Det var samtidigt också småbarnsåren. Energin fanns helt enkelt inte alltid. Inte på det sättet som krävs för att sitta ner och verkligen vara med i det man skriver. Men jag klev ändå upp varje morgon. Jag hade läst Miracle Morning for Writers av Hal Elrod och bestämt mig för att det skulle bli en vana. Om jag inte lyckades med det, var det lika bra att ge upp direkt. Att varje dag, oavsett hur lite jag fått sova, lägga till något. Det behövde inte vara bra. Det behövde bara finnas. Det behövde bara vara ett steg framåt.

Bild: Hal Elrod

   

  

Ira Glass, satte ord på känslan jag hade bättre än jag någonsin gjort. Han kallar det för smakgapet. Du har börjat skriva för att du har god smak, du vet hur bra berättelser känns, du känner skillnaden mellan det mediokra och det levande. Men under de första åren räcker inte hantverket till. Det du producerar faller långt under det du vet att det borde vara. Det gapet är det som dödar de flesta. Inte brist på talang. Inte brist på idéer. Utan insikten om hur långt ifrån du fortfarande är.

Det enda sättet att stänga gapet är volym. Göra jobbet. Gång på gång.

Steven Pressfield kallar samma känsla, det där motståndet, för Resistance. I The War of Art skriver han att Resistance är det mest demokratiska fenomenet som finns, det drabbar alla som försöker skapa något. Det är inte ett tecken på att du är fel person för uppgiften. Det är beviset på att uppgiften är värd att göra. Och den enda responsen är disciplin. Göra jobbet. Att bli en professionell, som han beskriver det. Inte i meningen att du får betalt, utan i meningen att du behandlar ditt skapande som ett åtagande snarare än ett humör.

Jag läste James Clear skriva om compounding interest, ränta på ränta effekten, i boken Atomic Habits. Göra lite, varje dag, tills systemet bär dig. Det var inte inspirerande. Men det fungerade, på lång sikt, om man bara höll i.

Och jag höll i. Skrev varje dag. På boken och ett blogginlägg varje vecka. Det slet, känslan var att jag tog två steg framåt och tre steg bakåt, om och om igen, utan att se slutet på den rörelsen.

Bild: James Clear

  

  

Under åren samlade jag på mig fler och fler böcker om skrivande. Inte för att de lovar magi, utan för att varje bok hjälpte mig att förstå resan jag hade påbörjat och det gav mig röster att lyssna på när min egen kämpade.

Alla pratade om On Writing av Steven King så det var en av de första jag läste. Helt värdelös – King skriver på känsla, raka motsatsen mot mig som skriver enligt detaljerade planer som ständigt uppdateras. How I Write Sience Fiction & Fantasy – de gav mig struktur för genrens egna regler. James Scott Bell bröt ner berättelsens arkitektur i Plot & Structure på ett sätt som fick något att klicka. Men med tiden hittade jag andra mer nyanserade böcker också - Twyla Tharp och The Creative Habit lärde mig att kreativitet inte är ett tillstånd du väntar på. Det är ett system du bygger. Henry Millers On Writing påminde om att skrivandet är en livsform, inte ett projekt. Jane McGonigal skrev om hur man kan vara modig och hoppfylld även när framtiden är ovis, i sin bok Imaginable. Elisabeth Norins En romanskola: Tre enkla regler finns inte, visade att det svenska perspektivet på hantverket har sin egen röst, sin egen tradition.

David Goggins Can't Hurt Me och Jocko Willinks Extreme Ownership gav mig något hårdare. Du kan göra mer än du tror, att obehag inte är ett tecken på att du bör sluta, att det snarare är beviset på att du håller på att växa. Inget som är värt att göra är enkelt att göra, då hade alla gjort det. Sluta lyssna på din inre kritiker, ta ut honom till vägrenen och skjut honom i nacken. Han behövs inte nu, bli osårbar – det har aldrig varit enklare att lyckas med ett företagande än vad det är idag för människor orkar inte härda ut längre.

Allt det där hjälpte. Eld på brasan. Men inget skulle vara nog för att göra boken bra. Det var jag tvungen att göra själv.

 

Bild: Collage, Pressfield, Miller & Tharp

  

Gilbert och tanken som kom precis rätt i tid

Det finns sådana ögonblick i livet när man helt oplanerat snubblar över något och förstår först efteråt fattar att det där var en vändpunkt. Inte dramatiskt, inte med trumvirvlar. Bara att något klickar och du plötsligt är en annan person än du var dagen innan.

Elizabeth Gilberts TED-talk om kreativitet var ett sådant ögonblick för mig.

Jag sökte efter mer att lära mig, mer att förstå om skrivandet och om mig själv i relation till det, och där dök talet upp. Hon talade direkt till den delen av mig som bar på ett självpåtvingat ansvar som var för tungt, och som aldrig riktigt var tillfreds. Som ständigt skavde och gjorde skrivandet plågsamt. En mildare röst än David Goggings …

Gilberts tanke är enkel men obekväm, att vi i väst har fått en felaktig bild av vad kreativitet är. Vi tror att geniet bor i individen. Att om du skapar ett mästerverk är du ett geni, och om du misslyckas är det ditt fel. Det är ett orimligt tungt ansvar att lägga på en människa.

I antikens Grekland tänkte man annorlunda. Kreativiteten kom inte från konstnären, den kom genom konstnären. Grekerna kallade den gudomliga kraften för Daimonen. Romarna hade ett liknande ord: Geni. Inte att någon var ett geni, utan att de hade ett geni. En extern kraft. Något som levde vid sidan av dem och ibland, när villkoren stämde, flödade igenom dem.

På sanskrit finns ordet Deva, det gudomliga, det lysande. I vedaskrifterna är Devorna inte personliga gudar med ansikten och egon. De är kosmiska principer, opersonliga energier – eld, vatten, rymdens ordning. Kontrasten är mot Asurerna, krafter som drar åt det egocentriska, det instängda, det som vänder sig mot sig självt.

Kreativitet är en kanal, inte en källa. Det är vad alla dessa traditioner, oberoende av varandra, försöker säga.

 

Bild: Elizabeth Gilbert

  

Problemet med att bara ge upp kontrollen

Jag har än idag lite svårt att helt acceptera det. Det finns en lockande version av Gilberts tanke som kan bli en ursäkt. Om devan gör det – om kreativiteten flödar genom mig och inte från mig – vad är då mitt ansvar? Kan jag skylla på devan när texten är dålig, och ge den äran när det är bra? Det är för enkelt.

För det var jag som öppnade dokumentet de dagarna, trots att jag inte orkade. Det var jag som byggde systemet, läste böckerna, höll i vanan. Pressfield hade rätt om det – Resistance finns där varje dag, och ingen daimon besegrar den åt dig. Det är ditt jobb att dyka upp. Att sätta dig ner på stolen och faktiskt vara där, i görandet. Det gudomliga, om det nu finns, kommer till den som redan sitter vid skrivbordet.

Det jag tror på är en balans. Du kan inte tvinga fram det gudomliga. Men du kan skapa förutsättningarna för att det ska vilja stanna. Disciplinen är din. Gnistan är inte det.

Min erfarenhet av meditation säger att Gilbert har en poäng på ett djupare plan: vi styr inte vad som uppstår i medvetandet. Tankarna dyker upp. Vi är deras första vittne, inte deras skapare. Men vi väljer vad vi gör med dem. Det är vår del i kreativiteten.

Bild: Deva

   

Vad det gav till Devans Dans

Just de här tankarna, Gilberts tal om Devor och att forma det gudomliga, var startskottet för min bok, Devans Dans.

Gilbert berättade om danser i öknen i Afrika. När en dansare verkligen lyckades fånga publiken, när han blev mer än mänsklig och lyste inifrån, då ropade åskådarna Allah, Allah, Allah. Inte som tillrop, utan som erkännande. De såg inte individen längre. De såg något bortom honom, som rörde sig genom honom.

När morerna kom till Spanien blev Allah till Olé. På tjurfäktning och flamenco hörs det ännu. Olé. Det gudomliga. Det var här, bland oss, vi fick se det en kort stund. Sedan återvände det.

Mitt magisystem bygger på Devor, andar som kommer till människor och ger dem krafter. Jag tog Gilberts tanke om daimonen och vävde samman den med Eiichiro Odas djävulsfrukter från One Piece. Kombinationen uppstod nästan av sig självt, vilket kanske säger något om hela grejen.

Men sedan lade jag till en vändning: i min värld fångar människor devorna. Tvingar dem. Det som borde vara en gåva, kreativiteten som flödar fritt genom dansaren, blir ett fängelse. Det är exakt vad som händer när vi tror att geniet bor i oss. När vi försöker äga det i stället för att låta det röra sig.

Devorna förstörs dock inte av att vara fångade – deras essens är oförstörbar. Det som skadas av fångandet är relationen till dem, till det gudomliga, till naturen och till vår upplevelse av nuet. Men essensen överlever, redo att återgå till naturen när människorna dör.

Detta är Damons och Lyriks resa genom serien. Att förstå skillnaden mellan att stöda något och att kontrollera det. Mellan att styra och att påverka. Att öppna handen i stället för att knyta den.

Stort tack till Gilbert och alla de andra författarna för att de var mina Devaor en stund. Och stort tack till alla de andra som hjälpt mig på vägen och gjort att jag fortsatt skriva.

Boken är klar.

   

   

 -------------------------------------------------------------

   

Vill du peppa och säga 'Gud va bra jobbat!', 'Heja, Heja!' Eller - 'Det var fan på tiden.'
Gå in på min författarsida på Facebook, lämna en kommentar och följ mig för att få se när jag får avslag från agenter och förlag.