Jag var väldigt nöjd med vad jag hade skapat. Ja, jag visste att chanserna var små, men jag tänkte ändå att jag hade något speciellt. Jag tror att någon del av mig antog att jag åtminstone skulle få någon liten nick av något av förlagen, om inte ett ja så åtminstone något uppmuntrande svar. Men som för så många andra författare, så var det även för mig. Standardrefuseringar från allihopa. Ett förlag har inte svarat, men nu har det gått fem månader och jag förväntar mig inget svar. Grubblandet som uppstod efter nejen visade hur långt det fortfarande är kvar till där jag hoppades vara i mitt skrivande. Jag var inte så nära som jag trodde och hoppades att jag var. Och när jag väl såg hur mycket av vägen som återstår dök en annan fråga upp, en jag inte låtit mig ställa förut. Är resten av vägen verkligen värd att gå?

När jag började skriva behövde jag en förändring i mitt liv, och skrivandet gav mig energi. Med tiden gav det mig också ett hopp som växte till en övertygelse. Jag vet att min historia inte är unik. Att köra fast efter första boken är vanligt, och att inte bli utgiven är nog den vanligaste författarhistorien som finns. Det som jag tror kanske var lite annorlunda för mig var övertygelsen. Jag hade gjort det på mitt sätt, på det sätt jag trodde var bäst. Jag anlitade en redaktör, hade testläsare och skrev om hela boken när jag insåg att vissa saker inte höll. Det kändes som att jag hade lagt ner mer arbete än många andra, även om det kanske inte stämmer. Och jag tycker fortfarande att det är en riktigt bra bok. Det säger testläsarna också.

Men efter alla nej är den övertygelsen borta. Helt borta. Det lämnade ett vakuum som var jobbigt att hantera. Hela berättelsen jag byggt upp i huvudet om mig själv rasade ihop. Jag var inte speciell, jag var precis som alla andra. Vad är jag nu, när det målet inte gick att nå? När jag gick tillbaka till jobbet efter sommaren så fortsatte inte skrivandet. Det var dels omedvetet, för att det var flera viktiga projekt på gång samtidigt på jobbet. Men det var också lite medvetet. Jag kallade det en kort paus, att jag bara väntade in de sista svaren från förlagen, inte att jag hade slutat skriva. I själva verket ville jag inte skriva alls. Jag såg inte poängen när jag inte längre trodde att jag skulle kunna leva på det. Istället blev det längre morgnar, mer fokus på jobbet och tv-spelande på kvällarna. Jag började överväga att bara ge upp skrivandet helt, eller att åtminstone skifta riktning i skrivandet. Nu, efter nästan tre månader av grubblande, har jag bestämt mig för vad jag ska göra. Det var inget lätt beslut.

Fyra vägar

Skrivböckerna har förstås svar på mycket av mina tankar. Många av dem säger att man ska skriva mycket och ge ut mycket, att det är så man slipar hantverket och blir bättre, och jag är säker på att det stämmer. De lärde mig hur man ska fokusera under skrivprocessen och hur man håller ut. Men ingen av dem lärde mig att se skillnaden mellan att ge upp och att bli klar.

Mina tankar gick åt fyra olika håll:
1. Jag skulle kunna fortsätta enligt plan och slutföra trilogin. Tre böcker,som jag planerade för tretton år sedan, som jag sagt att jag ska göra. Det skulle betyda att fortsätta på ren envishet den här gången, utan det gamla drivet i ryggen. Men tretton år är också precis den sortens investering som gör det svårt att se klart. Fortsätter jag för att det är värt det, eller för att jag redan har lagt ner så mycket? Om jag ger upp tanken om trilogin tror jag att jag skulle bära en besvikelse länge, även om jag kan se att beslutet var förnuftigt.

2. Jag skulle kunna ändra riktning och göra Devans Dans fristående. Det skulle inte kräva alltför mycket arbete att skriva om slutet, ta bort prolog och epilog och skriva bort en del planteringar för bok två och tre, så att boken får en riktig avslutning. Sedan skulle jag ge ut den, med möjlighet till fler böcker, och vara ”klar”. Detta skulle ta månader i stället för år.

3. Jag skulle kunna ge ut Devans Dans nu, som den är, och vara nöjd med det. Som del ett i en trilogi, precis som jag tänkt från början. Inget nytt slut, ingen omskrivning. Bara ge ut boken jag faktiskt har skrivit. Det är klart att det är ett snopet besked att del två och tre kanske dröjer, potentiellt mycket länge. Men det är åtminstone det jag sa att jag skulle göra.

4. Eller så skulle jag kunna pausa. Inte ge ut en halvfärdig trilogi, utan lägga hela processen åt sidan och fokusera på annat som ger mer energi. En paus utan slutdatum, som mycket väl kunde bli permanent. På papperet är det den enkla vägen. Inga fler tidiga morgnar där jag ska pressa fram motivation ur ingenting.

  

Vägskälet

Efter flera månader av tänkande utan att se någon lösning slutade jag till sist försöka rationalisera mig fram till ett svar. Bara för att känna efter började jag testa lite, gick in på en väg, vände om och gick till nästa. Jag gjorde en plan för vad som skulle behöva skrivas om för att göra Devans Dans fristående och kände efter hur det skulle vara. Jag testade att skriva några scener i bok två och skissade lite mer på planeringen för trilogin, kände på den känslan. Jag provade även att sluta ställa väckarklockan och sov längre. Inget skrivande på flera veckor. Men inget av dessa tre försök lockade särskilt mycket mer än de andra.

Det finns en dikt jag gillar, The Road Not Taken av Robert Frost.
Two roads diverged in a yellow wood,
And sorry I could not travel both
And be one traveler, long I stood
And looked down one as far as I could
To where it bent in the undergrowth;
Then took the other, as just as fair,
And having perhaps the better claim,
Because it was grassy and wanted wear;
Though as for that the passing there
Had worn them really about the same,
And both that morning equally lay
In leaves no step had trodden black.
Oh, I kept the first for another day!
Yet knowing how way leads on to way,
I doubted if I should ever come back.
I shall be telling this with a sigh
Somewhere ages and ages hence:
Two roads diverged in a wood, and I—
I took the one less traveled by,
And that has made all the difference.

Jag har alltid tänkt att jag visste vad dikten betydde. Ta den modiga vägen, den som ingen annan vågar gå, och det är det som gör hela skillnaden. Men när jag läste den igen såg jag att jag kanske haft den baklänges. Han säger ju att vägarna är likadana, lika nötta, att den morgonen låg de lika orörda under löven. Det finns ingen modigare väg. Det finns bara historien man berättar om den efteråt. Man måste helt enkelt fatta ett beslut, och berättelsen om varför den vägen var bättre kommer efteråt. Det var medan jag skrev det här inlägget som det hände, som så många gånger förr. Jag satt och vägde vägarna mot varandra en gång till, tydliggjorde mina känslor i text och blev till slut irriterad på min egen velighet. Jag måste bara göra någonting, sluta känna efter. Så jag gick tillbaka till grunderna, till det som fick mig att komma framåt när jag först började skriva. De senaste åren av skrivande hade jag slutat meditera och träna på morgnarna, för jag ville få ut boken så fort som möjligt och ge all morgontid till skrivandet. Nu har jag börjat med morgonrutinerna igen, meditationen, affirmationerna, träningen och dagboken.

Jag har också insett att det där med att skriva mycket och ge ut så fort som möjligt inte är jag. Jag kan inte publicera något som jag inte är helt säker på och stolt över. Hellre skriver jag en enda trilogi som tar resten av livet att skriva klart än tre eller fyra andra trilogier som gör att jag långsamt blir bättre på att skriva. Jag vet att det kanske är en dum tanke, eftersom den går rakt emot vad alla skrivböcker säger. Men det är där jag är just nu.

Till slut valde jag väg ett och tre på samma gång. Jag ger ut Devans Dans som den är och fortsätter skriva bok två och tre i min egen takt. Jag ska försöka skriva den berättelse jag tänkte skriva från början. Det kommer att gå långsamt, men det spelar ingen roll. Jag skriver inte längre för att bli utgiven, för att sälja, jag skriver för att jag vill göra klart min berättelse och för att ha kvar motivationen att kliva upp tidigt och sträva mot något. Jag är fortfarande inte säker på att jag har valt rätt väg, och jag tror aldrig att man blir helt säker om man är ärlig. Men det känns bra att jag har valt och kan sluta grubbla och tveka, och istället sträva igen.

-----------------

Vill du kommentera kan du gå in på min författarprofil på Facebook.