JL Fantasy

N.K. Jemisin är kanske inte är känd för alla. Hon debuterade 2010 med boken The Hundered Thousand Kingdom och vann med den pris för bästa debutroman. Nu har hon även blivit 2016 års Hugo-vinnare med The Fifth Season, den första delen i en ny trilogi - The Broken Earth Trilogy.

Berättelsen tar plats på en superkontinent som kallas The Stillness, ironiskt med tanke på att jorden är i konstant rörelse. Varje gång jorden genomgår en apokalyptisk händelse, vare sig det är en jordbävning, vulkanutbrott eller någonting skapat av människan, kallas det för en Säsong. Människorna har lärt sig att leva med det. De bygger extra stabila städer som inte ska gå under totalt i nästa katastrof och lyckas på så sätt, ibland, förhindra den värsta skadan. 

I The Stillness finns en grupp människor som kan kontrollera jordens krafter. De kan med den stilla eller förstärka jordbävningar, vulkanutbrott eller höja eller sänka temperaturen omkring dem till den punkt att allt levande dör på ett ögonblick. Dessa supermänniskor kallas Orogenes. De tas tillfånga som barn av imperiet och tränas i en stor skola, The Fulcrum, för deras eget bästa. Där lär de sig sig lyda sina väktares order utan eftertanke och att kontrollera sina krafter för att kunna tjäna imperiet genom att stilla blivande naturkatastrofer runt om hela kontinenten.

Handlingen börjar med att två personer pratar kryptiskt på en kulle, varpå den ena använder sina magiska krafter och river sönder jorden i en enorm jordbävning som drabbar hela kontinenten. Ett slut är bara början på något nytt. Samma dag som katastrofen drabbar The Stillness inser Essun, en medelålders lågstadiefröken, att hennes man har mördat deras son och kidnappat deras dotter. Essun, som nu är mentalt förstörd, beger sig ut i ett förstört land för att göra det enda hon kan tänka på: rädda sin dotter.Till synes alla städer har blivit förstörda i den enorma jordbävningen och världen har blivit en plats där endast de starkaste och mest uppfinningsrika överlever. 

Jesmin har ett fantastiskt språk och lyckas hålla spänningen genom hela boken, trots det komplicerade världsbyggandet. Det mest intressanta med Jesmins språk är att hon skriver sin huvudkaraktär Essun i andra person: "Du gör det här, du går dit, du tänker på det..." Ett briljant sätt att porträttera karaktärens sköra mentala hälsa, som om hon pratar med ett tidigare jag som inte längre finns kvar. Det fick mig att omedelbart älska karaktären. Hon lyckas även skapa en fantastisk avslutning på boken där allt kommer samman samtidigt som hon bygger upp för en storslagen handling i de kommande böckerna.

Betyg: 5/5

Animen lades ner redan 2012, på grund av svikande tittarsiffror, och nu har även mangan slutat på ett hastigt sätt. Bleach, serien som räknades som en av de tre stora, tillsammans med Naruto och One Piece, gick från toppen av Shounen-rankingen till botten. Vad hände egentligen? Hur kan det komma sig att denna briljanta serie föll så hårt? För att förstå detta måste vi starta från början.

Bleach hade premiär 2004 och vann pris för bästa shounen-mangan 2005. Handlingen följer den 15 årige Kurosaki Ichigo som kan se andar, Hollows. En dag stöter han på Rukia, en Shinigami, som skyddar människor från farliga Hollows. När han tvingas hjälpa henne för att besegra en ande rycks han med in i en oanad värld. 

De mer mogna huvudkaraktärerna, till skillnad från Naruto och One Piece, den unga och coola stilen och den intressanta världen gjorde att serien blev bara större och större under sina första år. Höjdpunkten hade den under sin tredje säsong - Soul Society: The Rescue. I den säsongen gjorde uppsjön av de vackra och unika karaktärerna med deras individuella krafter att varje nytt avsnitt blev en fest för ögonen. Än idag är några av dessa karaktärer mina absoluta favoriter, särskilt Aizen och Zaraki. Handlingen i säsongen var dock egentligen inte något speciellt, Ichigo var tvungen att rädda sin vän Rukia från att avrättas av den då mystiska orden av Shinigami-kaptener. Men parallellt med detta vävdes också en dold sidohandling upp det långa narrativet för hela serien, men en av de basta plottwists jag någonsin sett.

Efter denna säsong började dock Bleach tappa sitt initiativ. Serien avbryts av fillers, huvudhandlingen upprepas gång på gång (vi måste åka till X för att rädda X annars kommer X att hända) i de kommande säsongerna och de nya karaktärerna som presenteras fick aldrig samma djup som karaktärerna dittills fått. Det fanns fortfarande ett visst attraktionsvärde till serien, några vackra nya karaktärer, några coola strider, men framförallt att få se kulminationen av tredje säsongens plottwist. Men det var inte tillräckligt för att hålla serien lika spännande som den tidigare varit. Sakta men säkert tappade serien mer och mer fans och när huvudhandlingen tillslut kulminerade i säsong 14, försvann läsarskaran helt. Mangan fortsatte men blev också en blek kopia av det den en gång varit. Animen gjorde slutligen ett till försök att följa mangan i ytterligare två säsonger men vid det laget hade så många slutat se på serien att den tvingades läggas ner 2012.

Det sista arket i mangan, som nyligen avslutats var dålig på alla sätt och vis. De nya fienderna, Wandenrech Quincies, som invaderar Soul Society var så platta och hade så tråkiga krafter att jag mer eller mindre satt och skrattade mig igenom de sista kapitlen. Den coola stilen som mangan gjorde sig känd för fanns inte ett spår av - karaktärerna såg alla ganska likadana ut och världen kändes platt och livlös. Det var som att skaparen av serien själv tappat intresse för sin skapelse och bara stressat sig igen de 4 sista åren av mangan. Inget hjärta, inga överraskningar och ingen ambition att ge serien ett värdigt slut.

De inledande två säsongerna av animen och mangan är värd 5 av 5 i betyg men i det stora hela faller serien platt.

Betyg: 2 av 5

Under de senaste året har jag börjat sätta mig in i vad svensk fantasy har att erbjuda. För mig har ett namn stuckit ut redan från början - Oskar Källner. Ju mer jag hört och läst om honom, desto mer har han blivit något av en förebild för mig. Inte bara för att han skriver intressanta böcker utan mer för sättet han syns och hörs inom fantastikkretsar. Till exempel i Fantastisk podd, Farfarsparadoxen och diverse fantastikkonvent. Alltid på relevanta ställen och alltid med en lugn och inspirerande röst. Det var därför jag såg extra mycket fram emot att få recensera en av hans böcker.

Källner utkom 2011 med ungdomsböckerna Drakhornet och Skogens hjärta och har sedan dess varit väldigt aktiv i diverse antologier, såväl scifi som fantasy. Stormvinge, 2015, är hans senaste bok. Med denna hyllar Källner den första "riktiga" bok han läste, Svarta Hingsten av Walter Farley, enligt hans hemsida.

När jag skulle välja vilken av Källners böcker jag skulle recensera kunde jag inte motstå lockelsen att få läsa mitt livs första hästbok. Stormvinge blandar fantasy, scifi och hästbokstemat på ett nytänkande sätt. Källner verkar vara medveten om att det är ett något annorlunda projekt han tagit sig an. Även karaktärerna själva tycks stundtals vara medvetna om att de är i en hästbok. Som när Minna rider på Stormvinge för första gången: hästen har skadat ena vingen och kan därför inte flyga. "Hon hade alltid tänkt att det måste vara tråkigt att rida hästar som inte kunde flyga. Tänk vad fel jag hade...". Källner leker med genrens något förutsägbara handling och blandar där fantasyns mystik med scifiens gadgets och tydliga världsbeskrivningar. Han utmanar konceptet med en glädje som lyser igenom i varje en av bokens 200 sidor.

Handlingen utspelar sig på en avlägsen planet som mänskligheten koloniserat och sedan genmanipulerat dess hästar till att få vingar. Boken är därför rent tekniskt en scifi men när Minna flyger sin vildhäst över skogar, sjöar och berg är det svårt att inte se boken som fantasy. Minnas familj använder sig av en del avancerad teknologi men på det stora hela känns de som vilken vanlig nutida familj som helst – hjärtlig och ärlig när de stöttar och bråkar med varandra.

Bokens hjärta ligger i vänskapen mellan huvudkaraktären Minna och hennes nyfunna vildhäst, Stormvinge. Relationen skildras på ett väldigt bra sätt och gör det är svårt att inte ryckas med i deras villkorslösa kärlek för varandra. Ibland tycker jag dock att känslorna skrivs ut lite väl tydligt, särskilt i deras tankar - "Jag måste visa att Stormvinge är min häst". Men det är en ungdomsbok och övertydligheten är nog bra för nya läsare.

Boken har en tydlig röd tråd och känns aldrig långsam. De korta kapitlen slukade jag i stadig takt och på mindre än en förmiddag var boken utläst. Något som förvånade mig själv, då jag oftast brukar ha svårt att sträckläsa ungdomslitteratur.

Älskar du hästar och vill ha en twist på en traditionell hästberättelse är är det här utan tvekan boken för dig. Lättläst, trovärdiga karaktärer, intressant värld och en vänskap som du sent kommer att glömma.

Betyg: 3/5

Min blogg valde att deleta min recension som jag skrivit förra veckan när jag precis sett Star Trek Beyond. Därför kommer här en kort recension av det jag kommer ihåg av filmen.

Filmen hade en intressant inledning. Lagom med humor när Kirk misslyckas med en fredsförhandling och väldigt snygga effekter när Enterprise dockar med Federationens nya rymdstation. Väl där får vi reda på att både Kirk och Spock har bekymmer. De vet inte längre om de vill tjänstgöra ombord Enterprise men ingen av dem vågar berätta för den andra.

Detta var höjdpunkten av Star Trek Beyond. Enterprise kallas ut igen för att söka efter ett skepp som försvunnit i en svårnavigerad nebulosa. Resten av filmen var en kavalkad av explosioner och oneliners. Skämten som jag tyckte var okej i början blir jag snabbt less på när de fortsätter i samma stuk genom hela filmen. Men det största problemet med filmen är att den saknar en engagerande handling. Skurken Krill, Krull, Kroll... (Kommer inte ihåg vad han hette, såhär en vecka efteråt). Skriker mest åt allt och alla under hela filmen utan att någonsin förklara varför han vill förgöra Federationen. Det är inte förrän i filmens sista 20 minuter som en dålig förklaring ges. Kirks och Spocks bekymmer, som nämndes i början, läggs åt sidan och tas inte upp igen förrän i filmens sista scen. Huvuddelen av filmen går ut på att besättningen splittras på en främmande planet och måste hitta tillbaka till varandra och sedan komma på ett sätt att besegra Krill innan han förstör Federationen med ett domedagsvapen. Förutsägbart. Jag förväntade mig mycket mer efter de två första filmerna som jag gillade.

Filmens absolut sämsta scen är när de besegrar hela fiendes flotta genom att spela en Beastie Boys låt på deras "radiofrekvens". De klara inte av "oljudet" och mer eller mindre självexploderar. Facepalm.

Om du går in för att få action och en stor dos oneliners kommer du att gilla Star Trek Beyond. Mitt råd är att inte se den på bio, om den fortfarande går på bio när den här recensionen kommer upp. Så imponerande är inte explosionerna och så roliga är inte skämten. Vänta tills den släpps på Blue Ray.

Betyg: 2/5

(Ber om ursäkt för den något ihophafsade recensionen.)

Bågens Mästare tar vid där del ett, Stäppens Krigare, slutade. Djingis har enat alla stammarna och är nu på väg att starta sin stora invasion av 1200-talets Kina. 

Boken börjar intressant med att Djingis erövrar den sista av de södraste stammarna sedan beger han sig söderut över öknen för att möta sin uråldriga fiende Djinn. En intressant inledning som omedelbart fångade mitt intresse. Tyvärr är detta bokens höjdpunk då större delen av boken inte handlar om Djingis själv utan hans två bröder, som skickas ut på ett hemligt uppdrag för att hitta ett sätt att besegra Djinns stora stenmurar. När perspektivet lämnar Djingis så lämnar också mitt intresse för boken. Relationerna mellan karaktärerna blir mindre intressant än i den första boken. Dynamiken och konflikterna mellan Djingis och de omkring honom finns inte i denna bok, han är den självklara ledaren och det finns inget som hotar hans makt.

Istället för att ha relationskonflikter som håller boken samman blir det istället deras stora fiende som ska måste göra det jobbet. Men Djinn blir aldrig någon riktigt skrämmande fiende. Mongolerna är ute på djupt vatten och är numerärt underlägsna Djinn. Man ska som läsare undra hur de, mot alla odds, ska kunna lyckas? Men när de hela tiden vinner alla strider och fienderna hela tiden agerar som idioter, man får även följa deras generalers perspektiv, så blir aldrig Djinn den skrämmande fienden de behöver vara för att hålla boken levande.

Kanske hjälper det inte till att jag nyligen lyssnade på Wrath of The Khans, av Dan Carlin. Alla sluga manövrar som Djingis gör pratade Carlin om i sin poddcast och därför kom de inte som någon överraskning för min del.

Betyg: 2/5