Förra veckan hade Captain Marvel premiär, lagom till den internationella kvinnodagen. När jag såg mig runt i den stora fyllda salongen var publiken som väntat en blandad skara. Mer kvinnor och barnfamiljer än vad jag tidigare upplevt på Marvel-premiärer. Inte så konstigt. Efter 21 filmer har Marvel äntligen sin första kvinnliga huvudkaraktär. På tiden. Det i sig självt hade varit tillräckligt för att locka publik, men efter kommentarer från regissörerna och skådespelerskan Brie Larsson om filmens feministiska ton, exploderade internet. Rotten Tomatos var tvungen att stänga ner sin review-funktion för att så många personer gick in och rankade ner filmen, innan den ens var släppt. All publicitet är dock bra publicitet. Eller hur?
På många sätt har filmen blivit den perfekta symbolen i det pågående amerikanska kulturkriget mellan vänstern och högern. Att Captain Marvel kommer bli en ekonomisk succé har jag inga tvivel om. Detta trots alla röster som velat att filmen ska bojkottas. På kort sikt tror jag inte att Captain Marvel kommer att påverkas särskilt mycket av alla kritikernas kommentarer. Risken som jag ser det är långsiktig. Disney och Marvel har sagt att Captain Marvel ska vara frontfiguren för Marvel-filmerna efter Avengers: End Game. Om karaktären inte mottas väl av de allra mest trogna fansen kommer inte bara kommande Captain Marvel-filmer påverkas, utan även alla andra Marvel-filmer som indirekt blir kopplade till henne.
Grundhandlingen kretsar kring ett intergalaktiskt krig mellan två utomjordiska raser: Kree och Skrull. Vi får dock inte särskilt mycket information om vad dessa raser står för eller vilken historia de har. Kree ser ut som människor med blå hud och något mer avancerad teknologi. De verkar se sig själva som galaxens ädlaste krigare. Den andra rasen, Skrulls, är orchliknande varelser som kan förvandla sig till allt som de sett. Denna färdighet har de använt till att infiltrera andra planeter, skapat kaos och sedan tagit över dem. Kree är fast beslutna att besegra Skrulls innan de kan göra samma sak med deras hemplanet.
På grund av Captain Marvels, som kallas Vers under filmen, förmåga att generera energi ur sina händer har hon valts ut för att delta i en militär SWAT-liknande styrka. I filmens inledande scen etableras det att Vers har tappat sitt minne. Hon ser korta flashbacks från sitt tidigare liv men förstår inte vad det betyder. För att hantera frustrationen som detta skapar inom henne knackar hon på hos sin överordnade Yon-Roggs (Jude Law) dörr och ber honom att träna henne. I den efterföljande träningsscenen förklarar Yon-Roggs att Vers har stort potential men att hon låter sina känslor kontrollera henne för mycket. Om hon bara kunde tysta sina inre tvivel och ta till sig kreernas stoiska visdom skulle hon kunna bli en storslagen krigare. Kort därefter skickas SWAT-styrkan iväg på ett uppdrag som går fel. Vers kraschar passande nog ner på jorden tillsammans med ett gäng Skrulls. Skrullsen är ute efter en forskare på jorden som ska ha information om en energikälla som de behöver. Forskaren verkar även ha information om Vers förflutna. En kamp om vem som först kan finna henne inleds. I sin jakt får Vers snart även oväntad hjälp av den unge shieldagenten Nick Fury (Samuel L Jacksson).
Känslomässig kontakt
Filmen startar i ett högt tempo. Massor av action och en uppsjö av Marvels typiska oneliners. På ytan är detta en klassisk Marvel-film som följer det typiska formuläret som de flesta av dagens hjältefilmer gör. Det som dock gör att denna film tappar jämfört med andra är framförallt två saker.
Det första är att regissörerna inte lyckas skapa någon känslomässig kontakt till handlingen och karaktärerna. Är det en buddy-cop-film? Är det en film om systerskap? En film om 90-talsnostalgi? Eller är det en hjälteresa? De klämmer in för mycket action, för mycket humor och för mycket fokus på filmens feministiska budskap samtidigt som den försöker bygga upp Captain Marvel till att bli den nya coola och starka frontfiguren för Marveluniversumet. I och med att de försöker så mycket skyndar de igenom och förbi scener som hade behövt utvecklas betydligt mer. Vilka är Kree och Skrulls? Hur har kriget mellan raserna sett ut? Var kommer Captain Marvels krafter ifrån? Varför ska jag bry mig om den här karaktären när jag inte vet något om henne? Det är inte förrän mot filmens avslutning, när gåtan kring Vers förflutna avslöjas, som filmen levererar några känslomässiga scener som på allvar hade kunnat greppa mig. Men då är det för sent.
Det här är inte första gången som Marvel har haft en karaktär som spenderar hela filmen med att försöka ta reda på vem hen är. Men Star Lord och hans kompanjoner hade åtminstone charmerande personligheter som hjälpte till att hålla Guardians of the Galaxy levande. I Captain Marvel är avsaknaden av nya och spännande bikaraktärer slående. Jude Law blir aldrig mer än en symbol. Var han kommer ifrån eller vad han står för är för mig fortfarande en gåta. I stället är det Skrullernas ledare Talos (Ben Mendelsohn) som är den mest dynamiska karaktären. Han är både charmig, rolig och mot slutet visas det även att han har en komplex bakgrund som gör att karaktären blir mer än bara en skurk utan ansikte. Även Samuel L Jackson gör ett bra jobb som Nick Fury. Han har betydligt mer skärmtid än vad jag förväntade mig och det märks att han är van att spela karaktären och vågar visa fler sidor (t.ex. att mitt i stridens hetta stanna upp för att kela med en katt) än den hårdföra ledaren som han spelat i de tidigare filmerna.
Det feministiska budskapet
Den andra stora bristen som jag ser det är, tyvärr, det feministiska budskapet.
“Really, what it came down to is I had a meeting with Marvel and what we sort of discussed was they wanted to make a big feminist movie,” Larson says. “And I remember[ed] going home being like, ‘shit, am I gonna do this? It’s kind of everything that I’ve wanted.’ - Brie Larson intervju
Jag har sett många kritisera Brie Larsons skådespeleri, men detta tyckte jag inte var ett problem. Det verkade mer som att manuset var dåligt. Ett manus som så tydligt säger att den här karaktären alltid ska kunna ta hand om sig själv, oavsett situation, tar bort den interna konflikten som behövs för att karaktären ska få en känslomässig kärna. De två tydligaste exemplen på den feministiska karaktäriseringen var när Vers ber sin barndomsvän Maria Rambeau (Lashana Lynch) att följa med på den slutgiltiga striden i rymden, trots att de öppet säger att hon inte har några krafter och att de troligtvis kommer att möta överväldigande motstånd. Men Rambo övertalas av dottern (!) att åka iväg med en osannolik formulering för en 10-åring: "Consider what kind of example you're setting for your daughter!" Det andra var när Vers i slutstriden helt själv besegrar hela armador av fiender utan problem till tonerna av No Doubts I'm Just a Girl... Karaktären framstår som osympatisk när filmen lägger så mycket fokus på att visa hur stark och orubblig hon är. Jag fick en känsla av att regissörerna inte vågar visa detta för att riskera att det feministiska budskapet skulle gå förlorat. Det är tydligt att det här är en film som är skapad för att visa att tjejer kan. Det är inget större fel med det. Det finns flera anledningar till att vi behöver fler kvinnliga superhjältar. Men det gör det inte per automatik till en bra film.
Jag hoppas att vi får se mer av konflikten mellan Kree och Skrulls i framtiden och att de vågar göra Captain Marvel mer känslosam och sårbar i kommande filmer. Flera andra Marvel-filmer och DC-filmer har haft liknande problem. Det mest uppenbara exemplet är Stålmannen, när han flyger in i slutet av Justice League-filmen och gör alla andra superhjältar överflödiga. Om Marvel låter Captain Marvel ta över showen för mycket i End Game på ett liknande sätt skulle jag bli oerhört besviken.