JL Fantasy

Årskrönika 20200

11 januari 2021

Årets största händelser, hur det gick med mina skrivmål under covid, Pokemon Go som copingmekanism och vad jag läst och lyssnat på under 2020.

2020 var ett blandat år för min del. Flera positiva saker. Albin föddes. Familjen fick ett nytt hem i Bjästa. Jag tog tjänstledigt och var hemma halva året för att plugga på distans. I samma veva höll vi barnen hemma från förskolan i två månader för att de skulle kunna fortsätta träffa sin farmor och farfar, vilket gick över förväntan. Jag tog äntligen min lärarexamen i religion för gymnasiet, och påbörjade ett masterprogram i Utbildningsledning. Jag startade en ny skrivgrupp och drog igång ett stort samarbete med en rad svenska fantastikförfattare på bloggen.

Men det var även ett år som rörde till det och när saker inte gick som det var tänkt. Missad sömn. Instängdhet. Flera månader utan att kunna träffa vänner. En ständig känsla av att inte ha någon tid för mina egna projekt, vilket ledde till perioder då jag inte skrev någonting och första gången på allvar övervägde att sluta blogga helt. Det var ett år då vi dagligen brottades med att hålla energin och framtidsvisionerna vid liv.

Måluppföljning

Inför 2020 satte jag upp fem mål för mitt skrivande och ska jag vara ärlig har det gått sisådär med dem.

Det första målet var att jag skulle njuta mer av skrivandet. Det har jag gjort men inte på det sättet jag tänkt. Tanken var att jag skulle fortsätta skriva dagligen och inte lägga så stor press på mig själv. Men i och med att Albin, vårt senaste tillskott i familjen, sovit väldigt dåligt både på dagar och nätter har jag inte funnit någon skrivenergi under året. Detta har jag sett som ett misslyckande och varit något som jag i perioder känt mig frustrerad över. Men de gånger jag har skrivit har det varit väldigt befriande.

Det andra var att jag skulle ha en avslappnad inställning till min blogg. Det har jag på sätt och vis haft. Jag skrev endast 12 inlägg till bloggen under hela året. Betydligt färre än de ca 50 inlägg per år som jag har snittat under de senare åren. Det har gått rätt bra att inte klanka ner på mig själv för att det blivit så, året har inneburit ett flertal omställningar och då är det inte konstigt att skrivtid och skrivenergin får stå åt sidan en stund.

När jag insåg att jag inte skulle orka skriva särskilt mycket själv till bloggen uppfylldes jag under en period av missmod. Att skriva ett inlägg varje vecka var en stor sak för mig under bloggens första levnadsår och jag lade ner mycket tid och möda på det. Att på grund av sömnbrist nu knappt orka få ur mig ett inlägg i månaden, såg jag som ett hinder för mitt mål att bli utgiven av ett större förlag en dag. Jag ville verkligen skriva fler recensioner av serier och påbörjade flera men orkade inte färdigställa dem. Att jag sedan även tvingades pausa mitt samarbete med min lektör, sved också.

Folke och Elis hälsar Albin välkommen hem från BB.

Det tredje var att experimentera med en ny idé till bloggen.  I början av året hörde författaren Markus Åberg av sig och kom med idén om att starta en serie blogginlägg på ett givet tema - Fantastiken under 2020-talet. En serie där vi tillsammans diskuterade fantastiken och sia dess framtid på olika vis. Kanske kunde vi bjuda in andra fantastikförfattare och skapa en slags tråd som utvecklades under året. Jag var positiv, men osäker på om vi skulle få folk att ställa upp. Till min förvåning ställde nästan samtliga jag frågade upp – 16 stycken författare har bidragit med inlägg om diverse ämnen. För detta är jag oerhört tacksam.

Ämnet som har varit mest tongivande bland författarna är så klart Covid-19. Flera författare har berört hur pandemin påverkat deras författande och hur de upplevt att synen på genrerna i stort har förändrats i och med coronavirusets framfart. Några skrev om digitaliseringseffekter och marknadsföring. Ett annat tema som legat mig nära om hjärtat är spekulationer och tankar kring ett svenskt fantastikunder. Flera författare dök in i anledningarna till varför läget är som det är och andra gav sina spaningar på vad som kan göras för att svensk fantasy ska kunna sälja mer.

”Ingen kan anklaga dig för att stryka svensk fantastik medhårs.” Så sade en författarkollega efter att ha läst en tidig version av mitt avslutande bidrag till fantastiken under 2020-talet. Det inlägget, Vi gör svensk fantastik en björntjänst, blev årets mest lästa inlägg och ledde till nästan 300 kommentarer på Facebook i olika forum. Totalt hade bloggen 4228 unika besökare som tillsammans besökte sidan ca 10 000 gånger under 2020. Det är marginellt mindre än i fjol.

Josef Lindell och Torbjörn LöwendahlTorbjörn Löwendahl på besök i Bjästa

Det fjärde målet var att jag skulle träffa författare som jag tidigare bara hade pratat med online. Det är lustigt nu när man ser tillbaka på året att jag satte just det här målet för just det här året. Men helt misslyckat var det inte för jag träffade faktiskt författare Torbjörn Löwendahl i somras, som av en händelse spenderade en del av semestern i Höga kusten.

I stället för att åka på konvent startade jag upp en ny skrivgrupp. Sedan min förra grupp upphörde för några år sedan har jag känt en saknad och beslutade mig därför att själv skapa en ny grupp via mina kontakter och sidor på Facebook. Detta blev ett betydligt större projekt än vad jag först trott. Intresset var stort och i stället för en skrivgrupp blev det sex stycken. Författaren Ewa Holmqvist intervjuade mig om initiativet på hennes blogg. Denna skrivgrupp har jag uppskattat mycket under året.

Det sista målet var att upprätthålla mina rutiner.  Detta har jag inte lyckats göra och det tror jag är allra viktigast faktiskt.

Under det här året, utan vänner, året av ändrade rutiner och året med skrikande barn glömde jag bort att jag behöver mina rutiner – träning, meditation, läsning, dagbok, skrivande och nu även Wim Hof-övningar, för att må bra. Både i kropp och själ. Att pausa dem för att bara ”härda ut” under en intensiv period var inget bra alternativ. Även om det ibland tar emot att göra rutinerna så ger det så mycket mer, det gör mig lugn, stark och målmedveten. Även om jag inte har tid, måste jag fortsätta ta mig tiden för dem.

Detta är mitt enda mål under 2021, att fortsätta upprätthålla mina rutiner. Jag tror att om den grunden sitter kommer energin tillbaka och förhoppningsvis ska även fingrarna leta sig tillbaka till tangentbordet lite oftare.

Pokemon Go

Pokemon Go som copingmekanism

Det kanske låter hemskt att säga det men mycket av årets jobbiga sidor har inte varit på grund av covid-19 utan på grund av vår nyfödde. Eller snarare hans sömnmönster. Jag älskar honom mer än livet självt, men sömnbristen som han medfört har inte varit något skämt. Det har varit en av de största utmaningar som jag och min fru mött.

Efter förlossningen drabbades min fru av en depression, vars mest intensiva fas varade i några veckor. Det gick som tur var över under sensommaren. Men isoleringen från våra vänner och sömnbristen har lett till att det hela året har känts som om vi gått i en dimma. Merparten av mina och Hannas samtal har kretsat kring hur vi ska hantera detta. Jag tycker att vi har hittat ett sätt att hantera det hyfsat och vi hoppas på att nu när Albin, nu när han börjat krypa, kanske kommer trötta ut sig lite mer och sova bättre.

Efter ett besök av barnens kusiner under sommaren började jag och Hanna spela Pokemon Go. Spelet var en bra katalysator för att tvinga ut mig och Hanna och med rörelse och frisk luft injicera lite energi i kroppen. Jag var besatt av spelet (och många andra spel) när det släpptes men lade ner det i samma veva som jag gick på spelberoendeträffar under 2016–2017. Att börja spela det igen var därför inledningsvis ett beslut som jag var skeptisk till.

Till en början fungerade det bra. Jag spelade allt mer och gick ett tag 10 mil i veckan, oftast med Albin i barnvagnen – vilket var ett av få sätt att få honom att somna. Energin kändes under någon månad rätt bra igen, trots lite sömn på nätterna. Men när temperaturen började sjunka blev det inte lika energigivande att gå ut och gå.

Trots det fortsatte jag spela. Framförallt blev jag väldigt intresserad av spelets nya PvP-funktion. Jag läste på guider om olika moves, hur man kan utnyttja lagg till sin fördel, vilka Pokemon som var mest relevanta i metan och så vidare.

Ja, ni hör ju.

Det som skulle ge mig energi blev till slut det jag fruktade. Jag klarar inte av att hantera spel. Sociala spel som brädspel, visst, men inte spel där man kan spela själv och tävla mot andra. Jag försökte skära ner på tiden framför skärmen några gånger men lyckades inte. Till slut tog jag mitt förnuft till fånga och avinstallerade spelet.

I stället har jag åter igen försökt skifta fokus till mina rutiner i förhoppning att kunna balansera sömnstörningarna något. Det har hjälpt mycket att få tillbaka energi och nu på slutet även fått mig att leta mig tillbaka till tangentbordet på morgnarna.

When Breath Becomes Air

Vid trettiosex års ålder och i slutfaserna av sin läkarutbildning får Paul Kalanithi beskedet att han har lungcancer. When Breath Becomes Air är boken som Paul skrev de sista månaderna i sitt liv. 

Mitt läsande och lyssnande

Något som det dock har funnits mer tid för är läsande. Medan Albin har sovit i bärselen eller i vagnen har jag läst och lyssnat på poddar och ljudböcker. Jag satte som mål för året att jag skulle läsa 40 böcker och det har jag med råge överskridit. Årets bästa bok var When Breath Becomes Air av Paul Kalanithi. Det mesta av det jag har läst har varit ganska snäv litteratur på grund av de tre kurser jag läst under året: Religionshistoria, Religionspsykologi och Utbildningsledning.

Utöver dessa kurser har jag även förkovrat mig inom filosofisk och självutvecklingslitteratur men också någon enstaka bok om skrivande och tre fantasyböcker. Särskilt den filosofiska litteraturen har öppnat mina ögon och gett mig många tankar och idéer till mina böcker. 

Den bästa nya mangan jag hittat under året är The Beginning After The End som handlar om en bäbis som föds med alla sina minnen kvar från sitt förra liv, där han var en kung. Mangan One Piece har nått 1000 avsnitt, den startade 1999 och i mina ögon fortsätter serien bara att bli bättre och bättre. Jag sticker ut hakan och säger att skaparen Eiichiro Oda borde vinna Nobels litteraturpris för det han skapat. I övrig har även Solo Leveling och Jujutsu Kaisen varit extra intressanta att följa i år.

Jag har lyssnat på mycket poddar under året. Totalt sett 336 timmar av allehanda material. Ämnen som jag funnit extra intressanta under året är informationsekologi, meritokrati, covid-19, BLM, stresshantering och skolutveckling.

Bäst av dessa har som vanligt Making Sense med Sam Harris varit men jag har även gillat det Förlagspodden, Kvartal, Ledarredaktionen och Kornhall & Netz tagit upp under året.

___________________________________

  

Skule Berget

Blev rekordmånga vandringar i år, en av fördelarna med att bo i Höga Kusten. Här är hela familjen på väg upp till toppen av Skuleberget. 

Kan du bära alla oss?

Mycket tid hemma med hela familjen - Kan du bära alla oss?

BordAlbin

Allra mest tid har gått åt att bära och rulla runt på Albin. Flera nya multitaskingskills har upptäckts.

Hela familjen i sängen

Vardag.

  

___________________________________

Tack till er som följt mina inlägg under året. Jag ser fram emot nya tag under 2021 och allt vad det bär med sig. 


Vi gör svensk fantastik en björntjänst0

25 december 2020

Under året har 16 fantastikförfattare öppnat på locket in i sina tankar om 2020-talet. Idag avslutar jag serien om fantastiken under 2020-talet med mina egna tankar som kretsar kring hur vi som författarcommunity kan utvecklas tillsammans.

Josef Lindell

Fotograf: Malin Grönborg

Vi måste börja ta böckerna på allvar

Jag står mellan två montrar på Fantastikgränd och funderar på vilken av dem jag ska gå till först. Året är 2018 och jag är på Bokmässan för första gången. Jag är fortfarande rätt ny på det här med att skriva recensioner till bloggen och undrar om det är värt all tid jag lagt ner på det. Kanske är det bättre att sluta blogga och istället fokusera på att skriva färdigt mina böcker? Bloggandet verkar ändå inte få någon större respons från läsarna. Fram kliver en svensk författare, sträcker fram sin hand och säger ungefär följande: 

Jag läste ditt inlägg om recensioner och svensk fantasy. Jag har också tänkt på det där, att ingen vågar säga något negativt om andra författares böcker. Jag har slutat läsa recensioner, eftersom det mest är ryggdunkande och vänner som promotar vänner. På sin höjd lämnar de någon mindre negativ kommentar i slutet av recensionen för att balansera upp det hela en aning. Jag läser nu bara svenska böcker om de rekommenderats av någon jag verkligen litar på.

En snabb googling på recensioner av svensk fantastik ger läsaren bilden av en blomstrande genre med inget mindre än genialiska författare och litterära verk som kan mäta sig med vem som helst. Samtidigt lyser formuleringar som innefattar någon form av negativ eller konstruktiv kritik med sin frånvaro.

En del av exemplen nedan är från sidor som jag beundrar och ser upp till. Ett av dem är från en av mina egna recensioner av svensk fantasy. Men det här inlägget och den kritik som det rymmer handlar inte om enstaka individer, utan om ett problem som jag upplever att genrerna i stort dras med.

”Det här är en av de bästa böcker jag läst i mitt liv och då har jag läst ett tusentals från barndom till nu…” 

”De korta kapitlen slukade jag i stadig takt och på mindre än en förmiddag var boken utläst.”

”Den bästa ljudboken jag någonsin hört…”

"Författaren har lyckats med allt, och då menar jag verkligen med allt, boken slår många internationella och stora fantasyförfattare på fingrarna…”

”Enkelt uttryckt. Boken är förmodligen den bästa svenska fantasyboken jag läst.” 

För att svensk fantastik ska kunna utvecklas och tas på allvar av omvärlden behöver vi bli bättre än så här. Vi måste börja ta böckerna på allvar. Jag har tidigare skrivit om den tysthetskultur som jag uppfattar inom svensk fantastik, hur den lett till att det uppstått ett vakuum av kritiska recensioner, och hur detta har påverkat mig som bloggare. Men varför har detta recensionsvakuum uppstått?

Jag tror att det finns tre huvudsakliga anledningar.

För det första är konkurrensen större än någonsin. Trycket från världens engelsktalande länder, men även den ökande inhemska egenutgivningen och småförlagen, har gjort att endast ett fåtal böcker når uppmärksamhet som sträcker sig längre än någon dag efter utgivningen. Det ges med andra ord ut fler fantastikböcker än någonsin, trots svag försäljning för varje enskild författare.

För det andra ser de större förlagen att svensk fantastik säljer dåligt, vilket gör dem obenägna att satsa på nya författare. Flera av årets gästinlägg på JLFantasy har berört ämnet. Det finns till och med exempel där förlag hellre ”döper om” boken och säljer den som ”magisk realism” i stället för att kalla den för fantasy. Därför tvingas fantastikförfattare leta sig till mindre förlag eller egenutgivning, vilket leder mig till den tredje anledningen till det rådande klimatet inom fantastikens Sverige.

Vi bor i ett land med liten befolkning. Många i branschen är både författare, recensenter och förlagsrepresentanter. Alla känner alla, och vi är rädda för att trampa varandra på tårna. Vi tror att negativa recensioner och kritik kan skada samarbeten och relationer och göra att vi tappar värdefulla kontakter och recensionsexemplar.

Så stenhård konkurrens, en genre med låg status och en bransch där alla känner alla. Det är fullt förståeligt att vi som är verksamma inom svensk fantastik inte direkt känner oss manade att snacka ner den ytterligare genom att publicera negativ kritik om våra författarkollegors prestationer. Men vilka konsekvenser får ett sådant klimat för svensk fantastik på lång sikt?

Foto: searchenginejournal

Devalvering av betygens och tipsens innebörd

Litteraturvetaren och journalisten Maria Schottenius skrev en text i DN Kultur om litteraturkritik där hon menar att många kortare recensioner om böcker egentligen inte är recensioner, utan snarare boktips. Ofta är de mer en redogörelse av vad boken handlar om, likt en längre bokbaksida. Många gånger är det till och med svårt att se om recensenten gillar boken eller inte. Jag tror att flera av oss skriver neutrala recensioner och, om vi kan, lyfter fram de positiva delarna i böckerna extra mycket. Syftet med att skriva dessa recensioner är i de flesta fall att hjälpa svensk fantastik. Vi vill uppmärksamma författarna och gärna öka deras försäljning så att det där efterlängtade fantastikundret kommer någon gång. Men vi gör fantastiken en björntjänst.

Jag menar att dessa texter har en negativ effekt för läsningen av svensk fantastik ur ett längre perspektiv. Sammantaget bidrar de till att devalvera betygens och tipsens innebörd och leder till att läsare kommer till böckerna med fel förhoppningar. Somliga läsare blir då brända och vågar sedermera inte ge svensk fantastik en chans, i linje med kommentaren som jag fick av författaren på bokmässan. 

Fotograf: Dariusz Sankowski

Vad är värdet i kritiska recensioner? 

I sin text menade Schottenius även att det av många idag anses vara, i större utsträckning än tidigare, onödigt och lite fult att skriva kritiskt om andra. Tiden då litteraturkritikerna kunde sitta och läxa upp författarna över deras felsteg samtidigt som recensenten hyllades för sina skarpsynta kommentarer är förbi. Kanske mestadels för det bästa.

Jag kan förstå kritiken av de kritiska recensionerna ur författarens och förlagens perspektiv. Jag läste nyligen en undersökning om onlinerecensioners negativa effekter på försäljning och den visade att endast en negativ recension kan driva bort så mycket som 20 % av en boks potentiella kunder. Fyra kritiska recensioner kan driva bort upp till 70 % av kunderna. Det finns så klart ytterligare faktorer som är relevanta, men det är uppenbart att en kritisk recension kan ha negativa effekter på försäljning.

Men det finns också andra, mer långsiktiga värden som är viktiga att lyfta fram. Recensioner är primärt inte till för författare och förlag, de är till för läsarna. Om fler bloggar, youtubesidor, poddar och andra medier skulle analysera och kritisera böcker, tror jag att det skulle hjälpa läsare att hitta böcker som de verkligen uppskattar. I stället för att bli frustrerade på det de läser och sedan kanske avsäga sig svensk fantastik helt och hållet – ett fenomen som jag upplever är betydligt vanligare än många tror och något som jag själv gjort i perioder.

Visst förstår jag att många läsare inte kommer till litteraturen via bokrecensioner på blogginlägg och poddar. Så att förvänta sig att svensk fantasy plötsligt ska börja sälja för att vi skriver om den på en illa läst blogg är inte rimligt. Men vi måste först ta böckerna på allvar om resten av landet ska göra det. 

Jag tror även att det skulle göra fantastiken starkare. Fler skulle se att vi är måna om att skapa böcker med hög kvalitet. Fler skulle våga ta sig an genren och på sikt kan det göra att den ses mer som de andra genrerna, likt hur den gör i de flesta engelsktalande länder.

Så kanske är det dags att ta tillbaka åtminstone en liten del av den hyllade recensenten som proklamerade ut sina åsikter och skrämde författare med sina skarpa åsikter. Fantastiken behöver fler kritiska röster, men det är viktigt att kritiken framförs med omtanke och hänsyn. De få svenska fantasyböcker jag har recenserat, delvis kritiskt, har jag faktiskt fått en del positiva kommentarer kring av författarna själva. En av dem sade till och med att jag var den enda som gett någon mer genomgripande respons på boken efter att den blivit utgiven.

Foto: probo.inexure

Kritiska och konstruktiva recensioner

Jag hoppas att vi inom fantastiken gör 2020-talet till årtiondet då vi lyfter varandra och fantastiken i stort. Inte bara genom att försöka hjälpa varandras försäljning, utan genom att vara ärliga och konstruktiva med varandra. Författare behöver utmanas och kritiseras på ett konstruktivt sätt. Egentligen är det inte bara recensioner detta gäller, utan en allmän inställning att vara villig att lyssna på dem som tycker annorlunda än en själv. Jag hoppas också att vi under 2020-talet är transparenta med detta och visar att det är okej att både ge och ta emot kritik – även om det svider i stunden.

Jag vill avsluta med en uppmaning till alla där ute som har en plattform av något slag. Fortsätt gärna tipsa, men våga även skriva mer analyserande och kritiska recensioner av svensk fantastik. Skriv mer om de sakerna i böckerna som kunde utvecklas och var vaksamma med att skriva allt för översvallande positivt.

Det måste finnas plattformar som gör att läsarna lättare kan sålla bland den enorma mängd av litteratur som ges ut idag. Men det behövs även för att nya recensenter ska kunna träna sig i konsten att skriva kritiska men också konstruktiva recensioner. Jag är övertygad om att genren behöver det om den i framtiden ska tas på allvar av fler än bara inbitna fans.

-----

Jag hoppas att ni gillat den här serien av inlägg om fantastiken under 2020-talet. Skriv gärna en kommentar här på bloggen eller på Facebook om det här inlägget eller om serien i allmänhet om ni vill se fler liknande satsningar i framtiden. Om ni vill följa mig och bli uppdaterade på när det kommer nya inlägg kan ni gå in på min författarsida och gilla den. Tack till alla författare som ställt upp och bidragit med sin tid och sina tankar och tack till er som läst inläggen under året. Extra tack också till Markus Åberg som kom på idén till den här serien och skrev det första inlägget.


Fantastiken under 2020-talet, Del 16 - Kristina Hård0

01 december 2020

Under året kommer en rad författare att skriva artiklar på temat Fantastiken under 2020-talet. De har möjlighet att spana efter trender, lämna önskemål, belysa det lilla eller det stora, spinna vidare på och diskutera tidigare författares texter eller överraska i största allmänhet.

Kristina Hård

Syns vi inte, finns vi inte, finns vi inte kan ingen köpa våra böcker.

När jag 2007 letade förlag till min debutbok, sf-romanen Alba, såg det inte ut som det gör idag. Många av dagens mindre fantastikförlag var inte etablerade. Fantastikgränd på Bokmässan var inte ett begrepp. Ingen hoppades ännu på det svenska fantastikundret. Jag minns en händelse från LitteraLund (LitteraLund är en årlig bokfestival för ungdomslitteratur som hålls i Lund) som återberättades för mig. Någon, en förlagsmänniska, hade ställt sig upp och höjt rösten mot den fördärvliga engelskspråkiga ungdomslitteraturen. Läs fantasy. Och när det gällde den svenska vuxenfantastiken uppvisade den etablerade bokbranschen i stort samma avståndstagande som idag.

Sedan dess har mycket hänt, även om vissa saker är sig trist lika. Men om jag ska våga mig på att sia om Fantastiken under 2020-talet, är det att det kommer fortsätta hända saker eftersom det ligger i sakens natur när något sätts i rullning. Det stannar inte.

Mycket klokt om detta har redan skrivits av mina författarkollegor. Patrik Centerwall sammanfattar mina känslor om vad som är relevant i svensk fantastik idag. Markus Sköld utmanar desillusionen inför det uteblivna svenska fantastikundret. Sten Rosendahl skriver om att runda de etablerade förlagen som är rädda att ta risker. Tina Back pratar om nya vägar att nå ut, utmana det stelbenta … Helst av allt, tänker jag, vill vi att nya läsare hittar våra böcker. Först då kan fantastikundret inträffa.

Under några år var jag gästlärare vid en folkhögskola i mörkaste Småland. De hade ett skrivprogram och jag var där för att de skulle få prova på fantastik. De hade själv bett om det. De var unga människor som tyckte det var kul, genren var inte främmande för dem. De var med andra ord våra potentiella läsare – de som Anna Jakobsson Lund kallar svansen. Men de kunde inga svenska fantastikförfattare vid namn eller ens boktitlar, de kände inte ens till att det fanns svensk fantastik. Jag rabblade namn – de skakade mest på sina huvuden. Likadant varje gång jag var där.

Men vi jobbar stenhårt för att synas, protesterar ni säkert.

Jag vet!? Och jag tvivlar inte på det! Men jag vägrar tro att våra böcker aktivt väljs bort, snarare att läsarna aldrig hittar fram till dem. De här eleverna var inte aviga, de visste genuint inte att svensk fantastik existerar.

Om dessa unga vuxna inte visste, hur många fler finns det i vårt land som inte har en susning om svensk fantastik?

Jag har också under ett antal år undervisat vid Lunds universitets författarskola. En tvåårig skrivutbildning. 25-30 studenter i blandade åldrar per årskull gör det högt i tak. Man kommer in på skrivprov och höga ambitioner. Jag föreläser om att skrivafantastik för de som går andra året, det ingår i utbildningen att prova på olika genrer. Jag börjar alltid med att fråga vilka som läser sf eller fantasy. Majoriteten är tysta frågetecken. En handfull räcker upp händerna. Likadant varje år.

Jag frågar de andra om de inte har läst Nils Holgerssons underbara resa, om en påg som krymper och flyger på en talande gås? Eller Bröderna Lejonhjärta?

Jo, de har de ju.

Eller 1984?

Jo.

Kalocain?

En tjänarinnas berättelse?

Mästaren och Margarita?

Aniara?

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar?

Kafkas Förvandlingen?

Ja, ni fattar. Det är nästan som ett partytrick.
Ett år ställde jag motfrågan: Varför (i hela friden) läser ni inte sf eller fantasy? Här är några av svaren jag fick:

Ändå lyckas alla alltid med att skriva fantastikuppgiften de får. Och texterna de skriver är roliga, intressanta, tänkvärda, ibland hemska, ibland överraskande – precis som de ska vara! Vad jag försöker säga är att  de flesta har det nog i sig, både att skriva och att läsa fantastik, oavsett ålder, men av någon anledning finns det hinder på vägen som först måste bort.

Att plocka upp en svensk fantastikbok måste kännas naturligt och där är vi inte än.

Går det att lösa eller är det helt enkelt för svårt, komplicerat, för många parametrar som spelar in för den enskilde aktören? Är storförlagen lösningen, som med sina resurser kan göra en bok synlig och har logistiken att sätta den i händerna på folk med uppmaningen LÄS!? Har de viljan, kompetensen, intresset har ju varit ljummet hittills? Ja, ni vet ju hur det kan låta:


Ibland tänker jag att vi är så fulla av vår egen bild av fantastik att vi glömmer att lyssna på de som vanligtvis inte läser i genren. Det är lätt att avfärda dem, samtidigt som vi kan gnälla över att inte bli lästa. 

Men kanske håller det svenska fantastikundret ändå på att ske, fast vi ser det inte. För det händer i smått, på många olika fronter, och är inte överblickbart. Ett storförlag ger ut en fantasy eller science fiction, det händer trots allt. Vi blir fler som skriver, fler som ger ut, fler som delar erfarenhet. Vi nätverkar. Nya vägar att nå ut växer fram. Nya möjligheter. Tekniken öppnar upp. Förlag poppar upp. TV-serier och film påverkar. Unga fantastikläsare omvandlas till vuxna sådana. Fantastiken smyger sig in i mainstreamlitteraturen, i popkulturen. De okunniga läsarna vinns över en åt gången. Acceptansen för det fantastiska växer. Och så en dag kommer ketchupeffekten.

Och då kanske det ser helt annorlunda ut än vi föreställt oss från början.

  

________________

Är ni intresserad av att veta mer om Kristina Hård och hennes författarskap kan ni gå in på hennes hemsida.


Fantastiken under 2020-talet, Del 15 - Torbjörn Löwendahl0

19 november 2020

Under året kommer en rad författare att skriva artiklar på temat Fantastiken under 2020-talet. De har möjlighet att spana efter trender, lämna önskemål, belysa det lilla eller det stora, spinna vidare på och diskutera tidigare författares texter eller överraska i största allmänhet.

Torbjörn Löwendahl

Min debutroman Stayin’ Alive utspelar sig under första veckan av en domedagspandemi. Den släpptes i november 2019, månader innan den verklig pandemi bröt ut. Profetiskt? Knappast. I min bokserie är pandemin ett verktyg för ett högre(?) mål och den nutida miljön vald för att få utrymme att inkludera aktuell samhällskritik och reflektioner utan ett större världsbygge.

Just hur världen och dess befolkning är utformad och interagerar är annars något som det läggs mycket tid på inom fantastiken. Att bygga något komplext ger dessvärre ofta en vilja att berätta om dessa detaljer istället för att låta något intressant utspela sig i miljön. Det är en utmaning att dra in läsaren i helt nya förutsättningar och kunna förstå subtiliteter som inte existerar i vår värld.

Visst kan det vara fascinerande med ett nyskapat språk för en bokvärlds udda raser, men det är lite för nördigt för att jag ska lockas. Trots en del extrema, och ibland konstruerade skillnader mellan den fiktiva världen och vår egen, är det likheterna som fascinerar. Vi förstår och upplever fenomen som människor och har svårt att tänka oss något annat.

Det är därför science fiction (på gott om ont) oftast är lik vår vardag fast med nya tekniska prylar. Avgörande händelserna i en karaktärs liv utspelats ofta på jorden eller kopplat till en anfader på jorden som berättat något som vi läsare kan referera till. Att skapa något helt nytt kräver mer av författaren och riskerar att inte beröra. Om fantastikdelen inte är tillräckligt markant kan man däremot undra varför den finns med över huvud taget.

En genre som innefattar såväl Harry Potters sagovärld som mer verklighetsnära berättelser som James A. Coreys Leviathan Awakes eller för all del Game of Thrones, blir svår att karaktärisera. Å ena sidan är fantastiken fylld av romantiserade medeltida miljöer och förenklade framtidsvisioner, å andra är den full av samhällskritiska berättelser och närmast profetiska (inte sällan dystopiska) förutsägelser.

Själv började jag med att skriva high fantasy för att sedan gå över till low fantasy för att slutligen debutera med en bokserie med få fantastikinslag 2019. Att välja en fantasifull what if ger mig större frihet till en fantastisk bakgrund och konsekvens. Ändå väljer jag att vara så trovärdig jag kan. Själv tycker jag att det trycks in vampyrer och andra knytt i berättelser där det inte tillför något. I Stayin’ Alive finns inte ens riktiga zombies.

Staying Alive

Att sträva efter trovärdighet är ingen motsättning med att vara fantastikförfattare, men marknaden belönar oss (ännu) inte för att vi väljer just den genren framför krim eller feelgood och mer förenar fängslande berättelser än vad genrerna skiljer dem åt. Att välja fantastik är därför ofta ett val drivet av passion.

Jag ser svårigheten för svensk fantastik att slå igenom internationellt som förståeligt med tanke på att vi skriver på ett litet språk. Vi kan inte förvänta oss att just fantastik ska slå igenom internationellt som visst typ av krimlitteratur har gjort. Det handlar om att försöka hävda sig med kvalitet i hård konkurrens. Vi behöver vara trendkänsliga och ha tur.

Del två (Perfect Day) i min trilogi kommer våren 2021 och ligger första delen trogen på gränsen för vad som definierar fantastiken. Jag låter den vila innan sista putsen och skriver under tiden en spänningsroman utan fantastikinslag. Detta handlar nog mer om att skriva direkt till min sambo än en marknadsanpassning.

Kanske blir det en ren fantasyroman nästa gång.

  

-----------------------

Vill ni veta mer om Torbjörn Löwendahl och hans verk kan ni gå in på Lionvalley Publishing.


Fantastiken under 2020-talet, Del 14 - Sten Rosendahl0

24 oktober 2020

Under året kommer en rad författare att skriva artiklar på temat Fantastiken under 2020-talet. De har möjlighet att spana efter trender, lämna önskemål, belysa det lilla eller det stora, spinna vidare på och diskutera tidigare författares texter eller överraska i största allmänhet.

Sten Rosendahl

 

Tankar om samtid och framtid med fantastiken

Eftersom jag skriver detta efter en lång rad svenska fantastikspanare har jag noga fått läsa om alla tidigare spaningar innan jag kunde formulera min egen. Det gjorde jag med glädje eftersom jag sätter dem alla högt och jag inspireras av vad de skriver, men det gör också att min skärva av spåkulan kändes lite mindre efteråt. Förhoppningsvis kan jag ändå både reflektera över och syntetisera något eget utöver det som redan sagts.

Så låt oss börja med elefanten. Min virus-oro i våras gjorde att mitt skrivande inte bara stannade av helt utan kändes meningslöst. Objektivt sett hade jag mer tid när jag jobbade hemifrån och var permitterad på deltid, men jag hade ingen bokmässa och fysisk release att se fram emot. Kanske skulle jag istället bli sjuk och inte ens hinna skriva färdigt min trilogi? Att dödstäda kändes plötsligt viktigare. Och vad händer om samhället inte kan gå tillbaka till normalläge, eller det blir så att vi då delas upp i de som kan återgå och de som inte kan det?

Brave new world - five caste system

Aldous Huxleys roman Du sköna nya värld är en framtidsvision där personer delas upp genetiskt. Bild från theatrecloud.com

  

Spelar det någon roll att jag skriver dystopi och inte vill både leva i en och fantisera om en annan samtidigt? Kanske för mig personligen, men jag tror inte mina läsare blir färre av det: klassikern Pesten har varit en av de mer utlånade böckerna under våren. Det finns i den romanen många paralleller till idag vad gäller pandemins händelseförlopp, men det viktigaste är nog att lära sig av hur människors attityd till det som händer påverkar upplevelsen av det okända och fruktade. Det finns också i nutiden rätt många saker att ta fasta på i allas vårt skrivande, som hur konspirationsteorier frodas och hur människor söker sig till enkla retoriska sammanhang.

Så här halvvägs in i pandemin har väl den omedelbara oron lagt sig och tankarna istället skiftat till att hitta nya digitala sätt att mötas. Det känns som om detta har kommit för att stanna och bli en del av det ”nya normala” även efter en pandemi. Om det görs på rätt sätt så kan du nog få många fler läsare än förut, men det jag sett hittills känns rätt så enkelriktat. Jag tycker att det behövs innovativare sätt att möta läsare. Däremot berikar digitala bokcirklar och skrivcirklar min tillvaro, mer än förut dessutom eftersom geografin inte begränsar nu.

Har mitt skrivande ändrats av pandemin då? Jag tror faktiskt det. När jag skickade in ett bidrag till SmåLits novelltävling med Corona-tema så kändes det annorlunda på flera sätt, men framförallt mer relevant för att citera Patrik Centerwall. Upplevelsen att skriva om något närliggande och som jag visste att läsare skulle kunna relatera till gjorde att språket blev mer direkt och nära läsaren. Kanske finns där något att ta lärdom av för den svenska fantastiken i stort? Att inte glömma bort att ibland tona ner det storvulna, att lägga sig lite närmare läsarnas verklighet och bara lyfta lite därifrån. Diskbänken kan vara en användbar stomme ibland.

Men vårt stora mått av fantasi och vår vana att extrapolera och förflytta händelseförlopp till andra tider, världar och varelser gör oss också till alldeles utmärkta ambassadörer för att diskutera företeelser som dyker upp idag och som är svåra att reflektera över med nutidens glasögon. Som läsare av fantastik har vi också så många gånger förut stött på idéer och frågor i litteraturen som andra författare och samhällsdebattörer oftast inte har gjort. Där har vi ett försprång i till exempel framtidsfrågor som AI. Faktum är att framtidsforskning i litterär form är ett yrke som redan idag är verklighet för fantastikförfattare i andra länder. Vi behövs i fler sammanhang.

Hade jag själv dessa stora ambitioner för min egen utgivning? Nä, jag tyckte det var kul att skriva historier och bli publicerad. När embryot till min romanserie började som en novell hos Catahya så härmade jag verk jag själv hade läst som ung, först senare fick den eget liv som samhällskritik. Som nybörjare famlade jag mig fram över branschens minerade mark, full av svålhål, med resultatet att pappersbok, e-bok och ljudbok tillsammans inte nått så mycket längre än debutanternas oväntat orubbliga 800 ex. Först nu, mer än halvvägs in i min serie, nagelfar jag sf-klassikerna igen och ser vilka djärva litterära experiment de också är. Ödmjukheten infinner sig.

Hur är det med fantastikens lockelse för svenska läsare då? Vi är med rätta stolta över att nördarna, och våra skolbibliotekarier, har lärt sig att hitta till Fantastikgränden på Bokmässan. Fast utan SF-bokhandeln i mitten samt serie- och spelförlagen runtomkring hade nog antalet besökare varit åtskilligt färre. SFbok är en ”mixed blessing” tycker jag: som läsare är de den självklara samlingspunkten och stödköpen har varit många just nu, samtidigt är de nålsögat för indieförfattare inom fantastiken eftersom de säljer så lite på svenska och speciellt av svenska författare. Jag blev därför inte direkt förvånad över att några av deras anställda inte ens känner till begreppet fantastik, fast det innefattar precis allt de säljer. En tätare allians med ”vår” bokhandel vore guld.

Hur ska det gå med den svenska fantastikens framgång utanför nördarnas kretsar då, för det är väl det vi vill? Att kunna försörja sig på skrivandet? Det är faktiskt fler än man tror som gör det i Sverige, fast oftast deckare, feelgood eller romance. För vissa blir tre storsäljare, ett par feta bokkontrakt utomlands eller etta på Storytel i ett par länder något som räcker långt. Eller bli accepterad av eliten, att bli utgiven på ett etablerat förlag och bli recenserad i dagspressen? Eller bara att få ha sin bok stående i bokhyllan på Akademibokhandeln, och då inte längst ned i fothöjd på hyllan bakom skurhinken längst bak i butiken, utan i en hylla bland alla andra böcker?

Ja, jag tror att fantastiken kan hamna där på en massa olika sätt, men kanske inte som en grupp eller under samma genre-etikett. Någon kanske skriver science fiction-manus till Storytel Originals som lockar unga vuxna och de som konsumerar samma genrer på bio. Någon annan skriver thrillers likt en svensk Dan Brown fast med ett fåtal mildare fantastikinslag och svenska företeelser för att locka den stora vuxna publiken. Barn- och ungdomshyllorna är de som redan idag har svenska fantastikförfattare och de kommer bli fler och bredare i båda läsåldrar och undergenrer tror jag. De mer litterära författarna kommer att lyckas genom att som brukligt klassificera om sina verk som ”romaner” och inte låtsas om sitt nördiga ursprung, med några få undantag såklart. Vad dessa som lyckas har gemensamt, kan man i alla fall hoppas, är hög kvalitet, litterärt och genremässigt.

En stötesten för scenariot ovan är den stelbenta förlagsbranschen. De större förlagen tar färre och färre risker med nya genrer och nya författare än någonsin tidigare, samtidigt som ett etablerat förlag faktiskt inte längre är en garanti för att en bok har ett högt litterärt värde eller är ett noggrant hantverk längre. Det skrivs snabbt, läses snabbt och recensionerna blir ytligare med. Kortsiktiga vinstkrav och snabbproducerade böcker står för en stor del av det. Samtidigt är det nu också mycket svårare att synas för mindre förlag på grund av den stora mängden böcker som ges ut per år. De författare som vill fram måste anpassa sig till de stora förlagens krav.

Alternativet är att runda de etablerade förlagen fullständigt och, som Tina Back skriver, istället sälja direkt till köparna via t ex Amazon, eller starta en crowdfunding-kampanj och ta upp bokningar av sina fans. Det är på detta område som vi författare har det svårt att få ihop allt. Vi kanske inte vill eller har tid att engagera oss i att lära oss marknadsföring med Kickstarter eller vlogga på Youtube. Samarbeten gör detta lättare, och det är vi ju redan bra på. Inkludera istället för att konkurrera.  Framtiden blir lättare om vi svävar in i den tillsammans.

Värmevåg
Värmevåg är titeln på Stens kommande bok. Omslag: Mia Fallby

  

Ett stort tack till Josef för möjligheten att reflektera över det som av någon anledning känns så viktigt att vi vill dela med oss av det. Låt oss hoppas på en ny och skönare värld för den svenska fantastiken framöver.

 --------------------------

Sten Rosendahl är aktuell i vinter med den nya klimatdystopiska romanen Värmevåg, uppföljaren till debuten Algblomning som kom hösten 2017. Serien utspelar sig i ett starkt klassindelat Stockholm där de överlevande i den underjordiska delen av staden lever utan hopp och flykten från framtiden enbart är en teknologisk dröm.

Vill ni veta mer kan ni gå in på Förlag Futurs hemsida.