Lindelofs nya tv-serie är dock annorlunda från de andra versionerna av Watchmen. I stället för att omtolka originalmaterialet har Lindelof valt att skapat något nytt. Serien tar vid 30 år efter händelserna i originalet, det vill säga år 2019. Han har tagit nyckelteman från vårt samhälle och placerat dem i sin fiktiva version av vår värld. Den är våldsam, mystisk och full av politiska ställningstaganden - därav kontroverserna kring säsongen.
"To me, Watchmen is a story about America. And it’s about self-proclaimed “heroes” fighting an intangible enemy that is almost impossible to defeat. In the eighties, that enemy was the pervasive threat of nuclear Armageddon between the U.S. and the Soviet Union. In 2019, that enemy is the long overdue reckoning with our country’s camouflaged history of White Supremacy." - David Lindeloft, twitter.
På Rotten tomatoes har serien i skrivande stund en 95 % rating från kritikerna, men endast 54 % från tv-tittarna. Somliga älskar serien medan andra kallar den för HBO's The Wokemen.
Endast en handfull karaktärer som var med i serietidningarna finns kvar i Lindelofs värld. Fokuset ligger i stället på den nya karaktären Angela Abar (Regina King), en före detta polis som inte är så före detta som hon ger sken av. Hon klär ut sig till Sister Night och har som huvudsakligt syfte att bekämpa The Seventh Cavalry, en modern version av Klu klux klan.
Det sjunde kavalleriet tar på sig Rorschachmasker, en hyllning till den karaktärens uppoffring i originalserien, och dödar svarta poliser i staden Tulsa. Poliser som därför också tvingas bära masker i rädsla för att bli identifierade av skurkarna. När polischefen mördas blir Angela besatt av att göra vad som än krävs för att hitta hans mördare.
Watchmen börjar starkt när den fokuserar på Abars perspektiv men snart rörs handlingen ihop av karaktärsbyten, bihandlingar och tidshopp, särskilt i seriens mellersta avsnitt, vilket får den att kännas långsam. Somliga tittare kanske känner sig fängslade av den intellektuella utmaningen men jag tror att många mest upplever en förvirring som snabbt blir tröttsam.
Den långtgående bihandlingen med Hooded Justices bakgrund var visserligen smart gjord, en svart person som blev den första superhjälten för att kunna bekämpa korrupta och rasistiska poliser, men den tog upp för mycket tid från huvudhandlingen.
Serien har också problem med sin huvudkaraktär, Angela Abar, som förutom i det första avsnittet aldrig riktigt fångar mitt intresse. Under större delen av serien är hon stel, bitter och undflyende vilket gör det svårt att få någon emotionell koppling. Flera av bikaraktärerna som man då och då får följa känns mer intressanta än huvudkaraktären själv. Särskilt Adrian Veidt (Jeremy Irons) som lever i exil på en udda herrgård i vad som först verkar vara Sydamerika. Att hans handling, trots att den har väldigt lite att göra med själva huvudhandlingen, är det som var det mest intressanta säger mycket om seriens helhet.
Sista avsnittet avslutas med en konflikt där flera långtgående handlingstrådar förs samman, men precis när man känner att man börjar förstå avbryts allt med en abrupt cliffhanger som gjorde att jag undrade om Lindeloft glömt bort en massa bihandlingar.
Efter lite efterforskning visar det sig att The Watchmen var tänkt att bli en trilogi, därav cliffhangern. Men det verkar i skrivande stund som att serien inte kommer att få någon fortsättning.
Hur blev det då med kontroverserna kring seriens politiska budskap? Serien är full av laddade teman, traumabearbetning, polisbrutalitet, intersektionalism och hat mot rasifierade maktstrukturer. I mina ögon lyckas Watchmen inte hitta någon balans kring dessa teman. Den tar ställning för tydligt, vilket hade kunnat kännas mer okej om den inte vilade på en av de mest gråskaliga serietidningarna genom tiderna, Alan Moore's Watchmen.
HBO:s serie saknar den moraliska ambivalensen som serietidningarna hade och framstår därför i stället som överförmyndande. Den onda vit makt-rörelsen blir i och med detta aldrig särskilt intressant eller hotfull utan i stället intetsägande. Serien blir på sätt och vis en spegel till vår egen värld, men inte den nazistiska värld som Lindeloft vill moralisera kring, utan till en värld där politiker letar snabba, känslomässigt gångbara genvägar för att lösa de komplicerade samhällsproblem vi möter.
Jag hoppas att det blir en fortsättning. Bara genom att belysa världen genom lite fler olika glasögon tror jag att det går att tona ner de politiska övertonerna utan att ändra något i själva handlingen. Och om det inte blir någon uppföljare, hur ska jag då få reda på om Adrian Veidt någonsin lyckas bryta sig lös från sin utopiska exil och vad fanken är den stora Millennium-klockan till för?
Betyg: 3 av 5
Vill du läsa fler recensioner?