JL Fantasy

Naomi Novik debuterade 2007 med den kritikerrosade boken His Majesty's Dragon. Nu är hon åter igen aktuell med sin nya bok Uprooted som vann en Nebula award för bästa roman år 2016. Uprooted är en ensamstående fantasyroman som är starkt influerad av folksagor likt Bröderna Grimms berättelser. 

Jag var inte så imponerad av boken till en början. Visst var berättarrösten intressant men karaktärerna kändes på många sätt rätt stereotypiska. Huvudkaraktären är en typisk svag flicka som tycker att hon inte är vacker eller duktig på något men som "upptäcks" av en äldre vis man som lär henne att se världen annorlunda. Sedan visar det sig förstås att Agnieszka visst kan vara vacker och att hon även, suprise, suprise, besitter potential att bli magiker.

Likt magin i Harry Potter visar det sig att det inte är särskilt svårt att bruka den när man väl besitter kraften. Allt du behöver göra är att säga rätt ord och vips så kan du göra i stort sett vad som helst. Jag fortsatte dock att läsa på grund av det välskrivna förstapersonsperspektivet och blev glatt överraskad när berättelsen tog en mörk vändning efter ytterligare några kapitel. Agnieszka träffar en bonde som blivit korrumperad av skogen. Jag har aldrig gillat skräckfilmer eller skräckböcker men den scenen gav mig en ilande känsla längs ryggraden som senare också återkom i flera andra scener.

Agnieszka och Draken som karaktärer och deras relation till varandra må vara ointressanta men skogen är den bästa antagonisten jag läst om på många år. Det var väldigt uppfriskande att få läsa om en antagonist som saknade personlighet och uppenbart motiv. Naomi Noviks beskrivningar av den mörka skogen, dess slingrande grenar, dess mörka vatten och stora hotfulla träd hade mig på helspänn genom hela boken. 

Sammantaget

Huvddelen av boken handlar om Agnieszkas kamp att hitta något sätt att besegra det outtröttliga hotet som Skogen innebär för hennes by och för hela kungariket. Den innehåller massor av magi och drivs framåt av ett välskrivet förstapersonsperspektiv. Även beskrivningarna, särskilt av skogen, var stundtals så vackra att jag var tvungen att gå tillbaka och läsa om hela scener. Jag rekommenderar den till alla som gillar genretypisk young adult men som också kan tolerera en del riktigt mörka scener.

Betyg: 3 av 5

Vill du läsa fler recensioner av liknande fantasyböcker?

The Fifth Season - N.K. Jemisin

The Hundered Thousand Kingdom - N.k. Jemisin 

Skymningseld - Henrik Widell 

Om du gillar mina recensioner får du gärna gå med i någon av mina maillistor som du hittar under Följ mig-fliken.

För mig dök ditt namn upp från ingenstans under hösten när du släppte din highfantasybok Drakviskaren. Snabbt förstod jag att det här var något speciellt då lovord om boken haglade över sociala medier. Berätta lite grann om dig själv och hur du började skriva fantasy.

No Game No Life är ännu en "jag är fast i en fantasyvärld berättelse", ett koncept som har blivit väldigt populärt de sista åren. Har man sett några sådana serier vet man vad som väntar men det spelar ingen roll när No Game No Lifte gör konceptet med en alldeles särskild twist. När spelguden Tet förklarar reglerna för den värd som Sora och Shiro kastas in i brister både Shiro, Sora och jag ut i ett stort leende. 

1. All murder, war, and robbery is forbidden in this world.
2. All conflict in this world will be resolved through games.
3. In games, each player will bet something that they agree is of equal value.
4. As long as it doesn't violate pledge three, anything may be bet, and any game may be played.
5. The challenged party has the right to decide the rules of the game.
6. Any bets made in accordance with the pledges must be upheld.
7. Conflicts between groups will be conducted by designated representatives with absolute authority.
8. Being caught cheating during a game is grounds for an instant loss.
9. In the name of god, the previous rules may never be changed.
10. Let's all have fun and play together!

Huvudkaraktärerna är halvsyskonen och nördarna Shiro och Sora. Den 11-åriga Shiro är geniet av de två, hon kan räkna ut vad som helst och har därför ett matematiskt spelsätt. Hennes styvbroder Sora är tvärt om. Han förlitar sig på sin instinkt, observerar efter luckor i motsåndarnas strategi och räds inte för att fuska om spelet är riggat emot honom. Det som jag gillade allra mest med karaktärerna var deras svaghet, det vill säga att de inte kan vara ifrån varandra i mer än några sekunder innan de bryter ihop till känslomässiga vrak. Seriens alla karaktärer har flera liknande små egenheter som inte är där av någon annan anledning än att roa tittarna. Det är uppenbart att skaparna förstår att hela premissen för serien är på tok för mycket och bör inte tas på allt för stort allvar. En annan av Soras egenheter är också att han bland annat älskar att spionera på nakna tjejer. Jag är så trött på att japanarnas kvinnosyn fortfarande är något från 50-talet att jag ofta hoppade över de scener då han bland annat försöker filma dem i smyg med sin mobiltelefon. 

Serien startar i full fart och släpper aldrig gaspedalen. I varje avsnitt är det nya fascinerande spel som ska besegras och Blank lyckas alltid hitta nya sätt att klara de tillsynes omöjliga spelen. Efter ett tag blir det tjatigt att se hur matematiskt fulländad Shiro är och hur strategisk och förutseende Sora kan vara. Särskilt i den sista striden då Sora förutser motståndarens alla överraskningar 20 steg i förväg. Det är alltid underhållande men man känner aldrig någon rädsla för att de skulle misslyckas, tvärt om så jäspar man när det ser ut som att de ska förlora för man vet att någon slags deus ex machina kommer dras fram ur Soras ficka för att rädda dem. Trots detta är serien i grunden en underdogberättelse. Ingen förutom huvudkaraktärerna förväntar sig att Blank ska kunna vinna. Huvudkaraktärerna tappar aldrig modet trots alla hinder de möter, tvärt om håller de flera monologer om hur viktigt det är att aldrig ge upp, acceptera sina brister och att brinna för ett mål som är större än en själv.

Sammantaget

Trots att serien känns unik och nyskapande så följer den också en rad etablerade genreregler som gör att den aldrig överraskar så mycket som den skulle kunna göra. Man känner hela tiden att det finns en ocean av potential på grund av de intressanta karaktärerna och det intressanta konceptet men det utnyttjas inte till fullo. Handlingen är underhållande men också repetativ. Först möts de av mindre utmaningar sedan kommer större och därefter sker en kort paus innan nya mindre utmaningar tar vid och så vidare. Jag rekomenderar serien till alla som gillar mer lättsam shounen med genialiska huvudkaraktärer där fokuset aldrig ligger på om de ska vinna utan istället hur de ska vinna. Glömde jag att säga att världbygget är spektakulärt? Det är bland det vackraste jag sett i någon anime. Om inte annat så se No Game No Life bara för den anledningen. Jag ser fram emot säsong två och hoppas då att Blank ska förlora åtminstone en gång.

Betyg: 3 av 5

Vill du läsa fler recensioner av animes med konceptet "Fast i en fantasyvärld"? 

Sword Art Online

Re:Zero 

Overlord

Följ också gärna min maillista för att få uppdateringar om när nya inlägg görs.

Denis Villeneuve har tagit sig an den besvärliga uppgiften att göra en direkt uppföljare till Ridley Scotts original från 1982. Många fans hyllar Blade Runner som en av de bästa sci-fi-filmer som någonsin gjorts och har varit skeptiska till att denna uppföljare ska nå upp till samma nivå.

Jag såg Blade Runner som ung, men den lämnade inte något minnesvärt intryck på mig. En mörk polisfilm i framtiden var allt jag kom ihåg. Jag hade inte tänkt gå och se den nya filmen på bio, men när mer eller mindre hela världen började hylla den blev jag nyfiken. Sagt och gjort, jag såg om originalet och gick därefter och såg Blade Runner 2049 på bio. 

Efter att ha sett om originalet var jag fortfarande skeptisk. Å ena sidan kan jag förstå varför Blade Runner anses vara en klassiker. Världen är komplex på ett sätt som måste ha fascinerat biopubliken på 80-talet och om man vill grotta ner sig i filosofiska diskussioner om vad det är att vara människa har den första filmen ett djup som gör den minnesvärd. Men Blade Runner är i mina ögon en rätt dålig film rent karaktärs- och handlingsmässigt. Hur skulle en uppföljare till den kunna vara så bra som alla säger? 

Uppföljaren tar vid år 2049, 30 år efter att detektiven/robotjägaren (Bladerunnern) Rick Deckard (Harrison Ford) från den första filmen vägrat att döda roboten Rachel och flytt från Los Angeles. Vi får nu följa K (Ryan Gosling) som också är en Blade Runner, men även en robot. I filmens inledande scen jagar K fatt på en av de sista gamla, "fria", förrymda robotarna från den första filmen. De nya modellerna, som K, har en inbyggd mekanism som gör att de måste följa sin "mästares" alla order. Efter att ha terminerat roboten hittar K något som riskerar att rubba balansen mellan människor och robotar för all framtid. 

Även i uppföljaren är det världsbygget som jag uppskattar allra mest. Vi får inte bara se det framtida Los Angeles smutsiga neonupplysta skyskrapor, utan även ett flertal andra platser som utspelar sig utanför staden. Allt känns trovärdigt och påkostat. Det enda negativa jag har att säga om världen är att den känns alltför mansfixerad med nakna kvinnor uppblåsta på enorma neonskärmar lite varstans och dansande "pleasure-robots" i vart och varannat gatuhörn.

Villeneuve gör ett bra jobb med att få fram det filosofiska djupet från den första filmen. I en inledande scen får vi följa roboten K som tas in på en rutininspektion. Likt hur Bladerunners hittade robotar i den första filmen försöker människorna nu också få K att känna något för att se om det är något fel på honom. De slänger obscena senarion i ansiktet på honom medan han bara sitter där och repeterar kontrollfraser som om allt var normalt. Efteråt säger K:s chef åt honom att döda en människa, varpå K tvekar. Han säger till sin chef att han aldrig dödat något levande förut. När hon frågar varför han tycker att det är annorlunda svarar han att vara levande är att ha en själ och att därmed betyda något. Filmen har flera liknande scener där K utsätts för alla möjliga påhopp för att han är en robot och efter ett tag blir dessa scener väl övertydliga i sitt syfte att locka fram konflikter mellan människor och robotar, som till exempel när en hel trappuppgång av människor spottar och kastar saker på K, som bara lugnt går förbi.

Spoilervarning

K hittar ledtrådar som antyder att en tidigare generation av robotar hade förmågan att reproducera sig själva, och det ska finnas ett levande barn där ute som bevisar detta. Frågan, vad är det att vara människa, blir åter igen aktuell. Barnet visar sig vara Deckards och Rachaels barn och efter ytterligare några ledtrådar börjar K tro att han själv är detta barn. Kanske har han ändå den själ han längtat efter?

(Anna Jakobsson Lund. Foto: Petra Berggren)

Vi träffades första gången på Swecon 2017 där gav du mig en av de bästa pitchar jag hört för din första bok Tredje Principen. Hur skulle du pitcha Equilibrium?

Equilibrium är berättelsen om Ari, som arbetar som kemist och tar fram krigsmateriel. Efter en olycka tvingas hen fly till Porto du Luando, en stad som jag brukar beskriva som en blandning mellan New Orleans och Moulin Rogue. I Porto upptäcker Ari att världen kanske inte är så enkel att förstå sig på som hen trott. Hen träffar nya människor och måste ompröva sina egna sanningar medan hen gömmer sig från myndigheterna och skapar ett nytt liv åt sig själv.  

Berätta, hur fick du idén och inspirationen till Equilibrium?

Själva idén fick jag när jag slog huvudet i ett köksskåp och för ett ögonblick fick för mig att en skål jag hållit hade försvunnit (smällen gjorde mig lagom förvirrad för att en ny idé skulle få fäste). Jag började tänka på hur det skulle vara om stark smärta gjorde att saker försvann. Eftersom jag höll på med trilogin om Systemet då fick idén ligga och gro ett bra tag innan jag tog tag i den.

Efter Systemet hade jag en längtan efter en miljö som tar mer plats, som blir som en egen karaktär. Inspirerad av till exempel Scott Lynchs version av ett medeltida Venedig ville jag ha en plats som var dramatisk och färgstark och som kändes mer positiv i grunden är de dystra miljöerna i Systemet. Ganska tidigt kände jag också att jag ville skriva om en karaktär som jag kunde frikoppla från könsroller.

Hur skiljer sig Equilibrium från andra böcker i samma genre?

Något som slår mig är att miljön är mer modern än vad som är vanligt. Det är inte steampunk, men har ändå tagit mycket mer inspiration från förra sekelskiftet än någonting feodalt. För många kan fantasy nog beskrivas som antingen episk eller urban, men det finns ju väldigt mycket däremellan att inspireras av.

En annan sak är förstås detta med huvudpersonen. I vår värld hade Ari eventuellt kallat sig icke-binär. Hen är uttalat varken man eller kvinna och rör sig mellan de stereotypa uttryckssätten utan att det är något direkt konstigt med det. Under berättelsens gång träffar Ari också många personer som i dag kanske skulle kalla sig transpersoner, eller beskriva sig som personer med könsöverskridande uttryck. Det gör att ett naturligt tema för historien blir kön och vad kön egentligen består i.

Överlag tänker jag att fantasygenren inte så ofta väljer att vara samhällskommenterande. Det förekommer självklart, men det är vanligare inom science fiction. I Equilibrium behandlar jag frågan om hur även goda människor har fördomar som får styra hur de ser på och agerar mot andra. Makt, klass och hur den lilla människan blir en del av ett större system är också frågor som på något sätt alltid nästlar sig in i mina historier. Den här gången tänkte jag inte skriva om det, men så dök det upp en karaktär som effektivt släpade in de frågorna i berättelsen, och jag lät det hända för att det är väldigt viktiga frågor. Jag vet inte om det är typiskt norrlänningar, men klassfrågan har alltid intresserat mig.

(Omslagsdesign - Jesper Holm)

Med Equilibrium tar du nya tag efter att ha skrivit trilogin om Systemet. Hur har processen sett ut och skiljer det sig mycket på att skriva en trilogi än att skriva en ensamstående roman?

För varje bok jag skriver tänker jag att det ska bli enklare. Equilibrium skrev jag uttalat som en ”singel” för att jag inte ville ge mig på en serie igen efter Systemet. Men det visade sig finnas andra utmaningar med att få in allt jag ville i bara en bok. Det är inte heller en bok som passar in på ”Hjältens resa”- eller ”Rädda världen”-dramaturgi, och det har varit lite läskigt att faktiskt hålla fast vid att det är den här historien jag vill berätta.

Idén hade jag jobbat mycket med i huvudet medan jag skrev klart trilogin. Jag hade också petat ihop några scener. Som vanligt åkte de flesta av de scenerna till slut i sopkorgen, men de fick mig i alla fall på rätt spår. Under hösten 2016 skrev jag råmanus och sedan gick det igenom många omgångar av testläsningar. Totalt har 10 – 15 personer läst olika versioner av manus. Jag är så lyckligt lottad att jag har fantastiska författarkollegor som läser mina manus, och alla har sin specialitet som de hjälper mig med. Eftersom jag inte har egen erfarenhet av trans har jag också låtit personer som har den erfarenheten läsa i flera faser av processen.

Min teknik handlar mycket om att riva upp och skriva om och hitta på nytt i många varv innan det blir bra, och det är definitivt svårare att göra när berättelsen blir mer omfattande. Equilibrium är lite av en tegelsten, och det har kanske varit den största utmaningen, att hålla ordning på allting.

När jag skulle lämna världen fanns det trådar kvar att fästa, och det är inte säkert att boken fortsätter att vara en singel för alltid. Att skriva från olika karaktärers synvinkel i samma miljö känns lockande. Så att hålla fast vid singelformatet visade sig också vara utmanande.

Om du bara fick välja en person som skulle läsa din bok, vem skulle det vara och varför just den?

Jag skulle väldigt gärna vilja att boken hittades av en fantasygalen person som ledsnat på att det samhällssystem som beskrivs ofta är märkligt slutet och gammalmodigt trots att författaren använt sin kreativitet till max i skapandet av andra delar av världen. Gärna en person som själv inte vill passa in i en trång norm. Och som gillar illusionister! Jag tror att Equilibrium kan vara precis rätt bok för hen. Och att ha fått skriva en bok som är precis rätt för en person, det är stort.

När jag har läst klart Equilibrium, vad borde jag läsa då om du får bestämma?

Något av Robin Hobb, om du inte redan gjort det. Eller Graceling-serien av Kristin Cashore (som heter ”De utvalda” på svenska). Eller The Lies of Locke Lamora av Scott Lynch. Eller Six of Crows av Leigh Bardugo (som något oväntat heter “Högt spel” på svenska). Eller Kleptomania av Kristina Hård. Eller vad som helst av Maria Turtschaninoff. Eller The Long Way to a Small and Angry Planet av Becky Chambers, eftersom den gav mig inspiration till mitt nya skrivprojekt, som är en rymdopera med fem lite kortare böcker. Den här gången ska det inte vara så kämpigt att skriva!

Mer information om Anna kan ni hitta på förlagets hemsida  och Equilibrium kan ni köpa på valfri nätbokhandel.