Spoilers för första avsnittet. Därefter nämns karaktärer som dyker upp under säsong ett, men inga vändningar.

  

Det första avsnittet av Frieren gör något jag inte var beredd på.

En liten grupp hjältar kommer hem efter tio år på vägen. De har besegrat demonkungen. En bedrift ingen trodde var möjlig. Det blir parad, det blir fest, allt är precis som det ska vara i slutet av en fantasyberättelse. Sedan går det femtio år och en av dem dör av ålderdom, i första avsnittet. Alvmagikern, Frieren, i gruppen har dock inte åldrats en dag. Hon står vid graven och gråter, men förstår inte helt varför hon gråter.

Tio år tillsammans. För henne, som levt över tusen år, var det knappt någonting alls. Hon hann aldrig lära känna honom. Hon utgick från att det skulle finnas tid för det längre fram, men nu är han redan död. Efter futtiga sextio år av vänskap.

Det är där berättelsen börjar.

Det jag recenserar här är animen som finns att se på Chrunchyroll. Säsong ett från 2023–2024 i tjugoåtta avsnitt, och säsong två som kom i januari 2026 med tio. Säsong tre är bekräftad till 2027.

Mangaserien pågår fortfarande, den skrivs av Kanehito Yamada och tecknas av Tsukasa Abe, och har gått i Weekly Shōnen Sunday sedan april 2020. Den har vunnit i stort sett vartenda pris som finns att vinna i Japan.

  

Handlingen

Frieren beslutar sig snart för att ge sig i väg på en ny resa, i sina gamla kamraters fotspår för att försöka förstå vad hon egentligen upplevde, och i takt med att hon gör denna resa klipper serien fram och tillbaka mellan då och nu. Vi ser en scen från den ursprungliga resan, sedan samma plats åttio år senare. Vi ser vad ledaren för den första gruppen gjorde, människan Himmel, och sedan vad det betydde för Frieren och för resten av världen idag. Alla människor de mötte på vägen. För det är först nu, när Frieren står där utan honom och hon ser konsekvenserna av alla små beslut som togs, som handlingen får sin innebörd. Samtidigt som vi också får se att hon på sin nya resa träffar karaktärer och bygger nya relationer.

Karaktärsutveckling visas alltså på sätt och vis bakvänt. För halva berättelsen lär vi känna människorna genom eftervärlden de lämnat, genom vad andra minns av dem, genom hur Frieren långsamt begriper vad hon var med om. Medan andra halvan är nya personer som följer med på hennes resa, och hennes osäkerhet inför hur hon ska göra denna gång med dessa nya relationer. Det är ett grepp jag aldrig sett i fantasy förut. Ett grepp som ger serien en särskild relation till känslor, relationer och tid.
 

  

Karaktärerna

Frieren är en berättelse där nästan allt viktigt sker i små förändringar. Frieren själv har ett ansikte som knappt rör sig. Hon är torr, undvikande, ofta uttryckslös, och det är hela poängen — när något väl bryter igenom har det enorm tyngd, eftersom vi vet hur hon ser på förändring.

Frieren får snart en ny ung mänsklig lärjunge, Fern, som hon tar med sig på sin resa. Ferm har en liknande återhållsamhet, fast av en helt annan anledning som sakta visar sig genom serien. De bildar en konstig relation där Frieren är 1000 år äldre och mentor, men samtidigt emotionellt på sätt och vis mindre utvecklad.

Stark, en krigare som de möter på vägen, är rädd, feg och nervös. Han darrar, han vill fly och han försöker slingra sig så fort faror uppstår. Men han går fram ändå, trots skräcken. I de flesta shōnen är rädsla ett stadium man passerar på vägen mot att bli stark. Här är den permanent, och modet är vad man gör trots rädslan.

Serien ägnar också mycket tid åt vad man skulle kunna kalla ingenting — maten, shoppingen, kläderna, en utflykt som mest handlar om att två unga människor är obekväma i varandras sällskap.

Vanligtvis skulle jag tycka att dessa delar var onödiga och skapade ett alltför långsamt tempo för en fantasyberättelse, men på det sättet som berättelsen berättas — parallellt i tid och rum — förstår man genast varför alla dessa små tillfällen är så viktiga. Det är det som formar relationer, att vara närvarande i stunden, att njuta och uppskatta det lilla. Det är Frierens hela grund, både för henne som karaktär men också för oss som tittare. Det är de små stunderna som gör att vi lär känna andra, vi bjuder på vårt inre. Så när Stark senare kliver fram och gör det han måste göra, bär den scenen på allt det där påstått oviktiga. För att vi har sett de små nervösa stunderna tidigare.

   

Shōunen men ändå inte

Frieren är shōnen till formen men vägrar shōnen-tempot. Striderna är korta. Ofta mycket korta. Ingen laddar upp i ett helt avsnitt, sällan förklarar systemet mitt i ett slag, ingen vinner genom att skrika högre än den andre.

Somliga strider som man tror ska bli episka avslutas med en snabb välriktad attack. Jag snuvas på uppbyggnaden men älskar logiken. För varför inte? Varför skulle Frieren dra ut på striden när hon kan avsluta den direkt? Frieren har haft tusen år på sig att analysera besvärjelser som andra magiker hinner se en handfull gånger under ett helt liv, hon har varit med och besegrat demonkungen. Varför skulle hon dra ut på strider i onödan? Magin fungerar som ett hantverk snarare än ett kraftsystem. Det bryter mot hela shōnen-genren.

Men jag ska vara rak: om du kommer från t.ex. Demon Slayer eller Jujutsu Kaisen och vill ha spektakel, kommer du att bli besviken. Ytters få strider bjuder på det. Oftast är de över innan du hunnit sätta dig till rätta.

   

Demonerna

Antagonisterna i den här världen, demonerna, är också intressanta. Varelser som ser magisk kraft som status, målet är att fortsätta växa sin kraft så mycket som möjligt. De saknar begrepp för familj, relationer, för rättvisa och till och med ondska. De är inte illvilliga, men de tar allt de kan för att fortsätta bygga sin egen styrka.

De flesta av dem ser ut som människor med horn och använder mänskligt språk som ett lockbete utan att förstå vad orden egentligen betyder. Om jag är en liten demon, så kan jag ropa ordet mamma, och då kommer människorna kanske inte döda mig. Men demonen i sig vet inte vad ordet mamma betyder. Det enda demonerna bryr sig om är att leva och bli kraftigare, oavsett om det betyder att döda allt omkring sig eller inte. Det finns en kuslig logik i det som gör dem till några av de mer intressanta antagonisterna jag mött i fantasy.

På så vis blir människornas korta intensiva liv, Frierens försök att förstå och känna mer, en kontrast till demonernas kalla maktbaserade natur. Demonerna kan inte förstå, deras natur tillåter det inte. Samtidigt så är det precis det som Frieren kämpar för att förstå bättre.

 

  

Betyget

Frieren, animen säsong 1 och 2, får en fyra i betyg. Inte femman, av två anledningar.

Den ena är tempot. Frieren är långsam, genuint långsam, med hela avsnitt där nästan ingenting av vikt för den större världen inträffar. Frieren belönar inte otålighet. Den kräver att du sitter kvar i det där avsnittet om ingenting tills du fattar varför det är viktigt i alla fall. Det är det fina med serien, men det kräver en del av tittaren. Samtidigt som den skyndar förbi shōnens viktigaste kännetecken – striderna. Ibland uppskattar jag detta, ibland önskar jag ändå att de visat lite mer av det coola.

Den andra är att jag inte vet hur serien slutar. Genom handlingen planteras massor av trådar, handlingen berör teman som tidshopp, karaktärer som kan se in i framtiden, och flera av dessa trådar är fortfarande inte lösta. Jag läser vidare med en ständig oro att dessa delar inte ska vävas ihop på ett bra sätt — jag har sett berättelser med profetior och tidshoppande förstöra berättelser så många gånger att jag är skeptisk till att Frieren ska lyckas göra det på ett bra sätt.

Men skulle trådarna vävas ihop väl längre fram får Frieren utan tvekan en femma i betyg. Jag reviderar gärna. Men jag sätter inte högsta betyg på ett löfte som ännu inte infriats.

  

Betyg: 4/5 (animen, säsong 1–2).

  ------------

Tack för att du läste klart. Kommentera gärna på min författarsida på Facebook.