JL Fantasy

Fantastiken under 2020-talet, Del 16 - Kristina Hård

01 december 2020

Under året kommer en rad författare att skriva artiklar på temat Fantastiken under 2020-talet. De har möjlighet att spana efter trender, lämna önskemål, belysa det lilla eller det stora, spinna vidare på och diskutera tidigare författares texter eller överraska i största allmänhet.

Kristina Hård

Syns vi inte, finns vi inte, finns vi inte kan ingen köpa våra böcker.

När jag 2007 letade förlag till min debutbok, sf-romanen Alba, såg det inte ut som det gör idag. Många av dagens mindre fantastikförlag var inte etablerade. Fantastikgränd på Bokmässan var inte ett begrepp. Ingen hoppades ännu på det svenska fantastikundret. Jag minns en händelse från LitteraLund (LitteraLund är en årlig bokfestival för ungdomslitteratur som hålls i Lund) som återberättades för mig. Någon, en förlagsmänniska, hade ställt sig upp och höjt rösten mot den fördärvliga engelskspråkiga ungdomslitteraturen. Läs fantasy. Och när det gällde den svenska vuxenfantastiken uppvisade den etablerade bokbranschen i stort samma avståndstagande som idag.

Sedan dess har mycket hänt, även om vissa saker är sig trist lika. Men om jag ska våga mig på att sia om Fantastiken under 2020-talet, är det att det kommer fortsätta hända saker eftersom det ligger i sakens natur när något sätts i rullning. Det stannar inte.

Mycket klokt om detta har redan skrivits av mina författarkollegor. Patrik Centerwall sammanfattar mina känslor om vad som är relevant i svensk fantastik idag. Markus Sköld utmanar desillusionen inför det uteblivna svenska fantastikundret. Sten Rosendahl skriver om att runda de etablerade förlagen som är rädda att ta risker. Tina Back pratar om nya vägar att nå ut, utmana det stelbenta … Helst av allt, tänker jag, vill vi att nya läsare hittar våra böcker. Först då kan fantastikundret inträffa.

Under några år var jag gästlärare vid en folkhögskola i mörkaste Småland. De hade ett skrivprogram och jag var där för att de skulle få prova på fantastik. De hade själv bett om det. De var unga människor som tyckte det var kul, genren var inte främmande för dem. De var med andra ord våra potentiella läsare – de som Anna Jakobsson Lund kallar svansen. Men de kunde inga svenska fantastikförfattare vid namn eller ens boktitlar, de kände inte ens till att det fanns svensk fantastik. Jag rabblade namn – de skakade mest på sina huvuden. Likadant varje gång jag var där.

Men vi jobbar stenhårt för att synas, protesterar ni säkert.

Jag vet!? Och jag tvivlar inte på det! Men jag vägrar tro att våra böcker aktivt väljs bort, snarare att läsarna aldrig hittar fram till dem. De här eleverna var inte aviga, de visste genuint inte att svensk fantastik existerar.

Om dessa unga vuxna inte visste, hur många fler finns det i vårt land som inte har en susning om svensk fantastik?

Jag har också under ett antal år undervisat vid Lunds universitets författarskola. En tvåårig skrivutbildning. 25-30 studenter i blandade åldrar per årskull gör det högt i tak. Man kommer in på skrivprov och höga ambitioner. Jag föreläser om att skrivafantastik för de som går andra året, det ingår i utbildningen att prova på olika genrer. Jag börjar alltid med att fråga vilka som läser sf eller fantasy. Majoriteten är tysta frågetecken. En handfull räcker upp händerna. Likadant varje år.

Jag frågar de andra om de inte har läst Nils Holgerssons underbara resa, om en påg som krymper och flyger på en talande gås? Eller Bröderna Lejonhjärta?

Jo, de har de ju.

Eller 1984?

Jo.

Kalocain?

En tjänarinnas berättelse?

Mästaren och Margarita?

Aniara?

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar?

Kafkas Förvandlingen?

Ja, ni fattar. Det är nästan som ett partytrick.
Ett år ställde jag motfrågan: Varför (i hela friden) läser ni inte sf eller fantasy? Här är några av svaren jag fick:

Ändå lyckas alla alltid med att skriva fantastikuppgiften de får. Och texterna de skriver är roliga, intressanta, tänkvärda, ibland hemska, ibland överraskande – precis som de ska vara! Vad jag försöker säga är att  de flesta har det nog i sig, både att skriva och att läsa fantastik, oavsett ålder, men av någon anledning finns det hinder på vägen som först måste bort.

Att plocka upp en svensk fantastikbok måste kännas naturligt och där är vi inte än.

Går det att lösa eller är det helt enkelt för svårt, komplicerat, för många parametrar som spelar in för den enskilde aktören? Är storförlagen lösningen, som med sina resurser kan göra en bok synlig och har logistiken att sätta den i händerna på folk med uppmaningen LÄS!? Har de viljan, kompetensen, intresset har ju varit ljummet hittills? Ja, ni vet ju hur det kan låta:


Ibland tänker jag att vi är så fulla av vår egen bild av fantastik att vi glömmer att lyssna på de som vanligtvis inte läser i genren. Det är lätt att avfärda dem, samtidigt som vi kan gnälla över att inte bli lästa. 

Men kanske håller det svenska fantastikundret ändå på att ske, fast vi ser det inte. För det händer i smått, på många olika fronter, och är inte överblickbart. Ett storförlag ger ut en fantasy eller science fiction, det händer trots allt. Vi blir fler som skriver, fler som ger ut, fler som delar erfarenhet. Vi nätverkar. Nya vägar att nå ut växer fram. Nya möjligheter. Tekniken öppnar upp. Förlag poppar upp. TV-serier och film påverkar. Unga fantastikläsare omvandlas till vuxna sådana. Fantastiken smyger sig in i mainstreamlitteraturen, i popkulturen. De okunniga läsarna vinns över en åt gången. Acceptansen för det fantastiska växer. Och så en dag kommer ketchupeffekten.

Och då kanske det ser helt annorlunda ut än vi föreställt oss från början.

  

________________

Är ni intresserad av att veta mer om Kristina Hård och hennes författarskap kan ni gå in på hennes hemsida.


comments powered by Disqus