Förväntningar

Science fiction-boken Arrakis - ökenplaneten, släpptes 1965 av den amerikanska författaren Frank Herbert och vann både Hugopriset och Nebulapriset. Boken hann få fem uppföljare innan Herbert gick bort, och Dune-serien anses idag vara en av de främsta science fiction-serier som skrivits. Den har filmatiserats flera gånger genom åren, både till filmer och serier, men ingen av dessa har slagit igenom och blivit succéer för den vidare allmänheten. Bland annat gjorde David Lynch ett försök 1984, men blev så arg när han såg filmbolagets klippta version av filmen att han bad om att få sitt namn borttaget från eftertexterna. Nu ställs hoppet till Legendary Pictures och den fransk-kanadensiska regissören Denis Villeneuve (Blade Runner 2049, Arrival, Sicaro) att göra en ny version, en duologi, av boken Arrakis.

I och med att Dune varit med i science fiction-kretsars medvetande i olika former i nästan 60 år är det intressant att reflektera över hur olika allas förväntningar inför filmen och upplevelse av filmen skiljde sig åt. Bara i den grupp jag gick och såg filmen med var vi fem personer, alla med olika ingångar och förkunskap om filmen och serien i stort. Detta gjorde att våra tolkningar av den skiljde sig något åt, särskilt kring karaktärerna, intrigerna, och förståelsen kring varför man använde de vapen och teknologier man gjorde i filmen. Även om filmen är två timmar och trettiofem minuter lång så är det dock mycket som inte förklaras på djupet för tittarna. Man får en del grundfakta och sedan får man bygga på med egna tolkningar av vad detta betyder. Trots detta älskade alla fem filmen och vi såg alla fram emot den avslutande del två. Det om något säger en hel del om styrkan i Villeneuves film.

Handling

Serien utspelar sig i ett framtida universum där varje planet styrs av en adelsätt och universum självt styrs av en kalkylerande kejsare som manövrerar adelsfamiljerna mot varandra för att kunna bibehålla makten. Tänkande maskiner är strängt förbjudna, lika så användande av atom-baserade vapen mot människor, energisköldar gör vanliga projektilvapen värdelösa och rymdgillet har ett monopol på alla resor mellan planeter tack vare deras kontroll över den magiska kryddan Melange. Den mest värdefulla substansen i hela universum som endast finns på ökenplaneten Arrakis, som också kallas Dune. Genom att inta stora mängder av kryddan får rymdgillets navigatörer förvridna kroppar men också förmågan att förutse framtiden och därmed guida skeppen genom universum.

De olika adelshusen, kejsaren och gillet fungerar som en slags treenighet som balanserar makten i universum och håller ordning. I bakgrunden finns dock flera andra maktspelare, kanske särskilt Bene Gesserit-orden. Denna systerorden har också de, genom att äta kryddan, fått olika förmågor som hjälper dem att se och forma framtiden för att främja deras långtgående planer för mänskligheten.

När Dune börjar ser den ut att vara en klassisk hjältemytberättelse där den unge adelspojken Paul Atreides kämpar med och mot en av Bene Gesserits profetior som antyder att att han kan bli, The Kwisatz Haderach, en gudakung med makten att härska över universum och rädda mänskligheten från undergång. Men inledningsvis tycks detta vara väldigt avlägset. Fokus är istället på det faktum att kejsaren "belönat" Atreides med att ge dem kontroll över planeten Arrakis. Som tidigare styrts av deras ärkefiender, universums rikaste familj, Harkonens. Detta sätter igång en kedja av händelser som gör att profetian snart inte känns lika avlägsen.

Miljö och skådespeleri

Överlag är jag imponerad av filmen och dess miljöer, särskilt kulisserna nere på Arrakis tyckte jag hanterades mycket väl. En sak som jag dock reagerade mer på var de få inledande scenerna på Atreides hemplanet. Även om Caldean är grön och kuperad med dramatiska kustlinjer, kändes den mer livlös än Arrakis. Rummen är kala och bebyggelsen obefintlig. Planeten verkade mer vara en kuliss för att visa upp familjens rikedom än en verklig planet. Lite simpla detaljer som gardiner, blommor eller vanliga människor hade gjort mycket för att platsen inte skulle kännas som annat än ett vackert steg vidare till den mer dynamiska ökenplaneten.

Skådespeleriet är genomgående utmärkt. Stellan Skarsgård gör den bästa versionen hittills av den ondskefulla baron Harkonen och Rebecca Fergusson är väldigt trovärdig som Pauls komplicerade Benne Gesserit mamma Lady Jessica. Personligen har jag lite svårt för skådespelerskan Zendaya Coleman som spelar Chani. Flickan som visar sig i Pauls många visioner och drömmar om Arrakis. Hennes roll är dock väldigt liten i denna första film.

Jag har sett en del kritisera valet av Timothée Chalament som huvudkaraktären Paul Atreides men jag håller inte alls med. Jag tycker han bär upp denna klassiska antihjälte föredömligt. Ända sedan han spelade Hal i The King har jag älskat honom i rollen som den plågade och ovilliga men spektakulära hjälten. Särskilt scenerna med Jason Momoa (Aquaman, Game of Thrones), som Duncan Idaho, är väldigt trovärdiga och älskvärda. Det ska bli spännande att se hur Chalaments skådespeleri utvecklas i del två när han successivt behöver spela en mer trovärdig ledarroll och hur hans relation till Chani blir.

Mottagande

Det är fortfarande lite tidigt att prata om hur filmen mottagits eftersom den ännu inte haft premiär i Kina och USA. Det är inte allt för långsökt att tro att debatten om filmen kommer att dra igång på allvar när amerikanska tyckare skärskådar dess många djupgående teman - t.ex. miljöproblem, mänsklig modifiering och kolonialism.

Filmen har överlag fått ett väldigt gott mottagande i Europa men en kritik som jag sett riktats mot den är att den anspelar på koloniala bilder av den vite mannen som kommer och blir sedd som en gudakung av den "muslimska" lokala befolkningen, the Fremen. Att över 80 arabiska termer används i bokserien (t.ex. burka, jihad, sharia och shaitan) gör inte debatten i endera riktning mindre infekterad. Kritiken mot de koloniala anspelningarna är förståelig om man gör en snabbanalys och inte tittar närmare dynamiken som fremen-folket har till deras påstådda frälsare. Vad Herbert gjort med sin serie är dock att problematisera och kritisera den här bilden, inte glorifiera den. Utan att gå in för mycket i handlingen i kommande böcker skiljer sig denna koloniala gudakung-bild åt avsevärt från tex George R.R. Martins version där "The Breaker of Chains" (Emilia Clarke) lyfts upp och bärs fram som en våg ovanpå svarta anonyma f.d. slavars händer. The fremen är dock inte en ignorant massa som ska bli civiliserade och utnyttjade av den vita mannen utan en egen kraftfull maktspelare vars kultur de vita huvudpersonerna respekterar och vill lära sig av. Inte ser ner på och approprierar delar av. Har man dock fått in den här bilden i sitt huvud kan det vara svårt att skaka bort den i denna första film för the fremen och karaktärerna där blir inte en stor del av berättelsen förrän i nästa film.

Sammantaget 

Jag älskade filmen av flera anledningar. Skådespeleriet, de episka proportionerna, djupgående teman och särskilt alla fantasykopplingar. Ibland känns det som att jag ser en fantasyberättelse snarare än en science fiction. 

• Kryddan, som ger magiska krafter och som hela universums ekonomi kretsar kring.
• Mystiska ordnar som arbetar för dolda agendor. 
• Profetior som talar om den utvalde.
• Vyer som inte domineras av rymdskepp utan av vidsträckta landskap.
• Förbud mot tänkande robotar som gjort att människan tvingats förlita sig mer på att "utveckla mänskligheten".
• Uppfinningen av Holtzman-effekten som bland annat kan skapa energisköldar som mer eller mindre stoppar alla former av projektiler. Detta gör att karaktärerna i stor utsträckning slåss med knivar och svärd istället för energivapen. 

Jag upplevde filmen som en blandning av Lord of The Rings, Star Wars och Game of Thrones. Vilket gör att Dune kan vara en av mina nya favoriter.

Filmen har redan nästan tjänat in sin budget på 165 miljoner dollar. Detta trots att den som sagt ännu inte har släppts i USA eller i Kina och att en del biografer ännu inte öppnats upp efter pandemin runt om i Europa. Att Villeneuve ska få göra en efterföljare känns därför i stort sett klart. Det enda som kan stoppa det är att debatten kring seriens kopplingar till kolonialism skulle få kulturkriget i USA att spåra ut ytterligare och att filmbolaget därför väljer att backa.

Jag kan inte se att särskilt mycket hade kunnat göras annorlunda i denna filmadaption av det mästerverk som är Frank Herberts Dune. Jag är redo för mer och ser fram emot den andra delen, även om det troligtvis kommer dröja några år på grund av pandemin. Jag hoppas den kommande filmen ska bli ännu mer lyckad än denna så att Villeneuve och filmbolaget Legendary Pictures väljer att filmatisera även de fem efterföljande böckerna i serien i någon form.

Betyg: 5/5