JL Fantasy

Svavelvinter:  Denna svenska fantasybok´hade jag stora förhoppningar på. Den hade en intresseväckande framsida som andades episk fantasy och jag hade hört mycket bra om den i sociala medier. Redan 3 kapitel fann jag mig tyvärr tappa intresse för boken. Jag gillade inte kapitelstrukturen, då den hoppade mellan flera olika tider och karaktärer och fick ingen känsla för någon av karaktärerna eller av världen. Även språket kändes otillgängligt vilket gjorde att jag skippade stora delar av texten. När jag kommit till kapitel fyra och fortfarande inte hade någon aning om vad boken handlade om gav jag upp.

King of Thornes: Del två i The Broken Empire trilogin. Den första boken var intressant med en annorlunda huvudkaraktär men jag kände genast i bok två att det bara var mer av bok ett (som jag var rätt less på mot slutet). Jag hade ingen sympati för den elaka huvudkaraktären och ville inte lyssna på en bok där jag hela tiden hoppade på att huvudkaraktären skulle dö.
Half a War: Del tre av Joe Abercrombies Shatterd Sea trilogi. Jag började lyssna på Half a War men fann att jag inte hade energin att sätta mig in i en ny huvudkaraktär. Världen var inte tillräckligt intressant och när huvudkaraktären Thorn från bok två inte längre var kvar orkade jag inte sätta mig in i handlingen.
Attack on Titan: Årets största besvikelse. Säsong ett var det mest hypade under 2015. Så när säsong två av mangan släpptes var mina förhoppningar höga. Tyvärr blir handlingen allt för rörig, med massor av tillbakablickar, något som jag sällan tycker görs bra. Karaktärsutvecklingen stannade av och jag slutade snart bry mig om både handlingen och karaktärerna. 

Tokyo Ghoul: I likhet med Attack on Titan blev den här serien allt för rörig och jag slutade bry mig om karaktärerna.

Kabaneri of the Iron Fortress: Såg halva säsongen av denna postapokalyptiska anime. Den hade en del intressanta inslag men överlag fann jag mig tappa intresse för den kändes förutsägbar.

Twin Star Exorcists: se ovan.

Odinsbarn: Den mest hypade nordiska fanasyboken under 2015. Jag gillade inte boken av den enkla anledningen att uppläsaren var fruktansvärd. Jag plågade mig igenom tre kapitel men fann inte handlingen tillräckligt intresseväckande för att fortsätta uthärda den dåliga uppläsaren. 

Food Wars: Matlagningsanime. Av alla serier och böcker på den här listan så var detta nog den bästa. Temat matlagning kändes inledningsvis annorlunda och intressant. Anledningen att jag ändå slutade se på den var för att den kändes för förutsägbar och repetitiv. Jag gillade inte heller alla sexuella anspelningar.

Re:Zero verkar till en början vara ännu en "jag har fastnat i en fantasyvärld-saga" men den är långt ifrån det. Re:Zero är den bästa animeserien som startat under 2016. Den är mörk, trots den lättsamma inledningen, full av action, drama, komedi och bäst av allt, fylld av plot-twists, fler än jag någonsin sett i en animeserie. När jag var halvvägs in i säsongen var jag fortfarande inte säker på hur säsongen skulle sluta eller om huvudkaraktären ens var på rätt sida. Samtidigt fann jag mig själv ändå hejandes på Subaru och hans nya vänner, alltid orolig för att han plötsligt skulle göra något fel - dö - och behöva börja om från början. Även om storyn var lite förvirrande i några avsnitt lämnade första säsongen mig nöjd, tillsammans med dussintals frågor och en längtan efter säsong två.

Det var inte bara den annorlunda handlingen som var Re:Zeros starka sida. Den har även några av de bästa karaktärer jag sett detta år, alla med sina egna agendor och unika karaktärsdrag som gör att de känns trovärdiga samtidigt som de sticker ut från mängden. Att Subaru överlever sin egen död gång på gång och måste börja om skapar en intressant dynamik till karaktärerna runt omkring honom - han minns dem, men de minns inte honom.

Gillar du berättelser med trovärdiga karaktärer, klassiska fantasyvärldar och en handling som överraskar dig i så gott som varje avsnitt. Då är Re:Zero animen för dig.

Betyg: 5/5

Animen lades ner redan 2012, på grund av svikande tittarsiffror, och nu har även mangan slutat på ett hastigt sätt. Bleach, serien som räknades som en av de tre stora, tillsammans med Naruto och One Piece, gick från toppen av Shounen-rankingen till botten. Vad hände egentligen? Hur kan det komma sig att denna briljanta serie föll så hårt? För att förstå detta måste vi starta från början.

Bleach hade premiär 2004 och vann pris för bästa shounen-mangan 2005. Handlingen följer den 15 årige Kurosaki Ichigo som kan se andar, Hollows. En dag stöter han på Rukia, en Shinigami, som skyddar människor från farliga Hollows. När han tvingas hjälpa henne för att besegra en ande rycks han med in i en oanad värld. 

De mer mogna huvudkaraktärerna, till skillnad från Naruto och One Piece, den unga och coola stilen och den intressanta världen gjorde att serien blev bara större och större under sina första år. Höjdpunkten hade den under sin tredje säsong - Soul Society: The Rescue. I den säsongen gjorde uppsjön av de vackra och unika karaktärerna med deras individuella krafter att varje nytt avsnitt blev en fest för ögonen. Än idag är några av dessa karaktärer mina absoluta favoriter, särskilt Aizen och Zaraki. Handlingen i säsongen var dock egentligen inte något speciellt, Ichigo var tvungen att rädda sin vän Rukia från att avrättas av den då mystiska orden av Shinigami-kaptener. Men parallellt med detta vävdes också en dold sidohandling upp det långa narrativet för hela serien, men en av de basta plottwists jag någonsin sett.

Efter denna säsong började dock Bleach tappa sitt initiativ. Serien avbryts av fillers, huvudhandlingen upprepas gång på gång (vi måste åka till X för att rädda X annars kommer X att hända) i de kommande säsongerna och de nya karaktärerna som presenteras fick aldrig samma djup som karaktärerna dittills fått. Det fanns fortfarande ett visst attraktionsvärde till serien, några vackra nya karaktärer, några coola strider, men framförallt att få se kulminationen av tredje säsongens plottwist. Men det var inte tillräckligt för att hålla serien lika spännande som den tidigare varit. Sakta men säkert tappade serien mer och mer fans och när huvudhandlingen tillslut kulminerade i säsong 14, försvann läsarskaran helt. Mangan fortsatte men blev också en blek kopia av det den en gång varit. Animen gjorde slutligen ett till försök att följa mangan i ytterligare två säsonger men vid det laget hade så många slutat se på serien att den tvingades läggas ner 2012.

Det sista arket i mangan, som nyligen avslutats var dålig på alla sätt och vis. De nya fienderna, Wandenrech Quincies, som invaderar Soul Society var så platta och hade så tråkiga krafter att jag mer eller mindre satt och skrattade mig igenom de sista kapitlen. Den coola stilen som mangan gjorde sig känd för fanns inte ett spår av - karaktärerna såg alla ganska likadana ut och världen kändes platt och livlös. Det var som att skaparen av serien själv tappat intresse för sin skapelse och bara stressat sig igen de 4 sista åren av mangan. Inget hjärta, inga överraskningar och ingen ambition att ge serien ett värdigt slut.

De inledande två säsongerna av animen och mangan är värd 5 av 5 i betyg men i det stora hela faller serien platt.

Betyg: 2 av 5

Overlord följer ett koncept som många vana animetittare börjar bli van vid. Fast i ett RPG. Overlord är inte särskilt originell i denna aspekt, vad som dock är lite annorlunda är vad huvudkaraktären gör när han väl fastnat. Momonga är maxlevlad, gudalik i jämförelse med varelserna i världen utanför hans guild. Så Momonga beslutar sig för att försöka erövra världen. 

Än så länge finns endast en säsong utgiven, 13 avsnitt. Mangan har inte hunnit särskilt mycket längre än så heller så förvänta dig inga nya animeavsnitt än på några år. 

Förutom Momonga själv som är seriens huvudperson så får vi delvis även följa de NPCs som Momonga skapat för att försvara honom och hans guildhus. Alla dessa karaktärer visar en total hängivelse till Momonga och några går så långt att de är besatt av honom. Inledningsvis är detta intressant och får Momonga att bara verka ännu mer awsome men allt eftersom säsongen fortsätter blir det snabbt enformigt. Serien hade mått mycket bättre om karaktärerna visat mer personlighet och konfronterats med egna personliga konflikter, nu är de närmast zombiliknande fans av Momonga. Detta går ibland nästan till överstyr och det är uppenbart att serien inte tar sig självt på för stort allvar. Humorn är väldigt lättsam och kan t.ex. dra väldigt grova sexskämt.

Momonga som en karaktär och dock välgjord. Han är snäll och omtänksam mot alla i sin omgivning samtidigt som han är en av de mest kraftiga karaktärer jag någonsin stött på i en anime. När han reser ut i världen för att försöka ta reda på vad som hänt så inser han snabbt att hans odöda form är just det, odöd. Han kan inte känna några känslor av något slag. Så även om Momonga gör snälla saker så bryr han sig egentligen inte om de människor som han räddar. Detta lägger upp för en intressant karaktärsutveckling som jag hoppas att vi kommer att få följa i fler säsonger.

I övrigt är serien ganska standard. Striderna är godtagbara, världen verkar helt okej men vi hinner inte lära oss särskilt mycket om detta då fokuset för de första 13 avsnitten är Momonga och hans tankar om vad han ska göra i sin nya situation. Den är inte lika vackert gjord som t.ex. Sword art online men däremot tycker jag att huvudpersonen är mycket mer intressant.

Gillar du lättsam humor, en övermäktig huvudperson och temat "Fast i ett MMORPG". Då är Overlord den perfekta kombinationen.

Betyg 3/5

Unlimited Blade Works (UBL) är den tredje serien i Fate/Stay Night konceptet. Den är självstående, så även om du inte sett de andra två kommer denna att förklara grunderna för världen. För de som sett de två tidigare kan denna bli lite väl repetativ då den åter igen ska förklara hur allt fungerar.

Till skillnad från t.ex. One Piece eller Naruto, där de extremt omfattande avsnitten ofta kan kännas utdragna, är detta en relativt kort serie bestående av 24 avsnitt. Den håller överlag ett lagomt tempo och inget avsnitt känns alltför segt.

Seriens största styrka är dess oerhört vackra grafik. Den absolut snyggaste animen jag sett. Fansen av serien har skämtsamt döpt om den till Unlimited Budget Works. 2D animationen är väldigt flytande och välkoreograferad. När sedan 3D effekter med exploderande vackra färger läggs till på magierna och striderna blir resultatet en fest för ögonen.

Men grafiken är inte det enda som är bra med UBL. De flesta av karaktärerna är intressanta, både magiker och servanter, och handlingen med dess twister är uppfriskande. Plottwisterna gör att serien svänger så mycket att det är svårt att förutspå vad som ska hända härnäst och håller därmed UBL vid liv när den i övrigt börjar att tappa mitt intresse.  

Serien saknar den mer episka uppbyggnad som jag vill ha av en animeserie. Efter de intressanta plottwisterna avklarats tappar serien fart och den andra halvan av serien blir aldrig så spännande som jag hoppats att de skulle bli. Inledningsvis känns UBL originell medan slutet känns förutsägbart och ganska alldagligt. 

Jag hade också hoppats på lite mer konflikt mellan alla sju magikerna. När flera av servanterna och magikerna dödas utan att ens presenteras känns det som att jag tappar lite av den komplexitet som jag tycker att serien delvis saknar.

Men det största problemet som serien har är den ena av huvudkaraktärerna, Emiya Shirou. Han är sinnebilden av den gyllene hjälten som hela tiden fattar idiotiska beslut för att han alltid måste vara genomgod, oavsett vilka konsekvenser det får. När han för tionde gången fattar ett dumt beslut på grund av sin genomgoda moral spyr jag lite lätt i min egen mun.

Gillar du otroligt vacker anime med historisk anknytning, i form av Servanterna, och en helyllehjälte.

Betyg: 3/5