JL Fantasy

Fantastik, filosofi och framtiden - en intervju med Tommy Bildström0

06 februari 2025

Tommy Bildström har på kort tid blivit en av Sveriges mest inflytelserika röster inom biblioteksvärlden. I höstas blev han den första folkbibliotekarien någonsin att väljas in i Kulturrådets läsråd, och i mars detta år debuterar han som författare. Jag har följt hans resa sedan vårt första möte på Littfest 2018 där vi diskuterade fantastik, fram till nu inför släppet av hans roman "Hjälteresan" - som han själv beskriver som "extremt mysko och någon sorts norrländsk filosofifantasy i stil med Liftarens guide till galaxen".

Tommy BIldström, foto av Emma-Sofia Olsson

Foto av Emma-Sofia Olsson, Magasin K

  

I din kommande roman "Hjälteresan" utforskar du existentiella frågor genom en blandning av kvantfysik och folklore. Samtidigt har du skrivit mycket om hur AI kommer förändra vårt sätt att berätta historier. Hur ser du på kopplingen mellan människans urgamla behov av berättelser och den nya teknologins förmåga att snabbt generera narrativ?

Jag är imponerad över frågan för delvis är det ett underliggande tema i boken. Berättelsernas förändring. I boken försöker jag med lite humor och självdistans närma mig ämnet. Jag är själv med i boken och några skogsdjur kastar rutten mört på mig. En av sakerna som jag vill få med är att berättelserna måste få förnya sig oavsett form. Därav att boken också vågar ta ut svängarna.

 I jobbet kan det också röra sig om att man inte låser sig i frågan om ”hur det var förr”. Fast med det sagt är jag på något plan lika orolig eller fundersam till utvecklingen inom Ai som alla andra som skapar. Jag skulle vilja se den språkmodell som hallucinerar fram den gojjan jag tryckt ur mig.

Jag försöker ibland att tona ner kvantfysiken och att boken är skriven efter en modell för tv-spel. Det är saker som finns i bakgrunden och jag tror inte att det stör läsaren som inte har de ingångarna men det kan vara kul att känna till att dom finns där.

  

Intressant, kan du berätta mer om att berättelserna måste förnya sig? Varför är det viktigt? Som en rätt konservativ politiker så kan jag också se att vi ibland inte borde förnya oss så fort.

För mig handlar det delvis om hur man ser på litteraturen. En kulturkanon är exempelvis konservativ i sin natur. Man vill förstärka något traditionellt som man upplever vara hotat. Jag ser snarare litteraturen som något levande och som behöver utvecklas. I min roman så ställer jag underförstått frågan om vad man får göra med en berättelse för att den ska leva kvar och man får ha olika åsikter om det.

Om man får tillåtelse att uttrycka sig lite pretentiöst så är litteraturen är som ett levande väsen. Det är ett avtryck av en inre värld som lever i sin samtid. Det är inte något man kan stänga in i en form eller låsa fast i förlegade ideal.

Kulturens styrka ligger i dess förmåga att utmana, överraska och omforma våra perspektiv och att man förnyar sig behöver inte betyda att man förkastar det förflutna, utan att bygga vidare på det.

Jag tror att vi behöver nya genrer, berättartekniker och mänskliga röster. Det är i det fria, oförutsägbara landskapet som de mest minnesvärda och genuina verken skapas, men det är upp till läsaren att avgöra när man läser min roman. Men åter igen. Jag skulle vilja se den **** språkmodellen som skriver som mig?

Mest stolt är jag kanske över de fyra tomsidorna i boken som någon testläsare trodde var ett tryckfel. Om man tänker på vad som händer i historien förstår man att det är det som är min farhåga om berättelserna (och berättarna) tystas. Dom var också väldigt lättskrivna.

  

Din roman handlar om Sigvard som ska hindra en varg från att sluka solen genom att offra en palt från utkikstornet i Åmliden. Du beskriver det själv som 'något man skulle kunna höra i en jaktkoja' fast med kvantfysik. Det är en fascinerande kombination av det lokala och det kosmiska. Kan du berätta mer om bokens värld, hur denna märkliga idé växte fram och vad du vill åstadkomma med denna bok?

Egentligen så är det flera olika spår som smält samman i en bok. Ett spår är faktiskt västerbottenslitteratur och hur vi skildras i den. Författare som Sara Lidman, Torgny Lindgren, Åke Lundgren har alla sin egen ingång. Jag pratade faktiskt med den kanske trevligaste författaren Anita Salomonsson om detta och jag sa att jag ville skriva en bok som hade något av den berättarrösten och skildringen som jag är uppväxt med. Specifikt Malå och min familj. Från början var karaktärerna faktiskt människor men jag var rädd att någon skulle känna igen sig och bli ledsen så det är en anledning att det är mycket djur i den. Men på ett vis är det en ganska personlig och lokalt förankrad bok. På tal om det personliga så berättade min farfar för mig om sitt liv som pirat när jag var ung, en släkting som ska få bli anonym påstod att fustaket egentligen var skinnet på en gädda man fångat och berättade ganska utförligt hur det gått till när man spänt gäddskinnet över ladugården så jag tycker på ett vis min familj får skylla sig själva.

Andra spår (exempelvis det kosmiska) kommer egentligen från tanken om att världen inte är exakt som vi uppfattar den. Oavsett om du är religiös eller tror på vetenskapen så verkar vi inte uppleva världen objektivt. I min roman tar det sig lite absurda vändningar, det närmaste man kommer gud manifesterar sig till exempel som en ekorre men det är mer ett sätt att säga att om vi inte kan uppfatta verkligheten så kan den i princip manifestera sig hursomhelst.

På ett plan så handlar boken också om döden och existentiella teman och då ligger det kosmiska nära till hands och jag har influenser av både Lovecaft och Sartre.  

Jag har också blandat allt med lokala sagor och rena påhitt.

Det är egentligen blandningen och tillvägagångsättet som jag tycker gör boken helt unik. Det var egentligen inte svårt att få den utgiven men förlaget har diskuterat andra saker som målgrupp och lönsamhet.

Jag tror egentligen att jag skrivit något som jag själv vill läsa. En djupt existentialistisk bok som inte tar sig själv så allvarligt, med ”vårt” sätt att uttrycka oss och en bok som faktiskt väcker frågor och om den inte gör det så har man i alla fall fått sig ett skratt. 

 Hjälteresan av Tommy BIldström

  

Som pappa läser jag mycket för mina tre söner. Just nu är vi djupt inne i One Piece - ett mästerverk av Eiichiro Oda som jag personligen tycker borde övervägas för Nobelpriset i litteratur. När vi läser tillsammans är det magiskt, barnen är helt uppslukade och jag älskar varje minut. Men när jag försökte introducera klassiker som HC Andersen och Bröderna Grimm möttes jag mest av gäspningar. Du har varit en stark förespråkare för serier och manga på biblioteket i Nordmaling. Samtidigt känner jag en viss oro - trots min kärlek till manga finns det en naggande känsla av att klassikerna skulle ge barnen något mer, en djupare kulturell förståelse och kanske även göra dem mer förberedda för framtiden på ett annat plan. Hur tänker du kring detta? Missar våra barn något viktigt när de väljer bort en del av den traditionella barnlitteraturen till förmån för exempelvis serieformatet?

Det här är väl kanske ett litet specialområde för mig på biblioteket. Det kan ibland uppfattas lite kontroversiellt men om man riktigt ska förenkla det så handlar det om att se viss litteratur som godis som lockar in samtidigt som man är öppen för att det kan finnas ganska mycket näring i det. Sen så ska varje bibliotekarie ha en plan för hur man utvecklas som läsare och person. Det låter pretentiöst att exempelvis ha en individuell läsplan för 700 elever men det är på ett vis lättare än vad man tror och på ett sätt svårare.

Om man läser serier, särskilt med lite djup, så växer man som intellektuell person och övar också i att tänka och diskutera litteratur. Om man sen tycker att det är viktigt att gå vidare så gör, enligt min erfarenhet, alla det på sitt sätt. Om man är en person som spelar tv-spelet the Witcher och börjar intressera sig för mytologin och berättelsen så är ju böckerna nära till hands. Det samma gäller existentiella frågor eller bara om man vill veta mer om världen. Det jag försöker jobba med på biblioteket är att man ska vara öppen med ingångslitteratur och försöka ha personliga relationer till barnen så man kan hjälpa dem vidare.

Det som jag märker skiljer mig lite från både andra bibliotekarier och en och annan föräldrar är att jag har mer tilltro till barnen och också på litteratur som medium. Det kommer en tid då vi alla funderar kring vissa frågor och då vi är mentalt mogna för viss litteratur, då ska vi finnas där. Men lite tror jag att man måste släppa tjatet och sina egna föreställningar om vad som är bra och dåligt. 

  

Jag håller nog med och tänker att man måste hålla två saker i huvudet samtidigt. Både ge barnen mer av det de vill ha så att de behåller intresset, men samtidigt också stegvis utmanar dem till ”bättre eller djupare” litteratur. Nu är ju förvisso One Piece både och – lättläst och väldigt djup. Så jag kanske kan släppa den oron. Vad önskar du att dagens barn läste mer av - har du några tips till oss föräldrar som vill köpa mer böcker till barn, få dem att läsa mer och titta mindre på skärmar?

Den här frågan dyker upp då och då från skolan när det gäller exempelvis läsning av klassiker. När skolan frågar om jag kan komma och prata om exempelvis Mark Twain så brukar jag fråga varför. Det är inte för att vara obstinat utan för att vuxna ofta vill att unga ska läsa saker utan att tänka efter. En klassiker är en bok som förs fram genom generationerna och någonstans måste man släppa taget och låta nästa generation bestämma vad som är relevant. Jag skulle vilja att alla barn får tillgång till litteratur som berör dem och det är väldigt, väldigt enkelt att hjälpa till som förälder. Det är bara att lägga ifrån sig mobilen och läsa själv. Man ska kunna svara på frågan varför själv.

Jag brukar berätta en egen historia från när mina barn var små. Jag var less på både dem och att läsa så i ett desperat försök att få dem att sluta tjata började jag läsa PC Jersilds ”En levade själ” för dem. Det var snarare för att de skulle hålla snattran och bli uttråkade och så att jag skulle kunna få läsa något jag gillade. Det visade sig bli vår största gemensamma läsupplevelse som dom i skräckblandad förtjusning fortfarande talar om. Djupt skakade av den stackars hunden som blev utsatt för experiment och trots att boken inte hade några som helst element av vad som vi nu räknar som adekvat barnlitteratur så fick de ta del av något som jag personligen tyckte var bra. Jag läste något och vi kunde diskutera och prata om en gemensam upplevelse som verkligen betydde något. Bara inte då mamma hörde på. 

  

Du har tidigare lyft fram exempel som "Shirtless Bearfighter" på biblioteket - en serie om en man som halvnaken slåss mot björnar. Samtidigt skriver du själv en roman som behandlar djupa filosofiska frågor. Hur tänker du kring balansen mellan humor och allvar i litteraturen?

Egentligen så var den artikeln lite för att provocera eftersom biblioteken är väldigt dåliga på att ta in sånt som killar i nian skrattar åt. Eller tjejer för den delen. Om unga ser på Family guy och Rick and Morty varför ska vi då inte ha motsvarigheten på biblioteket?

Personligen så tycker jag också humor är lite av ett språk som man både behöver lära sig och som också kan slipa ner trösklar och skapa relationer.

Mina egna personliga texter är ändå något annat och har inte så mycket med det att göra. Egentligen så handlade det bara om att skaffa en autentisk berättarröst. Det är så här som det låter och ser ut i mitt huvud och det är lättare att skriva med sin egen röst än att föreställa den.

Jag provade faktiskt att skriva seriöst och mindre slamsigt men det fungerade inte riktigt.

Så just för den här boken är det mer ett stilgrepp som är beroende av att jag måste uttrycka min egen röst snarare än något jag medvetet valt för att skapa någon sorts effekt.

Shirtless Bear-Fighter

  

Som någon som både privat och på jobbet dagligen använder AI är jag helt uppslukad av hur denna teknologi håller på att förändra samhället i grunden. Du har själv experimenterat med AI, bland annat för att skapa bokomslag till dina science fiction-berättelser, och du har skrivit insiktsfullt i Biblioteksbladet om att vi behöver fokusera mindre på science fiction-dystopier och mer på hur AI påverkar vår samtid. Jag ser själv både risker och möjligheter. Hur ser din egen relation till AI ut idag, och hur tror du att den kommer påverka framtidens berättande och framtidens läsning?

Även här så märker jag att det uppstår lite konflikter vilket också har visat sig när jag skrivit om det. De flesta som skapar och skriver är såklart oroliga och det finns en ganska negativ inställning som egentligen bottnar i att man både är rädd för att AI ska ersätta en samtidigt som man också värnar om det mänskliga inom konsten. Det här är också känslor som jag gått igenom men som jag redan bearbetat innan de nu populära bild och språkmodellerna blev populära.

På jobbet brukar jag alltid säga att man ska leka med saker som man inte förstår och upprörs över och det är i princip det jag gjort. Jag är extremt duktig på Ai och skapande om jag får säga det själv. Att jag lekt mycket med det gör också att jag väldigt lätt känner igen exempelvis AI skapade omslag (även de med fem fingrar) men även text. Redan nu så börjar exempelvis Ai genererade omslag kännas väldigt billiga och förknippas med dålig litteratur så jag tror faktiskt att jag ska byta omslag på den kommande science fiction novellsamlingen. Och det har egentligen ingen ideologisk orsak eller beror på något annat än att det börjar se väldigt ”cheap” ut och beroende på publiceringsform så kan det snarare stjälpa än hjälpa en att nå ut. Vissa genrer blir mer påverkade än andra och just science fiction och fantasy får ett väldigt distinkt utseende som jag just nu skulle vilja undvika.

Som samhällsfenomen så borde kunskapen höjas och då tror jag per automatik att mycket oro och rädsla skulle försvinna men sen kommer det inte vara något som vi kommer att kunna välja bort. Ai är här och vi måste förhålla oss till det.

  

Du har gått från industriarbetare till att bli en inflytelserik röst i den svenska litteratur- och biblioteksdebatten. Nu står du inför ett nytt kapitel som författare. När du blickar framåt, vad hoppas du kunna bidra med till det svenska kulturlandskapet antingen som författare eller med dina övriga engagemang? Finns det någon särskild fråga som du känner är extra angelägen att driva?

Jag ska ge ett väldigt personligt svar på detta.

Jag bryr mig inte om att vara författare för fem öre. Jag skulle hellre vilja benämna mig som uttryckare. Det finns så mycket laddningar och värderingar kring ordet författare och jag känner mer och mer att jag inte vill ha med det att göra alls.

Jag kan se det i exempelvis debatten kring hybridförlag, om god litteratur men också hur det rinner över i tankar om kulturkanon och hur vi ser litteratur i förhållande till barn och ungdomar.

Jag tänker att för mitt kommande arbete så ska jag nollställa mig totalt och inte ha några förväntningar på nått. När någon visar mig något nytt så ska jag ta mig an det med en femårings nyfikenhet och jag ska hellre stå upp för komplexitet och tanke än att stå och försvara någon dussindeckarförfattare som har egenintresse av att sälja böcker. 

Jag ska också engagera mig mer för ungdomsfrågor i relation till skolan. Skolan kan inte ha ensamrätt på bildning och intellektuell utveckling bara för att man gör en grov chansning på hur arbetsmarknaden ska se ut om 10 år.

  

Då får vi ta en till intervju om detta längre fram. Skolfrågor ligger, på grund av mitt jobb och engagemang, mig också väldigt nära hjärtat.  En sista, lite lättsammare fråga: Om ditt liv skulle vara ett spel, vilken genre skulle det bli och vem skulle vara slutbossen? Som författare till en roman om universums entropi kanske du skulle få möta värmedöden själv i form av en särskilt besvärlig låntagare som vägrar lämna biblioteket vid stängning?

Om mitt liv var ett spel så skulle det egentligen vara ganska tråkigt. Som sims eller någon sorts kontorsimulator där målet egentligen bara skulle vara att få ställa till kreativoreda men om jag nu får önska fritt så skulle det bli ett dark souls liknade spel där den sista bossen är en riktigt otäck bibliotekarie som vill att allt ska stå i ordning som man sen får ge ordentligt med däng. Inte för att jag går omkring och drömmer om det (varje dag) och jag är såklart emot våld i alla dess former förutom digitala i fantasin men det skulle nog ha någon sorts katarsiseffekt tror jag.

  

Om du vill veta mer om Tommy Bildström och hans kommande roman "Hjälteresan" kan du läsa en presentation påSvenska Bokhandlarföreningens hemsida. Boken släpps i mars 2025 och kommer att finnas tillgänglig i både fysisk bokhandel och nätbokhandlar somAdlibrisochBokus.


Hålet 1 och 2 - Recension och tolkning

15 oktober 2024

Hålet (originaltitel: El Hoyo eller The Platform) är en samhällskritisk spansk sci-fi-thriller från 2019, regisserad av Galder Gaztelu-Urrutia. Uppföljaren, Hålet 2, släpptes den fjärde oktober 2024. Båda filmerna utforskar ett dystopiskt fängelse, med den andra delen tagande en mer utpräglat religiös riktning.

  

Grundkonceptet och min tolkning

Hålet utspelar sig i en vertikal fängelseanläggning kallad "Hålet" eller det "Vertikala Självhanteringscentret" som det kallas av en karaktär i orginalfilmen. En plattform med mat sänks dagligen genom anläggningens 333 nivåer. Principen "ju högre upp man är, desto större ansvar har man" gäller, men i praktiken kommer maten nästan aldrig längre ner än till cirka nivå 70, vilket lämnar merparten av fångarna att svälta. I slutet av varje månad sövs de överlevande fångarna och vaknar upp på en ny nivå, med en ny kompanjon.

I uppföljaren, som halvvägs in i filmen visar sig vara en prolog till den första filmen, har de intagna utvecklat ett strikt system där man bara äter sin tilldelade mat, med hårda straff för överträdelser. Detta system, som sprids muntligt mellan nivåerna, leder till nya former av förtryck och grymhet.

Efter analys av båda filmerna, samt en del läsande av andra recensioner, har jag kommit fram till en tolkning som jag tror kan ge en djupare mening till verket: Hålet är en allegori för skärselden och inte en "verklig" plats i vår värld.

I den katolska traditionen är skärselden en mellanstation mellan jorden och himlen, där själar genomgår en reningsprocess för att sona sina synder innan de kan träda in i paradiset. Jag menar att Hålet fungerar på samma sätt - det är en metaforisk plats där fångarna tvingas konfrontera sina tidigare misstag, sina svagheter och sina mörkaste sidor för att nå frälsning.

 

  

Tecken på att Hålet är skärselden

Hålets struktur själv är en stark indikation på dess metafysiska natur. Med 333 våningar och två fångar per våning får vi totalt 666 personer - djävulens tal. Likt Dantes inferno tycks lidandet bli större och större ju längre ner man kommer. I den andra filmen går karaktären också snabbt förbi den nedersta nivån där en djävulsliknande figur sitter med 11 blodiga individer och tycks ha någon slags demonisk måltid, en tydlig allegori till Leonardos religiösa tavla Den sista måltiden.

En ytterligare observation är att ingen karaktär någonsin lyckas ta sig ut ur hålet i någon av filmerna. I den kristna traditionen är skärselden inte en plats man "flyr" från i vanlig bemärkelse, utan snarare en process man måste genomgå för att nå frälsning. I den första filmen talas det visserligen om att straffen har en viss längd, men detta prövas aldrig då alla personer dött innan vistelsetiden gått ut. I den andra filmen har regissören frångått detta helt och nämner inte någon strafflängd alls.

Regissören Gaztelu-Urrutia har i en intervju bekräftat att Goreng i den första filmen "är död innan han anländer ner i mörkret, och det är bara hans tolkning av vad han behöver göra." Detta stärker ytterligare idén om Hålet som en metafysisk upplevelse snarare än en fysisk verklighet.

    

Karaktärsresor - vägen ut ur skärselden

Flera karaktärers resor - från förnekelse till acceptans, från själviskhet till uppoffring - gestaltar skärseldens koncept av rening genom erkännande, gottgörelse och slutlig frälsning.

Goreng, huvudkaraktären i den första filmen, börjar sin resa förvirrad och desorienterad. Gradvis anpassar han sig till förutsättningarna innan han slutligen övergår till en mer självuppoffrande inställning. Detta kulminerar när han i slutet räddar ett barn som han finner längst ner i fängelset, trots att flera personer tidigare sagt att det inte finns några barn där. Precis som i många religiösa föreställningar om livet efter detta, representerar barnet en form av oskuld eller möjlighet till pånyttfödelse.

Perempuan, huvudkaraktären i Hålet 2, brottas med konsekvenserna av sin konstnärliga arrogans, som ledde till ett barns tragiska död och hennes efterföljande flykt från ansvaret. Hennes beslut att svälja en bit av tyget med en drunknande hund på blir en kraftfull symbol för hennes acceptans av skuld och botgöring. Perempuans resa når sin kulmen när hon, likt Goreng, ställs inför valet att rädda sig själv eller skydda ett oskyldigt barn från fängelsets grymheter.

Zamiatin, en central karaktär i uppföljaren, illustrerar tydligt hur Hålet fungerar som en allegori för skärselden. Hans fixering vid det "verkliga" och oförmåga att acceptera det abstrakta blir hans prövning. Zamiatins diskussioner med Perempuan om det imaginära antyder att hela upplevelsen kanske är en projektion av karaktärernas inre kamp. Hans slutliga handling att kasta sig ner i Hålets djup symboliserar en total självuppoffring och acceptans av en verklighet bortom hans tidigare förståelse.

Antagonisterna i filmerna, som Trimagasi och Dagin Babi, representerar de själar som fastnat i sina synder och inte kan bryta sig loss. Dagain Babi, fast övertygad om att det han gör är det rätta, som aldrig erkänner sina brister och därmed aldrig kan förlåtas. Samt Trimagasi som själv säger att hans första månad i hålet var den bästa månaden i hans liv, vilket tyder på hans ovilja att förändras eller söka försoning.

 

  

Slutsats

Genom att se Hålet 1 och 2 som en allegori för skärselden får vi en djupare och mer sammanhängande förklaring till filmernas symbolik och karaktärsutveckling. Det förklarar den cykliska naturen av lidandet, möjligheten till moralisk utveckling, och den ultimata möjligheten till frälsning genom självuppoffring och medkänsla.

Denna tolkning ger också en mer universell mening till filmerna. Istället för att enbart vara en kritik av specifika ekonomiska eller politiska system, blir de en undersökning av den mänskliga naturen själv och vår förmåga till både ondska och godhet, själviskhet och uppoffring. De utmanar oss att reflektera över våra egna moraliska val och hur vi behandlar våra medmänniskor, oavsett vilket samhällssystem vi lever i.

Filmerna har sina brister men de lockar också till djupare analys och reflektion.

Betyg: 3/5


Mitt språng in i AI-assisterat skrivande

29 september 2024

Sedan jag pausade mitt skönlitterära skrivande under 2021 har jag följt AI’s utveckling med stort intresse. Både för att de teknologiska framstegen kommit så fort, men också för att jag sett och känt att AI skulle kunna passa väl in i det jag upplever som mina styrkor och svagheter.

AI representerar inte bara ett nytt verktyg, utan en potentiell medförfattare - en entitet som kan generera idéer, formulera meningar, efterlikna stilar och mycket mer. Det är en förändring som saknar motstycke, och som många med rätta finner djupt oroande. För första gången utmanas själva kärnan i vår kreativa process av något som inte är mänskligt.

Jag har funderat mycket kring hur detta rimmar med mina tidigare tankar om t.ex. berättelsers djupare funktion och min syn på författande i stort.  Kan en AI verkligen bidra till den typen av meningsskapande? Eller riskerar vi att förlora något väsentligt i jakten på effektivitet? Hur skulle AI-assisterat skrivande påverka mig?

Det är en balansgång jag känner att jag måste utforska, om inte annat för att förstå vad det kan innebära för mitt skrivande och litteraturen i stort.

  

Den kreativa utmaningen

För min del har det alltid varit planerandet, idéerna och skapandet av karaktärer, scener och ögonblick som varit det mest intressanta. Skrivandet var dock något som rätt ofta var... ja, låt oss vara ärliga - en kamp. Att faktiskt sitta ner och få orden på papper kunde många gånger kännas som att vada genom sirap, särskilt under de perioder då livet omkring bidrog till sömnbrist och andra utmaningar. Jag älskar dock att skapa världar, tidslinjer, magisystem och djupa karaktärer i mitt huvud, men att översätta det till sammanhängande och vackert skriven text har ofta varit den svåraste delen av processen för mig. Jag har aldrig skrivit snabbt och jag har inte sett de formaliafel som uppstått.

Detta dilemma är inte unikt för mig. Det finns en anledning till att uttrycket "writers block" är så välkänt - att omsätta sina idéer till ord på ett papper är en komplex kognitiv process som kräver en mängd olika färdigheter. Samtidigt så har jag sett det som att det är något som alla författare förr eller senare behöver gå igenom om de ska bli författare på heltid. Min resa genom detta har dock alltid känts långsam. Visst upplevde jag att mitt skrivande utvecklades, men aldrig i den takt jag önskade mig.

När jag reflekterar över min resa som författare inser jag att min största utmaning alltid har varit språkbehärskningen. Allt annat - världsbyggandet, karaktärsutvecklingen, att skapa spännande scener - det har bara varit kul. Men när det kommer till de tekniska aspekterna av skrivandet känner jag mig ofta vilsen och ska jag vara ärligt också rätt ointresserad.

Det är här jag ser en av de största potentialerna med AI-assisterat skrivande för min del. En AI som Claude kan hjälpa till med just dessa tekniska aspekter av språket, så att jag som författare kan fokusera på det jag älskar mest - berättandet.

 

  

Claude projects

Efter mycket nördande landade jag till slut på Anthropics Claude. Valet föll på Claude dels för att den anses vara en av de vassaste AI:erna för oss skönlitterära författare just nu, dels för att de nyligen infört en funktion kallad "projects". Den här funktionen är faktiskt en enorm tillgång för oss som jobbar med komplexa världar och berättelser.

"Projects" låter mig skapa ett dedikerat utrymme för mitt skrivprojekt där jag kan ladda upp en rejäl infodump - allt från karaktärsbeskrivningar och världsbygge till handlingsöversikter och tematiska riktlinjer. Claude suger in all den här informationen och håller den i minnet under hela vårt "samarbete".

Det innebär att varje gång jag interagerar med Claude inom ramen för mitt projekt, har AI:n koll på all denna information utan att jag behöver upprepa eller förklara allt på nytt. När jag ber om hjälp med en scen eller en dialog vet AI:n redan vem Lyrik är, hur magin i min värld funkar, och vilken historia som finns mellan de olika folkslagen.

För mig gör det här en enorm skillnad. Det skapar en kontinuitet i dialogen som är ovärderlig för långsiktigt kreativt arbete. Claude kan ge mer precisa och relevanta förslag, hålla sig konsekvent till min världs regler och karaktärers personligheter, och hjälpa mig utveckla idéer som faktiskt passar in i min övergripande vision.

Det känns nästan som att ha en medförfattare som är lika insatt i mitt projekt som jag själv är. Det gör att jag kan fokusera mer på det kreativa och låta Claude hjälpa till med detaljerna, allt medan vi båda är på samma sida om världen jag skapat.

  

10 steg för att komma igång med Claude

Att ta steget och faktiskt börja använda AI i mitt skrivande var inte helt enkelt. Även om jag sett på några youtubevideos om hur man kunde gå till väga så var jag ändå inte helt säker på hur det skulle gå i just mitt fall. Jag har redan jobbat med min fantasybokserie i flera år. Jag har ett färdigt första utkast, jag har ett färdigt världsbygge, har fått feedback av både lektör och av en skrivcirkel. När jag tog min paus var jag mitt i en total omskrivning av manuset utifrån denna feedback. Så var skulle jag börja?

Jag bestämde mig för att se det som ett experiment och ett verktyg att utforska. Här är en överblick över de förberedelser jag gjort för att komma igång med AI-skrivande:

  1. Research kring AIs brister och potential. Särskilt givande har The Neardy Novelist varit. En fantasyförfattare som har flera videos om Claude och författande i allmänhet.
  2. Försökte infoga hela det första utkastet av Devans Dans i project knowledge men det var för långt för att Claude skulle kunna ta till sig det. Jag skrev därför en detaljerad synopsis istället som blev några sidor lång.
  3. Lade in de diskussioner jag fört med min lektör in i Claude för att ge den en förståelse för de saker jag ville utveckla med manuset nu då jag skulle skriva om det i grunden med rätt omfattande perspektiv och strukturförändringar.
  4. Utarbetade därefter en ny kapitelstruktur och skrev korta sammanfattningar för vad jag vill ska hända i varje kapitel på det nya manuset.
  5. Specificerade olika teman jag vill betona utmed berättelsen.
  6. Skapat en övergripande vision för hela bokserien. För att visa Claude var jag tänker mig att serien ska sluta.
  7. Detaljerade karaktärsbeskrivningar för alla viktigare karaktärer.
  8. Sammanställde en 1000-årig tidslinje över världen, så att Claude vet vad som gjort att världen är som den är. Detta var det som tog mest tid då jag använde Aeon timeline för detta. Det gick inte att exportera tidslinjen från programmet i ett textformat som Claude kunde hantera. När jag då försökte exportera tidslinjen som bild blev den för stor för Claude. Jag fick därför dela upp tidslinjen i ca 10 olika mindre bilder som Claude kunde scanna av och skapa en skriftlig tidslinje av.
  9. Skrev en beskrivning av magisystemet, men även en överblick av de kulturer och nationer som finns i boken.
  10. Laddade upp min världskarta och bad Claude beskriva geografin, namn på städer och avstånd i textform. Detta textdokument lades därefter in i project knowledge.

   

  

AI och framtiden

Jag kommer säkert hitta fler användningsområden allt eftersom skrivprocessen tar fart på allvar. Jag sitter nu och planerar för vad jag ska forma Ains röst till när jag väl börjar skriva själva kapitlen. Men dessa detaljer... sparar jag till ett framtida inlägg.  Sammantaget tycker jag dock redan nu att skrivprocessen har blivit roligare. Problemet med kommatecken osv. som sög ut energi från mig har nu ersatts med en ny dos av kreativitet. Jag oroar mig fortfarande för att jag kanske inte kommer utvecklas lika mycket som skribent i och med att jag använder AI, och att det kan begränsa mig i min utveckling på lång sikt. Jag oroar mig också för att förlora något av det personliga och unika i mitt skrivande. Men har jag roligare tror jag samtidigt att chansen att jag fortsätter skriva ökar. Detta tillsammans med en AI som också fortsätter utvecklas precis som jag gör. Jag anser i nuläget att fördelarna med att använda AI är större än riskerna.

Men det är viktigt att poängtera att jag ser Claude som ett verktyg, inte en ersättning för min kreativitet. Jag använder AI:ns förslag som inspiration och startpunkter, men det är alltid jag som fattar de kreativa besluten och formar den slutgiltiga texten. Det handlar om att hitta en balans där AI:n förstärker och effektiviserar mitt skrivande utan att ta över processen.

Vad tänker ni om AI-assisterat skrivande? Fördelar och nackdelar. Kommentera gärna på min författarsida på facebook. Jag är nyfiken på era tankar och erfarenheter.


Årskrönika 2024

29 augusti 2024

De tre åren som gått sedan mitt förra årsinlägg har likt det också varit fyllt av nya vändningar. Lämnade rektorskapet, återvände till läraryrket och landade till slut i en roll som skolstrateg. Färdigställde min masteruppsats och upptäckte nya sidor av mig själv som lärare. Tre år av både prövningar och personlig utveckling.

Här sitter jag igen, redo att summera inte bara ett utan nästan tre år som gått. Det känns både märkligt och uppfriskande att återvända till tangentbordet med förnyad energi för att skriva på bloggen och på mina böcker. En härlig känsla.

När jag blickar tillbaka på min senaste årskrönika från 2021, slås jag av hur mycket som hänt sedan dess. Då kämpade jag med att upprätthålla mina rutiner och balansera familjelivet med en nyfödd Albin som vägrade sova hela nätter under två års tid. Nu, tre år senare, har livet tagit flera oväntade vändningar, och jag står inför nya utmaningar och möjligheter.

  

Rektorskapet - en kort men lärorik resa

Som jag nämnde i min förra krönika, hade jag då precis fått jobbet som biträdande rektor på en högstadieskola i Kramfors. Det var en spännande utmaning som jag såg fram emot. Jag gick introduktionsutbildningar och satt i rätt många elevsamtal och vårdnadshavarsamtal för att reda ut konflikter som uppstått, vilket gav mig en bättre förståelse för hur komplicerat rektorsrollen är. Men som livet ofta lär oss, går inte alltid saker som planerat. Redan efter två månader i den nya tjänsten fick jag veta att man planerade att göra en omorganisering på rektorssidan, vilket innebar att min provanställning inte skulle förlängas. Jag stannade terminen ut vilket gjorde att jag blev kvar på den positionen i endast sex månader. Utan att gå in på mer detaljer än så kan jag säga att det var en period fylld av lärdomar, både om mig själv och om skolvärlden i stort. Men att lämna den rollen kändes som ett misslyckande och ett nederlag, jag ville vara kvar.

  

Tillbaka till klassrummet - med en twist

Efter min korta sejour som rektor, fick jag möjligheten att återvända till läraryrket. Denna gång som svenska- och SO-lärare på Högakustenskolan i Kramfors. Jag minns tydligt min oro inför att undervisa i svenska, ett ämne jag aldrig tidigare undervisat i. Men det visade sig att alla timmar av skrivande och bloggande genom åren hade förberett mig bättre än jag kunnat ana. Det gick över förväntan, och det var faktiskt riktigt roligt och inspirerande att undervisa i svenska.

Jag blev mentor för en årskurs åtta, en klass som när jag började ansågs vara skolans stökigaste (det sade de också själva när jag klev in i klassrummet dag ett). Detta mentorskap blev en oväntad källa till glädje och stolthet. Vi gick igenom många upp- och nedgångar tillsammans, mest uppgångar. Det var en påminnelse om varför jag en gång valde läraryrket - möjligheten att göra skillnad och se unga människor växa både individuellt och som grupp. Ett stort tack till alla er elever i den klassen. Jag var ganska nere i min jobbkarriär när jag började. Varken min tid som rektor, eller de två skolor jag jobbade på innan dess hade blivit som jag önskat. Att jag nu fick en renässans hos er betydde mycket för mig.

Jag blev på Högakustenskolan också del av ett fantastiskt kollegium. De påminde mig om vikten av goda relationer på arbetsplatsen. Om att vi alltid är starkare tillsammans än vad vi är individuellt. Författarskapet kan vara väldigt ensamt och konstigt nog även läraryrket. Man står ofta där, längst fram vid tavlan, själv som lärare och får man inte till en god relation till klassen och sina kollegor känner man sig snabbt väldigt utelämnad och sårbar.

Tidslinje

Lektion inför nationella prov i historia. Konsten att sammanfatta världshistorien på 30minuter.

  

Akademisk framgång mitt i yrkesutmaningarna

Trots turbulensen i mitt yrkesliv, fyra arbetsplatsbyten på lika många år, lyckades jag slutföra min masteruppsats. Min studie undersökte skolkulturer och deras påverkan på högstadieskolor i en norrländsk kommun. Det var ett omfattande arbete som gav mig värdefulla insikter i skolvärldens komplexitet. När jag tänker tillbaka på hur jag såg på hur lärande sker i individer och organisationer så förstår jag hur mycket jag utvecklat mitt sätt att se på skola under dessa fyra år. Forskare som E.J Gibson, M.A Westerman, G.H Sahlgren, K.S Louis och J Bornemark har utökat min förståelse för skolans komplexitet.

Men i ärlighetens namn var det stundtals nära att jag inte orkade läsa färdigt mastern. Albins sömnproblem och att jag även balanserade bloggandet, bokskrivandet, jobbytandet, mina politiska åtaganden, en SKUA-utbildning och masterskrivandet var för mycket. Det var under en tid inspirerande att känna att jag klarade av mer än vad jag tidigare trodde att jag var kapabelt till, så gjorde det också att jag kände mig splittrad och stundtals frustrerad. Även om vi människor överlag mår bättre av att vara mer fokuserad och samlad, tror jag samtidigt också att det är nyttigt att testa sina gränser rätt ofta. 

För att hantera situationen var jag först tvungen att pausa bloggandet och kort därefter även bokskrivandet. Under de sista tre åren har jag därför inte skrivit någonting annat än min masteruppsats och några tidningsinlägg. I våras, när skrivandet på uppsatsen var som mest intensivt beslöt jag mig tillslut även för att pausa mitt politiska engagemang. Jag lämnade min plats i kommunfullmäktige och pausade mitt arbete i bildningsnämnden. 

Nu känns det dock som att jag har en del frirum i mitt liv igen, som att jag har energi att åter igen ta mig an bokskrivandet och andra nya äventyr. 

   

Ett nytt äventyr - från klassrum till strategi

Efter två fantastiska år på Högakustenskolan var det återigen dags för ett nytt kapitel. Förra hösten uppmuntrade min fru mig att söka en tjänst i Sollefteå som skolstrateg, något jag till en början var tveksam till. Jag trivdes bra som lärare igen, varför bryta upp det? Men som så ofta när det gäller min fru, visade sig hennes intuition vara spot on. Jag sökte jobbet och fick det. Det är en nyskapad tjänst så exakt allt som den ska innefatta får vi se över tid. Men i min tjänstebeskrivning står det att jag arbetar med samordning, omvärldsbevakning, analys och utveckling på förvaltnings-, koncern och övergripande nivå. Nu, tre veckor in i min nya roll, känner jag mig som fisken i vattnet. Riktigt all osäkerhet inför att kliva bort från skolans korridorer, en plats där jag arbetat i 18 år, in i förvaltningskorridorerna har dock inte släppt ännu. Men samtidigt är det som om alla mina tidigare erfarenheter som mellan-, hög- och gymnasielärare, som biträdande rektor, politiker, fackligt engagerad och mina akademiska studier - har lett fram till denna punkt.

Äventyr i Skuleskogen.

  

Reflektioner och framtidstankar

När jag ser tillbaka på mitt mål från 2020 - att upprätthålla mina rutiner - inser jag hur värdefullt det har varit under de senaste årens förändringar. Rutinerna har fungerat som en stabil grund när mycket annat har skiftat. De har hjälpt mig att behålla fokus och att hantera motgångar på ett mer konstruktivt sätt. Det var dessa inarbetade vanor och de mentala strategier jag utvecklat genom dem som gav mig verktyg att sätta gränser innan situationen blev ohållbar. Rutinerna har fungerat som ett skydd mot överbelastning och gett mig utrymme att reflektera när pressen ökat.

Tittar jag tillbaka ytterligare ett år så kan jag inte låta bli att le när jag tänker på hur orolig jag var för att inte kunna skriva tillräckligt under 2020. Livet har verkligen ett sätt att ge oss nya perspektiv. Medan det skönlitterära skrivandet kanske inte har varit i fokus de senaste åren, har jag vuxit genom annat skrivande i klassrummet och i studiebänken. Och nu, när jag återvänder till bloggen, känner jag en ny glädje och förståelse för skrivandets kraft. Hur skrivandet formar våra våra tankar. Vi blir det vi gör. Nu ska jag åter igen bli författare. Kanske inte en lika hetsig författare som jag var tidigare. Då ville jag skriva på bloggen så mycket jag bara kunde, nya inlägg varje vecka. Och boken skulle bli klar till varje pris, så snart som möjligt. Varje motgång i den processen var som ett slag i magen. Men vi får se hur det går denna gång.

Avslutningsvis vill jag tacka er som letat er tillbaka till detta inlägg, trots denna långa period av tystnad. Här står vi nu, på tröskeln till ett nytt kapitel, med nya äventyr på horisonten. Jag ser fram emot att dela denna resa med er, oavsett vart den leder.

  

PS: Detta inlägg är skrivet med hjälp av AI. Jag misstänker att det kommer att bli flera blogginlägg i framtiden om AI och hur man kan använda det. Vi hörs!


The Northman - Spoilerfri recension0

22 april 2022

Vacker, brutal och poetisk. Som en blandning av en verklig Conan och Hamlet på LSD.

Kort spoilerfri recension

Vacker, brutal och poetisk. Som en blandning av en verklig Conan och Hamlet på LSD. Påminner också om klassikern Korpen Flyger men med en tydligare Hollywood och action-stämpel.


Var helt begaistrad av filmen från början till slutet. Tänkte flera gånger medan jag såg den "Fy fan va coolt det här är" samtidigt som jag också undrade "Vad är det som händer?!". 

Den går flera gånger rätt djupt in i nordisk mytologi så har man inte koll på varför man hade shamaniska ritualer, vad en valkyria och norna är så kan delar av filmen framstå som väldigt udda för den stannar inte upp och förklarar alla delar.
 
Skarsgård är ett monster i den här filmen, känner knappt igenom honom när han stormar fram och ödelägger allt i sin väg. Kan vara hans bästa framträdande. Birollerna är också alla helt fantastiska - Ethan Hawke, Claes Bang, Anya Taylor-Joy och Willem Dafoe. Men särskilt Nicole Kidman tyckte jag stod ut och närmast tog över hela filmen vid några tillfällen.
 
Har inte sett några av regissören, Robert Eggers, tidigare filmer men blev mycket imponerad av hans förmåga att balansera action, brutalitet, känslor och fantasyelement.
 
Se den på bio medan ni har chans, ljudet och sceneografin är som gjord för en stor skärm.

Betyg 5/5