Brandon Sanderson släppte sin första bok i Stormligt Archive serien, The Way of Kings, år 2010. Fyra år senare kom uppföljaren Words of Radiance som är den längsta fantasybok jag någonsin läst. Med sina 1089 sidor, över 400 000 ord, är den utan tvekan en av de mest episka fantasyböcker som någonsin skrivits.
Det är häpnadsväckande att se hur snabbt Sandersons namn spridits över världen, men med tanke på hur snabbt han skriver är det kanske inte så konstigt. År 2005 debuterade han med Elantris och har sedan dess släppt ytterligare 18 romaner och ett dussintal noveller. Jag läste i en intervju med Sanderson att hans förlag länge var skeptisk till att publicera hans Stormligt Archive böcker. Vilket inte är svårt att förstå med tanke på att Words of Radiance endast kostar 289 kronor att köpa. Även om boken är lite dyrare än många andra böcker får du definitivt valuta för dina pengar. Utöver sina 1089 sidor innehåller boken också massor av bilder, kartor och detaljer som troligtvis kostar en hel del att lägga till i boken.
I The Way of Kings presenterades vi för världen Roshar och bitvis tyckte jag att det var för mycket att ta in på en gång. Dussintals olika perspektivkaraktärer från olika nationer och raser. Ingen del av världsbyggandet ignorerades - med flera magisystem, religioner, kulturer, samhällssystem, fauna och annat är planeten Roshar troligtvis det mest omfattande världsbyggandet som någon fantasyförfattare vågat sig på.
Words of Radiance landar mer i karaktärerna i bok två och är ett mästerverk på många sätt men jag hade svårare att motivera mig själv att läsa vidare, vilket gjorde att det tog nästan två år innan jag läst färdigt den. Anledningen till detta är att jag tycker att boken har flera obetydliga handlingstrådar som kändes som att de var där för att göra boken lång, inte för att handlingen krävde att de skulle vara där.
- Det tar Shallan nästan halva boken att ens nå till The Shattered Plains och även om delar av hennes resa är intressant ville jag hela tiden att hon bara skulle komma fram och börja nysta i hemligheten med The Voidbringers.
- I den förra boken fick vi, via en rad tillbakablickar, en djupdykning in i Kaladins förflutna. Bok två fortsätter på samma sätt men har nu Shallans bråkiga familjebakgrund som huvudfokus. Denna bihandling tyckte jag inte var lika intressant som den om Kaladin. Mycket av det som tas upp har vi redan hintats om i bok ett vilket gjorde att det var för lätt att förutspå vad som skulle hända längre fram i hennes bakgrund. Tillbakablickarna blev därför något som jag alltid skummade igenom för att komma tillbaka till den "riktiga" handlingen.
- Dalinar, min personliga favorit karaktär, kliver tillbaka för att ge utrymme till hans son Adolin som inte är lika intressant.
- Flera av karaktärerna blev allt för lika varandra. Både Shallan, Kaladin, Adolin och Wit har alla samma typ av sarkastiska och dystra humor genom hela boken och efter ett tag blir det ganska tröttsamt.
- Men det största problemet som jag hade var Kaladin. I bok ett var han en plågad själ som trots sitt besvärliga förflutna gjorde det som krävdes för att han skulle nå sina mål. I den här boken består hans kapitel mest av en kavalkad av klagomål, paranoida tankar och en rädsla mot alla i sin omgivning. Även här började jag tillslut skumma igenom långa delar av hans repetitiva inre monolog.