JL Fantasy

Att recensera svensk fantasy0

07 maj 2017

Finns det plats för kritiska röster i en bransch där alla känner alla?

Förra året bestämde jag mig för att läsa och recensera fler svenska fantasyböcker. Framför allt för att veta mer om hur den svenska fantasymarknaden såg ut, men också för att få en bättre känsla för hur de står sig mot utländsk fantasy. Då insåg jag dock inte vilken utmaning detta skulle medföra: vad händer om jag inte gillar dem? Riskerar jag att göra mig ovän med människor i samma bransch som jag själv försöker slå mig in i om jag ger en svensk författare en dålig recension? Jag har nu läst ett tjugotal nordiska fantasyböcker, gamla och nya (jag vet att det inte är särskilt många i sammanhanget, men det är en start), som intresserat mig. De flesta av dem har jag valt att inte recensera eftersom jag personligen inte tyckte att de var särskilt bra och har haft svårt att hitta ett bra sätt att förhålla mig till detta.

Jag upplever att detta är ett ämne som är tabubelagt inom fantasysverige – man kritiserar inte varandras böcker öppet. Under de senaste åren, då jag försökt aktivera mig inom fantastikkretsar, har jag inte stött på en enda negativ recension av någon svensk fantasybok. Kanske för att recensenterna, precis som jag, inte vill göra sig ovän med framtida kollegor. Men kanske också för att den svenska fantasygenren är så liten och behöver all positiv uppmärksamhet den kan få för att växa. Den svenska fantasyförfattaren Marcus Olausson sade så här i en intervju på bloggen lagomlycklig:

"Det är svårt nog att försörja sig som författare oavsett genre, men fantastikgenren är trots allt ganska liten i Sverige. Att skriva en berättelse som uppfyller marknadskraven och blir en hit är tufft och kan kännas som ett oöverstigligt hinder. Svenska fantastikläsare är kräsna och uppfödda på utländsk litteratur som redan sållats fram på en gigantisk inhemsk marknad. Att som amatörförfattare konkurrera på de villkoren är helt enkelt jävligt tufft."

Jag tror att Marcus har helt rätt i det han säger – svenska läsare är kräsna och jämför svenska författare med utländska. Jag gör det, och jag tycker inte att det är fel att göra så. Den globala världen ställer högre krav på författare nu och det måste vi förhålla oss till hur tufft det än må vara. Även om det finns många som skriver fantastik idag har vi inga som slagit igenom stort i allmänhetens öga, förutom kanske Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandbergs Cirkeln.

Syftet med den här bloggen är att bygga upp en läsarkrets och ett intresse för mina kommande böcker. Målet är att bygga relationer både med framtida läsare men också för att skapa en naturlig port in i fantasybranschen. Jag har redan lyckats knyta några lösa kontakter till författare och förlag tack vare den här bloggen och de recensioner som jag gjort. Samtidigt som detta varit fantastiskt har det också ibland varit frustrerande eftersom jag inte riktigt har vågat skriva fler recensioner av svenska böcker. Jag vill inte att de inläggen som jag publicerar här på bloggen ska göra mig ovän med författare, förlag och/eller läsare. Samtidigt vill jag inte skriva recensioner som jag inte kan stå bakom. Jag vet inte hur jag själv skulle reagera om en branschkollega sågade min bok. Skulle jag bli irriterad, arg, ledsen? Skulle jag uppskatta kritiken (om den var välformulerad) och ta den till mig i kommande böcker? Eller skulle jag inte bry mig över huvud taget? Kanske kommer jag inte ens att läsa recensioner av mina böcker.

Med det sagt kommer jag att lägga upp två recensioner av svenska fantasyböcker under de kommande två veckorna. Förhoppningsvis kommer dessa recensioner inte göra att jag hamnar i onåd hos framtida kollegor.


Recension - Guardians of The Galaxy 20

29 april 2017

The Guardians of the Galaxy har blivit anställda av den gyllene prästinnan för den genetiskt överlägsna rasen Sovereign. Efter att ha fullbordat uppdraget bestämmer sig Rocket för att sno några värdefulla batterier från den högfärdiga prästinnan. The Guardians får därför en hel ras av genetiskt fulländade soldater efter sig.

Den första Guardians of the Galaxy-filmen slog många med häpnad då den lyckades kombinera bland annat ett talande träd och en talande tvättbjörn med 70-tals musik och världsförstörande superskurkar. 

I uppföljaren får vi ännu mer av samma koncept. Mer skämt, fler intressanta karaktärer och massor av vackra effekter. Regissören James Gunn har på många sätt lyckas ännu bättre med konceptet i den andra filmen än vad han gjorde i den första. Redan i förtexterna sitter halva biosalongen och vrider på sig av skratt, detta samtidigt som ett tentakelmonster med stora ständer besegras. Det känns som att Gunn vågat slappna av mer och verkligen låta Guardians of the Galaxy få vara sin egen typ av film i Marveluniversumet.

Men filmens styrka är samtidigt också dess svaghet. Visst är skämten oftast väldigt roliga, effekterna är väldigt snygga och de nya karaktärerna Mantis, Ego och Ayesha har alla sin egen charm. Men för mycket fokus läggs på detta, istället för på den övergripande handlingen, vilket gör att det blir tröttsamt i längden.

Handlingen kretsar kring familjeband. Gamora fortsätter hennes dunster med sin syster Nebula. Drax saknar fortfarande sin familj och kan dela detta med Manis på grund av hennes empatiska förmågor. Rocket plågas av att han är ett experiment och hittar en koppling till Yondu som visar sig haft ett liknande förflutet. Peter brottas med sina pappaproblem och sin obesvarade kärlek till Gamora. 

Parallellt med alla dessa inre konflikter räddas The Guardians av Peters mystiska pappa Ego och de måste komma underfund med varför Ego valt att dyka upp just vid detta tillfälle. Detta är bokstavligen hela huvudhandlingen. De sista 45 minuterna är en enda lång, skämtfylld, strid mot filmens "mystiska" superskurk.

Sammantaget

Vill du ha mer av den första Guardians of the Galaxy-filmen kommer du att älska denna uppföljare. Vill du att filmen på något sätt ska utveckla och tillföra något nytt behöver du anstränga dig för att hitta det.

Betyg 2 av 5


Recension - Words of Radiance0

22 april 2017

Kaladin överlevde sin tid som bryggbärare i Sadeas arme. Nu har han blivit livvakt åt Dalinar och hans klantiga konung till bror. Han måste försvara dem från deras fiender, från dem själva och från den ostoppbara lönnmördaren i vitt. Detta samtidigt som han också slåss mot sina inre demoner och försöker lära sig att bemästra sina nya magiska krafter. Samtidigt har Shallan och Jasnah klivit ombord ett skepp som ska föra dem till The Shattered Plains. De bär båda en stor börda och hemlighet - de måste på något sätt stoppa återkomsten av de legendariska Voidbringers och den världsförstörande kataklysmen som kommer att följa med dem.

Brandon Sanderson släppte sin första bok i Stormligt Archive serien, The Way of Kings, år 2010. Fyra år senare kom uppföljaren Words of Radiance som är den längsta fantasybok jag någonsin läst. Med sina 1089 sidor, över 400 000 ord, är den utan tvekan en av de mest episka fantasyböcker som någonsin skrivits.

Det är häpnadsväckande att se hur snabbt Sandersons namn spridits över världen, men med tanke på hur snabbt han skriver är det kanske inte så konstigt. År 2005 debuterade han med Elantris och har sedan dess släppt ytterligare 18 romaner och ett dussintal noveller. Jag läste i en intervju med Sanderson att hans förlag länge var skeptisk till att publicera hans Stormligt Archive böcker. Vilket inte är svårt att förstå med tanke på att Words of Radiance endast kostar 289 kronor att köpa. Även om boken är lite dyrare än många andra böcker får du definitivt valuta för dina pengar. Utöver sina 1089 sidor innehåller boken också massor av bilder, kartor och detaljer som troligtvis kostar en hel del att lägga till i boken. 

I The Way of Kings presenterades vi för världen Roshar och bitvis tyckte jag att det var för mycket att ta in på en gång. Dussintals olika perspektivkaraktärer från olika nationer och raser. Ingen del av världsbyggandet ignorerades - med flera magisystem, religioner, kulturer, samhällssystem, fauna och annat är planeten Roshar troligtvis det mest omfattande världsbyggandet som någon fantasyförfattare vågat sig på.

Words of Radiance landar mer i karaktärerna i bok två och är ett mästerverk på många sätt men jag hade svårare att motivera mig själv att läsa vidare, vilket gjorde att det tog nästan två år innan jag läst färdigt den. Anledningen till detta är att jag tycker att boken har flera obetydliga handlingstrådar som kändes som att de var där för att göra boken lång, inte för att handlingen krävde att de skulle vara där.

  1. Det tar Shallan nästan halva boken att ens nå till The Shattered Plains och även om delar av hennes resa är intressant ville jag hela tiden att hon bara skulle komma fram och börja nysta i hemligheten med The Voidbringers.
  2. I den förra boken fick vi, via en rad tillbakablickar, en djupdykning in i Kaladins förflutna. Bok två fortsätter på samma sätt men har nu Shallans bråkiga familjebakgrund som huvudfokus. Denna bihandling tyckte jag inte var lika intressant som den om Kaladin. Mycket av det som tas upp har vi redan hintats om i bok ett vilket gjorde att det var för lätt att förutspå vad som skulle hända längre fram i hennes bakgrund. Tillbakablickarna blev därför något som jag alltid skummade igenom för att komma tillbaka till den "riktiga" handlingen.
  3. Dalinar, min personliga favorit karaktär, kliver tillbaka för att ge utrymme till hans son Adolin som inte är lika intressant. 
  4. Flera av karaktärerna blev allt för lika varandra. Både Shallan, Kaladin, Adolin och Wit har alla samma typ av sarkastiska och dystra humor genom hela boken och efter ett tag blir det ganska tröttsamt.
  5. Men det största problemet som jag hade var Kaladin. I bok ett var han en plågad själ som trots sitt besvärliga förflutna gjorde det som krävdes för att han skulle nå sina mål. I den här boken består hans kapitel mest av en kavalkad av klagomål, paranoida tankar och en rädsla mot alla i sin omgivning. Även här började jag tillslut skumma igenom långa delar av hans repetitiva inre monolog. 
Sammantaget 
Boken fortsätter där Way of Kings slutade och är inledningsvis väldigt spännande men sedan fylls handlingen ut med allt får många ointressanta handlingstrådar som gör att ungefär 600 sidor av boken känns som en transportsträcka för att nå fram till det episka slutet som allt bygger emot. Boken är också så välplanerad, enligt det klassiska treaktsformatet, att det stundtals känns som att den saknar spontanitet och överraskning. Trots detta är jag nu väldigt fast i världen och karaktärerna - jag hoppas bara att mer ska hända i bok tre än vad som har hänt i bok ett och två. 
Betyg: 3/5

Recension - Ghost in The Shell (2017)0

09 april 2017

I en nära framtid, där människor betalar dyra pengar för att uppgradera sina kroppar med mekaniska ersättningar, arbetar Major för den hemliga organisationen Section 9. En antiterroristorganisation som stoppar världens farligaste brottslingar. Major är världens första helt mekaniska människa. Hennes hjärna räddades i en allvarlig olycka och sattes i en mekanisk kropp. Men hur mänsklig är du egentligen om du har en helt mekanisk kropp?

Den nya Ghost in the Shell adaptionen försöker inte vara en kopia utav Mamoru Oshii's prisbelönta animefilm från 1995. Flera scener är desamma som orginalfilmen, men handlingen är överlag mer actionorienterad och tar inspiration från flera av de olika filmerna och animeserierna som gjort i Ghost in the Shell franchiset. Även om den nya filmen försöker lyckas den inte fånga det stämningsfyllda allvaret i världen och i de olika karaktärerna. Istället lägger den mer vikt på att ge tittarna en explosionsartad bioupplevelse. Både i scenografi, med dess svepande panoramabilder av den Japanska superstaden New Port City men också genom dess Matrixliknande actionscener. Detta gör dock filmen väldigt väl. Särskilt en scen, taget från animefilmen, gav mig rysningar. I den slåss Major ovanpå ett vattentäckt hustak mot en terrorist. Twisten är att hon har aktiverat sin heltäckande camoflage vilket gör att det enda man ser är hennes fotsteg och när vattnet stänker mot henne. 

Filmen får tyvärr inte tillräckligt med tid för att bygga upp de intressanta karaktärerna som utgör Section 9. Istället fokuserar den helt på Scarlett Johanssons karaktär Major. Den tar upp frågor som, är hon fortfarande människa och vem var hon innan olyckan? Scarlett Johansson är en av mina favoritskådespelare men detta är inte en av hennes bästa roller. Hon har ett ständigt plågat och sammanbitet uttryck vilket gör att hon ständigt tycks vara i konflikt med sig själv och vem hon är. Detta skiljer sig stort från animefilmen och serien där Major visserligen har filosofiska funderingar om livet men i stort är rätt nöjd med sin tillvaro och roll i Section 9. De andra karaktärerna har alla intressanta förflutna men detta berör inte den nya filmen alls. Inte ens Batou, som får näst mest screen time efter Scarlett Johansson, får någon som helst bakgrund utan blir mest en tuffing med attityd. Vilket är synd då mycket av charmen från den gamla filmen och från animeserien, Ghost in the Shell Stand Alone Complex,  är just relationen mellan karaktärerna.

Animefilmen och animeserien har kritiserats för att ha en allt för komplex handling men av detta ser vi ingenting i den nya filmen. Handlingen känns tyvärr som ett väldigt tydligt Hollywood scipt och blir därmed väldigt förutsägbar. Redan i de allra första scenerna kan man ana vem huvudskurken är vilket gör att filmens avslutning blir den svagaste delen. Det känns som att regissören Rupert Sanders inte har tilltro till att publiken ska förstå vad som händer och tonar därför ner på filmens filosofiska sida för att göra den lättare att ta till sig.

Sammantaget

Ghost in the Shell är en bra adaption överlag men animen har mycket mer att erbjuda. Filmer håller ihop men vågar inte nå upp till dess fulla potential. Istället får tittarna nöja sig en actionfilm med en hel del vackra scener. Viktigt att påpeka är dock att filmen är en av de bästa Hollywoodadaptionerna av en anime hitintills och jag tror att vi kommer att få se många fler adaptioner i framtiden. Jag ser särskilt fram emot Netflix tolkning av Death Note (en av mina personliga favoriter) som kommer i Augusti.

Betyg: 3 av 5


Recension – The Obelisk Gate0

01 april 2017

Alabaster Tenring, den galna världsförstöraren, har återvänt med ett uppdrag. Att träna Essun och genom det bestämma Stillhetens öde för evigt. Berättelsen fortsätter med en försvunnen dotter och med obeliskernas antika mysterier som nu avslöjas.

Spoilerfri recension

The Obelisk Gate är den andra boken i den Hugo-vinnande The Broken Earth-serien. Skriven av N. K Jemisin (tidigare mest känd för The Hundred Thousand Kingdoms) och publicerad 2016 av Orbit Books.

I The Fifth Season fick vi följa en karaktär genom tre olika skeenden i hennes liv. Vi fick se hur Alabaster förstörde världen av någon oförklarad anledning och därmed startade en ny Säsong. Essuns dotter Nassun kidnappades av sin pappa vilket kastade Essun in i galenskap. Hennes mål genom hela boken var att finna och rädda sin dotter oavsett vad det skulle kosta. Men i slutet av boken var hon längre ifrån sin dotter än vad hon var när boken började.

I The Obelisk Gate får vi följa både modern och dottern. Berättandet växlar mellan Essuns andrapersonsperspektiv och Nassuns tredjepersonsperspektiv. Andrapersonsperspektivet kändes annorlunda och intressant i den första boken men i den här blev jag snabbt trött på det. Jag tyckte att det passade bättre när huvudkaraktären Essun var mer ömtålig eftersom hennes son mördats och hennes dotter kidnappats. När handlingen fortsätter och det har gått några år försvinner den omedelbara galenheten och därför blir perspektivet inte lika slående.

I The Fifth Season byggdes världen upp mer och karaktärerna reste stora avstånd. I The Obelisk Gate  är världen förstörd och karaktärerna tvingas mer eller mindre att bli platsbundna. Detta gör att boken känns långsammare än den första. Även om det händer en hel del intressanta saker känns det ändå stundtals som att handlingen står still. Karaktärerna däremot utvecklas mycket: Essun brottas med sin misstro mot människor och Nassun brottas med sin relation till sina föräldrar och sin nya surrogatfader. Även om karaktärernas ageranden alltid är välmotiverade har jag svårt att förlåta deras beslut som ständigt för med sig lika mycket olycka som lycka. Karaktärernas perspektiv är så präglade av deras egen uppfattning om vad som är rätt eller fel, att det är svårt att veta om det de tycker verkligen överensstämmer med vad som faktiskt är sant. Det gör att jag inte hejar på någon särskild karaktär, förutom den udda Alabaster som tyvärr är näst intill helt frånvarande i den här boken. Essun och Nassun måste finna sin plats i Säsongen samtidigt som yttre och äldre krafter börjar röra sig för att forma världen till det de vill att den ska bli.

Sammantaget

The Obelisk Gate är en välskriven och unik bok som kommer att falla de flesta läsare i smaken. Den passade dock inte min smak. När jag hade läst färdigt The Fifth Season  ville jag ha mer av konflikten mellan The Fulcrum och de förslavade Orogenes. Men i och med att världen har gått under finns inte längre The Fulcrum kvar. Halvvägs in i boken hintas det om att det finns en annan sida som vill att Säsongen ska fortsätta för evigt och därmed utrota alla människor. Denna fiende blir dock aldrig lika trovärdig och intressant som The Fulcrum och deras väktare var i bok ett.

Betyg: 3/5

Bok 3 The Stone Sky släpps den 17 Augusti 2017.