JL Fantasy

Anthony Ryan’s debutroman Blood Song var en av mina favoritböcker under 2016 men uppföljaren Tower Lord lyckades inte behålla mitt intresse lika väl.

Blood Song var full av genrens troper men blandade in en del originella inslag, var mycket välskriven, och höll samtidigt ett bra tempo. Huvudkaraktären Vaelin utvecklades genom hela boken och höll den i övrigt ganska intetsägande världen och handlingen spännande. Detta försvinner dock i Tower Lord eftersom Vaelin, mer eller mindre, redan är fullt utvecklad efter första boken. Han är med sin nya kraft i princip helt oövervinnerlig och även helt ofelbar. Istället för att vara en spännande karaktär som tar sig an de problem han ställs inför är han nu mest en intetsägande slav inför den mäktiga Blodsången i hans huvud. Hur intressant är det egentligen att följa en karaktär som aldrig kan begå ett misstag eftersom han alltid hör ett facit i sitt huvud?

Det största problemet jag hade med Tower Lord var dock inte att Vaelin blivit mindre intressant. Det var att boken ändrade sitt berättarsätt. Vaelin är inte längre seriens huvudperson utan delar den platsen med ytterligare tre huvudkaraktärer. Den perfekta prinsessan Lerna, den religiösa lönnmördaren Rewa och Vaelins bror Frentis som nu hålls fången, på magiskt vis, av Vaelins värsta fiende. Dessa tre karaktärers handling är i princip helt oberoende av varandra och alla väldigt långsamma. Visst finns det vissa saker som länkar ihop karaktärerna men under större delen av boken känns deras berättelser helt orelaterade till varandra. Det var inte förrän i bokens sista delar som jag brydde mig särskilt mycket om någon av de nya karaktärerna. 

I Blood Song gillade jag de ingående beskrivningarna som Ryan vävde kring Vaelin men i Tower Lord, med fyra olika perspektivkaraktärer blir handlingen långsam. Det känns som om Ryan försökte använda exakt samma typ av berättelsestruktur som i första boken med alla fyra karaktärerna. De reser omkring och ska på något sätt lära sig att leva med sig själv och den situation de befinner sig själva i och det blir snabbt tjatigt.

Sammantaget

Tower Lord var en stor besvikelse. Den tappar den intressanta huvudkaraktären men behåller den intetsägande världen och handlingen från bok ett. Hela boken känns som en lång transportsträcka till bok tre som jag hoppas ska avsluta den övergripande handlingen på ett tillfredsställande sätt. Även om bok tre är bra hoppas jag att den är kort för nu vill jag bara komma till slutet så fort som möjligt.

Betyg: 2/5

Svavelvinter:  Denna svenska fantasybok´hade jag stora förhoppningar på. Den hade en intresseväckande framsida som andades episk fantasy och jag hade hört mycket bra om den i sociala medier. Redan 3 kapitel fann jag mig tyvärr tappa intresse för boken. Jag gillade inte kapitelstrukturen, då den hoppade mellan flera olika tider och karaktärer och fick ingen känsla för någon av karaktärerna eller av världen. Även språket kändes otillgängligt vilket gjorde att jag skippade stora delar av texten. När jag kommit till kapitel fyra och fortfarande inte hade någon aning om vad boken handlade om gav jag upp.

King of Thornes: Del två i The Broken Empire trilogin. Den första boken var intressant med en annorlunda huvudkaraktär men jag kände genast i bok två att det bara var mer av bok ett (som jag var rätt less på mot slutet). Jag hade ingen sympati för den elaka huvudkaraktären och ville inte lyssna på en bok där jag hela tiden hoppade på att huvudkaraktären skulle dö.
Half a War: Del tre av Joe Abercrombies Shatterd Sea trilogi. Jag började lyssna på Half a War men fann att jag inte hade energin att sätta mig in i en ny huvudkaraktär. Världen var inte tillräckligt intressant och när huvudkaraktären Thorn från bok två inte längre var kvar orkade jag inte sätta mig in i handlingen.
Attack on Titan: Årets största besvikelse. Säsong ett var det mest hypade under 2015. Så när säsong två av mangan släpptes var mina förhoppningar höga. Tyvärr blir handlingen allt för rörig, med massor av tillbakablickar, något som jag sällan tycker görs bra. Karaktärsutvecklingen stannade av och jag slutade snart bry mig om både handlingen och karaktärerna. 

Tokyo Ghoul: I likhet med Attack on Titan blev den här serien allt för rörig och jag slutade bry mig om karaktärerna.

Kabaneri of the Iron Fortress: Såg halva säsongen av denna postapokalyptiska anime. Den hade en del intressanta inslag men överlag fann jag mig tappa intresse för den kändes förutsägbar.

Twin Star Exorcists: se ovan.

Odinsbarn: Den mest hypade nordiska fanasyboken under 2015. Jag gillade inte boken av den enkla anledningen att uppläsaren var fruktansvärd. Jag plågade mig igenom tre kapitel men fann inte handlingen tillräckligt intresseväckande för att fortsätta uthärda den dåliga uppläsaren. 

Food Wars: Matlagningsanime. Av alla serier och böcker på den här listan så var detta nog den bästa. Temat matlagning kändes inledningsvis annorlunda och intressant. Anledningen att jag ändå slutade se på den var för att den kändes för förutsägbar och repetitiv. Jag gillade inte heller alla sexuella anspelningar.

Blood Song, den första boken i Shadow of the Raven trilogin, är en mörk gritty fantasy som självpublicerades 2012 av författaren Anthony Ryan men plockades senare upp av Orbit Books. Den är precis en sådan fantasyberättelse som jag letat efter. En klassisk fantasysaga, där den unga pojken tränas till att bli en näst intill perfekt svärdsman men med en modern värld, trovärdiga karaktärer och en mörk handling. Vid en första anblick tycks boken vara ganska stereotypisk, den tråkiga framsidan gör inget för att minska detta intryck, och undviks kanske därför av en del läsare. Men jag uppmanar er att ge den en chans. Blood Song må vara stereotypisk men den gör alla de klassiska tropen så bra att den absolut är värd er tid. 

Bokens struktur liknar Patric Rothfuss upplägg i The Kingkiller Chronicle. Vi får först följa en historiker i det Alpiriska riket, Vaelins fiender, som fått uppgiften att skriva om Vaelins liv. För dem är Vaelin "The Hope Killer" och han är på väg till sin egen avrättning, efter att ha tillfångatagits av Alpirierna i kriget. Vaelin börjar berätta om sitt liv för historikern och här hoppar vi tillbaka i tiden till den dag då Vaelin lämnades på den sjätte orderns trappa. 

"He had many names. Although yet to reach his thirtieth year history had seen fit to garner him with titles aplenty: Sword of the Realm to the mad king who sent him to plague us, the Young Hawk to the men who followed him through the trials of war, Darkblade to his Cumbraelin enemies and, as I was to learn much later, Beral Shak Ur to the enigmatic tribes of the Great Northern Forest. But my people knew him by but one name and it was this that sang in my head continually the morning they brought him to the docks: Hope Killer. Soon you will die and I will see it."

Personligen gillar jag berättelsen om Vaelin mer än t.ex. den om Kvothe i den bästsäljande Name of The Wind. Vaelin är sympatisk, lojal och omtänksam men drar sig samtidigt inte för att göra det som krävs för att nå resultat. Han känns, trots sina färdigheter, verklig till skillnad mot den närmast perfekta och irriterande Kvothe. Även bikaraktärerna, hans bröder Dentos, Barkus, Caenis och Nortah men även Kung Janus och hans dotter prinsessan Lyrna är alla olika varandra och drivs av egna motiv som gör dem till några av de allra mest intressanta karaktärer jag läst om.

Världen är som sagt en traditionell mörk fantasyvärld med medeltida inslag och fylld av hemligheter som sakta nystas upp för läsaren. Inget spektakulärt eller unikt men precis som karaktärerna - välskrivet. Allt ifrån religion, ekonomi, politik och krig känns nyanserat och trovärdigt. Magin förklaras delvis mot bokens slut men är överlag väldigt mystisk och kommer förhoppningsvis utforskas mer i seriens två efterföljande böcker. 

Sammantaget är det en blodig actionpackad berättelse med flera twists som gör att du inte vill lägga ifrån dig den. Det enda som gör att den inte får ett 5/5 i betyg är att jag saknar en nemesis, en motståndare till Vaelin som får mig intresserad. Även om huvudkaraktären har gott om fiender, mäktiga sådana också, känner jag ändå aldrig någon känslomässig koppling till dessa. 

Betyg: 4/5

N.K. Jemisin är kanske inte är känd för alla. Hon debuterade 2010 med boken The Hundered Thousand Kingdom och vann med den pris för bästa debutroman. Nu har hon även blivit 2016 års Hugo-vinnare med The Fifth Season, den första delen i en ny trilogi - The Broken Earth Trilogy.

Berättelsen tar plats på en superkontinent som kallas The Stillness, ironiskt med tanke på att jorden är i konstant rörelse. Varje gång jorden genomgår en apokalyptisk händelse, vare sig det är en jordbävning, vulkanutbrott eller någonting skapat av människan, kallas det för en Säsong. Människorna har lärt sig att leva med det. De bygger extra stabila städer som inte ska gå under totalt i nästa katastrof och lyckas på så sätt, ibland, förhindra den värsta skadan. 

I The Stillness finns en grupp människor som kan kontrollera jordens krafter. De kan med den stilla eller förstärka jordbävningar, vulkanutbrott eller höja eller sänka temperaturen omkring dem till den punkt att allt levande dör på ett ögonblick. Dessa supermänniskor kallas Orogenes. De tas tillfånga som barn av imperiet och tränas i en stor skola, The Fulcrum, för deras eget bästa. Där lär de sig sig lyda sina väktares order utan eftertanke och att kontrollera sina krafter för att kunna tjäna imperiet genom att stilla blivande naturkatastrofer runt om hela kontinenten.

Handlingen börjar med att två personer pratar kryptiskt på en kulle, varpå den ena använder sina magiska krafter och river sönder jorden i en enorm jordbävning som drabbar hela kontinenten. Ett slut är bara början på något nytt. Samma dag som katastrofen drabbar The Stillness inser Essun, en medelålders lågstadiefröken, att hennes man har mördat deras son och kidnappat deras dotter. Essun, som nu är mentalt förstörd, beger sig ut i ett förstört land för att göra det enda hon kan tänka på: rädda sin dotter.Till synes alla städer har blivit förstörda i den enorma jordbävningen och världen har blivit en plats där endast de starkaste och mest uppfinningsrika överlever. 

Jesmin har ett fantastiskt språk och lyckas hålla spänningen genom hela boken, trots det komplicerade världsbyggandet. Det mest intressanta med Jesmins språk är att hon skriver sin huvudkaraktär Essun i andra person: "Du gör det här, du går dit, du tänker på det..." Ett briljant sätt att porträttera karaktärens sköra mentala hälsa, som om hon pratar med ett tidigare jag som inte längre finns kvar. Det fick mig att omedelbart älska karaktären. Hon lyckas även skapa en fantastisk avslutning på boken där allt kommer samman samtidigt som hon bygger upp för en storslagen handling i de kommande böckerna.

Betyg: 5/5

Under de senaste året har jag börjat sätta mig in i vad svensk fantasy har att erbjuda. För mig har ett namn stuckit ut redan från början - Oskar Källner. Ju mer jag hört och läst om honom, desto mer har han blivit något av en förebild för mig. Inte bara för att han skriver intressanta böcker utan mer för sättet han syns och hörs inom fantastikkretsar. Till exempel i Fantastisk podd, Farfarsparadoxen och diverse fantastikkonvent. Alltid på relevanta ställen och alltid med en lugn och inspirerande röst. Det var därför jag såg extra mycket fram emot att få recensera en av hans böcker.

Källner utkom 2011 med ungdomsböckerna Drakhornet och Skogens hjärta och har sedan dess varit väldigt aktiv i diverse antologier, såväl scifi som fantasy. Stormvinge, 2015, är hans senaste bok. Med denna hyllar Källner den första "riktiga" bok han läste, Svarta Hingsten av Walter Farley, enligt hans hemsida.

När jag skulle välja vilken av Källners böcker jag skulle recensera kunde jag inte motstå lockelsen att få läsa mitt livs första hästbok. Stormvinge blandar fantasy, scifi och hästbokstemat på ett nytänkande sätt. Källner verkar vara medveten om att det är ett något annorlunda projekt han tagit sig an. Även karaktärerna själva tycks stundtals vara medvetna om att de är i en hästbok. Som när Minna rider på Stormvinge för första gången: hästen har skadat ena vingen och kan därför inte flyga. "Hon hade alltid tänkt att det måste vara tråkigt att rida hästar som inte kunde flyga. Tänk vad fel jag hade...". Källner leker med genrens något förutsägbara handling och blandar där fantasyns mystik med scifiens gadgets och tydliga världsbeskrivningar. Han utmanar konceptet med en glädje som lyser igenom i varje en av bokens 200 sidor.

Handlingen utspelar sig på en avlägsen planet som mänskligheten koloniserat och sedan genmanipulerat dess hästar till att få vingar. Boken är därför rent tekniskt en scifi men när Minna flyger sin vildhäst över skogar, sjöar och berg är det svårt att inte se boken som fantasy. Minnas familj använder sig av en del avancerad teknologi men på det stora hela känns de som vilken vanlig nutida familj som helst – hjärtlig och ärlig när de stöttar och bråkar med varandra.

Bokens hjärta ligger i vänskapen mellan huvudkaraktären Minna och hennes nyfunna vildhäst, Stormvinge. Relationen skildras på ett väldigt bra sätt och gör det är svårt att inte ryckas med i deras villkorslösa kärlek för varandra. Ibland tycker jag dock att känslorna skrivs ut lite väl tydligt, särskilt i deras tankar - "Jag måste visa att Stormvinge är min häst". Men det är en ungdomsbok och övertydligheten är nog bra för nya läsare.

Boken har en tydlig röd tråd och känns aldrig långsam. De korta kapitlen slukade jag i stadig takt och på mindre än en förmiddag var boken utläst. Något som förvånade mig själv, då jag oftast brukar ha svårt att sträckläsa ungdomslitteratur.

Älskar du hästar och vill ha en twist på en traditionell hästberättelse är är det här utan tvekan boken för dig. Lättläst, trovärdiga karaktärer, intressant värld och en vänskap som du sent kommer att glömma.

Betyg: 3/5