Vem har inte drömt om den där ultimata boken som rymmer allt: storslagna världar, oförglömliga karaktärer, engagerande dialog, magi som både förtrollar och förbryllar, och en berättarröst som får varje sida att glöda? 

Jag har länge jagat den där känslan – törsten efter nästa bok jag ska läsa som ska pricka precis alla rätt. Men ju mer jag själv skriver (och experimenterar med AI), desto tydligare blir frågan: Vad är det egentligen jag söker? Både i läsandet och i skrivandet. Vad är det jag vill åt och vad är min unika röst, kan jag definiera det? Och vad händer om man försöker skapa något som är perfekt på pappret?

Det var där idén föddes: ett tankeexperiment i sann Frankenstein-anda. Tänk om jag, med hjälp av AI och min egen läslust och erfarenhet av alla hundratals fantasyböcker jag läst, kunde sätta ihop den ultimata författaren – en litterär skapelse som kombinerar allt jag älskar hos Tolkien, Martin, Sanderson, Abercrombie, Lynch, Jemisin och Gaiman. Skulle resultatet bli magi, eller ett monster?

Följ med när jag steg för steg försöker bygga min drömförfattare – och upptäcker varför den perfekta blandningen kanske inte alls är det vi egentligen längtar efter. Kanske finns svaret någon helt annanstans än där jakten började.

  

  
Steg 1: Världen – Att ge berättelsen liv och djup

Att bygga världen är nog det absolut roligaste med att skriva fantasy för mig. SO-läraren i mig jublar inombords och vill dra från allt – historia, geografi, politik, sociologi och religion – för att skapa något som känns äkta och mångbottnat. En värld behöver inte vara fullständigt kartlagd från dag ett – blir man någonsin helt klar med ett världsbygge? – men den måste vara tillräckligt rik för att kunna bära berättelsen.

Här är J.R.R. Tolkien för mig den eviga måttstocken. Hans förmåga att skapa inte bara en karta, utan en djup känsla av historia, mytologi, språk och kultur är något jag ständigt återvänder till. Samtidigt uppskattar jag den råa, politiskt laddade och komplexa världsbyggnadsstilen hos George R.R. Martin, där varje hörn känns bebott och varje handling får konsekvenser.

Och just här, i världens själva vävnad, måste vi prata om magisystemet – världens pulserande hjärta. Magin är en av de främsta anledningarna till att jag älskar och skriver fantasy. Jag dras till ett enda grundläggande system som är sammanhängande men mångfacetterat. Brandon Sanderson är en mästare på att definiera de kända tillämpningarna av magi med klarhet och logik – vad är möjligt, och vad är priset?

Men, och det är här det blir en utmaning, vill jag i min perfekta fantasybok också para detta med den där kryddan av det outforskade som finns i George R.R. Martins mjuka magisystem. Hans magi är sällan en uppsättning verktyg för karaktärerna att bemästra, utan snarare en oförutsägbar och ofta farlig naturkraft som inbjuder till genuin förundran och spänning. Att kombinera Sandersons logik med Martins mystik är kanske en omöjlig kombination, men i det här drömreceptet är det precis den spänningen jag är ute efter.

  

Steg 2: Karaktärerna – Berättelsens gnista

Med en värld som börjar ta form kommer det som för många, och även för mig innerst inne, är det allra viktigaste: huvudkaraktärerna. Jag vill att de ska kännas realistiska i sina drivkrafter och brister, men samtidigt vara lite "over the top"; de ska sticka ut och inte bli för vanliga eller slätstrukna. De måste ha det där lilla extra, den där oförglömliga egenheten eller den inre konflikten som gör dem fascinerande.

Min absoluta, centrala förebild här är Joe Abercrombie. Han är mästaren på att skapa karaktärer som är allt annat än polerade hjältar. De är kantstötta, cyniska, moraliskt komplexa och så fullständigt, smärtsamt mänskliga i sin ofullkomlighet. Det är den där råa, ärliga kärnan jag vill åt.

Men till denna Abercrombie-ska själ vill jag addera en specifik sorts dialogstil, och den lånar jag från Scott Lynch. Om Abercrombie skapar det unika, det inre mörkret och de komplexa drivkrafterna, så vill jag ge karaktärerna den glimten av briljans som jag minns från Lynchs dialog i Locke Lamoras Lögner. Jag tänker på de där blixtsnabba, nästan telepatiska, replikskiften som bygger genuina relationer mitt i kaoset. En förmåga att förvandla svordomar och rå jargong till en konstform som säger lika mycket om karaktärerna och deras värld som en lång monolog.

  

Steg 3: Handlingen – Att plantera och väva samman trådarna

Slutligen, när världen och karaktärerna börjar ta form, kommer handlingen. För mig är detta ofta den sista stora pusselbiten, även om planerandet sker parallellt. Frågan blir: Hur kan jag baka ihop duken, med ramen, med världen och karaktärerna och skapa meningsfulla utmaningar och inre konflikter? Målet är att skapa en berättelse så rik på detaljer att den inte bara ger en stark upplevelse, utan också väcker en önskan hos läsaren att återvända till texten för att förstå de nyanser som inte var uppenbara under en första läsning. En röd tråd med hål som fylls upp av en andra eller tredje genomläsning.

Här är Brandon Sanderson återigen en enorm inspirationskälla med sin mästerliga handlingskonstruktion och sitt sinne för takt. En avgörande del av detta är konsten att plantera och bygga upp – lager på lager. Jag älskar när en författare subtilt lägger ut ledtrådar, små frön av information som sedan får gro och växa genom berättelsen. Det är som att skala en lök, där varje lager avslöjar något nytt och bidrar till de där magiska "aha!"-ögonblicken när allt plötsligt faller på plats.

  

Steg 4: Det lilla extra – Temat och kryddan som lyfter allt

När alla de stora bitarna är på plats – värld, karaktärer och handling – kommer finesserna som verkligen får en berättelse att sjunga. Det där som är svårt att definiera, men som man omedelbart känner som läsare. Min erfarenhet är att detta inte är något som planeras i förväg på samma sätt som en plot-twist, utan det är något som växer fram organiskt under själva skrivprocessen.

Men om jag ändå ska försöka att vagt beskriva vad jag menar.

Först och främst behöver en berättelse ett hjärta. Den måste utforska vad det innebär att vara människa – teman som familj, kärlek, sorg, lojalitet eller makt. Jag vill se hur dessa teman i en och samma berättelse utforskas från flera perspektiv, genom karaktärer vars resor hakar i varandra och tillsammans lyfter berättelsen. N.K. Jemisin i The Fifth Season väver med enorm kraft samman det personligt tragiska i karaktären Essun med det episka av en sönderfallande värld, bokstavligen, på ett sätt som berör på djupet.

Man vill åt den där känslan som dröjer sig kvar, den som får världen att kännas unik och verklig. Den som greppar tag i något djupt inom läsaren. Även här finns förebilder, och Neil Gaiman har en sällsynt förmåga att skapa en uppslukande, minnesvärd och ofta unikt magisk atmosfär som förstärker både teman och karaktärer.

  

Kreativitetens mysterium och min egen dröm

Så, hur tusan väver man ihop allt detta till en enda, perfekt berättelse?

Vad blir resultatet när man försöker sy ihop det episka och svartvita hos Tolkien med Martins råa komplexitet, Sandersons intriger med Abercrombies karaktärer och Lynchs dialog? Och hur kryddar man allt med det känslomässiga hjärta som Jemisin skapar och den magiska atmosfär som Gaiman är mästare på? Vilken sorts varelse skapar man i detta litterära laboratorium?

Under den här tankeresan har jag insett att själva premissen är fel. Jakten på den perfekta författaren, på den fulländade syntesen av allt jag beundrar, leder till en paradox. Resultatet skulle inte bli en harmonisk gud, utan troligtvis ett monster av motstridiga viljor. En berättelse kan inte vara både ett mytologiskt epos och en intim, karaktärsdriven thriller på samma gång. Man kan inte ha magi som är både stenhårt logisk och fullständigt mystisk.

Kanske är en författare inte en Dr. Frankenstein som syr ihop delar, utan snarare en skulptör som står framför ett oändligt block av möjligheter. Och i vår tid är AI det ultimata, oändliga marmorblocket – det kan erbjuda allt. Vilken stil som helst, vilken vändning som helst, vilken röst som helst. Det är här den mänskliga, kreativa handlingen blir viktigare än någonsin. Det är i förmågan att säga "nej".

Att våga välja bort. Att medvetet bestämma sig: "Min berättelse ska inte ha hundratals karaktärer. Min magi ska inte förklaras i detalj. Mina karaktärer ska inte alltid vara kvicka i repliken."

Att tro att man kan bemästra och inkludera allt, oavsett om man skriver själv eller regisserar en AI, är en utopisk dröm som ignorerar kärnan i all konst: val. Det fina ligger inte i att bli en perfekt spegel av alla andra, utan i att skapa något eget, något som definieras lika mycket av de vägar man inte tog. Den egna rösten föds inte ur ett försök att vara allt för alla, utan ur det modiga beslutet att vara något specifikt, något unikt, något ofullkomligt mänskligt.

Och kanske är det den verkliga magin. Inte att hitta den perfekta boken, utan att hitta sin egen.

Vad säger ni? Vilka egenskaper eller författare väljer ni medvetet bort för att forma er egen smak? Dela gärna med er i kommentarerna på min Facebooksida!