Svackan

Trots införskaffad biljett kommer jag inte att åka på årets Swecon (Replicon) i Västerås. Det känns tråkigt att inte kunna närvara då det hade varit roligt att träffa de författare jag lärt känna under de senaste åren och det hade varit roligt att få lära känna nya människor inom den svenska fantastiken. Samtidigt känns det också skönt att jag valde bort det. Jag har haft en tuff tid på jobbet de senaste månaderna vilket resulterat i en skrivsvacka. Att gång på gång behöva svara på frågan "Hur går det med boken?" och säga att det näst intill stått still sedan februari känns skönt att slippa.

I januari skrev jag ett inlägg där jag satte upp årets mål för mig själv. En del av dessa har jag hittills hållit, men flera har så här långt fallit mellan stolarna. Jag gick ut hårt (troligtvis för hårt) och började kliva upp klockan 05:00 varje morgon för att skriva en timme innan barnen vaknade. Jag kunde även skriva tre förmiddagar i veckan på arbetstid eftersom jag gått ner i tid på jobbet. Jag var övertygad om att dessa två insatser skulle leda till att redigeringen av Devans Dans inte skulle ta allt för lång tid.

Vad jag inte hade räknat med var att min nya tjänst som pedagogisk ledare på skolan där jag jobbar skulle vara så rolig att jag då och då medvetet nallade lite på min skrivtid för att planera mina utvecklingsuppdrag. När jag senare under våren fick reda på att min arbetsplats fått en ny skolchef med nya direktiv, förändrades mina förutsättningar. Det blev snart uppenbart att skolan skulle genomgå en rad förändringar som medförde att flera medarbetare blev uppsagda och en del av de utvecklingsplaner som jag och de andra i ledningen arbetat fram upp blev lagda på is.

Det har varit en osäker och dyster stämning på jobbet under den här perioden, och med den försvann min motivation att kliva upp tidigt. Mitt engagemang för att producera texter till bloggen och att skicka iväg redigerade kapitel till min lektör fick kliva åt sidan för att uppmana energi till jobb och familj. Jag har även valt att lägga mindre tid på de sociala forum jag tidigare varit aktiv i, jag har tackat nej till en rad förfrågningar om testläsning och författarintervjuer och jag har även nyligen beslutat mig för att skala ner på aktiviteten här på bloggen. Jag siktar på ett inlägg varannan vecka framöver i stället för varje vecka som tidigare.

Domaren och psykologen

För sex år sedan skapade jag en ambitiös vision för mig själv i mitt författande och försökte, så gott jag kunde, att forma mitt liv runt den visionen. Jag gjorde detta för att ha något att se fram emot, för att skapa ett ideal för mig själv som gav mig mening i en tid av osäkerhet och lättja. Visionen räddade mig på många sätt. Den tog mig ur ett spelberoende, den fick mig att säga upp mig från ett jobb jag inte gillade, den gav mig sinnesro och stabilitet och framförallt fick den mig att börja skriva både till bloggen men också på mina egna fantasyböcker. Den fick mig att att sakta men säkert utvecklas. Att nu medvetet förändra denna vision genom att "tagga ner" bloggandet känns som ett ganska stort steg bakåt för mig. Jag hatar att ta steg bakåt.

Jag gör dock detta för att visionen som jag målade upp också blev min domare. Jag skrev om detta i förra veckans inlägg om Paretoprincipen. Så fort jag hamnade i en situation som fick mig att avvika från min vision, som till exempel att skolan jag varit med att bygga upp nu skulle omstruktureras och att några av mina närmaste vänner skulle bli av med sina jobb, ropade domaren: "Du har inte tid att oroa dig för det där. Skärp dig. Sluta fundera så mycket och jobba hårdare i stället.” Jag hade satt upp delmål som skulle sporra och driva mig framåt, men underskattade just hur mycket jag behövde jobba och utvecklas för att kunna nå dessa delmål. Utmaningen blev stundtals för stor. Balansen var fel. Domaren tog allt oftare över mitt liv.

Turligt nog har jag andra röster i mitt liv som väger upp domarens hårda röst. Främst av dessa röster har varit, och är fortfarande, min fru. Hon har hjälpt mig att skapa andra, mer balanserade delmål. Mål som inte styr över mitt liv med en lika dömande röst. De fungerar i stället mer som en psykolog som lappar ihop skadorna som domaren åsamkat mig. Psykologen påminner mig att ta hand om mig själv. Att det är okej att vara hård med sig själv men att det samtidigt är viktigt att höja blicken. Att se livet som en helhet snarare än bara som en resa mot en gäckande vision.

Nyligen läste jag boken Ego is the Enemy som påminde mig om detta. Den sade att en människa har fem olika delar i sitt liv. Sitt jobb, sin familj, sina vänner, sin fritid och sig själv. Om du lägger mer tid på ett av dessa områden behöver de andra ge med sig. De flesta personer där ute som har lyckats slå igenom har gjort det för att de har fokuserat mer av sin tid och energi på ett delområde och tagit från de andra. Jag har nyligen insett att jag inte vill ha det så. Jag vill inte tappa de andra områdena i jakten på min vision. Jag är nöjd med mitt liv som det är och har accepterat att skrivandet kan få vara mer som en hobby, snarare än en vision om en väg ut ifrån läraryrket och in i en författarkarriär.

Jag tror att den främsta förändringen som detta prioriteringsskifte medför för mig är att jag kommer att bli lugnare inför den utmaning som skrivandet är. Jag kommer inte bli lika arg på mig själv när det inte går så bra som jag hoppats och trott att det skulle gå i förväg. Jag kommer att lägga mer tid på att ta hand om mig själv genom träning och meditation. Förhoppningsvis kommer detta även göra att jag blir mer avslappnad inför skrivandet. Att det blir mer lustfyllt och vem vet, kanske kommer det ironiskt nog medföra att jag blir mer peppad att skriva mer än vad jag varit det senaste året.

Hur balanserar ni era liv? Har ni valt bort någon av de fem områdena till förmån för en större vision eller söker ni som jag en balans mellan alla delar?