att underhålla och beröra växt sig fram. Jag vill bjuda in andra till mina världar, dela med mig av både äventyr, hemskheter och sällsamma ting. Mina världar speglar både mig själv och min omvärld. Tillåter mig att handskas med samhällsfrågor, sorg och moraliska dilemman, men låter mig även utforska det mörker jag alltid har burit med mig. Se det utifrån, angripa det men kanske också förstå det och lära mig att älska det. Skrivande som självterapi. Världsbyggandet har alltid pågått där i bakgrunden i mitt huvud.

Lärarnas uppmuntran fick mig att inse att jag hade talang

För mig kom konsten först. Att med en krita eller penna, senare pensel, försöka fånga de där glimtarna av andra världar. Ett rum var aldrig intressant förrän jag placerade ett troll i ett hörn. En skogstjärn blev genast mer spännande om man kunde skönja en varelse under ytan. Kanske det är därför jag ofta får höra att mina böcker är som att se på en film. Att de är visuella. Åtminstone hoppas jag det. Även musiken kom tidigt, någon gång på mellanstadiet då jag plockade upp min mammas gitarr. Upptäckte att toner kunde frammana känslor och faktiskt måla upp inre bilder även de. Den akustiska gitarren ersattes av elgitarr och hårdrock (en genre som omfamnar fantastik). Skrivandet var mer kopplat till övningar i skolan men lärarnas uppmuntran fick mig att inse att jag hade talang. Hemma däremot skrev jag inte alls. Jag bara målade och plinkade på min gitarr, varje dag. Tills plötsligt en dag i äldre tonåren då en idé började ta form. När jag såg ett mönster i drömmar och tankar jag haft och pusselbitar började falla på plats. Så en dag satte jag mig ner och skrev.

Serahema Saporium

Min bokserie Serahema Saporium är uppbyggd som en traditionell fantasyserie i tre delar och är en hyllning till den klassiska hjältens resa. Men jag ville göra något annorlunda och föra in mörkare och vuxnare element. Kanske då jag själv hade en hel del kärleksbekymmer under de första åren då bokserien växte fram (och det är bra många år sedan nu, typ 20). Min hjälte Elderim är i tjugoårsåldern istället för tonåring. På grund av en speciell uppväxt är han i viss mån fortfarande mentalt som en tonåring men han tvingas växa under bokseriens gång. Och han fattar felaktiga beslut precis som vi vanliga människor gör. Han är ofta rätt misslyckad men samtidigt får han inte enbart misslyckas. Då tröttnar läsaren. Men det finns ett mörker hos Elderim som gör hans väg svårare. En självdestruktiv sida som även speglar de besvär jag själv har med depression. Jag utgick från ett synopsis i 3 delar, en för varje bok. Själva berättelsen växte fram ur mötet mellan karaktärerna. När jag kommit rätt långt, kanske så långt som till tredje boken insåg jag att det var en korvfest och att de kvinnliga karaktärerna fått stå åt sidan. Jag bytte kön på en karaktär och skrev om Belmonne som kvinna och plötsligt blev det en av mina (och övriga läsares) favoritkaraktärer. Hon bildar kontrast mot den svårmodige Elderim. Sedan dess har jag lagt till ytterligare en kvinnlig karaktär och fördjupat de som fanns sedan tidigare och det ger berättelsen en helt annan dynamik. Nu är det nästan roligast att skriva ur kvinnornas perspektiv.
 

För mig är att skriva som att se på en film

Men hur skriver man då så att läsaren sugs in i berättelsen? För mig har det alltid främst handlat om karaktärerna. Jag måste känna, se, höra och smaka det som de gör. Krypa in under huden på dem och verkligen vara där de är när jag skriver. Hitta något att bottna i. En miljöbeskrivning är inte intressant förrän jag placerar någon eller något i den. Då bjuder jag även in läsaren på köpet. Väcker nyfikenhet. För mig är att skriva som att se på en film, fast med den skillnaden att filmen rör sig väldigt långsamt framåt. Jag spolar tillbaka och tittar på scenen igen, om och om igen. Provar att ändra på saker. Och ju fler svagheter en karaktär har desto bättre. Det är helt enkelt lättare att identifiera sig med människor med brister. 
 
Jag läser mycket och utmanar mig själv emellanåt med sådant som faller utanför fantastiken. Ofta just med syftet att lära mig mer om skrivkonsten. Och jag analyserar språkbruk, intrigbyggande och gestaltning hos de författare jag gillar. Ser hur de formar handling och meningar och bygger upp en melodi i språket. Inte alls olikt hur man skriver musik. En menings längd. Påverkar tempot. Flödet. Blir en scen mer spännande av korta meningar eller långa? Som författare är jag både kompositören som skriver noterna och dirigenten som tolkar musiken. 
 

"Ett imponerande världsbygge"

Jag får ofta beröm för mitt världsbyggande och nu på nyutgåvan har jag till och med fått en blurb av självaste Erik Granström. Den fina blurben lyder "Ett imponerande världsbygge", vilket känns som att få en guldmedalj i världsdesign. Så vad är då hemligheten bakom bra världsbyggande? Mitt svar är att världen ska fungera enligt sin egen interna logik. Ett bra världsbygge tar inte över utan skapar ett ramverk där jag kan släppa loss mina karaktärer och se vad som händer. För Serahemas del har jag velat skapa en värld som känns trovärdig. Visst innehåller den sin beskärda del av magi, drakar och gudar, men för att läsaren ska godta allt det där är det snarare de små detaljerna som avgör. Vad kostar en natt på värdshuset? Hur lång tid tar det att förflytta sig sträckan X och har då skorna slitits ut? Och framför allt är det genom att göra karaktärerna realistiska och jordnära som även världen de lever i känns riktig. Jag utgick från kartan, som till en början var relativt tom, och skapade sedan magisystem, religioner och länder. Etablerade konflikter, hinder och förutsättningar. Geografin kan vara ett hinder när karaktärerna ska förflytta sig och därför är det viktigt att etablera regler för hur man kan förflytta sig och vilka avstånd det rör sig om. Hur långt kan man ta sig till häst på en dag? Hur får hästen mat? Finns det flygfarkoster? Till syvende och sist handlar mycket om logistik. Och att aldrig själv bli så imponerad av sitt världsbygge att man glömmer att berätta en intressant berättelse.

Lyxig nyutgåva

När nu Serahemaböckerna har bytt förlag och släpps i lyxig nyutgåva tog vi beslutet att vara djärva i redigeringen och göra om böckerna där så krävdes. Och det har gjort en enorm skillnad. Jag har lärt mig mycket under de fyra åren sedan debuten. En kunskapens väg som har gått i kringelkrokar genom framförallt novellskrivande och tävlingar där kontakt med nya redaktörer har slipat mitt skrivande. Men jag har även lärt känna andra författare och tagit till mig så mycket kunskap jag kan av de som har mer erfarenhet. Jag har fördjupat mig i skrivhandböcker, lyssnat på författar- och förlagspoddar och jag har läst med en kritisk blick som jag kanske i viss mån saknade innan min egen debut. 
Här vill jag ur mängden lyfta fram två skrivhandböcker som hjälpte mig extra mycket under redigeringen av "När gudar dör". Först och främst boken ”Self-editing for fiction writers” av Renni Brown och Dave King. Den är relativt tunn men sprängfylld av bra, handfasta råd om hur du förädlar din text. En bok att läsa om och om igen. Nästa tips är en bok som endast riktar in sig på dialog. ”How to write dazzling dialogue: The fastest way to improve any manuscript” av James Scott Bell. Den känns visserligen rätt amerikansk i sina (emellanåt mossiga) exempel som ofta tagits ur äldre amerikanska klassiker, men råden är universella och hjälpte mig att banta ner mina dialoger. För en dialog bör inte nödvändigtvis efterlikna verkligt tal.
 
I nyutgåvan "När gudar dör" är berättelsen sig visserligen lik, men skavanker har skalats bort. Jag tycker själv att min oslipade diamant har putsats upp till en gnistrande ädelsten. Kapitel har kastats om, långa infodumpar strukits eller kortats ner och en del bonusmaterial har tillkommit för att fördjupa framför allt Belmonne och Eleanor. Dialoger har skurits ner och blivit mer kärnfulla. Det är färre berättande monologer. Det är med andra ord en helt annan läsupplevelse. Har du läst de gamla böckerna måste du inte läsa de nya, men om du gillade de gamla kommer du att älska de nya versionerna. Att min nya förläggare dessutom är formgivare har lett till att de uppdaterade omslagen är kanonsnygga. Vi tog fram alla tre samtidigt för att visa att vi har en utgivningsplan och att omslagen är enhetliga. På Bok & Bibliotek den 28:e september släpper vi "När gudar dör", den första boken av tre i serien i Serahema Saporium. En nyutgåva där min ambition varit att sätta en ny standard för svensk fantasy. Vi får se hur långt jag når men med Catoblepas hjälp känns allt möjligt. Och redan nästa år kan ni läsa fortsättningen – "Vingar av rök". Framtiden är full av äventyr.
 
Serahema - När Gudar Dör
Vill ni veta mer om Marcus Olausson kan ni gå in på hans hemsida och nyutgåvan av Serahemaböckerna går att beställa på adlibris
  

Eva Holmquist - Författarintervju0

10 augusti 2018

Jag hade nöjet att lära känna Eva Holmquist i våras på Swecon då vi deltog i samma paneldebatt. Hon är nu aktuell med bokserien Gallus som handlar om Matilda som råkar drömförflytta sig till en värld där människor lever som slavar åt det bevingade folket Gallus.

Eva Holmquist

Du har varit aktiv som fantastikförfattare sedan 2012 har under den tiden skrivit ett dussintal romaner och noveller. Berätta om din författarresa.

Egentligen började den redan som barn, eftersom så länge jag kan minnas har jag hittat på berättelser och berättat dem för kompisar och familjen. Så fort jag kunde skriva några ord började jag skriva på vad jag kallade för en bok. Tittar jag på den idag så består den enbart av de ord som jag då lärt mig skriva… ;-) Efter det har jag alltid skrivit, men det mesta blev aldrig klart. Det var först runt 2003 som jag insåg att om jag någonsin skulle bli författare var jag tvungen att slutföra mina berättelser. Jag började då skriva mer regelbundet. Min första bok som var en hästbok blev utgiven på ett miniförlag 2006. Ganska snart insåg jag att de genrer jag brann för var fantasy och science fiction. ”Kedjor känns bara när du rör dig” var ett manus som jag jobbade med under lång tid. Jag hade hjälp av både testläsare och en lektör som var helt övertygad om att manuset skulle bli utgivet. Det valsade runt i olika versioner hos olika förlag, men det var ingen som nappade. Samtidigt så var de som läst den stormförtjusta. När jag insåg att för ett större förlag var marknaden alldeles för liten för en science fiction ungdomsbok bestämde jag mig slutligen för att ge ut den själv och anlita proffs för att göra de delar som jag själv inte kan som exempelvis layout och omslag. Efter det har jag regelbundet gett ut böcker på Ordspira förlag. Noveller är också utgivna på andra förlag, dels i antologier och dels som e-noveller. Numera skriver jag också fackböcker. Min bok om praktisk mjukvarutestning kom ut på förlaget Studentlitteratur i januari i år.

Du är på väg att avsluta din ungdomstrilogi – Gallus. Vad handlar serien om och när kan läsare köpa den tredje och sista delen?

Den handlar om Matilda som råkar drömförflytta sig till det främmande riket Gallus. Där lever många olika varelser som har svårt att förstå varandra. Konflikterna ökar och Matilda måste samarbeta med kapten Fidesko i Gallus Flygvapen och rövarpojken Sticke för att få fred i riket. Det är en fantasytrilogi som handlar om vikten av att se förbi sina förutfattade meningar för att lösa konflikter.

Den tredje och avslutande delen, Ur askan av Gallus, kommer som e-bok 1 september och som tryckt bok 1 november. 

Hur fick du idén till serien och på vilket sätt skulle du säga att Gallusserien skiljer sig från andra fantasyböcker?

Jag var iväg på O-ringen i Hälsingland och hade bestämt mig för att nästa projekt skulle bli en fantasybok. Samtidigt var jag trött på mycket high fantasy som jag just då läst som kändes som Tolkienkopior. Jag ville därför inte ha en medeltidsvärld, varelserna från Tolkiens värld eller en tydlig uppdelning mellan ont och gott. Där i solskenet kom inspiration från tuppen som en väninna hade, orienteringstävlingarna jag deltog, min historie-/samhällskunskapslärare som pratade om hur alla parter i en konflikt har sitt perspektiv och tankarna om att tidsresor skulle vara lättare om man enbart förflyttade medvetandet. Allt det smälte samman till trilogin om Gallus.

Det finns så hemskt mycket olika typer av fantasy, vilket gör det svårt att säga på vilket sätt den är olik för det beror på vilken typ av fantasy du jämför med… ;-)

Några saker: Den utspelar sig i nutid även om parallellvärlden inte har den teknik som vi har. Magin är inte särskilt tongivande utan det är främst frågan om möjlighet att förflytta sig. Det finns inget tydligt ont eller gott. Varelserna är annorlunda än i andra böcker. Fokus ligger på vänskap och samarbete. Den riktar sig från 12 år, men handlar ändå om frågor som krig, historiekunskap och konflikter.

Ur Askan av Gallus

Vad har du för mål med ditt författarskap?

Jag vill kunna nå läsare med mina böcker och på något litet sätt bidra till att världen blir en bättre plats med större tolerans och rättvisa.

Om du fick välja en person som skulle läsa din bok, vem skulle det vara och varför just den?

Mitt yngre jag… ;-) De flesta böcker jag skriver är ungdomsböcker så de är böcker som jag hade älskat i den åldern. Min idealläsare är med andra ord någon som är lika nyfiken och fantasifull som jag själv är. Någon som funderar över hur allt hänger ihop och hur vi kan förstå varandra. Det har i praktiken visat sig att idealläsaren finns i väldigt många olika åldrar, från 9 till 90 år. Därför brukar jag säga att åldersklassen på mina böcker snarare är en riktlinje för när man kan börja läsa och uppskatta boken. 

När jag har läst klart Gallusserien, vad borde jag läsa då om du får bestämma?

Då ska du läsa Förlora för att vinna som är ett rymdäventyr med fantasykänsla. Lupina Ojala skrev följande om boken på Goodreads: ”Förlora för att vinna är en spännande ungdomsroman med full fart från första sidan. Invävt i äventyret finns frågor som är högst aktuella i dag som demokrati, korruption och kulturkrockar. Vänskap och kärlek är viktiga ingredienser och huvudtemat är att våga kämpa för det som känns rätt. Jag återvänder gärna till den fantasifulla planeten Vailao.”

Mer information om Eva kan ni hitta via hennes förlag Ordspira och just nu kan ni köpa hennes böcker till rabatterat pris via Adlibris sommarkampanj