JL Fantasy

Det är intressant att se tillbaka på det man skrivit i tidigare årskrönikor. I slutet av 2020 skrev jag att vi gått runt i en dimma större tiden av året. Covid, förlossningsdepression och oregelbunden sömn. Året 2021 har fortsatt i en liknande bana, men har fått ett helt annat slut än vad 2020 fick.

Mål och tankar inför 2021

På grund av hur det gick med mina mål under 2020 var mitt enda mål inför 2021 att fortsätta upprätthålla mina rutiner. Min förhoppning var att om rutinerna fanns på plats skulle även min skrivenergi komma tillbaka och fingrarna leta sig till tangentbordet igen.

Det gjorde de inte, av samma anledning som året innan. Albin har fortsatt sova oregelbundet under hela 2021. Somliga nätter sover han rätt bra, vaknar och gnyr lite några gånger men somnar om efter att ha fått sin välling. Men alltför ofta kommer det nätter då han vaknar och har i det närmaste panik i vad som känns som flera timmar. Vårt sätt att hantera detta har varit att sova i olika sovrum så att åtminstone en av oss är utvilad dagen därpå. Med tiden har detta blivit vårt nya normala och även om man är rätt trött många dagar är det inte något som vare sig jag eller Hanna tänker särskilt mycket på längre. Det är vad det är.

Under våren var jag pappaledig med Albin och på grund av Covid fortsatte vi att ha Folke och Elis hemma under nästan hela vårterminen. Hanna jobbade också hemifrån. Hela familjen var därför uppe i varandra hela våren. Våra dagar blandades ihop och den ena blev den andra lik. Det kanske låter som en jobbig period, men det var tvärtom. En ren fröjd. Vilket säger mycket om hur jag fungerar som person.

Jag gjorde mina rutiner, tränade med sällskap av Albin varje morgon som snart blev duktig på att göra benböj och hoppövningar tillsammans med pappa. Jag byggde snökojor och tågbanor, lyssnade på poddar, fortsatte plugga på distans och var allmänt nöjd med tillvaron. Allt fungerade över allas förväntan, både med Hannas hemmaarbete och med att ha barnen hemma.

Under våren började jag även engagera mig politiskt. Jag gick med i Moderaterna och har valt att ställa upp på Örnsköldsviks kommunlista inför nästa års val. Det har varit väldigt ögonöppnande och gett mig en bredare bild av hur mycket av sin tid och engagemang som våra lokalpolitiker ger, varje vecka, för att utveckla samhället i en riktning som de tror är bäst. Oavsett vad man tycker om deras åsikter anser jag att politiker, i alla partier, är individer som ska hyllas snarare än att demoniseras. Jag tycker att många tar för givet det fantastiska samhälle vi lever i. Hur svårt det är att upprätthålla det.

De många utmaningar vårt samhälle möter, måste mötas av vanliga människor som inte alltid vet de rätta svaren men som ändå försöker, så gott de kan, att göra det de tror är bäst. Det är genom samtalet om vad som är ett bra samhälle och diskussioner kring hur vi kan nå dit som samhället blir bättre. Utan en dialog och utan en öppenhet för att lyssna på dem vi tycker olika än kommer vi aldrig skapa ett fungerande demokratiskt samhälle.  

Barndisco i vardagsrummet.

Nya jobb

Inför sommaren blev jag flyttad till en annan arbetsplats, dels för att jag ville testa något nytt, dels på grund av övertalighet i personalen. När arbetet startade igen i augusti var det därför på en ny arbetsplats och även på ett annat stadie än vad jag tidigare jobbat på. Under större delen av mitt arbetsliv jobbat på högstadiet, nu skulle jag för första gången testa på mellanstadiet. En del av mig var peppad på att få arbeta inom en ny del av skolan vilket skulle medföra nya möjligheter att lära mig mer. En annan del av mig var orolig att mellanstadiet skulle bli ett allt för stort kliv bort ifrån gymnasiet och högstadiet.

Utan att gå in på detaljerna kan man sammanfatta det hela som att några olika faktorer gjorde att jag redan efter några veckor kände att mellanstadiet inte var det rätta för mig. Jag började leta andra jobb och efter några månader av letande och grubblande kring vad framtiden skulle föra med sig står det nu klart att jag blir biträdande rektor på Gudmundråskolan, en femparallellig 7-9 skola i Kramfors.

Detta känns otroligt roligt, spännande och sporrande. Detta är något som jag velat testa på under flera år och var huvudanledningen till att jag hoppade på masterprogrammet i utbildningsledning och skolutveckling i fjol. Jag ser verkligen fram emot den här utmaningen.

Getsvedjebergets predikstol.

Mitt skrivande under 2021

Precis som under 2020 har mitt engagemang för skrivandet fortsatt att falna. Ambitionen är fortfarande densamma men på grund av tre barn, sömnbrist, nya jobb och studier har mitt fokus legat på andra fronter. Jag har trots detta ändå skrivit en del. Fortsatt min fjärde och största redigeringsrunda av Devans Dans - i skrivande stund är jag ungefär halvvägs genom manuset och har i den gjort en del omskrivningar av hela grundstrukturen. Den andra halvan av boken som jag snart ska påbörja kommer inte bli så mycket redigering, utan snarare en total omskrivning av hela händelseförloppet. Jag är inte särskilt peppad på detta, om jag ska vara ärlig. Jag har jobbat med boken i sex år nu och än är slutet inte i sikte. När jag började skriva boken trodde jag att det skulle ta ungefär två år. Jag har dock inga planer på att sluta skriva helt och hållet. Boken kommer att bli klar även om det tar tio år till innan jag är redo att ge ut den. 

Även bloggandet har gått på halvfart under året. Jag valde att fortsätta att endast skriva ett inlägg per månad. Det har känts rätt lagom. Jag gillar att hålla bloggen vid liv, ventilera mina tankar då och då. De två texter jag blev mest nöjd med under året var nog Varför skriver jag? och Betyg i recensioner.

Hanna chillar på toppen av Slåttdalsberget.

Mitt läsande och lyssnande

Om man ska tro statistiken i min Pocket Cast-app har jag lyssnat på 1152 timmar av podcast under året, dvs 48 dagar av min vakna tid. Jag har dock svårt att tro att detta verkligen stämmer, utan tror snarare att jag har blivit bättre på att sålla bland det jag lyssnar på. Jag börjar allt oftare lyssna på ett avsnitt, men om jag inte gillar det så hoppar jag över resten och lyssnar på en annan podd. Troligtvis loggar dock telefonen detta som att jag lyssnat på ett helt avsnitt. Om detta stämmer eller inte, vet jag inte. Visserligen följer jag fler poddar nu än tidigare - 70 stycken. Men det är ytterst få av dessa som jag lyssnar på alla avsnitt av och vissa av dem är knappt aktiva.

De mest intressanta temanen som jag följt är skolutveckling, filosofi, politik, sociala medier och människokroppen. Jag har sammanstället en lista på de avsnitt som jag gillat allra mest under varje månad och delat ut dessa på Facebook. Intresset har varit rätt svalt men jag har tyckt att det varit roligt och fortsätt i alla fall. Lite av samma orsak som dessa årskrönikor - de fungerar som trevliga tidskapslar som det är intressant att gå tillbaka till och få inspiration av.

Jag har läst 40 böcker under året. Mest skolrelaterad litteratur men även en del barnböcker med barnen och några böcker om marknadsföring och skrivande. Flera av de skolrelaterade böckerna var väldigt intressanta men Lärarens Återkomst och Glädjeparadoxen var nog de två mest ögonöppnande. 

Jag och Albin går genom Norrfällsvikens naturreservat.

Tankar inför 2022

Jag har en känsla av att 2022 kommer att bli ett väldigt formativt år för min del. Det är svårt att sia kring hur året kommer att bli men jag misstänker att utöver familjen kommer mitt nya jobb att ta det mesta av min tid och uppmärksamhet. Jag har därför inga skrivrelaterade mål för 2022 och troligtvis kommer jag blogga ännu mindre än vad jag gjort under 2020 och 2021. Några inlägg tror jag nog att det kommer bli ändå, för jag tycker fortfarande att det är roligt att skriva ner mina tankar och se var det tar mig. Det är en lärande process i sig självt. Jag hoppas även att jag kan hitta lite tid att fortsätta jobba med boken emellanåt och sakta men säkert bli klar med den fjärde redigeringsrundan. Men ska jag vara helt ärlig tror jag att detta kommer bli svårt. Jag vet hur krävande en rektorstjänst kan vara och jag vill inte ta på mig mer än vad jag orkar. 

Tack för att ni tagit er tid att läsa den här årskrönikan. Vi ses under 2022. 

/Josef Lindell

Förra veckan lyssnade jag på ett samtal mellan David Fuller och Damien Walter. Samtalet handlade om Dune-serien och om sci fi-genrens djupare mening. Walter menade att sci fi-genren är en symbol för mänsklighetens utåtriktade och framåtsyftande medvetande. Genren speglar den bild vårt samhälle har av framtiden - huruvida den är på väg att bli utopisk eller dystopisk. Om det skrivs mycket dystopier kan det med andra ord vara ett tecken på att något är fel, i en kollektiv bemärkelse, i vår egen samtid. Han menade vidare att genren även speglar mänsklighetens ständiga kamp mot dess närmiljö, mot den teknologiska utvecklingen och mot tidens påverkan. Den ställer frågor om vad miljön och tekniken gör med oss och vad det betyder att vara människa när omgivningen förändras.

En fråga som slog mig var: om detta är meningen bakom sci-fi, vad är då den djupare meningen bakom fantasy? Vilken roll har fantasy som genre för oss? 

Jag tror inte att jag kan ge ett lika djupgående svar på frågan som Walter, men detta är mina tankar.

Sigurt Fafnesbane dräper draken Fafner (Från ca år 1000)

Fantasy är en sekulär ersättning av den religiösa myten

Vad är fantasy? Det vanligaste svaret man brukar få är att fantasy är en genre som innehåller magi, andra övernaturliga ting och som ofta utspelas i helt fiktiva världar. Detta till skillnad från sci-fi, och så gott som alla andra genrer, som oftast tar avstamp i vår egen historia och som utspelar sig i en framtida värld som skulle kunna vara vår. Denna inramande beskrivning av fantasy är förvisso helt rätt, men den berör inte vilka typer av frågor som genren vanligtvis ställer och den tydliggör inte heller att fantasy som en genre är mer än bara dess inramning. 

På grund av att genren har möjligheten att visa övernaturliga ting blir fantasy ofta en genre som kretsar kring myter. Berättelser som vi ofta inte helt kan greppa, då det inte helt och hållet vilar på rationalitet, men som betyder något för oss på ett djupare plan, ungefär som religioner. Religiösa myter har dock en stor del av västvärldens befolkning lämnat bakom sig, på gott och ont. I och med att fantasygenren och religion rör sig inom liknande ramar fyller den också till viss del det gud-formade vakuum som sekulariseringen av vårt samhälle har skapat för många.

Fantasy berör därför som en genre både omedvetet och medvetet religiösa teman oftare än andra genrer. Detta tar sig uttryck genom att bland annat måla upp det goda och det onda, det ljusa och det mörka, de strukturfrämjande och de kaosartade krafterna. Men även genom att brottas med frågan om vad det egentligen innebär att vara en god moralisk människa. Precis som religioner gör. Hur överkommer vi våra skuggsidor och blir den bästa versionen av oss själva? Hur lever vi meningsfulla liv där vi tar ansvar för oss själva och för vår värld? Vad är godhet och vad är ondska? Fantasy är en genre som ställer stora frågor. I förlängningen ställer den därför också stora krav på författare och deras förmåga att förmedla komplexa bilder och frågor på ett tillgängligt och engagerande vis.

Beowulf dör efter att ha besegrat draken (Från ca år 700). Målning av John Henry Frederick Bacon

Fantasy vänder sig inåt med hjälp av sina övernaturliga ramar

Fantasy blickar inåt och tillbaka på vårt förflutna, även om det ofta är i en fiktiv sekundärvärld snarare än i en verklig historisk form. Den ger oss också i bästa fall en bild av vad vi gjort fel och vad vi kan göra annorlunda för att vara mer moraliska. Den belyser, med hjälp av vidsynta miljöbeskrivningar, udda kulturer och magiska krafter, vad en människa är och kan vara - även om dess omgivning är uppseendeväckande eller rubbad. 

Genren ställer ofta omgivningen på sin spets och gör med magins hjälp en människa till en protagonist som kan förändra hela världen. Fantasy har därmed i grunden ett positivt budskap för hela mänskligheten, men också för varje given individ. För även en liten hobbit eller en vanlig bondpojke kan göra skillnad. Fantasy visar att det finns en önskan djupt inom varje människa - ett hopp om att varje individ ska kunna utvecklas och förvandlas till det bästa han eller hon kan vara. Den säger att kraften finns där inom oss, redo att slunga oss framåt mot det som behöver göras för att världen ska bli bättre. Ingen annan genre visar så tydligt resan från vad det är att vara ung till vad det är att bli vuxen. 

Genren belyser även att människor ständigt letar efter hjältar som kliver fram och gör det som behöver göras. Att vi ser upp till människor som tar steget från att enbart glida med till att ta ansvar. Människor som vågar göra skillnad även när vägen framåt inte alltid är tydlig.

Jag vill också sträcka mig så långt att säga att ingen annan genre har i sin natur överlag en så positiv syn på världen och på vad det innebär att vara människa. (Joe Abercrombie, Mark Lawrence och Robert E. Howard skulle dock kanske inte hålla med om detta). Vi kan alla bli hjältar som rider ut och gör världen till en bättre plats - vad kan vara ett mer positivt budskap än det?

Marduk slåss mot draken Tiamat (Från Babylonien ca 1800 f.kr.)

Förväntningar

Science fiction-boken Arrakis - ökenplaneten, släpptes 1965 av den amerikanska författaren Frank Herbert och vann både Hugopriset och Nebulapriset. Boken hann få fem uppföljare innan Herbert gick bort, och Dune-serien anses idag vara en av de främsta science fiction-serier som skrivits. Den har filmatiserats flera gånger genom åren, både till filmer och serier, men ingen av dessa har slagit igenom och blivit succéer för den vidare allmänheten. Bland annat gjorde David Lynch ett försök 1984, men blev så arg när han såg filmbolagets klippta version av filmen att han bad om att få sitt namn borttaget från eftertexterna. Nu ställs hoppet till Legendary Pictures och den fransk-kanadensiska regissören Denis Villeneuve (Blade Runner 2049, Arrival, Sicaro) att göra en ny version, en duologi, av boken Arrakis.

I och med att Dune varit med i science fiction-kretsars medvetande i olika former i nästan 60 år är det intressant att reflektera över hur olika allas förväntningar inför filmen och upplevelse av filmen skiljde sig åt. Bara i den grupp jag gick och såg filmen med var vi fem personer, alla med olika ingångar och förkunskap om filmen och serien i stort. Detta gjorde att våra tolkningar av den skiljde sig något åt, särskilt kring karaktärerna, intrigerna, och förståelsen kring varför man använde de vapen och teknologier man gjorde i filmen. Även om filmen är två timmar och trettiofem minuter lång så är det dock mycket som inte förklaras på djupet för tittarna. Man får en del grundfakta och sedan får man bygga på med egna tolkningar av vad detta betyder. Trots detta älskade alla fem filmen och vi såg alla fram emot den avslutande del två. Det om något säger en hel del om styrkan i Villeneuves film.

Handling

Serien utspelar sig i ett framtida universum där varje planet styrs av en adelsätt och universum självt styrs av en kalkylerande kejsare som manövrerar adelsfamiljerna mot varandra för att kunna bibehålla makten. Tänkande maskiner är strängt förbjudna, lika så användande av atom-baserade vapen mot människor, energisköldar gör vanliga projektilvapen värdelösa och rymdgillet har ett monopol på alla resor mellan planeter tack vare deras kontroll över den magiska kryddan Melange. Den mest värdefulla substansen i hela universum som endast finns på ökenplaneten Arrakis, som också kallas Dune. Genom att inta stora mängder av kryddan får rymdgillets navigatörer förvridna kroppar men också förmågan att förutse framtiden och därmed guida skeppen genom universum.

De olika adelshusen, kejsaren och gillet fungerar som en slags treenighet som balanserar makten i universum och håller ordning. I bakgrunden finns dock flera andra maktspelare, kanske särskilt Bene Gesserit-orden. Denna systerorden har också de, genom att äta kryddan, fått olika förmågor som hjälper dem att se och forma framtiden för att främja deras långtgående planer för mänskligheten.

När Dune börjar ser den ut att vara en klassisk hjältemytberättelse där den unge adelspojken Paul Atreides kämpar med och mot en av Bene Gesserits profetior som antyder att att han kan bli, The Kwisatz Haderach, en gudakung med makten att härska över universum och rädda mänskligheten från undergång. Men inledningsvis tycks detta vara väldigt avlägset. Fokus är istället på det faktum att kejsaren "belönat" Atreides med att ge dem kontroll över planeten Arrakis. Som tidigare styrts av deras ärkefiender, universums rikaste familj, Harkonens. Detta sätter igång en kedja av händelser som gör att profetian snart inte känns lika avlägsen.

Miljö och skådespeleri

Överlag är jag imponerad av filmen och dess miljöer, särskilt kulisserna nere på Arrakis tyckte jag hanterades mycket väl. En sak som jag dock reagerade mer på var de få inledande scenerna på Atreides hemplanet. Även om Caldean är grön och kuperad med dramatiska kustlinjer, kändes den mer livlös än Arrakis. Rummen är kala och bebyggelsen obefintlig. Planeten verkade mer vara en kuliss för att visa upp familjens rikedom än en verklig planet. Lite simpla detaljer som gardiner, blommor eller vanliga människor hade gjort mycket för att platsen inte skulle kännas som annat än ett vackert steg vidare till den mer dynamiska ökenplaneten.

Skådespeleriet är genomgående utmärkt. Stellan Skarsgård gör den bästa versionen hittills av den ondskefulla baron Harkonen och Rebecca Fergusson är väldigt trovärdig som Pauls komplicerade Benne Gesserit mamma Lady Jessica. Personligen har jag lite svårt för skådespelerskan Zendaya Coleman som spelar Chani. Flickan som visar sig i Pauls många visioner och drömmar om Arrakis. Hennes roll är dock väldigt liten i denna första film.

Jag har sett en del kritisera valet av Timothée Chalament som huvudkaraktären Paul Atreides men jag håller inte alls med. Jag tycker han bär upp denna klassiska antihjälte föredömligt. Ända sedan han spelade Hal i The King har jag älskat honom i rollen som den plågade och ovilliga men spektakulära hjälten. Särskilt scenerna med Jason Momoa (Aquaman, Game of Thrones), som Duncan Idaho, är väldigt trovärdiga och älskvärda. Det ska bli spännande att se hur Chalaments skådespeleri utvecklas i del två när han successivt behöver spela en mer trovärdig ledarroll och hur hans relation till Chani blir.

Mottagande

Det är fortfarande lite tidigt att prata om hur filmen mottagits eftersom den ännu inte haft premiär i Kina och USA. Det är inte allt för långsökt att tro att debatten om filmen kommer att dra igång på allvar när amerikanska tyckare skärskådar dess många djupgående teman - t.ex. miljöproblem, mänsklig modifiering och kolonialism.

Filmen har överlag fått ett väldigt gott mottagande i Europa men en kritik som jag sett riktats mot den är att den anspelar på koloniala bilder av den vite mannen som kommer och blir sedd som en gudakung av den "muslimska" lokala befolkningen, the Fremen. Att över 80 arabiska termer används i bokserien (t.ex. burka, jihad, sharia och shaitan) gör inte debatten i endera riktning mindre infekterad. Kritiken mot de koloniala anspelningarna är förståelig om man gör en snabbanalys och inte tittar närmare dynamiken som fremen-folket har till deras påstådda frälsare. Vad Herbert gjort med sin serie är dock att problematisera och kritisera den här bilden, inte glorifiera den. Utan att gå in för mycket i handlingen i kommande böcker skiljer sig denna koloniala gudakung-bild åt avsevärt från tex George R.R. Martins version där "The Breaker of Chains" (Emilia Clarke) lyfts upp och bärs fram som en våg ovanpå svarta anonyma f.d. slavars händer. The fremen är dock inte en ignorant massa som ska bli civiliserade och utnyttjade av den vita mannen utan en egen kraftfull maktspelare vars kultur de vita huvudpersonerna respekterar och vill lära sig av. Inte ser ner på och approprierar delar av. Har man dock fått in den här bilden i sitt huvud kan det vara svårt att skaka bort den i denna första film för the fremen och karaktärerna där blir inte en stor del av berättelsen förrän i nästa film.

Sammantaget 

Jag älskade filmen av flera anledningar. Skådespeleriet, de episka proportionerna, djupgående teman och särskilt alla fantasykopplingar. Ibland känns det som att jag ser en fantasyberättelse snarare än en science fiction. 

• Kryddan, som ger magiska krafter och som hela universums ekonomi kretsar kring.
• Mystiska ordnar som arbetar för dolda agendor. 
• Profetior som talar om den utvalde.
• Vyer som inte domineras av rymdskepp utan av vidsträckta landskap.
• Förbud mot tänkande robotar som gjort att människan tvingats förlita sig mer på att "utveckla mänskligheten".
• Uppfinningen av Holtzman-effekten som bland annat kan skapa energisköldar som mer eller mindre stoppar alla former av projektiler. Detta gör att karaktärerna i stor utsträckning slåss med knivar och svärd istället för energivapen. 

Jag upplevde filmen som en blandning av Lord of The Rings, Star Wars och Game of Thrones. Vilket gör att Dune kan vara en av mina nya favoriter.

Filmen har redan nästan tjänat in sin budget på 165 miljoner dollar. Detta trots att den som sagt ännu inte har släppts i USA eller i Kina och att en del biografer ännu inte öppnats upp efter pandemin runt om i Europa. Att Villeneuve ska få göra en efterföljare känns därför i stort sett klart. Det enda som kan stoppa det är att debatten kring seriens kopplingar till kolonialism skulle få kulturkriget i USA att spåra ut ytterligare och att filmbolaget därför väljer att backa.

Jag kan inte se att särskilt mycket hade kunnat göras annorlunda i denna filmadaption av det mästerverk som är Frank Herberts Dune. Jag är redo för mer och ser fram emot den andra delen, även om det troligtvis kommer dröja några år på grund av pandemin. Jag hoppas den kommande filmen ska bli ännu mer lyckad än denna så att Villeneuve och filmbolaget Legendary Pictures väljer att filmatisera även de fem efterföljande böckerna i serien i någon form.

Betyg: 5/5

Det finns många åsikter där ute om hur man bör eller inte bör skriva recensioner och om betyg tillför något värde eller bara förenklar och fördummar diskussionen om böcker. Många verkar tycka att ett betyg gör att man stirrar sig blind på siffran och inte tar till sig recensionen som helhet. Andra kan säga saker som att de inte tycker att det finns någon bra anledning att ge ett dåligt betyg. De gillar att vara positiva kan man läsa. Jag kan, tvärtom, bli irriterad på recensioner som inte har betyg. Jag ser att även dessa betygslösa recensioner kan ha ett värde, men då tycker jag att skribenten bör vara rätt genomgående i sin beskrivning och analys av boken. Vilket är desto mer sällsynt.

Det huvudsakliga målet med ett betyg är att ge läsarna en snabb insikt om boken som helhet. Men betyget har även andra funktioner. Dels ger det ytterligare ett perspektiv på det som skrevs i analysen. Allt för ofta går det knappt att utläsa vad recensenten verkligen tyckte om boken om det inte avslutas med ett förtydligande betyg. Dels fungerar betyget som ett referenssystem för att enklare kunna jämföra boken mot en annan, vilket i sin tur bidrar till att hålla recensenten ärlig och stringent i sina framtida recensioner.

Part of being a writer is knowing when what you write is really bad - Reif Larsen 

När jag tittar på min blogg ser jag att jag i skrivande stund har gett ut 10 ettor, 24 tvåor, 39 treor, 29 fyror och 15 femmor. En relativt jämn fördelning med viss övervikt åt treor, vilket om jag ska vara ärlig inte alls speglar min samlade läsupplevelse. Jag ska förklara.

De flesta böcker jag läser skulle ha fått en etta eller en tvåa i betyg. Men det är långt ifrån alla av dessa som jag tar mig tid att recensera. Detta gäller alla format men särskilt svenska fantasyböcker. Varför är det så? 

Min smak drar sig till klassisk hjältefantasy. Det är så klart inte det enda jag gillar, men om jag läser en skönlitterär bok som har något slags tema där en fiende ska besegras kommer jag både medvetet och omedvetet jämföra den med böcker som Sagan om Ringen, Conan och Drakens Återkomst. Jag vill ha hjältar som räddar något, hjältar som växer i takt med att de försöker åstadkomma omöjliga uppgifter, hjältar som möter underliga monster och fantastiska platser. Det ska helst vara mycket strider och ännu mer magi samtidigt som det är internt logiskt och gärna filosofiskt laddat. 

Men det finns även andra saker som kan påverka mina betyg. Två saker som allt oftare dyker upp är att jag inte delar författarens värdegrund och upplever att hen skriver mig på näsan till den grad att det stör min läsupplevelse. Det andra är att boken tar allt för lång tid på sig att komma igång, den har för många karaktärer eller ett världsbygge som inte portioneras ut utan istället infodumpas på läsaren till den grad att det förtar läsupplevelsen och kastar mig ur huvudpersonens perspektiv. Det händer allt oftare, merparterna av de skönlitterära böcker jag läst de sista tre åren faktiskt, att jag lägger undan dem innan jag ens tagit mig 100 sidor in. Detta trots att det stilistiskt och genremässigt egentligen borde vara en bok som faller mig i smaken.

Jag upplever att många recensenter inte är tillräckligt tydliga med sina egna preferenser. Det verkar som att de vill ge intrycket av att de läser och kan uppskatta alla olika former av fantasyböcker i samma utsträckning. Vad det beror i kan jag bara spekulera kring. Men det går inte att läsa en bok som ett blankt ark. Vi blir alla påverkade av våra personliga preferenser. Jag tycker att det är något positivt när recensenten är transparent med detta. Att när jag läser en recension vet att recensenten brukar gilla den här typen av böcker, eller tvärt om. Om jag som läsare också delar recensentens uppfattning kring vad som skapar en bra bok blir det bara ännu lättare för mig att veta om jag ska köpa boken eller inte. Jag upplever att en del recensenter tänker fel här. En recensents preferenser och den påverkan som dessa har på betyget är positivt, inte negativt. Jag upplever att en del verkar tycka att recensenter alltid ska sträva efter att vara neutrala i sina bedömningar. Kanske för att inte kliva på författarnas tår, eller för att det ger en mer "rättvis" bedömning av boken men jag håller inte med. Syftet med en recension är inte att främja en författares självkänsla eller bokförsäljning, den är till för att informera läsarna.

A work of art must relate something that does not appear in its visible form - Carl Jung

Det jag försöker säga med allt detta är att om jag gett ett betyg på alla böcker och serier jag läst skulle fördelningen ha en betydande övervikt på ettor och tvåor. Men av skäl som jag skrivit om tidigare brukar jag inte skriva recensioner på de många ettor och tvåor som jag läser. Det händer även rätt ofta att jag struntar i att skriva recensioner på treor. Dock väldigt sällan på fyror och femmor. De sistnämnda peppar igång mig och gör att jag inte kan sluta tänka på dem. Jag behöver få dem ur mitt system vilket inte kan ske förrän jag har skrikit om dem från ett högt berg. Det är dessa böcker som förtjänas att lyftas fram som förebilder. Dessa böcker som gör att jag själv vill bli bättre på att skriva.

Min syn på det femskaliga betygssystemet

5 av 5

Boken är mer eller mindre perfekt i mina ögon för det den försöker åstadkomma. Den kan ha småskavanker i någon enskild scen men i övrigt ger boken läsaren precis det den lovar att den ska göra. Den har karaktärer jag bryr mig om, den har en överraskande eller välplanerad handling och den har ett världsbygge eller magisystem som känns spännande. Den väcker oftast även djupare tankar och ger insikter om genren eller livet i stort som har praktisk betydelse som går att ta med sig ut i ens vardagliga liv. Den måste inte ha storslagna strider eller magiska bataljer men skulle den ha det, samtidigt som den lyckas med allt det andra, blir jag ännu mer hänförd.

Exempelvis: Arrival, The Joker och Re:Zero. (Jag ger inga bokexempel här eftersom de femmor jag delat ut är i ärlighetens namn tveksamma och ska troligtvis ändras till fyror.)

4 av 5

En utmärkt bok. En fyra är något jag älskade och kan tänka mig att läsa om och om igen. Den har mer eller mindre allt. Bra karaktärer, intressant värld och en gripande handling. Ingenting i boken är så pass dåligt att det drar ner betyget allt för mycket och den har flera kvalitéer som en femma har. Någonting skaver dock i mig när jag läser den, något som drar ner helheten från en femma. Det kan vara en enskild karaktär som inte klickade, det kan vara ett parti i boken som inte kändes logiskt eller som fick för mycket eller för lite utrymme. Eller så kan det vara en sådan enkelt sak som att jag inte alls gillade hur boken slutade. En fyra är en bok jag gärna läser om och om igen och ofta rekommenderar till andra oavsett inom vilken genre den ligger.

Exempelvis: Sins of Empire, Girl with all the gifts och Best Served Cold.

3 av 5

En trea är en bra bok men som enligt min mening hade kunnat görats ännu bättre på en rad sätt. Upplevelsen är övervägande positiv men boken kan ha en del gapande hål att fylla. Huvudkaraktären kan vara platt. Den håller inte ihop handlingen tillräckligt väl eller bara i allmänhet har för många karaktärer vilket förtar från helhetsupplevelsen. Ibland kan dock böcker ha något unikt med den som lyfter den upp från en tvåa till en trea. Något som verkligen fick mig att tänka djupt kring ett givet fenomen. Jag rekommenderar treorna när de är inom mina favoritgenrer eller när jag tror att läsarna delar min smak. För dem som dock ofta även läser andra genrer brukar dessa rekommendationer gå över huvudet på.

Exempelvis: American Gods, Uprooted och Emperor's Blades.

2 av 5 

En tvåa är en okej bok som jag tog mig igenom och gillade delar av. Ibland övervägde jag att lägga ner boken men av någon anledning läste jag i alla fall vidare. En tvåa kan som sagt ha goda delar till sig. En eller två bra karaktärer, en intressant twist, eller ett väldigt bra världsbygge. Men dessa delar vägde inte tillräckligt tungt i läsupplevelsen för att lyfta upp den till en trea. En tvåa har även några fundamentala briser som störde min läsupplevelse. Jag kanske inte bryr mig tillräckligt om karaktärerna samtidigt som den inte hade några spektakulära scener eller så hade den inga fördjupande teman. Dessa böcker rekommenderar jag inte till andra annat än om de är verk som jag tycker har ett pedagogiskt värde. Det vill säga att jag tycker att det är bra att man har läst den för att veta vad alla pratar om. En tvåa gör också ofta att jag inte plockar upp något mer av den författaren om jag inte av något skäl tror att denne kommer att växa och bli bättre i framtiden. 

Exempel: Tower Lord, Bågens Mästare och Prince of Thorns. 

1 av 5

En etta är en bok som inte hade något alls som greppade mig. Den kan ha intressanta idéer men som den misslyckas med. Eller så är det en efterföljare till en bra bok men som totalt misslyckas att bibehålla det positiva, eller rent ut sagt omintetgör det som föregångaren etablerade. Ettor läser jag väldigt sällan färdigt för att det är så uppenbart, ganska tidigt i berättelsen, att jag inte kommer att gilla den. 

Exempel: Queen of Fire (läste endast färdigt den eftersom den var den avslutande delen på en fin inledning), The Return of Nagash (samma här, älskade de första nagashböckerna) och det ultimata exemplet på en etta - Star Wars the Last Jedi (som gjorde att jag fortfarande har svårt att se nyare starwarsskapelser). 

När jag skriver mina recensioner försöker jag lyfta ut specifika exempel ur texten som på något vis kastar ljus på hela min läsupplevelse. Ofta går jag ganska hårt åt dessa delar eller så hyllar jag dem till skyarna. Detta kan ibland göra att recensionen läses som att jag ger boken en tvåa i betyg när den egentligen är en trea eller nästan en fyra, eller tvärt om. Det är svårt att vara helt balanserad och ge bokens olika delar rättvisa. Men åter igen, det är här betyget kommer in i bilden. Att avsluta recensionen med ett betyg ramar in det jag skrivit och sätter det i ett större perspektiv och ger läsarna en djupare förståelse av min åsikt.

Det tål också att avsluta med att säga att en tvåa i betyg är bättre än vad jag kan producera i mina egna verk. Att skriva en roman är bland det svåraste jag tagit mig för att göra. Att formulera ens tankar och smaker i text, att sammanställa dem till en sammanhängande berättelse som klickar hos andra på samma sätt som det gör för en själv, är något som jag fortfarande häpnas över att andra kan göra. Det är så många aspekter och nyanser som behöver komma samman för att det ska fungera. Detta är en av anledningarna att vi har genrer och troper över huvud taget. De guidar oss fram till upplevelser som över tid visat sig fungera hos läsarna. Att frångå dessa i allt för stor utsträckning, särskilt om du är en ny författare, är i mitt tycke oftast bara en enkel biljett till ett misslyckande.

We have a broken perspective of what it really means to be successful. We acquaint success to accomplishments. Not realizing that true success is not just about what we accomplish but who we become in the pursuit of  accomplishments - Jovan Glasgow

----------

Hur ser du på betygsättning? Är det något i det jag skriver som du inte håller med om? Lämna en kommentar nedan eller gå in på min facebooksida och hoppa in i diskussonen där.