JL Fantasy

Kara Zor-El lever ett vanligt liv, gömd från allmänheten. Hon jobbar för Cat Grant, ägare av stadens största mediabolag. Med sina krafter värmer hon hennes latte till perfekt temperatur, hon blir aldrig sjuk eller sen, hon läser av sin chef med sin supersyn och superhörsel och lyckas på så sätt vara den perfekta assistenten. Kara känner att detta inte är nog. Hon vill göra skillnad, men är rädd för att göra det. Men när hennes halvsysters plan störtar tvingas hon till handling. Flygplanet räddas och Kara är inte längre dold för omvärlden.


Handlingen som knyter samman serien är att ett gäng superskurkar har flytt från The Phantom Zone och börjar ställa till problem. Supergirl måste ta itu med dessa en i taget. Tyvärr byggs dock ytterst få av skurkarna upp och blir därför aldrig särskilt intressanta. Ett annat problem med striderna är att Supergirl helt enkelt är för mäktig. Redan i avsnitt ett har hon tillgång till alla sina krafter, inte som i serien Smallville där Kal-El sakta men säkert lär sig hantera alla sina krafter. Varje gång hon möter någon av skurkarna går striden till på exakt samma sätt: de utbyter en rad slag, det går dåligt för henne, men till slut lyckas hon ändå vända på det, oftast genom att använda någon av sina krafter på ett finurligt sätt.

Skurkarna är dock inte huvudhandlingen. Grundstoryn handlar om att Kara ska lära sig att stå för sig själv och bli en riktig hjälte som sin kusin. Skaparna av serien försöker göra henne till en stark feministisk symbol, men det känns som att de gör det på en 7-årings nivå. Tjejer kan-temat blir uttjatat redan i första avsnittet.

Skådespeleriet är vad som kan förväntas av en superhjälteserie. Det vill säga, rätt dåligt. Melissa Benoist, Supergirl, gör över lag ett bra jobb men de tillfällen då hon överspelar den svaga sidan av karaktären stör mig. Bikaraktärerna får inte heller tillräckligt mycket fokus för att bli intressanta utan är mest bara där för att stötta och peppa henne när hon tvivlar på sig själv.

Jag hoppades att detta skulle bli serie där vi äntligen får en stark kvinnlig huvudkaraktär, men tyvärr fyller inte Supergirl detta kriterium. Vill du ha en sådan serie är det bättre om du ser  Jessica Jones.
Betyg: 2/5

Detta är mina tre tips till dig som ska börja skriva din första skönlitterära bok.

1. Inse att du är dålig. När du börjar skriva en bok för första gången kommer det du skriver inte att vara bra. Om du har läst mycket böcker så kommer du själv att inse detta ganska snabbt. Du försöker få det bra men du lyckas inte riktigt. Du känner att något fattas. Många fastnar och slutar att skriva när de inser detta. Kom ihåg att alla författare har gått igenom det stadiet. Det tar tid att träna sig själv i vad som krävs för att skriva en bok. Det enda du kan göra är att fortsätta skriva.

2. Tänk om. Om du är som jag en gång var - en tonåring med en dröm om att komma på den där perfekta idén som skulle bli den perfekta boken är mitt tips till dig: tänk om. Idéer kommer lätt, att göra dem till intressanta berättelser är svårare. Glöm tanken om den perfekta boken och se istället ditt skrivande som träning. Du bygger inte en karriär som författare genom att skriva en bra bok. Försök istället att se dig själv som en hockeyspelare som vill bli bättre på att skjuta slagskott. Du kan läsa på om hur du ska hålla klubban, vilken vinkel du ska föra den mot pucken, vilken position skridskorna ska ha, men i slutändan är det bara att skjuta tusentals puckar mot mål som kan få dig att bli riktigt duktig och kanske till slut få till det där perfekta slagskottet.
3. Ge upp.  Det sista tipset jag vill ge dig är att ge upp. Sluta skriva på din bok. Med allra största sannolikhet kommer du inte att bli utgiven. Du kommer aldrig att bli tillräckligt bra. Du kommer inte ha tiden, tålamodet och modet som krävs för att fortsätta. Ge upp, och om du märker att du inte kan göra det så är du redo. Att gilla själva skrivandet är det viktigaste. Inte för att du ska bli en storsäljande författare, utan för att du älskar att skriva böcker.

Handlingen tycks vara en ganska simpel superhjältesaga, men Deadpool är långt ifrån en vanlig superhjälte. Den största skillnaden mellan Deadpool och alla andra superhjältar, alla andra filmer för den delen, är att han är medveten om att han är med i en film. Han pratar med publiken och driver med sig själv, sina vänner och framförallt sina fiender. Hans humor är rå, bland det råaste jag någonsin sett på film. Onödigt våld och sexskämt fullkomligen haglar över publiken genom hela filmen. Men på något sätt känns ändå skämten smakfullt utvalda; de blir aldrig tjatiga. Kanske på grund av att Deadpool gång på gång vänder sig till kameran och påminner publiken om att det här en film. Den ska inte tas på för stort allvar. Den är gjord för att få dig att skratta och det är precis vad man gör. Jag har inte skrattat så mycket åt en film sedan Dum & Dummare.

Jag har läst en hel del recensioner, som alla tycker att filmen är rolig men som inte tycker att handlingen är särskilt djup. Jag tycker att den är precis lagom djup för det som filmen försöker åstadkomma. För mycket drama skulle förstöra filmens helhet. Den håller precis rätt nivå mellan superhjältescener, lagom mycket action, lagom mycket drama och skratt från förtexterna till eftertexterna.

Gillar du mörk humor och superhjältar är det här den bästa filmen som någonsin gjorts.

Betyg: 5/5

Ondvinter är en berättelse om två barns farliga resa genom skog och snö i jakt på svar. Tvillingarna Sunia och Wulf fångar av en händelse en mystisk varelse i skogen utanför sin fars stuga. Den ger dem en mörk profetia som alltför snart visar sig vara sann. Snart blir de indragna i en uråldrig konflikt och tvillingarna har ingen aning om vad som händer eller varför det händer just dem.

Någonting annorlunda är att boken inledningsvis är skriven i vi-form. Vi får ta del av båda tvillingarnas tankar på samma gång. Detta tyckte jag först var jobbigt, men ganska snart accepterade jag det och tyckte att det var nytänkande. Det fördjupar känslan av att det är något speciellt med tvillingarna och det skapar en oro hos läsaren när vi-formen senare tas bort, längre in i boken.

Jag skulle rekommendera Ondvinter för barn mellan 7-13 år. För den målgruppen är boken välskriven och har en spännande ton som håller i sig från början till slut.

Betyg: 3/5