JL Fantasy

Den första Guardians of the Galaxy-filmen slog många med häpnad då den lyckades kombinera bland annat ett talande träd och en talande tvättbjörn med 70-tals musik och världsförstörande superskurkar. 

I uppföljaren får vi ännu mer av samma koncept. Mer skämt, fler intressanta karaktärer och massor av vackra effekter. Regissören James Gunn har på många sätt lyckas ännu bättre med konceptet i den andra filmen än vad han gjorde i den första. Redan i förtexterna sitter halva biosalongen och vrider på sig av skratt, detta samtidigt som ett tentakelmonster med stora ständer besegras. Det känns som att Gunn vågat slappna av mer och verkligen låta Guardians of the Galaxy få vara sin egen typ av film i Marveluniversumet.

Men filmens styrka är samtidigt också dess svaghet. Visst är skämten oftast väldigt roliga, effekterna är väldigt snygga och de nya karaktärerna Mantis, Ego och Ayesha har alla sin egen charm. Men för mycket fokus läggs på detta, istället för på den övergripande handlingen, vilket gör att det blir tröttsamt i längden.

Handlingen kretsar kring familjeband. Gamora fortsätter hennes dunster med sin syster Nebula. Drax saknar fortfarande sin familj och kan dela detta med Manis på grund av hennes empatiska förmågor. Rocket plågas av att han är ett experiment och hittar en koppling till Yondu som visar sig haft ett liknande förflutet. Peter brottas med sina pappaproblem och sin obesvarade kärlek till Gamora. 

Parallellt med alla dessa inre konflikter räddas The Guardians av Peters mystiska pappa Ego och de måste komma underfund med varför Ego valt att dyka upp just vid detta tillfälle. Detta är bokstavligen hela huvudhandlingen. De sista 45 minuterna är en enda lång, skämtfylld, strid mot filmens "mystiska" superskurk.

Sammantaget

Vill du ha mer av den första Guardians of the Galaxy-filmen kommer du att älska denna uppföljare. Vill du att filmen på något sätt ska utveckla och tillföra något nytt behöver du anstränga dig för att hitta det.

Betyg 2 av 5

Anthony Ryan’s debutroman Blood Song var en av mina favoritböcker under 2016 men uppföljaren Tower Lord lyckades inte behålla mitt intresse lika väl.

Blood Song var full av genrens troper men blandade in en del originella inslag, var mycket välskriven, och höll samtidigt ett bra tempo. Huvudkaraktären Vaelin utvecklades genom hela boken och höll den i övrigt ganska intetsägande världen och handlingen spännande. Detta försvinner dock i Tower Lord eftersom Vaelin, mer eller mindre, redan är fullt utvecklad efter första boken. Han är med sin nya kraft i princip helt oövervinnerlig och även helt ofelbar. Istället för att vara en spännande karaktär som tar sig an de problem han ställs inför är han nu mest en intetsägande slav inför den mäktiga Blodsången i hans huvud. Hur intressant är det egentligen att följa en karaktär som aldrig kan begå ett misstag eftersom han alltid hör ett facit i sitt huvud?

Det största problemet jag hade med Tower Lord var dock inte att Vaelin blivit mindre intressant. Det var att boken ändrade sitt berättarsätt. Vaelin är inte längre seriens huvudperson utan delar den platsen med ytterligare tre huvudkaraktärer. Den perfekta prinsessan Lerna, den religiösa lönnmördaren Rewa och Vaelins bror Frentis som nu hålls fången, på magiskt vis, av Vaelins värsta fiende. Dessa tre karaktärers handling är i princip helt oberoende av varandra och alla väldigt långsamma. Visst finns det vissa saker som länkar ihop karaktärerna men under större delen av boken känns deras berättelser helt orelaterade till varandra. Det var inte förrän i bokens sista delar som jag brydde mig särskilt mycket om någon av de nya karaktärerna. 

I Blood Song gillade jag de ingående beskrivningarna som Ryan vävde kring Vaelin men i Tower Lord, med fyra olika perspektivkaraktärer blir handlingen långsam. Det känns som om Ryan försökte använda exakt samma typ av berättelsestruktur som i första boken med alla fyra karaktärerna. De reser omkring och ska på något sätt lära sig att leva med sig själv och den situation de befinner sig själva i och det blir snabbt tjatigt.

Sammantaget

Tower Lord var en stor besvikelse. Den tappar den intressanta huvudkaraktären men behåller den intetsägande världen och handlingen från bok ett. Hela boken känns som en lång transportsträcka till bok tre som jag hoppas ska avsluta den övergripande handlingen på ett tillfredsställande sätt. Även om bok tre är bra hoppas jag att den är kort för nu vill jag bara komma till slutet så fort som möjligt.

Betyg: 2/5

Säsong fyra började bra med en rolig återintroduktion av huvudkaraktären och hans sidekicks, men fastnade sedan i en allt för rörig och intetsägande huvudstory. Trots problemen med huvudhandlingen kulminerade säsongen i det andra avsnittet med det stora avslöjandet av Sherlocks syster Euros. Även skurken i det andra avsnittet var originell och läskig. Tyvärr lyckade dock inte det tredje och sista avsnittet att bibehålla samma spänning och originalitet.  

I The Final Problem ska Sherlock besegra sin syster vars otroliga intellekt har gjort henne till en psykotisk Samara Morgan wannabie. Hon fängslades in i ett toppsäkert fängelse som liten av sin storebror Mycroft, efter att ha mördat Sherlocks bästa kompis i avundsjuka. Men med sin smarthet kan hon övertala vem som helst att göra vad som helst och har därför tagit över fängelset som tidigare hållit henne fast. Sherlock förträngde det som Euros gjorde mot honom som liten men nu börjar hans minne sakta komma tillbaka lagomt i tid för att han ska lyckas lösa det sista problemet som Euros skapat tillsammans med Moriarty. Hur kan hon ha träffat Moriarty om hon varit inlåst i hela sitt liv kanske du undrar? Jo, Mycroft lät honom besöka henne i fängelset för att hon hjälpt honom lösa ett problem som han haft. Tillsammans har Euros och Moriarty smitt en sista plan för att krossa Holmesbröderna. Vi får nu reda på att Moriartys sista önskan var att Sherlock skulle tvingas döda sin egen bror. Turligt nog för Sherlock var han själv aldrig i riktig fara, vilket han till slut inser. Han stoppar då skurkarnas plan genom att försök ta sitt eget liv, istället för att tvingas välja vem han ska döda av Watson och Mycroft. Euros visar då också till slut hennes egen ultimata plan. Vilket var att hon ville att Sherlock skulle rädda henne. Allt hon egentligen ville ha var en kram av sin storebror.

Det största problemet jag hade med The Final Problem var karaktäriseringen. Särskilt på skurkarna Euros och Moriarty. De byggs inte upp tillräckligt och blir istället en parodi och stereotyp av sig själva. I slutet av avsnitt två var Euros en människa med ett mål men i det här avsnittet är hon inte ens det. Hon är mest bara galen, som en skurk ur en serietidning till skillnad från de mer verkliga skurkarna som vi sett i Sherlock hitintills. Moriarty gjorde ett kort gästspel i avsnittet och  trots att detta var det jag sett fram emot mest gillade jag inte det heller. Han ska vara Sherlocks stora nemesis men i det här avsnittet blev han nån slags sidekick till Euros som spelade in korta klipp av sig själv där han skrattar på ett galet vis. I de scenerna kändes han mer som Jokern än som det konsulterande geniet han är. Ingen av dem känns någonsin som riktiga karaktärer, istället blir de livlösa och allt för simpla i deras galenhet. Men även Sherlocks och Mycrofts porträttering var sämre än vanligt. De lyckades inte hitta balansen mellan de smarta skurkarna och hjältarna, istället blev Englands två smartaste brottsbekämpare (särskilt Mycroft) hela tiden besegrade av Euros förutom i den allra sista sekvensen. Och varför var de tvungen att slänga in Mary i en sista slutsekvens? Helt malplacerat och onödigt.

Sammantaget

När jag läser min egen sammanfattning av avsnittet inser jag just hur dåligt det här avsnittet och därmed hela säsongen egentligen var. Det kändes som om de försökte skapa en allt för episk slutstrid men glömde bort att alla de skrämmande morden som sker blir meningslösa när det inte finns något djup bakom karaktärerna.

Bortsett från twisten och boven Culverton Smith, i avsnitt två, var säsong fyra en stor besvikelse. Kanske var detta det sista Sherlockavsnittet med Cumberbatch och Freeman. I så fall var detta ett tråkigt slut på en annars mycket bra serie.

Betyg: 2/5

Rogue One är en fristående Star Wars film som har en helt annan ton än alla de övriga filmerna. En mer verklig och vuxen film som för första gången introducerar grå nyanser mellan den ljusa och den mörka sidan. Rogue One känns inte som de andra filmerna. På det sättet har Disney lyckats. Detta var mer eller mindre redan uppenbart utifrån de trailers som släppts. Den har mer gemensamt med krigsfilmer om andra världskriget än vad den har med de fantasyinspirerade Star Wars filmerna. Striderna är snyggt filmade, även om de inte kommer i närheten av känslan i en välkoreograferad ljussabelsstrid, och skådespelarinsatserna är överlag bra. Men trots dessa bra sidor var Rogue One en ganska intetsägande film. 

Spoilervarning

Filmen har enligt mig två stora brister. Det första är karaktärerna. Inte skådespelarinsatserna, även om en del av dem också var riktigt dåliga, utan rollerna i sig. Huvudtesen i den här filmen är att du inte får följa de stora spelpjäserna. Inga Jedi's eller Sith's, istället är det fotsoldaterna, rebellerna som gör det smutsiga jobbet som krävs för att Imperiet ska kunna störtas.

• Huvudkaraktären Jyn som är dotter till ingenjören som mer eller mindre skapat Dödsstjärnan.
• Gruppledaren Cassian Andor som är nån slags spion.
• Roboten K-2SO, en mörkare variant av C3PO.
• En blind wannabie Jedi.
• En berserkaraktig soldat som ständigt bär en tung laserkanon.
• En smått galen pilot.
• En paranoid extremistledare.

Problemet med alla dessa karaktärer är att ingen av dem är särskilt intressant. De flesta av dem gör egentligen ingenting genom hela filmen förutom att följa efter Jyn och Cassian. Jag fick samma känsla i den här filmen som jag fått i flera av DC's superhjältefilmer. De klämmer in för många "coola" karaktärer men ger inte någon av dem det utrymme som behövs för att man ska bry sig. När den blinda mannen svingar sin stav, när hans hårige berserkarkompanjon sätter igång laserkanonen eller när K-2S0 drar ett elakt skämt tycker jag att det är coolt och roligt i två sekunder men det är allt vad karaktärerna är. Inte ens Jyn och hennes klassiska föräldralösa bakgrund är särskilt känslomässigt engagerande. De hoppar direkt från att hon tappar sina föräldrar tills att hon mer eller mindre tvingas gå med i rebellalliansen och tar sig inte tiden att bygga upp karaktären ordentligt. När alla dessa karaktärer sedan dör i slutet av filmen bryr jag mig därför inte ett dugg om någon av dem. 

Jag förväntade mig mer av den här filmen, en djupare ton och innebörd som aldrig tar vid. Visst får vi vissa glimter av det, som när Jyn är arg på Cassian efter att han ljugit och nästan mördat hennes pappa. Sedan glömmer hon det, efter ett 10 sekunder långt tal där Cassian pratar om vikten att lyda order, och blir hans bästa vän. Jag köper det inte. Den nya gråa tonen hade kunnat vara fantastisk om de faktiskt utforskat den mer. Frågor som hur mycket kan man tillåta för att medlen ska helga målen innan det blir för mycket? Eller hur många uppoffringar är okej för att tjäna ett gott syfte? Filmen nuddar vid dessa frågor men tar dem aldrig på allvar. 

Den andra och mest uppenbara bristen med filmen är handlingen. Rogue One utspelar sig mellan episod tre och fyra. Redan när jag såg den första trailern undrade jag hur de skulle kunna hålla detta intressant. Man vet ju redan i förväg exakt vad som ska hända och hur filmen ska sluta. Visserligen finns det flera filmer som lyckas med detta. Filmer där man vet hur det ska sluta men som ändå gör handlingen intressant genom dess karaktärer eller deras ögonöppnande plot twists men det gör inte Rogue One. Inga plottwists - inte en enda genom hela filmen. Efter de första tio minuterna i filmen, då de hoppar runt för att lägga ut alla trådar för filmens handling, kan man förutsäga i stort sett varenda scen i resten av filmen. Den är sedan bara en parad av explosioner och karaktärer som offrar sig för att upproret ska kunna fortsätta. Filmen innehåller inte heller någonting som bygger upp inför kommande filmer. T.ex. vem eller vad Snoke är eller någon ledtråd om vilka Reys föräldrar är. Vad som helst som påverkar de kommande filmerna hade varit intressant.

De bästa i filmen var de två väldigt korta scenerna med Darth Vader. När han slaktar rebellerna i filmens absolut sista minuter hade jag kanske darrat om jag inte redan varit så avtrubbad av all död som filmen slängt omkring sig. Att så är fallet, när Vader inte egentligen har någon påverkan på denna film, säger mer om hur dålig den är än något annat.

Sammantaget

Vill du bara vill se ytterligare några snygga sekvenser med Dödsstjärnan, imperiegeneraler som barkar ut order och X-fighters som skjuter på saker. Kort och gott en massa explosioner och karaktärer som dör till höger och vänster. Då kommer du troligtvis uppskatta den här filmen. Men filmen i dess helhet håller inte måttet. Den har för många karaktärer som inte tillför något djup och en förutsägbar handling som aldrig överraskningar eller på allvar utforskar den nya gråa zonen som filmen försöker tillföra. 

Betyg: 2/5

Denna vackra animeserie med dess djupa karaktärer fångade mig direkt. Erased kändes väldigt originell redan i första avsnittet. Jag fick samma känsla från denna serie som jag fick när jag såg första avsnittet av Re: Zero (som enligt mig är årets bästa anime). Satoru kan inte styra sin speciella kraft och när den kastar honom tillbaka 18 år i tiden, till 1988, vet han inte hur han ska hantera det faktum att han nu är fast i en 11 årig kropp.

Tyvärr är detta också höjdpunkten av den 12 avsnitt långa serien. De två första avsnitten är fantastiska men när Satoru till slut inser att han måste lösa mordet på sin gamla vän blir handlingen mindre intressant. Anledning till att det blir så är för att mordgåtan inte är särskilt komplicerad. Det läggs inte upp tillräckligt många ledtrådar och redan i det tredje avsnittet är det rätt uppenbart vem som är mördaren. Relationen mellan Satoru och hans kamrater är välgjort men det räcker inte när mordet i sig inte håller handlingen intressant.

Betyg: 2/5