Vid det här laget har jag skickat kapitel ett till så många testläsare, skrivcirklar, kurser och lektörer att alla ändringar börjar göra det rörigt i huvudet. Efter varje ny mening, varje borttaget ord funderar jag, blev det där verkligen bättre eller blev det sämre? Men trots detta är jag väldigt motiverad. Jag rör mig framåt och då spelar det ingen roll om det är svårt eller om det tar emot. Momentum föder energi och det känns som att jag har mer momentum i mitt liv än någonsin tidigare. Mitt första inskick till min nya lektör gick iväg förra veckan. Trots att vi bara samarbetat i några veckor kan jag se skillnader i mitt skrivande. Både på scennivå och karaktärsnivå, men allra mest i det språkliga.
Under de första veckorna har jag fortsatt kliva upp tidigt på morgnarna för att träna och skriva lite extra innan barnen vaknar. Ett problem har dock uppstått. Folke har fattat att pappa kliver upp tidigare på morgonen. Tre av fem dagar har han därför börjat dagen med att säga: "Jag vill kliva upp med pappa". Än har jag inte hittat något långsiktigt sätt att hantera detta. Ena dagen fick han vara uppe, andra dagen gick vi och la oss igen tillsammans, den tredje försökte jag vänta ut honom och se om han skulle somna om. Det var ett dumt beslut. Jag hoppas att vi ska hitta ett sätt att få honom att sova vidare, både för hans skull så att han inte ska vara så trött på förskolan men också för att jag ska kunna fokusera på skrivandet.
Jag har lyssnat färdigt på den klassiska boken The Hero With a Thousand Faces. Den är skriven 1949 av Joseph Campbell, professor i litteratur och religion. I boken analyserar och jämför han hjälteberättelser genom tiderna, från världens alla hörn. Dessa har han sedan sammanställt till en teori som han kallar för Hjälteresan eller Monomyten. I sina studier upptäckte Campbell nämligen att alla de klassiska hjältesagorna följer samma mönster. Helt oberoende av vilken tidsperiod eller från vilken del av världen de skrivits. Jag hade hört talas om Monomyten, kanske främst genom att George Lucas använde den för att skapa Stjärnornas Krig och för att Matrix-filmerna var baserad på den. Men det har varit fascinerande och lärorikt att själv få dyka in i och lyssna på hundratals hjälteberättelser från hela världen. Det gav mig flera nya ideér till mitt skrivande och jag insåg även att av de 17 steg som hjälten genomgår enligt Campbell, hade jag i Devans Dans ovetandes med 15 av dem.
Nu när jag är färdig med Joseph Campbell har jag tagit mig an David Goggins självbiografi Can't Hurt Me: Master Your Mind and Defy the Odds. Goggins är en fd. Navy SEAL och ultramaraton-löpare som har levt ett minst sagt annorlunda liv. Efter att bara några timmar in i hans bok är jag helt hänförd. Känner mig mer peppad och motiverad att jobba lite hårdare, träna lite längre, skriva lite mer, lida lite till för att kunna fortsätta utvecklas. Kolla in hans youtubevideos, han är helt sjuk i huvudet. Har tidigare inte skrivit recensioner på faktaböcker och biografier/självhjälpsböcker, men jag tror att jag måste göra ett undantag för den här.
