JL Fantasy

Den djupare meningen med Fantasy0

03 november 2021

I detta inlägg tar jag mig an den kanske djupaste frågan som jag hittills berört på bloggen. Vilken plats har fantasy i vårt kollektiva medvetande och vad är egentligen meningen med fantasy?

Den djupare meningen med fantasy

Förra veckan lyssnade jag på ett samtal mellan David Fuller och Damien Walter. Samtalet handlade om Dune-serien och om sci fi-genrens djupare mening. Walter menade att sci fi-genren är en symbol för mänsklighetens utåtriktade och framåtsyftande medvetande. Genren speglar den bild vårt samhälle har av framtiden - huruvida den är på väg att bli utopisk eller dystopisk. Om det skrivs mycket dystopier kan det med andra ord vara ett tecken på att något är fel, i en kollektiv bemärkelse, i vår egen samtid. Han menade vidare att genren även speglar mänsklighetens ständiga kamp mot dess närmiljö, mot den teknologiska utvecklingen och mot tidens påverkan. Den ställer frågor om vad miljön och tekniken gör med oss och vad det betyder att vara människa när omgivningen förändras.

En fråga som slog mig var: om detta är meningen bakom sci-fi, vad är då den djupare meningen bakom fantasy? Vilken roll har fantasy som genre för oss? 

Jag tror inte att jag kan ge ett lika djupgående svar på frågan som Walter, men detta är mina tankar.

Sigurd slaying Fafnir

Sigurt Fafnesbane dräper draken Fafner (Från ca år 1000)

  

Fantasy är en sekulär ersättning av den religiösa myten

Vad är fantasy? Det vanligaste svaret man brukar få är att fantasy är en genre som innehåller magi, andra övernaturliga ting och som ofta utspelas i helt fiktiva världar. Detta till skillnad från sci-fi, och så gott som alla andra genrer, som oftast tar avstamp i vår egen historia och som utspelar sig i en framtida värld som skulle kunna vara vår. Denna inramande beskrivning av fantasy är förvisso helt rätt, men den berör inte vilka typer av frågor som genren vanligtvis ställer och den tydliggör inte heller att fantasy som en genre är mer än bara dess inramning. 

På grund av att genren har möjligheten att visa övernaturliga ting blir fantasy ofta en genre som kretsar kring myter. Berättelser som vi ofta inte helt kan greppa, då det inte helt och hållet vilar på rationalitet, men som betyder något för oss på ett djupare plan, ungefär som religioner. Religiösa myter har dock en stor del av västvärldens befolkning lämnat bakom sig, på gott och ont. I och med att fantasygenren och religion rör sig inom liknande ramar fyller den också till viss del det gud-formade vakuum som sekulariseringen av vårt samhälle har skapat för många.

Fantasy berör därför som en genre både omedvetet och medvetet religiösa teman oftare än andra genrer. Detta tar sig uttryck genom att bland annat måla upp det goda och det onda, det ljusa och det mörka, de strukturfrämjande och de kaosartade krafterna. Men även genom att brottas med frågan om vad det egentligen innebär att vara en god moralisk människa. Precis som religioner gör. Hur överkommer vi våra skuggsidor och blir den bästa versionen av oss själva? Hur lever vi meningsfulla liv där vi tar ansvar för oss själva och för vår värld? Vad är godhet och vad är ondska? Fantasy är en genre som ställer stora frågor. I förlängningen ställer den därför också stora krav på författare och deras förmåga att förmedla komplexa bilder och frågor på ett tillgängligt och engagerande vis.

Beowulf dör efter att ha besegrat draken

Beowulf dör efter att ha besegrat draken (Från ca år 700). Målning av John Henry Frederick Bacon

  

Fantasy vänder sig inåt med hjälp av sina övernaturliga ramar

Fantasy blickar inåt och tillbaka på vårt förflutna, även om det ofta är i en fiktiv sekundärvärld snarare än i en verklig historisk form. Den ger oss också i bästa fall en bild av vad vi gjort fel och vad vi kan göra annorlunda för att vara mer moraliska. Den belyser, med hjälp av vidsynta miljöbeskrivningar, udda kulturer och magiska krafter, vad en människa är och kan vara - även om dess omgivning är uppseendeväckande eller rubbad. 

Genren ställer ofta omgivningen på sin spets och gör med magins hjälp en människa till en protagonist som kan förändra hela världen. Fantasy har därmed i grunden ett positivt budskap för hela mänskligheten, men också för varje given individ. För även en liten hobbit eller en vanlig bondpojke kan göra skillnad. Fantasy visar att det finns en önskan djupt inom varje människa - ett hopp om att varje individ ska kunna utvecklas och förvandlas till det bästa han eller hon kan vara. Den säger att kraften finns där inom oss, redo att slunga oss framåt mot det som behöver göras för att världen ska bli bättre. Ingen annan genre visar så tydligt resan från vad det är att vara ung till vad det är att bli vuxen. 

Genren belyser även att människor ständigt letar efter hjältar som kliver fram och gör det som behöver göras. Att vi ser upp till människor som tar steget från att enbart glida med till att ta ansvar. Människor som vågar göra skillnad även när vägen framåt inte alltid är tydlig.

Jag vill också sträcka mig så långt att säga att ingen annan genre har i sin natur överlag en så positiv syn på världen och på vad det innebär att vara människa. (Joe Abercrombie, Mark Lawrence och Robert E. Howard skulle dock kanske inte hålla med om detta). Vi kan alla bli hjältar som rider ut och gör världen till en bättre plats - vad kan vara ett mer positivt budskap än det?

Tiamat

Marduk slåss mot draken Tiamat (Från Babylonien ca 1800 f.kr.)



Dune - Recension0

10 oktober 2021

Biofilmen jag sett fram emot under hela pandemin. Dune. Men lever den upp till förväntningarna och kommer den få en uppföljare?

Dune poster

Förväntningar

Science fiction-boken Arrakis - ökenplaneten, släpptes 1965 av den amerikanska författaren Frank Herbert och vann både Hugopriset och Nebulapriset. Boken hann få fem uppföljare innan Herbert gick bort, och Dune-serien anses idag vara en av de främsta science fiction-serier som skrivits. Den har filmatiserats flera gånger genom åren, både till filmer och serier, men ingen av dessa har slagit igenom och blivit succéer för den vidare allmänheten. Bland annat gjorde David Lynch ett försök 1984, men blev så arg när han såg filmbolagets klippta version av filmen att han bad om att få sitt namn borttaget från eftertexterna. Nu ställs hoppet till Legendary Pictures och den fransk-kanadensiska regissören Denis Villeneuve (Blade Runner 2049, Arrival, Sicaro) att göra en ny version, en duologi, av boken Arrakis.

I och med att Dune varit med i science fiction-kretsars medvetande i olika former i nästan 60 år är det intressant att reflektera över hur olika allas förväntningar inför filmen och upplevelse av filmen skiljde sig åt. Bara i den grupp jag gick och såg filmen med var vi fem personer, alla med olika ingångar och förkunskap om filmen och serien i stort. Detta gjorde att våra tolkningar av den skiljde sig något åt, särskilt kring karaktärerna, intrigerna, och förståelsen kring varför man använde de vapen och teknologier man gjorde i filmen. Även om filmen är två timmar och trettiofem minuter lång så är det dock mycket som inte förklaras på djupet för tittarna. Man får en del grundfakta och sedan får man bygga på med egna tolkningar av vad detta betyder. Trots detta älskade alla fem filmen och vi såg alla fram emot den avslutande del två. Det om något säger en hel del om styrkan i Villeneuves film.

Dune series

Handling

Serien utspelar sig i ett framtida universum där varje planet styrs av en adelsätt och universum självt styrs av en kalkylerande kejsare som manövrerar adelsfamiljerna mot varandra för att kunna bibehålla makten. Tänkande maskiner är strängt förbjudna, lika så användande av atom-baserade vapen mot människor, energisköldar gör vanliga projektilvapen värdelösa och rymdgillet har ett monopol på alla resor mellan planeter tack vare deras kontroll över den magiska kryddan Melange. Den mest värdefulla substansen i hela universum som endast finns på ökenplaneten Arrakis, som också kallas Dune. Genom att inta stora mängder av kryddan får rymdgillets navigatörer förvridna kroppar men också förmågan att förutse framtiden och därmed guida skeppen genom universum.

De olika adelshusen, kejsaren och gillet fungerar som en slags treenighet som balanserar makten i universum och håller ordning. I bakgrunden finns dock flera andra maktspelare, kanske särskilt Bene Gesserit-orden. Denna systerorden har också de, genom att äta kryddan, fått olika förmågor som hjälper dem att se och forma framtiden för att främja deras långtgående planer för mänskligheten.

När Dune börjar ser den ut att vara en klassisk hjältemytberättelse där den unge adelspojken Paul Atreides kämpar med och mot en av Bene Gesserits profetior som antyder att att han kan bli, The Kwisatz Haderach, en gudakung med makten att härska över universum och rädda mänskligheten från undergång. Men inledningsvis tycks detta vara väldigt avlägset. Fokus är istället på det faktum att kejsaren "belönat" Atreides med att ge dem kontroll över planeten Arrakis. Som tidigare styrts av deras ärkefiender, universums rikaste familj, Harkonens. Detta sätter igång en kedja av händelser som gör att profetian snart inte känns lika avlägsen.

Dune characters

Miljö och skådespeleri

Överlag är jag imponerad av filmen och dess miljöer, särskilt kulisserna nere på Arrakis tyckte jag hanterades mycket väl. En sak som jag dock reagerade mer på var de få inledande scenerna på Atreides hemplanet. Även om Caldean är grön och kuperad med dramatiska kustlinjer, kändes den mer livlös än Arrakis. Rummen är kala och bebyggelsen obefintlig. Planeten verkade mer vara en kuliss för att visa upp familjens rikedom än en verklig planet. Lite simpla detaljer som gardiner, blommor eller vanliga människor hade gjort mycket för att platsen inte skulle kännas som annat än ett vackert steg vidare till den mer dynamiska ökenplaneten.

Skådespeleriet är genomgående utmärkt. Stellan Skarsgård gör den bästa versionen hittills av den ondskefulla baron Harkonen och Rebecca Fergusson är väldigt trovärdig som Pauls komplicerade Benne Gesserit mamma Lady Jessica. Personligen har jag lite svårt för skådespelerskan Zendaya Coleman som spelar Chani. Flickan som visar sig i Pauls många visioner och drömmar om Arrakis. Hennes roll är dock väldigt liten i denna första film.

Jag har sett en del kritisera valet av Timothée Chalament som huvudkaraktären Paul Atreides men jag håller inte alls med. Jag tycker han bär upp denna klassiska antihjälte föredömligt. Ända sedan han spelade Hal i The King har jag älskat honom i rollen som den plågade och ovilliga men spektakulära hjälten. Särskilt scenerna med Jason Momoa (Aquaman, Game of Thrones), som Duncan Idaho, är väldigt trovärdiga och älskvärda. Det ska bli spännande att se hur Chalaments skådespeleri utvecklas i del två när han successivt behöver spela en mer trovärdig ledarroll och hur hans relation till Chani blir.

Dune Sandworm

Mottagande

Det är fortfarande lite tidigt att prata om hur filmen mottagits eftersom den ännu inte haft premiär i Kina och USA. Det är inte allt för långsökt att tro att debatten om filmen kommer att dra igång på allvar när amerikanska tyckare skärskådar dess många djupgående teman - t.ex. miljöproblem, mänsklig modifiering och kolonialism.

Filmen har överlag fått ett väldigt gott mottagande i Europa men en kritik som jag sett riktats mot den är att den anspelar på koloniala bilder av den vite mannen som kommer och blir sedd som en gudakung av den "muslimska" lokala befolkningen, the Fremen. Att över 80 arabiska termer används i bokserien (t.ex. burka, jihad, sharia och shaitan) gör inte debatten i endera riktning mindre infekterad. Kritiken mot de koloniala anspelningarna är förståelig om man gör en snabbanalys och inte tittar närmare dynamiken som fremen-folket har till deras påstådda frälsare. Vad Herbert gjort med sin serie är dock att problematisera och kritisera den här bilden, inte glorifiera den. Utan att gå in för mycket i handlingen i kommande böcker skiljer sig denna koloniala gudakung-bild åt avsevärt från tex George R.R. Martins version där "The Breaker of Chains" (Emilia Clarke) lyfts upp och bärs fram som en våg ovanpå svarta anonyma f.d. slavars händer. The fremen är dock inte en ignorant massa som ska bli civiliserade och utnyttjade av den vita mannen utan en egen kraftfull maktspelare vars kultur de vita huvudpersonerna respekterar och vill lära sig av. Inte ser ner på och approprierar delar av. Har man dock fått in den här bilden i sitt huvud kan det vara svårt att skaka bort den i denna första film för the fremen och karaktärerna där blir inte en stor del av berättelsen förrän i nästa film.

The Fremen

Sammantaget 

Jag älskade filmen av flera anledningar. Skådespeleriet, de episka proportionerna, djupgående teman och särskilt alla fantasykopplingar. Ibland känns det som att jag ser en fantasyberättelse snarare än en science fiction. 

  • Kryddan, som ger magiska krafter och som hela universums ekonomi kretsar kring.
  • Mystiska ordnar som arbetar för dolda agendor. 
  • Profetior som talar om den utvalde.
  • Vyer som inte domineras av rymdskepp utan av vidsträckta landskap.
  • Förbud mot tänkande robotar som gjort att människan tvingats förlita sig mer på att "utveckla mänskligheten".
  • Uppfinningen av Holtzman-effekten som bland annat kan skapa energisköldar som mer eller mindre stoppar alla former av projektiler. Detta gör att karaktärerna i stor utsträckning slåss med knivar och svärd istället för energivapen. 

Jag upplevde filmen som en blandning av Lord of The Rings, Star Wars och Game of Thrones. Vilket gör att Dune kan vara en av mina nya favoriter.

Filmen har redan nästan tjänat in sin budget på 165 miljoner dollar. Detta trots att den som sagt ännu inte har släppts i USA eller i Kina och att en del biografer ännu inte öppnats upp efter pandemin runt om i Europa. Att Villeneuve ska få göra en efterföljare känns därför i stort sett klart. Det enda som kan stoppa det är att debatten kring seriens kopplingar till kolonialism skulle få kulturkriget i USA att spåra ut ytterligare och att filmbolaget därför väljer att backa.

Jag kan inte se att särskilt mycket hade kunnat göras annorlunda i denna filmadaption av det mästerverk som är Frank Herberts Dune. Jag är redo för mer och ser fram emot den andra delen, även om det troligtvis kommer dröja några år på grund av pandemin. Jag hoppas den kommande filmen ska bli ännu mer lyckad än denna så att Villeneuve och filmbolaget Legendary Pictures väljer att filmatisera även de fem efterföljande böckerna i serien i någon form.

Betyg: 5/5


Skrivrädslor0

09 augusti 2021

I det här inlägget berättar jag om mina skrivrelaterade rädslor och hur jag resonerar för att överkomma dem.

Skrivrädslor
  

Under mina första år som aspirerande författare kände jag ett ständigt obehag kring mitt skrivande. Jag upplevde att jag var i konflikt med mig själv, med min familj och med mitt jobb. Jag försökte klämma ut varje skrivminut jag kunde ur dagen. Blev frustrerad när jag inte fick den tiden, frustrerad när något annat kom i vägen och allra mest frustrerad på mig själv för att jag ibland inte ville skriva när tiden väl fanns. Jag hängde upp mig för mycket på mina rädslor, samtidigt som jag inte riktigt visste vad de var och absolut inte hur jag skulle hantera dem.

Rädslor är något som både nya och etablerade författare brottas med. Vi kanske inte har samma rädslor, men alla kämpar vi med något. Mina rädslor är inte särskilt unika. Här är några av dem. Du känner säkert igen dem.

  • Jag skriver inte tillräckligt bra.
  • Jag och det jag skriver är inte tillräckligt intressant.
  • Jag kommer aldrig att bli tillräckligt bra.
  • Jag måste skriva mer än vad jag gör.
  • Jag kommer göra mig till åtlöje när jag väl blir färdig. 

Under åren har mina skrivrädslor kommit och gått, utvecklats och förändrats. När jag listade upp mina rädslor inför det här inlägget insåg jag att nästan alla bottnade i en och samma känsla. En känsla som jag alltid har burit på, redan när jag fick mina första bokidéer. Den var anledningen att jag sköt upp att börja skriva, i över 15 år.  

Än idag är samma känsla fortfarande källan till de flesta av de negativa tankar jag bär på. Den kommer i lite olika former men är i grund och botten en rädsla för att kvalitén på det jag skriver inte ska vara bra nog och i förlängningen, att jag inte ska vara bra nog. Jag är rädd att jag inte ska kunna skapa det jag vill att berättelsen ska vara, det jag känner att den kan vara, det jag känner att den behöver vara för att detta ska ha en chans att bli mer än bara en hobby.

  
Fear
  

Allting som är nytt är ett steg in i det okända. Vi skriver det som dyker upp i våra huvuden. Vilket kan bli en känslomässig utmaning när vi inte lyckas forma tankarna till sammanhängande ord. Plötsligt börjar vi tvivla på vår egen förmåga. Detta tvivlande kan sedan ta många olika former. Nedan beskriver jag några sätt på hur jag försöker bemöta min rädsla för att inte räcka till.

 

Valka ditt sinne

Om du tillåter dig själv att ge upp för att du inte är tillräckligt bra, för att du inte kan tillräckligt mycket, för att du inte tränat tillräckligt. Då kommer du fastna vid första bästa motstånd och aldrig åstadkomma någonting i livet. Man kan inte vara ”perfekt” innan man ens försökt att vara. Valka ditt sinne. 

Mina bokidéer kommer förmodligen aldrig bli lika bra på papper som jag upplever att de är i mitt huvud. Det krävs mod för att våga skapa något och visa det för världen. Det är lättare att inte försöka. Att drömma, men inte leverera. Men bättre en ofullständig berättelse i text än ett perfekt mästerverk i drömmen. 

The impediment to action advances action. What stands in the way becomes the way - Marcus Aurelius 

  

Skriv, skriv, skriv och skriv

Hur blir man bättre på något? Man bara gör det. Man sätter sig ner vid sitt skrivbord och skriver. Man sitter inte och väntar i 15 år som jag gjorde. Väntar på den där dagen då man plötsligt ”mognat” till den grad att man helt plötsligt kan uttrycka de där idéerna man har inom sig.

Man måste överkomma det som Steven Pressfield kallar för resistance.  Det där motståndet, med tusen olika ansikten, som hela tiden uppenbarar sig och gör att man inte sätter sig ner vid sitt skrivbord och skriver.

Det bästa ordet jag stött på som sammanfattar det här är att man behöver mer assiduity, eller assiduousness. En hopslagning av orden ass och duity. Man behöver flit, pliktkänslan att fortsätta tvinga sig själv att sätta sig ner på röven framför skrivbordet, trots att man inte känner för det.

Nothing will work unless you do – Maya Angelou 

  

Skapa en prioriteringslista

När man funderar på om man skulle kunna göra mer måste man ha i åtanke att man alltid kan jobba lite hårdare. Alltid sova lite mindre, studera lite mer, umgås lite mindre med sina vänner och med sin familj.

Men att göra det kommer också med ett pris. Det priset kan vara olika för olika personer. I mitt fall har det främst inneburit att jag inte varit lika närvarande för min familj. Det gäller att hitta en balans som fungerar för dig. Om du inte kan reda ut detta kommer du alltid vara i konflikt med dig själv. Vad och hur mycket är du villig att offra för att bli bättre?

If you want better results, then forget about setting goals. Focus on your system instead – James Clear  

  

Jämför med dig själv, inte med någon annan

Jag är inte stolt över att säga det, men ibland kan jag bli lite modfälld när jag ser en annan svensk fantasyförfattare ge ut ytterligare en ny bok. Samtidigt som jag själv harvar på och inte tycks kunna bli färdig ens med min första.

I stunder som dessa påminner jag mig själv om att de inte lever mitt liv. De har inte haft samma uppväxt, samma intressen och absolut inte samma fallenhet (eller brist därpå) för skrivande. Det är inte meningsfullt att jämföra sig själv med andra. Det kommer alltid finnas massor av författare där ute som är bättre än du.

Bättre är att jämföra dig med dig själv. Med den du var igår. Det kan vara svårt att se sin egen utveckling i stunden, särskilt när man tittar ut och jämför sig med andra författare. Men om du sätter dig ner och tittar tillbaka på texter som du skrivit för flera år sedan tror jag att du kan se skillnad. Och om du inte kan se någon förbättring, fundera då på, vad du kan göra annorlunda för att utmana dig själv?

We often dismiss small changes because they don't seem to matter much in the moment - James Clear 

  

Lägg inte energi på sådant du inte kan påverka

Kom ihåg att det du skriver inte är för alla. Tänk vad hemskt det vore så, att alla gillade samma saker. Tänk vad enkelspårigt och dystopiskt livet skulle vara.

Vad gör man åt dem som skrattar åt det man försöker göra? De som inte ser allt slit du lagt ner. De som kommer med kommentarer som svider lite extra hårt.

Lyssna på det de säger, se om det finns något du kan lära dig av det och strunta i resten. Ta det inte personligt. Kom ihåg att du inte skriver för alla. Lägg inte energi på sådant du inte kan påverka. Oavsett hur bra du skriver så kommer det alltid finnas de som inte gillar det du skriver.

The more we value things outside our control the less control we have - Epicurus

  

Perfektion finns endast i nuet

Ett ofullständigt men färdigställt verk bättre än ett perfekt luftslott i drömmarna.

Perfektion finns endast i nuet. Varje stund är ny, därför är perfektion aldrig permanent. För att bättre kunna se den borde vi därför sträva efter uppmärksamhet, snarare än perfektion.

We do not need to be perfect to make progress - Chriss Voss

  

Se det positiva

Slutligen tänker jag också att denna oro över att inte göra tillräckligt, över att inte vara bra nog, att man inte utvecklas tillräckligt fort. Den oron behöver inte enbart vara negativ. Oron kan vara en drivkraft. Få en att fortsätta vilja utvecklas. Det kan hålla en alert och fokuserad på ens mål och ens rutiner. 

Kanske är det bra att inte bli helt nöjd. Om man blir för nöjd försvinner friktionen. Kanske är det bra att hela tiden ligga precis bortom det som känns bekvämt. Att våga utmana sig själv så att man inte blir tråkig och förutsägbar.

Kanske är mina rädslor mina bästa vänner. Bara jag lär mig att leva med dem.

For the artist to attach himself to his work, or identify himself with it, is suicidal. An artist should be able not only to spit on his predecessor’s art, or on all works of art, but on his own too – Henry Miller    

-------

Vilka är dina rädslor?


Betyg i recensioner0

22 juli 2021

Under åren har jag hamnat i flera diskussioner om varför jag gett ett visst betyg till en given bok. I detta inlägg vill jag berätta om varför jag tycker att det är bättre att ha med betyg i sina recensioner än att inte ha det. Men även hur jag resonerar när jag sätter mina betyg och varför de flesta böcker inte får mer än en etta eller en tvåa i betyg av mig.

JLFantasy

Det finns många åsikter där ute om hur man bör eller inte bör skriva recensioner och om betyg tillför något värde eller bara förenklar och fördummar diskussionen om böcker. Många verkar tycka att ett betyg gör att man stirrar sig blind på siffran och inte tar till sig recensionen som helhet. Andra kan säga saker som att de inte tycker att det finns någon bra anledning att ge ett dåligt betyg. De gillar att vara positiva kan man läsa. Jag kan, tvärtom, bli irriterad på recensioner som inte har betyg. Jag ser att även dessa betygslösa recensioner kan ha ett värde, men då tycker jag att skribenten bör vara rätt genomgående i sin beskrivning och analys av boken. Vilket är desto mer sällsynt.

Det huvudsakliga målet med ett betyg är att ge läsarna en snabb insikt om boken som helhet. Men betyget har även andra funktioner. Dels ger det ytterligare ett perspektiv på det som skrevs i analysen. Allt för ofta går det knappt att utläsa vad recensenten verkligen tyckte om boken om det inte avslutas med ett förtydligande betyg. Dels fungerar betyget som ett referenssystem för att enklare kunna jämföra boken mot en annan, vilket i sin tur bidrar till att hålla recensenten ärlig och stringent i sina framtida recensioner.

Part of being a writer is knowing when what you write is really bad - Reif Larsen 

När jag tittar på min blogg ser jag att jag i skrivande stund har gett ut 10 ettor, 24 tvåor, 39 treor, 29 fyror och 15 femmor. En relativt jämn fördelning med viss övervikt åt treor, vilket om jag ska vara ärlig inte alls speglar min samlade läsupplevelse. Jag ska förklara.

De flesta böcker jag läser skulle ha fått en etta eller en tvåa i betyg. Men det är långt ifrån alla av dessa som jag tar mig tid att recensera. Detta gäller alla format men särskilt svenska fantasyböcker. Varför är det så? 

Min smak drar sig till klassisk hjältefantasy. Det är så klart inte det enda jag gillar, men om jag läser en skönlitterär bok som har något slags tema där en fiende ska besegras kommer jag både medvetet och omedvetet jämföra den med böcker som Sagan om Ringen, Conan och Drakens Återkomst. Jag vill ha hjältar som räddar något, hjältar som växer i takt med att de försöker åstadkomma omöjliga uppgifter, hjältar som möter underliga monster och fantastiska platser. Det ska helst vara mycket strider och ännu mer magi samtidigt som det är internt logiskt och gärna filosofiskt laddat. 

Men det finns även andra saker som kan påverka mina betyg. Två saker som allt oftare dyker upp är att jag inte delar författarens värdegrund och upplever att hen skriver mig på näsan till den grad att det stör min läsupplevelse. Det andra är att boken tar allt för lång tid på sig att komma igång, den har för många karaktärer eller ett världsbygge som inte portioneras ut utan istället infodumpas på läsaren till den grad att det förtar läsupplevelsen och kastar mig ur huvudpersonens perspektiv. Det händer allt oftare, merparterna av de skönlitterära böcker jag läst de sista tre åren faktiskt, att jag lägger undan dem innan jag ens tagit mig 100 sidor in. Detta trots att det stilistiskt och genremässigt egentligen borde vara en bok som faller mig i smaken.

tålamod

Jag upplever att många recensenter inte är tillräckligt tydliga med sina egna preferenser. Det verkar som att de vill ge intrycket av att de läser och kan uppskatta alla olika former av fantasyböcker i samma utsträckning. Vad det beror i kan jag bara spekulera kring. Men det går inte att läsa en bok som ett blankt ark. Vi blir alla påverkade av våra personliga preferenser. Jag tycker att det är något positivt när recensenten är transparent med detta. Att när jag läser en recension vet att recensenten brukar gilla den här typen av böcker, eller tvärt om. Om jag som läsare också delar recensentens uppfattning kring vad som skapar en bra bok blir det bara ännu lättare för mig att veta om jag ska köpa boken eller inte. Jag upplever att en del recensenter tänker fel här. En recensents preferenser och den påverkan som dessa har på betyget är positivt, inte negativt. Jag upplever att en del verkar tycka att recensenter alltid ska sträva efter att vara neutrala i sina bedömningar. Kanske för att inte kliva på författarnas tår, eller för att det ger en mer "rättvis" bedömning av boken men jag håller inte med. Syftet med en recension är inte att främja en författares självkänsla eller bokförsäljning, den är till för att informera läsarna.

A work of art must relate something that does not appear in its visible form - Carl Jung

Det jag försöker säga med allt detta är att om jag gett ett betyg på alla böcker och serier jag läst skulle fördelningen ha en betydande övervikt på ettor och tvåor. Men av skäl som jag skrivit om tidigare brukar jag inte skriva recensioner på de många ettor och tvåor som jag läser. Det händer även rätt ofta att jag struntar i att skriva recensioner på treor. Dock väldigt sällan på fyror och femmor. De sistnämnda peppar igång mig och gör att jag inte kan sluta tänka på dem. Jag behöver få dem ur mitt system vilket inte kan ske förrän jag har skrikit om dem från ett högt berg. Det är dessa böcker som förtjänas att lyftas fram som förebilder. Dessa böcker som gör att jag själv vill bli bättre på att skriva.

Min syn på det femskaliga betygssystemet

5 av 5

Boken är mer eller mindre perfekt i mina ögon för det den försöker åstadkomma. Den kan ha småskavanker i någon enskild scen men i övrigt ger boken läsaren precis det den lovar att den ska göra. Den har karaktärer jag bryr mig om, den har en överraskande eller välplanerad handling och den har ett världsbygge eller magisystem som känns spännande. Den väcker oftast även djupare tankar och ger insikter om genren eller livet i stort som har praktisk betydelse som går att ta med sig ut i ens vardagliga liv. Den måste inte ha storslagna strider eller magiska bataljer men skulle den ha det, samtidigt som den lyckas med allt det andra, blir jag ännu mer hänförd.

Exempelvis: Arrival, The Joker och Re:Zero. (Jag ger inga bokexempel här eftersom de femmor jag delat ut är i ärlighetens namn tveksamma och ska troligtvis ändras till fyror.)

4 av 5

En utmärkt bok. En fyra är något jag älskade och kan tänka mig att läsa om och om igen. Den har mer eller mindre allt. Bra karaktärer, intressant värld och en gripande handling. Ingenting i boken är så pass dåligt att det drar ner betyget allt för mycket och den har flera kvalitéer som en femma har. Någonting skaver dock i mig när jag läser den, något som drar ner helheten från en femma. Det kan vara en enskild karaktär som inte klickade, det kan vara ett parti i boken som inte kändes logiskt eller som fick för mycket eller för lite utrymme. Eller så kan det vara en sådan enkelt sak som att jag inte alls gillade hur boken slutade. En fyra är en bok jag gärna läser om och om igen och ofta rekommenderar till andra oavsett inom vilken genre den ligger.

Exempelvis: Sins of Empire, Girl with all the gifts och Best Served Cold.

3 av 5

En trea är en bra bok men som enligt min mening hade kunnat görats ännu bättre på en rad sätt. Upplevelsen är övervägande positiv men boken kan ha en del gapande hål att fylla. Huvudkaraktären kan vara platt. Den håller inte ihop handlingen tillräckligt väl eller bara i allmänhet har för många karaktärer vilket förtar från helhetsupplevelsen. Ibland kan dock böcker ha något unikt med den som lyfter den upp från en tvåa till en trea. Något som verkligen fick mig att tänka djupt kring ett givet fenomen. Jag rekommenderar treorna när de är inom mina favoritgenrer eller när jag tror att läsarna delar min smak. För dem som dock ofta även läser andra genrer brukar dessa rekommendationer gå över huvudet på.

Exempelvis: American Gods, Uprooted och Emperor's Blades.

2 av 5

En tvåa är en okej bok som jag tog mig igenom och gillade delar av. Ofta övervägde jag att lägga ner boken flera gånger men av någon anledning läste jag i alla fall vidare. En tvåa kan som sagt ha goda delar till sig. En eller två bra karaktärer, en intressant twist, eller ett väldigt bra världsbygge. Men dessa delar vägde inte tillräckligt tungt i läsupplevelsen för att lyfta upp den till en trea. En tvåa har även några fundamentala briser som störde min läsupplevelse. Jag kanske inte bryr mig tillräckligt om karaktärerna samtidigt som den inte hade några spektakulära scener (ja, alla skönlitterära böcker måste ha spektakulära scener för att vara läsvärda) eller så hade den inga fördjupande teman. Dessa böcker rekommenderar jag inte till andra annat än om de är verk som jag tycker har ett pedagogiskt värde. Det vill säga att jag tycker att det är bra att man har läst den för att veta vad alla pratar om. En tvåa gör också ofta att jag inte plockar upp något mer av den författaren om jag inte av något skäl tror att denne kommer att växa och bli bättre i framtiden. 

Exempel: Tower Lord, Bågens Mästare och Prince of Thorns. 

1 av 5

En etta är en bok som inte hade något alls som greppade mig. Den kan ha intressanta idéer men som den misslyckas med. Eller så är det en efterföljare till en bra bok men som totalt misslyckas att bibehålla det positiva, eller rent ut sagt omintetgör det som föregångaren etablerade. Ettor läser jag väldigt sällan färdigt för att det är så uppenbart, ganska tidigt i berättelsen, att jag inte kommer att gilla den. 

Exempel: Queen of Fire (läste endast färdigt den eftersom den var den avslutande delen på en fin inledning), The Return of Nagash (samma här, älskade de första nagashböckerna) och det ultimata exemplet på en etta - Star Wars the Last Jedi (som gjorde att jag fortfarande har svårt att se nyare starwarsskapelser). 

Domare - recension  

När jag skriver mina recensioner försöker jag lyfta ut specifika exempel ur texten som på något vis kastar ljus på hela min läsupplevelse. Ofta går jag ganska hårt åt dessa delar eller så hyllar jag dem till skyarna. Detta kan ibland göra att recensionen läses som att jag ger boken en tvåa i betyg när den egentligen är en trea eller nästan en fyra, eller tvärt om. Det är svårt att vara helt balanserad och ge bokens olika delar rättvisa. Men åter igen, det är här betyget kommer in i bilden. Att avsluta recensionen med ett betyg ramar in det jag skrivit och sätter det i ett större perspektiv och ger läsarna en djupare förståelse av min åsikt.

Det tål också att avsluta med att säga att en tvåa i betyg är bättre än vad jag kan producera i mina egna verk. Att skriva en roman är bland det svåraste jag tagit mig för att göra. Att formulera ens tankar och smaker i text, att sammanställa dem till en sammanhängande berättelse som klickar hos andra på samma sätt som det gör för en själv, är något som jag fortfarande häpnas över att andra kan göra. Det är så många aspekter och nyanser som behöver komma samman för att det ska fungera. Detta är en av anledningarna att vi har genrer och troper över huvud taget. De guidar oss fram till upplevelser som över tid visat sig fungera hos läsarna. Att frångå dessa i allt för stor utsträckning, särskilt om du är en ny författare, är i mitt tycke oftast bara en enkel biljett till ett misslyckande.

  

We have a broken perspective of what it really means to be successful. We acquaint success to accomplishments. Not realizing that true success is not just about what we accomplish but who we become in the pursuit of  accomplishments - Jovan Glasgow

  

----------

Hur ser du på betygsättning? Är det något i det jag skriver som du inte håller med om? Lämna en kommentar nedan eller gå in på min facebooksida och hoppa in i diskussonen där. 



Fem icke-skrivrelaterade råd för att bli utgiven0

08 juni 2021

Hur blir man utgiven av ett större förlag, som söker kompetenta och välrenommerade författare, när man inte är utgiven sedan tidigare?

Fem icke-skrivrelaterade råd för att bli utgiven

Det är många författare, lektörer och förlag som pratar om hur man kan förbättra sitt manus så att ens chanser att bli utgiven ökar. Detta är bra, självklart måste manuset vara så bra man kan göra det innan man skickar iväg det. Men det är inte allt man kan göra. Det finns andra perspektiv att lyfta som inte får lika mycket uppmärksamhet i sociala medier i Sverige. Om man spenderar all sin tid på att förbättra sitt manus, men ingen tid på annat, missar man att ta en del enkla poänger.

Och ja, jag är väldigt medveten om att jag själv fortfarande inte är utgiven, vilket man kan se på olika sätt.

  1. Att jag inte vet var jag pratar om. Ni har troligtvis inget att lära ifrån mina råd.
  2. Jag befinner mig mitt i processen att bli utgiven och har varit det i snart 10 år. Under den tiden har jag varit aktiv i att ta in intryck från alla tänkbara håll som jag hoppas ska hjälpa mig att bli utgiven. Om man ser det ur det perspektivet, är jag något av en expert.
  3. Eller... att sanningen ligger någonstans där emellan.

 

Mina fem icke-skrivrelaterade råd

  1. Omge dig med välrenommerade författare och förläggare. Det finns den här drömmen om att "min bok kommer att vara så bra att förlagen inte kan säga nej till den". Den drömmen är inte fel, skriver man ett mästerverk är det så klart större chans att man blir utgiven än om man skriver någonting som är blasé. Men, boken är idag tyvärr bara en del i utgivningsprocessen. Den viktigaste delen, visst, men ändå bara en del. Man kan inte gå från noll till hundra direkt. Spendera tid runt dem som kommer att bli ens framtida bransch. Författare, lektörer, förläggare och andra kunniga personer.  Oavsett om det är att ta ett jobb på ett förlag, ställa upp som gratisarbetare på mässor, starta en blogg eller podd där man kan intervjua branschmänniskor. Man måste placera sig själv i en position så att man kan vara en del av samtalet, en position där man kan lära sig av dem som jobbat längre än man själv gjort, en position där dessa människor får syn på en och blir nyfiken att veta mer.
  2. Skapa andra kvalitetsbevis. Det finns andra sätt att visa att man vet vad man håller på med. Andra texter som kan visa ens skriftliga färdigheter. Det kan vara noveller, artiklar i tidningar och webbsidor. Det kan vara blogginlägg eller poddavsnitt. Men även små saker som att starta upp samtal i relevanta sociala medier som visar djupkunskaper och respekt för branschen. Tänk dock på att det man skapar bör vara av hög kvalité. Det finns ett talessätt: alla företag håller på med marknadsföring oavsett om de vet om det eller ej.
  3. Jobba på sig själv. Jag önskar att den här punkten inte behövdes, men tyvärr tror jag att det blir mer och mer relevant för dagens samhälle. Förläggare och agenter försöker inte bara se var man är nu utan även hur långt de tror att man kan gå på sikt. På samma sätt som det kan vara värt att betala för lektörsläsningar m.m. kan det vara värt att aktivt jobba på sig själv. Skaffa färdigheter som kan vara av värde för ens framtida förläggare. Visa att man är passionerad, att man sticker ut från mängden, att man har intressanta saker att säga om världen som kan vara till gagn för andra. Som författare idag behöver man kunna marknadsföra sig själv lika mycket som man marknadsför sina böcker. Var dig själv är ett bra tips som man ofta hör, men bara till en viss punkt. Om "dig själv" är att vara blyg, försiktig, allmänt osäker och tystlåten kommer det troligtvis inte vara dig till gagn när förlagen överväger vem de ska satsa på.
  4. Uppdatera sanningsfiltret. Detta är något som ligger nära mitt hjärta, jag har skrivit flera blogginlägg på temat. Omge dig själv med dem som är ärliga mot dig. De som vill se dig lyckas, men som inte räds att kritisera dig och dina texter. De som kan specificera sin kritik och verkligen peka där det svider. Där man behöver utvecklas. Våga ta den smällen. Det gör ont i början men snart får man hårdare hud. Kritiken kommer då vara lika sann men inte göra lika ont och det kommer att göra ens skrivande bättre över tid.
  5. Släpp arrogansen. "Du förstår inte det jag skriver", "Jag borde ha fått ett kontrakt" eller "Det är synd att inga stora förlag satsar på fantasy längre" kommer inte att hjälpa dig att få ett bokkontrakt. Kanske är det sant, kanske har förlagen inte en rättvis bild av hur stor marknaden för svensk fantasy är. Kanske är ditt manus bättre än alla de andra fantasyförfattarna som kämpar där ute. Men den inställningen hjälper inte. Fundera istället på vad du kan göra mer, vad du kan bli bättre på och vad andra som lyckats bryta igenom har gjort. 

    ------

    Vill du läsa fler inlägg på detta tema?