Nyligen stötte jag på detta påstående igen. Denna gång av författaren Jeff Goins. Han skrev följande:

There must be passion. I don’t mean to be harsh here, but can you do something, anything, for an extended period of time without loving it? I sure wouldn’t recommend it. Of course, many people do this every day. And some for the rest of their lives. They’re hacking away at jobs they hate, doing work they loathe because they feel stuck. They have no idea what opportunities await them. Or perhaps, they simply lack the courage to take risks. But if you’re to be a writer — a bard, an artist, a storyteller whose life’s work is dedicated to the written word — you need to love writing. - Jeff Goins

Jag har hört det här påståendet många gånger nu och jag har aldrig riktigt gillat det. Det har inte passat in på hur jag ser på mitt eget skrivande. Därför vill jag i det här inlägget tänka högt kring hur jag ser på mitt skrivande och varför jag fortsätter att skriva, trots att jag tycker att det oftast är en ganska plågsam sysselsättning. 

Visst händer det att jag ibland kan njuta av skrivandet. Det är inte så att jag alltid lider när jag sätter mig ner för att skriva. Särskilt njutbart kan det vara att ha kommit på något finurlig lösning på ett problem, en idé som känns unik eller en mening som lyckades fånga mina tankar på ett bra sätt. Men dessa stunder är sällsynta. 

När jag skriver känner jag mig som en yta för berättelsen att berättas på. Berättelsen visualiserar sig inom mig, men det känns inte som att det är jag som skapar den. Det är berättelsen som använder mig för att bli skapad. Allt som oftast känner jag mig snarare som ett hinder för berättelsen. Varför var den här idén tvungen att komma just till mig? Varför kunde den inte ha valt någon annan författare för att komma till liv? Neil Gaiman eller Brandon Sanderson skulle ha kunnat vårda den idén avsevärt mycket än vad jag kan. Som jag ser det finns berättelsen där inom mig. Färdig, perfekt, gyllene. Men det som kommer ut på papperet är något helt annat och det är oftast inte roligt.

Att säga att man måste älska skrivandet antyder att man måste älska själva akten av att sitta ner framför tangentbordet och skriva. Det räcker inte att gilla alla de saker som skrivandet medför. Det här tycker jag är problemet med detta påstående. Det finns massor av saker man kan göra som är jobbigt nu, men som man gör ändå för att det ger positiva saker på sikt. 

  

Jag älskar att skriva för att det hjälper mig

Att skriva kan vara precis lika nyttigt för dig som att sova tillräckligt, äta rätt, eller att träna. 

1. Jag älskar att ha ett mål att sträva mot. Något som ger mig riktning i livet. Det blir en positiv kraft som finns där och som passivt påverkar mina beslut i allt jag företar mig. Utan målet hade mitt liv sett väldigt annorlunda ut, och jag är otroligt glad över hur mitt liv har förändrats tack vare skrivandet. 
2. Jag skriver för att återhämta mig. Detta bygger upp min självkänsla och ger mig något meningsfullt att göra av min fritid. Något som både låter min hjärna återhämtas från arbete och småbarnsliv, och gör att jag utvecklas i mitt hantverk och som människa.
3. Jag blir smartare. Att kunna uttrycka sig själv i skrift är att formulera sina tankar på ett sådant sätt att de blir meningsfulla. Genom skrivandet tränar jag därmed mitt sätt att tänka och att uttrycka dessa tankar.
4. Skrivandet främjar min hälsa. Skrivande kräver att jag fokuserar på stunden och uppgiften vilket är hälsofrämjande på en rad olika sätt. Det går inte att skriva och samtidigt vara distraherad. På samma sätt som skrivandet tränar en att formulera sina tankar tränar det också en att vara mer närvarande. På så sätt är all form av kreativitet en meditativ syssla som får mig att släppa oro och frustration.   

  

Det går att älska skrivprocessen även om man inte älskar skrivandet. Jag håller med om att det vore lättare om man älskade skrivandet. Kanske kommer jag själv att älska att sitta ner och skriva en dag. Men att säga att det är ett MÅSTE är att dra det för långt.