Jag skrev faktiskt en rad intervjufrågor till dig redan för två år sedan när jag började göra författarintervjuer men valde tillslut att inte fråga dig om en intervju då. Jag ville vänta på ett lämpligare tillfälle och nu har den stunden kommit. Du är aktuell med en ny bokserie, Imperiets Arvingar. En illustrerad rymdopera riktad till 9-12 åringar. Kul att äntligen ha dig här.

Tack så mycket. Roligt att du hörde av dig. Alltid kul att prata lite om skrivande och författande.

Du har skrivit på allvar i lite drygt 10 år om jag förstår saken rätt. Du debuterade 2011 med boken Drakhornet som tog cirka tre år att skriva. Sedan dess har ditt skrivande gått igenom lite olika faser. Vilka beslut har du fattat under din författarkarriär, som du då tvekade över, har i efterhand visat vara sig rätt väg? 

Ärligt talat har jag nog inte tvekat över några beslut på vägen. Jag är inte en som brukar tveka. Jag är mer typen som tittar över möjligheterna, ser en framkomlig väg, och sedan kör jag. Inte heller vet jag med säkerhet vad som var ”rätt”, eftersom jag inte vet vad som hade hänt om jag valt annorlunda. Men det jag kan säga är att jag tror på att alltid låta passionen vara drivmotorn i vad man än gör. Att vara författare och kreatör tar väldiga mängder kraft och envishet. Då är det en fördel om man verkligen älskar det man gör för att orka slutföra sina projekt. Sedan kan självklart alla vara trötta på sin text när det är dags för femte redigeringsrundan. Men om där finns en grundläggande glädje i det man gör så finns där också en annan bärkraft.

Den fas som jag är mest intresserad av är en del av ditt liv som jag hört dig nämna i flera andra intervjuer, men jag skulle vilja gå lite djupare in i den. I Marcus Olaussons podd Ordbyting sade du bland annat - att efter att du gav ut din andra bok, Skogens Hjärta, gick du in i en period där du inte skrev alls på ett år och blev lite deprimerad. Berätta mer om den fasen och hur dina tankar gick då kring ditt skrivande.

Det hade nog egentligen ganska lite att göra med skrivandet som sådant. Snarare var det oerhört mycket annat som hände i livet, som att bl.a. vi fick fler barn till familjen. Det är så klart en källa till mycket glädje, men alla som någon gång haft småbarn vet också hur oerhört dränerad man kan vara. Ibland orkar man liksom inget annat. Och kanske är det så det ska vara. Barnen måste komma först. Alltid. Men efter en längre period då jag inte hunnit skriva så märkte jag ju att jag inte mådde bra. Det var en ny erfarenhet. Att utan det utloppet för min kreativitet så var det något i mig som sakta vittrade sönder. Så jag ville börja skriva igen. Men efter att inte ha gjort det på ett år undrade jag nästan om jag fortfarande kunde, eller om jag helt hade glömt av hantverket.

Någonting släppte dock därefter. Du blev tvåa i en stor Bonnier-tävling och fick upp farten på ditt skrivande igen. Du kom ut med en rad olika noveller och gjorde lite olika satsningar med Fafner under de kommande åren som banade väg för din framgång idag. Det här kanske blir en något otydlig och mångfacetterad fråga, men skulle du kunna berätta lite mer om det skiftet. Vad var det som ändrades i dig själv och i ditt skrivande? Var det bara den där tävlingen eller något annat, kanske på en mer vardaglig och kanske personlig nivå, som också förändrades? 

Visst var det där hederspriset väldigt betydelsefullt. Det första jag skrivit på över ett år och det gick och vann en tävling med flera hundra bidrag. Det var en stor klapp på axeln. Jag visste tydligen vad jag pysslade med.

Sedan tror jag att det handlade om självinsikt. Jag insåg att jag hade förvandlats inuti. Hade tagit det där oåterkalleliga steget ut i en ny verklighet. Jag var nu en skrivande människa. Det skulle alltid vara en del av mig, och jag skulle aldrig kunna vara utan det.

Det gjorde att jag ändå började prioritera min egentid igen. Såg till att få tid över här och var till att skriva. För det var viktigt nog att prioriteras.

Ett av mina främsta hinder just nu är tid. Du varnade mig lite skojsamt på Swecon 2017 att jag borde ge upp skrivandet eftersom jag då väntade mitt andra barn. Nu har jag tre... Du har själv fyra barn, ett jobb och driver eget förlag, utöver att du också skriver egna böcker. Du är väldigt strategiskt lagd har jag förstått. Vilka strategier använder du dig av idag för att bäst hantera din tid?

Det där är alltid oerhört svårt. Jag lider också av konstant tidsbrist. Tidigare skrev jag alltid på pendeln på väg till jobbet. Det var 45 min åt varje håll, totalt 1½ timme varje dag. Och då var jag vrålfokuserad. Det blev snabbt ganska mycket text.

Idag åker jag inte pendeltåg längre. Som tur är så sover jag dock mindre än de flesta. Normalt 5-6 timmar per natt, och lever normalt på det. Vilket ger mig flera timmar varje natt då alla andra sover att sitta och pyssla med mina projekt. Det är lite fuskigt. Jag vet. Men bra för mig.

Jag försöker, och uppfattar att många andra författare också vill, bli utgiven via något större förlag. Jag hörde dock dig säga något intressant, i ett avsnitt av Fantastikpodden, som fick mig att tänka lite annorlunda om egenutgivning. Du sade där att egenutgivare är den nya tidens manushög. Kan du utveckla vad du menar med det och även berätta lite om hur du ser på den upplevda motsatsen som finns mellan att vilja bli "upptäckt" av ett större förlag, eller att istället satsa på att ge ut sig själv via eget förlag eller hybridförlag?

Jag har aldrig sett en motsats mellan att köra som egenutgivare eller arbeta med ett stort förlag. De är bara olika kanaler att få ut sin text till läsarna. För det är ju det som är slutmålet. Att det man skriver faktiskt ska landa hos någon. Båda vägar har sina för och nackdelar. Just nu ligget mitt fokus på mitt arbete med Rabén och Sjögren, och det är otroligt givande. Jag har förmånen att jobba med ett fantastiskt team och lär mig nya saker hela tiden.

Sedan finns det flera exempel i förlagsvärlden på hur storsäljande egenutgivare blivit upplockade och signerade på stora förlag. Det är nog betydligt vanligare inom deckarsvängen dock, men principen är densamma oavsett genre. Är du bra nog, och säljer upplagorna, så kommer folk att bli intresserade.

Du har relativt nyligen blivit upplockad av Grand Agency och Raben och Sjögren med din och Karl Johnssons nya bokserie Imperiets Arvingar - berätta hur det gick till?

Jag älskar ju att skriva science fiction. Det är en av mina gamla favoritgenrer. Jag gillar dessutom att skriva för barn och unga. Så jag gick och grubblade på hur man skulle kunna skriva en SF som skulle appellera till målgruppen 9-12. Jag ville helst inte förlägga handlingen till en avlägsen framtid, då det omedelbart skulle göra det svårare för läsarna att identifiera sig med huvudpersonerna. Så kom jag på idén att istället berätta om två kids från nutida Uppsala som dras ut i en Vintergata full med rymdvarelser och äventyr. På så sätt kunde jag äta kakan och ha den kvar.

Så jag började skriva ett grundmanus för de första två böckerna. Samtidigt sneglade jag lite på PAX-böckerna. Jag gillade deras upplägg med tio böcker som beskrev en övergripande berättelsebåge, samtidigt som varje bok var sammanhållen i sig självt. Dessutom var kombinationen med text och illustration väldigt lockande. Men vilken illustratör skulle jag då vilja ha med mig på resan? Svaret var självklart. Karl Johnsson! Inte bara älskar jag hans grejer, från Mara från Ulthar till Vei. Vi hade dessutom pratat ett tag om att göra något tillsammans, kanske ett seriealbum. Så jag skickade manuset till honom. Han läste och sa typ bara. ”Det här är så fruktansvärt bra! Jag är med!” Vilket ju var underbart att höra.

Kalle har jobbat med både Grand Agency och Rabén och Sjögren tidigare. Så vi gjorde ett presentationspaket innehållande mina manus och ett gäng av Kalles illustrationer på karaktärer, miljöer och dyl. Vi visade det för Grand, och de högg direkt. De i sin tur visade det för Rabén. Och de högg direkt. Vilket så klart var helt fantastiskt roligt. Men alla sa de att de kände att det fanns något speciellt i det jag och Kalle hade skapat. De ville vara med!

Vad gör Imperiets Arvingar annorlunda mot andra bokserier för samma åldersgrupp?

Jag tror att vi håller på och skapar något fullständigt unikt. Vad jag vet finns det inget liknande inom svensk litteratur. Överhuvudtaget är det tyvärr ganska sällsynt med svensk science fiction för barn, även om den existerar. Men med detta projektet så pressar vi alla gränser. Både jag och Kalle drar på hela vårt nördkapital, allt vi samlat på oss genom åren, och kanaliserar in det i vårt skapande.

Vi tar barnen på största allvar, deras läsande, deras upplevelse. För vi tror på att låta dem få vara med och upptäcka ett större universum, både i fantasin och språkligt. Vi tar även genren på största allvar, med allt det underbara och häpnadsväckande som science fiction kan erbjuda. Jag tror detta är en av orsakerna till varför så många vuxna har berättat för oss att de älskar böckerna. Det är så roligt att ha skapat något som föräldrar och barn kan läsa tillsammans och båda kan ha utbyte av det.

Just nu kommer den tredje delen ut, Gravplaneten. Där tvingas våra stackars hjältar fly ner i katakomberna i imperiets gamla gravplanet. Där nere väntar fasansfulla upptäckter, uråldriga ting och slumrande monster. Med denna bok har vi haft ambitionen att skapa något som både är spännande och riktigt läskigt. Vi kallar den ibland för kosmisk skräck för kids.

 

Litteratur är vår spegel, som vi håller upp framför oss i ett försök att förstå vilka vi är. Sedan tycker jag att just science fiction, fantasy och skräck är några av de absolut bästa genrerna för att utforska denna sorts frågor, för man kan dra saker och ting till sin absoluta spetts, på ett sätt som inte går inom så kallad "realistisk" litteratur. - Oskar Källner, intervju av Mattias Lönnebo, 2015.

Väldigt vackert formulerat. Vilka fantastikböcker eller serier har haft störst inflytande på dina egna filosofiska vyer?

Haha… Extremt svår fråga att besvara. De är ju så många. Men för att nämna några: Allting av Jules Verne. Som 9 åring slukade jag precis allt som den gamle fransmannen skrivit och som fanns på svenska. Och det var ganska mycket. Stiftelsetrilogin av Isaac Asimov, Tidsmaskinen och Världarnas krig av H.G. Wells, Dune av Frank Herbert, Silmarillion och Sagan om ringen av J.R.R. Tolkien, Rama av Arthur C. Clarke, Alliance-Union-böckerna av C.J Cherryh, Den nya solens bok av Gene Wolfe, etc.

En sista fråga som jag bara måste fråga. Jag har läst att du likt mig själv är något av en animefantast. Jag har i flera år försökt få mina vänner, som inte ser på anime, att ta sig an den enorma drakskatt som finns inom anime och manga. Vilka tre animes skulle du rekommendera till någon som ännu inte har förstått just hur banbrytande och, med risk för att låta lite extra nördig, megacoolt anime kan vara?

Bara tre? Åh, det är extremt svårt. Nåja. Låt oss köra med:

Attack on Titan
RahXephon
Ghost in the Shell: Stand Alone Complex

Alla tre gör saker som jag aldrig sett någon göra någonsin någon annanstans. Och de gör det extremt bra.

-------

Oskar Källner är en allkonstnär och stigande stjärna inom svensk fantastik. Ni kan läsa mer om honom på hans hemsida, eller Raben och Sjögren och hans många verk går att köpa via Adlibris.