Denis Villeneuve har tagit sig an den besvärliga uppgiften att göra en direkt uppföljare till Ridley Scotts original från 1982. Många fans hyllar Blade Runner som en av de bästa sci-fi-filmer som någonsin gjorts och har varit skeptiska till att denna uppföljare ska nå upp till samma nivå.

Jag såg Blade Runner som ung, men den lämnade inte något minnesvärt intryck på mig. En mörk polisfilm i framtiden var allt jag kom ihåg. Jag hade inte tänkt gå och se den nya filmen på bio, men när mer eller mindre hela världen började hylla den blev jag nyfiken. Sagt och gjort, jag såg om originalet och gick därefter och såg Blade Runner 2049 på bio. 

Efter att ha sett om originalet var jag fortfarande skeptisk. Å ena sidan kan jag förstå varför Blade Runner anses vara en klassiker. Världen är komplex på ett sätt som måste ha fascinerat biopubliken på 80-talet och om man vill grotta ner sig i filosofiska diskussioner om vad det är att vara människa har den första filmen ett djup som gör den minnesvärd. Men Blade Runner är i mina ögon en rätt dålig film rent karaktärs- och handlingsmässigt. Hur skulle en uppföljare till den kunna vara så bra som alla säger? 

Uppföljaren tar vid år 2049, 30 år efter att detektiven/robotjägaren (Bladerunnern) Rick Deckard (Harrison Ford) från den första filmen vägrat att döda roboten Rachel och flytt från Los Angeles. Vi får nu följa K (Ryan Gosling) som också är en Blade Runner, men även en robot. I filmens inledande scen jagar K fatt på en av de sista gamla, "fria", förrymda robotarna från den första filmen. De nya modellerna, som K, har en inbyggd mekanism som gör att de måste följa sin "mästares" alla order. Efter att ha terminerat roboten hittar K något som riskerar att rubba balansen mellan människor och robotar för all framtid. 

Även i uppföljaren är det världsbygget som jag uppskattar allra mest. Vi får inte bara se det framtida Los Angeles smutsiga neonupplysta skyskrapor, utan även ett flertal andra platser som utspelar sig utanför staden. Allt känns trovärdigt och påkostat. Det enda negativa jag har att säga om världen är att den känns alltför mansfixerad med nakna kvinnor uppblåsta på enorma neonskärmar lite varstans och dansande "pleasure-robots" i vart och varannat gatuhörn.

Villeneuve gör ett bra jobb med att få fram det filosofiska djupet från den första filmen. I en inledande scen får vi följa roboten K som tas in på en rutininspektion. Likt hur Bladerunners hittade robotar i den första filmen försöker människorna nu också få K att känna något för att se om det är något fel på honom. De slänger obscena senarion i ansiktet på honom medan han bara sitter där och repeterar kontrollfraser som om allt var normalt. Efteråt säger K:s chef åt honom att döda en människa, varpå K tvekar. Han säger till sin chef att han aldrig dödat något levande förut. När hon frågar varför han tycker att det är annorlunda svarar han att vara levande är att ha en själ och att därmed betyda något. Filmen har flera liknande scener där K utsätts för alla möjliga påhopp för att han är en robot och efter ett tag blir dessa scener väl övertydliga i sitt syfte att locka fram konflikter mellan människor och robotar, som till exempel när en hel trappuppgång av människor spottar och kastar saker på K, som bara lugnt går förbi.

Spoilervarning

K hittar ledtrådar som antyder att en tidigare generation av robotar hade förmågan att reproducera sig själva, och det ska finnas ett levande barn där ute som bevisar detta. Frågan, vad är det att vara människa, blir åter igen aktuell. Barnet visar sig vara Deckards och Rachaels barn och efter ytterligare några ledtrådar börjar K tro att han själv är detta barn. Kanske har han ändå den själ han längtat efter?