Spoilerfri recension
Guldkompassen är den första delen av Den Mörka Materian, en trilogi skriven av Philip Pullman som gavs ut 1995 och gjordes till film 2007.
Jag har länge hört talas om hur bra Den Mörka Materian-serien ska vara och jag har sett den flera gånger på listor över de bästa fantasysserierna, men jag har dragit mig från att läsa den på grund av att den är en ungdomsbok, vilket jag inte brukar uppskatta.
Guldkompassen berättas genom den 12-åriga Lyras ögon vilket var rätt frustrerande genom större delen av boken. Hon förstår väldigt lite av vad de vuxna runt omkring henne pratar om. Som läsare önskade jag ofta att de bara skulle förklara hur saker och ting fungerar och hör samman, istället för att lämna läsarna i en slags limbo mellan de vuxna karaktärernas förståelse och Lyras ovetande. Guldkompassen har dock rätt många vuxna sidokaraktärer som gör sitt bästa för att förklara för Lyra så det var inte riktigt så illa som jag tycker att många andra ungdomsböcker är.
Det som gjorde att Guldkompassen, trots Lyras perspektiv, stack ut och överlag blev en angenäm läsupplevelse för min del var världsbygget. Först och främst demonerna som är ett slags djur som förkroppsligar människornas själ. Barns demoner kan ta vilken skepnad de vill medan vuxnas demoner får en permanent form när de genomgått puberteten. Lyras demon Pantalaimon, som ofta tar formen av en mus eller en hermelin, är på många sätt lik Lyra men inte helt och hållet. Man kan ofta förstå varför Lyra väljer att göra som hon gör genom att demonen beter sig nervöst eller stressat, som om demonen på något sätt reflekterar karaktärens magkänsla. I början av boken längtade jag efter att få reda på hur det kom sig att dessa demoner existerade över huvud taget men när svaret aldrig kommer accepterar man till slut att de bara är en del av den här världen och inte behöver förklaras.
Den andra intressanta delen var geografin. Lyra växer upp i Oxford England vilket gjorde att jag i början trodde att boken utspelade sig helt och hållet i vår värld men efter ett tag blir det uppenbart att detta är en parallell verklighet till vår. En värld med steampunkliknande teknologisk nivå, samma geografi, överlag samma namn på platser men med en helt annan historia och flera ickemänskliga varelser. Som till exempel talande isbjörnar. Jag som vanligtvis har svårt för urban fantasy reagerade instinktivt negativt till detta men likt hur konceptet med demonerna växte på mig gjorde även geografin det. Det var skönt att alltid få en uppskattning av hur långt det är till vissa platser eftersom man redan känner till var till exempel Svalbard, Uppsala och Reykjavik ligger.
Vetenskap, magi och religion blandas flitigt samman och det är ibland inte helt tydligt vad som är vad vilket gör serien svår att genrebestämma. Steampunk, Portal Fantasy och Science Fantasy i ett ungdomsfodral är mitt bästa definitionsförsök. I slutet av boken tas en del filosofiska, religiösa och allmänt mörka teman upp som ger den ett djup som jag inte läst i någon annan ungdomsbok.
Jag kommer inte fortsätta läsa serien eftersom jag inte uppskattade den unga huvudkaraktären, men det är en välskriven berättelse med flera intressanta teman och ett unikt världsbygge.
Betyg: 4 av 5
Vill du läsa fler recensioner?