JL Fantasy

Efter den kontroversiella The Last Jedi som kommer diskuteras till tidens ände, kan vi alla dra en kollektiv lättnadens suck: Solo: A Star Wars Story är trevlig, överlag defensiv och safe, det är definitivt en Star Wars-film och kontroverserna – för nog blir det några alltid – kommer vara hanterbara. Filmen är inget mästerverk, av den enkla anledningen att den inte ens siktar på det. Här har vi ett härligt äventyr med minnesvärda bitar men som överlag inte kommer ta någon större plats i historieböckerna. Samtidigt misstänker jag att just dess bekanta och trygga utformning kommer göra att den breda publiken tar emot den med öppna armar.

Storyn om Han Solo börjar långt från striden mellan Jedi och Sith, Rebeller och Imperium, på planeten Corellias smutsiga gator fyllda av laglöst avskum. Precis en sån plats man kan tänka sig att Han Solo härstammar från, alltså. Men han vill bli pilot, drömmer om stjärnorna och någonstans känner jag ekot av en ung Luke Skywalker. Men innan Star Wars-sagan ska föra de två karaktärerna samman i episod 4 ska Han, i Alden Ehrenreichs tolkning, hinna bli till Harrison Fords cyniska och bittra men innerst inne godhjärtade figur. Den transformationen påbörjas i den här filmen.

Äventyret som börjar när Han väl lämnar Corellia bygger på förväntade pusselbitar. Han träffar andra tjuvar av mer rutinerad karaktär än han själv, det planeras tillslag men motgångar uppstår och den ena planen mer improviserad och spektakulär än den andra hamnar på agendan. Vissa manusval är förutsägbara – vi får se hur Han träffade Chewie och Lando, vi får se hur han fick Millennium Falcon – och det kan man såklart kritisera, men samtidigt: hur gör du en Han Solo-film utan att täcka de punkterna? Det hade heller aldrig fått passera. Manusförfattarna Lawrence och sonen Jonathan Kasdan insåg antagligen att de behövde hålla en trygg balans mellan förväntat och lite oväntat, en balans jag tycker att de lyckas med även om det kan upplevas lite riskminimerande.

Om det är något jag uppskattar, är det att få se en film i det sprudlande Star Wars-universumet som inte beter sig som ett parti rymdbingo där fans ska bocka av referenser till episodfilmerna. Jag gillade Rogue One, men som ett komplement till huvudsagan, en episod 3.5. Till skillnad från den är Solo faktiskt fristående, berättelsen är komplett och refererandet till episodfilmerna bara glasyr på kakan. Vi hör inte ett enda May the Force Be With You, exempelvis. Kameran riktas mer mot det så kallade vanliga folket på gatan och mindre mot rymden, mot personliga frågor istället för mot den episka striden mellan gott och ont. I takt med att filmer märkta “A Star Wars Story” fortsätter rulla ut är det mer av det perspektivet jag vill ha. Inte rymdbingot.

Hur går det då, med Alden Ehrenreich som Han Solo? Bara fint, han har inte förstört Star Wars och låt ingen arg youtubare intyga dig om något annat. Det är en yngre Han Solo som gestaltas vilket ger Ehrenreich utrymme att porträttera en Han innan cynismen, samtidigt som grunden till den Han som med himlande ögon tillrättavisar en naiv Luke med ett “Look kid, …”. Här är det Han som är the kid. Så det funkar fint, men manusmässigt hade jag ändå förväntat mig lite mer för Ehrenreich att jobba med. Bland karaktärerna i filmen är det egentligen inte Han själv som skiner, trots att hans efternamn står på affischen.

Sett ur det perspektivet kanske filmen istället borde hetat Han, Chewie and Lando. För det är i den trions samspel som filmen lyfter. Donald Glovers Lando har tagit upp det mesta av försnacket och med all rätt om du frågar mig. Flärden, charmen, karisman, affärsmannen, spelaren. Allt kommer fram. Så snart han syns på skärmen äger Lando den.

Chewbacca, ja han är Chewbacca enligt hela wookiens register. Han reduceras alltså inte till grymtande och comic relief, ett snedsteg jag lite tycker att Last Jedi tog (då är jag ändå i positiva lägret på den filmen), utan här får vi också hjärta och lite mer förståelse för vad Chewie varit med om. Kemin mellan Han, Chewie och Lando misstänker jag kommer värma så många hjärtan att Disney kan överväga en Solo: Another Star Wars Story med samma rollbesättning.

Vid sidan om dessa tre är karaktärsgalleriet som bäst halvlyckat. Woody Harrelsson är ju grym men hans karaktär Beckett fungerar inte riktigt, han utvecklas inte riktigt trots att händelser i filmen bäddar för det och relationen till Han sitter inte riktigt. Fler sidokaraktärer dyker också upp och känns underutnyttjade. Rester från tidigare manusversioner som hänger kvar i limbo, kanske? Min spontana önskan hade varit lite färre karaktärer men att gå djupare i de som fungerar; exempelvis är Emilia Clarkes Qi’ra lovande men där finns trådar som filmen hade behövt nysta i mer för att utveckla henne.

Mest underutnyttjad är nog antagonisten Dryden Vos (Paul Bettany). Här har vi ett typexempel på när skurken får på tok för lite skärmtid för att bli intressant, hur skådisen än levererar. För att kompensera ger Dryden ärr i ansiktet och självlysande (till synes sjukt opraktiska) knivar till vapen, som för att säga “titta vilken excentrisk och minnesvärd skurk!”. Platt fall.

Filmen kategoriseras bäst som en äventyrsfilm med lite vibbar av gangster- och westernrullar, vilket gör det här med karaktärerna ganska viktigt för de får mer utrymme än i en vanlig actionrulle. På actionsidan får vi egentligen bara 4–5 actionsekvenser där två av dem står ut som direkt imponerande, resten är vardagsmat.

På det stora hela räcker allt för att jag ska vara nöjd. Men nog är känslan i magen lite underlig när jag som fan av sagan sett en Star Wars-film som inte är en storslagen, snudd på livsomvälvande upplevelse utan “bara” ett äventyr som mest eftersträvar att underhålla för stunden. Här finns dock mycket lovande sett till riktningen för Star Wars Story-filmerna. Med lite skarpare manus och lite mer vågade val tror jag att framtida sidofilmer kan kan bli riktigt intressanta.

Betyg: 3 av 5

NÅGRA SPOILERTANKAR:

L3. Jag var först skeptisk till att dra in ytterligare en droid men att göra en “social justice warrior” var ett drag som funkade för mig. Där fick vi in ytterligare en aspekt av Star Wars-universumet; klart robotar ska ha rättigheter! På grund av ämnet kommer det dock att bli debatt och det är lite unket att filmen tar in en sån karaktär men sen inte klarar Bechdel-testet utan istället antyder någon sorts mystisk halvromantisk relation mellan Lando och L3. Scenen där L3 pratar med Qi’ra om de vibbar hon får från Lando var bland de roligare, men som sagt på bekostnad av en unken underton.

I shall call you Solo. Namnet ja. Det här lär diskuteras; jag gillade det. Det blir så mycket mer intressant att en administratör trogen Imperiet gett honom hans efternamn, än om han själv tagit det. Kryddat med det faktum att han faktiskt sen visat sig tjäna tre-fyra år i Imperiet, så blir Han ännu mer en karaktär i gråzonen. Han är god innerst inne, som Qi’ra påpekar, men har verkligen stått på alla sidor. För mig känns det perfekt för karaktären som vi senare ser tveka till att ge sig i lag med gamla Jedi-riddare, rebeller och prinsessor.

The lucky dice...klipptes in ungefär 14 gånger för mycket. Jag trodde åtminstone han skulle spela till sig The Falcon med dem men icket. Det var allt jag hade på den punkten, tack.

The Kessel Run. Äntligen får vi se den. George Lucas decennier gamla miss att parsek mäter distans och inte tid banar 2018 väg för en riktigt mäktig sekvens. Visuellt intressant, intensiv, klaustrofobiskt tryckande. Häftig ljudmatta. Det enda de hade kunnat bespara mig: rymdtentakelmonstret. Där blev det så mycket Episod 1 och den där åkturen de gör genom Naboos djupa vatten att jag tänkte “härnäst kommer väl Darth Maul…”

Darth Maul: Okej så tänkte jag inte men alltså: vad i hela friden. Jag är sjukt kluven inför fan-service av det här slaget. På ett sätt kul (särskilt inflikningen av feta episod 1-styket Duel of the Fates) och ingen större skada skedd för en så liten grej, men som sagt: när Star Wars-sidofilmerna börjar packasfullaav sånt här får de inte chansen att stå på egna ben. Vi tränas till och sitta och vänta på nästa referens och så fort en karaktär hotar med “du vet vem jag tjänar och han kommer inte bli nöjd” ska vi inte tränas till att ALLTID förvänta oss att en klassisk karaktär dyker upp. Då krymper Disney universumet istället för att expandera det.

Han shot first. Kanske mitt favoritmoment i filmen. När Han till sist gör “det rätta” och skjuter Beckett först blir det ett typexempel på hur filmen bygger karaktären Han Solo utan att skriva oss på näsan. Det är också en referens som fungerar även för icke-nördiga; det symboliserar snyggt Solos utveckling i filmen att han faktiskt vågar dra. Jag väntade mig att Han skulle luta sig över Beckett och säga “Luckily I shot first” eller nåt men här håller filmen tillbaka och låter oss sluta cirkeln själva. En detalj, såklart, men symbolisk för fler val i filmen som jag gillar. När Qi’Ra sticker iväg i slutet står Han med en komplex uppsyn och blickar efter henne. Där hade de också kunnat ge honom en replik som “Never trust a woman” eller nåt men återigen så får vi själva fundera över kopplingarna till framtida Han Solo.

Vill du läsa fler recensioner?

The Last Jedi

Rogue One

The Force Awakens

Altered Carbon är en ny sci-fi serie från Netflix som baseras på Richard K. Morgans cyberpunk roman från 2002. 

Serien kastar in tittaren i en värld med hög inlärningskurva. Världens alla olika aspekter förklaras redan i det första avsnittet, vilket gjorde att den inledningsvis kändes överdådig och något rörig. I grunden är dock Altered Carbon en cyberpunk-värld i klassisk Blade Runner-stil – flygande bilar, virituella verkligheter och enorma klyftor mellan rika och fattiga. Utöver det lutar den sig även mot en mörk noirstil med regnstänkta gator, girighet, korruption, massor av sex och prostituerade flickor med hjärtan av guld. Kovacs rekryterar även snabbt en comic relief sidekick när han bosätter sig på ett hotell som drivs av en articifiell intelligens. AI'n gillar 1800-talsdeckare och ser omedelbart sig själv som Kovacs Watson när han får reda på att Kovacs ska lösa ett mord.  Altered Carbon är med andra ord fylld av välanvända troper från flera olika genrer. Den försöker inte anpassa världsbygget eller karaktärerna för att bättre stämma överens med de krav som många av dagens tittare ställer. Istället följer Altered Carbon originalboken från 2002 troget. 

Det mest intressanta med världsbygget är dock inte stilen i sig, utan odödlighetsaspekten. Alla med tillräckligt mycket pengar kan i princip inte dö. Om deras kropp skulle råka ut för en olycka är deras medvetande digitalt uppbackat och därmed oförstörbart. Hur detta påverkar samhället är fascinerande. Likt många vampyrromaner tar Altered Carbon linjen att mänskligheten inte är avsedd att leva så länge som de rika gör i den här världen. De som behåller sitt medvetande genom århundradena blir trötta, avtrubbade och tappar respekten för mänskligt liv. De är inte rakt ut onda men behöver ständigt utsätta sig själva för mer och mer våldsamma nöjen för att få ut samma kick av livet. Men eftersom kroppar är utbytbara och de kan ersätta sina offer med en ny, vackrare kropp efteråt så skadar det ju ingen... eller?

Under de första avsnitten får man jobba hårt för att förstå vad som är vad och vem som är vem. Mysteriet om vem som mördat Bancroft blir inte direkt enklare att lösa när de rika kan byta kroppar till höger och vänster och bli vem de vill. Ännu mer komplext blir det när en stor del av handlingen utspelar sig i tillbakablickar av Kovacs förflutna. Denna del av handlingen kopplas inte samman med huvudhandlingen förrän i seriens tre sista avsnitt. När kopplingen väl görs blir det dock uppenbart varför de spenderat så mycket tid med att hoppa runt i olika tidslinjer. Kopplingen hade gärna kunnat göras tidigare för att tillbakablickarna inte skulle kännas så långrandiga i början av serien.

Handlingen hade också gärna kunnat utforska odödlighetsaspelkten ännu mer än vad den gör. Två av de mest minnesvärda scenerna i serien kretsar kring vilka kroppar som medvetandena sätts in i.

• Den första är redan i det inledande avsnittet då vi får se då två föräldrar som återförenas med deras mördade sjuåriga dotter. Probemet är dock att flickans medvetande har placerats i en medelålders kvinnas kropp på grund av familjens dåliga inkomst. 
• Den andra scenen är när polisen Ortega väcker upp sin döda mormor i den enda kroppen som hon hade tillgänglig just då, en manlig brottslings piercade och tatuerade kropp. Mormorn, i brottslingens kropp, leker med barnbarnen, läxar upp sin vuxna dotter och ger Ortega livsråd.

Scenerna väcker massor av frågor hur man själv skulle reagerat i en liknande situation, men också större frågor om hur stor betydelse har våra fysiska kroppar har för vad eller vilka vi egentligen är. Det hade varit intressant om serien vågat dyka ännu djupare in i dessa frågor. Altered Carbon tycks vara medveten om hur intressanta dessa frågor kan vara men väljer i stället aktivt att vara trogen originalboken och lägga fokuset på Kovacs förflutna, på mordgåtan och på strider med mystiska lönnmördare. Ett missad chans skulle somliga kanske anse. Jag tycker dock att det är rätt skönt med en serie som både innehåller ett visst djup och som dessutom har gott om fightscener med såväl avancerad teknologi som klassiska svärdsstrider.

Karaktärerna är seriens svagaste sida – det finns inte någon karaktär som jag gillar helt och hållet. Även om Kinnamans roll som den buttra detektiven med ett mörkt förflutet är förutsägbar, gillade jag ändå honom betydligt mer än till exempel Jim Holden i The Expanse. Flera av de reaktioner som både Kovacs och flera andra karaktärer har, både i nutid och i tillbakablickarna, känns styltiga. Den allra mest påtvingade relationen för min del var den mellan Kovacs och polisen Kristin Ortega, som också undersöker mordet på Laurens Bancroft. Det ges flera bra förklarningar till varför karaktärerna dras till varandra, men kemin mellan skådespelarna var inte tillräckligt trovärdig för att sälja in relationen för mig.

Sammantaget

Huruvida man gillar Altered Carbon eller inte tror jag har mycket att göra med hur mycket man vill att serier ska anstränga sig för att tillgodose dagens tittares krav på till exempel jämställdhet och innovativa handlingar, likt hur till exempel Black Mirror och Star Trek: Discovery gör. Om man å andra sidan vill att serien ska vara trogen böckerna och de genrer som den tar sin inspiration ifrån kommer man troligtvis att uppskatta serien mer. Personligen hamnar jag någonstans mitt emellan dessa två läger. Jag gillade att den vågade ha många actionscener, överdådigheten i världsbygget och tidslinjerna som lägger upp grunden för kampen om mänsklighetens natur. Men jag hade samtidigt gärna sett att de modifierat karaktärerna något för att möta de krav som dagens publik har. Man hade inte behövt gå särskilt långt ifrån originalet för att åtgärda många av de brister som serien har utan att tappa noirkänslan.

Betyg 3 av 5

      

Vill du läsa fler recensioner?

Blade Runner 2049

The Expanse

The Punisher

 

 

Steins;Gate gavs ut 2011 av studion White Foch och är nog den anime som jag blivit rekommenderad flest gånger de sista åren. Jag har dock inte sett den förrän nu eftersom jag generellt sett har svårt för berättelser som innehåller tidsresande eftersom de sällan håller ihop handlingsmässigt.

Mindre spoilers

Berättelsen börjar rätt segt då Okabe och hans "labbmedlemmar" (tänk kompisar) leker runt med olika teorier om tidsresande. I de första fyra avsnitten byggs karaktärerna upp och trådar läggs upp för framtida konflikter. När de till slut råkar lyckas med ett av sina experiment och därmed uppfinner tidsresande tar handlingen fart. Okabe hjälper några av sina vänner lösa problem de haft i sitt förflutna vilket snabbt får hela världen att spåra ur. Resten av serien går ut på att Okabe måste lista ut ett sätt att ogöra den hjälp han gett sina vänner. Här inser man snart att de fyra första avsnitten var mer genomtänkta än vad de först verkade. Massa subtila ledtrådar och karaktärsdrag blir snart viktiga pusselbitar i Okabes försök att rätta till sina tidigare misstag.

Seriens största styrka är att den vågar dyka djupt in i den smärta som Okabe upplever när han gång på gång måste lida för de misstag han och hans vänner gjort tillsammans. Ibland måste han även utsätta samma vänner för smärta för att ställa världen till rätta igen och efter ett tag frukar man som tittare att den till en början skämtsamma självtituleringen som galen vetenskapsman ska bli sanning.

Jag gillade dock inte avslutningen av serien lika mycket. Genom stora delar av historien hintas det om att det finns en mystisk organisation som tävlar mot Okabe och hans vänner i att bli först att uppfinna tidsmaskinen. Jag blev besviken när de sista avsnitten inte tog upp denna del av berättelsen mer, särskilt inte efter att de hintat så mycket om den i de första avsnitten.

Betyg: 3/5

  

Vill du läsa fler animerecensioner?

• No Game No Life
• Berserk
• Haikyuu!

Naomi Novik debuterade 2007 med den kritikerrosade boken His Majesty's Dragon. Nu är hon åter igen aktuell med sin nya bok Uprooted som vann en Nebula award för bästa roman år 2016. Uprooted är en ensamstående fantasyroman som är starkt influerad av folksagor likt Bröderna Grimms berättelser. 

Jag var inte så imponerad av boken till en början. Visst var berättarrösten intressant men karaktärerna kändes på många sätt rätt stereotypiska. Huvudkaraktären är en typisk svag flicka som tycker att hon inte är vacker eller duktig på något men som "upptäcks" av en äldre vis man som lär henne att se världen annorlunda. Sedan visar det sig förstås att Agnieszka visst kan vara vacker och att hon även, suprise, suprise, besitter potential att bli magiker.

Likt magin i Harry Potter visar det sig att det inte är särskilt svårt att bruka den när man väl besitter kraften. Allt du behöver göra är att säga rätt ord och vips så kan du göra i stort sett vad som helst. Jag fortsatte dock att läsa på grund av det välskrivna förstapersonsperspektivet och blev glatt överraskad när berättelsen tog en mörk vändning efter ytterligare några kapitel. Agnieszka träffar en bonde som blivit korrumperad av skogen. Jag har aldrig gillat skräckfilmer eller skräckböcker men den scenen gav mig en ilande känsla längs ryggraden som senare också återkom i flera andra scener.

Agnieszka och Draken som karaktärer och deras relation till varandra må vara ointressanta men skogen är den bästa antagonisten jag läst om på många år. Det var väldigt uppfriskande att få läsa om en antagonist som saknade personlighet och uppenbart motiv. Naomi Noviks beskrivningar av den mörka skogen, dess slingrande grenar, dess mörka vatten och stora hotfulla träd hade mig på helspänn genom hela boken. 

Sammantaget

Huvddelen av boken handlar om Agnieszkas kamp att hitta något sätt att besegra det outtröttliga hotet som Skogen innebär för hennes by och för hela kungariket. Den innehåller massor av magi och drivs framåt av ett välskrivet förstapersonsperspektiv. Även beskrivningarna, särskilt av skogen, var stundtals så vackra att jag var tvungen att gå tillbaka och läsa om hela scener. Jag rekommenderar den till alla som gillar genretypisk young adult men som också kan tolerera en del riktigt mörka scener.

Betyg: 3 av 5

  

Vill du läsa fler recensioner av liknande fantasyböcker?

The Fifth Season - N.K. Jemisin

The Hundered Thousand Kingdom - N.k. Jemisin 

Skymningseld - Henrik Widell 

Om du gillar mina recensioner får du gärna gå med i någon av mina maillistor som du hittar under Följ mig-fliken.

No Game No Life är ännu en "jag är fast i en fantasyvärld berättelse", ett koncept som har blivit väldigt populärt de sista åren. Har man sett några sådana serier vet man vad som väntar men det spelar ingen roll när No Game No Lifte gör konceptet med en alldeles särskild twist. När spelguden Tet förklarar reglerna för den värd som Sora och Shiro kastas in i brister både Shiro, Sora och jag ut i ett stort leende. 

1. All murder, war, and robbery is forbidden in this world.
2. All conflict in this world will be resolved through games.
3. In games, each player will bet something that they agree is of equal value.
4. As long as it doesn't violate pledge three, anything may be bet, and any game may be played.
5. The challenged party has the right to decide the rules of the game.
6. Any bets made in accordance with the pledges must be upheld.
7. Conflicts between groups will be conducted by designated representatives with absolute authority.
8. Being caught cheating during a game is grounds for an instant loss.
9. In the name of god, the previous rules may never be changed.
10. Let's all have fun and play together!

Huvudkaraktärerna är halvsyskonen och nördarna Shiro och Sora. Den 11-åriga Shiro är geniet av de två, hon kan räkna ut vad som helst och har därför ett matematiskt spelsätt. Hennes styvbroder Sora är tvärt om. Han förlitar sig på sin instinkt, observerar efter luckor i motsåndarnas strategi och räds inte för att fuska om spelet är riggat emot honom. Det som jag gillade allra mest med karaktärerna var deras svaghet, det vill säga att de inte kan vara ifrån varandra i mer än några sekunder innan de bryter ihop till känslomässiga vrak. Seriens alla karaktärer har flera liknande små egenheter som inte är där av någon annan anledning än att roa tittarna. Det är uppenbart att skaparna förstår att hela premissen för serien är på tok för mycket och bör inte tas på allt för stort allvar. En annan av Soras egenheter är också att han bland annat älskar att spionera på nakna tjejer. Jag är så trött på att japanarnas kvinnosyn fortfarande är något från 50-talet att jag ofta hoppade över de scener då han bland annat försöker filma dem i smyg med sin mobiltelefon. 

Serien startar i full fart och släpper aldrig gaspedalen. I varje avsnitt är det nya fascinerande spel som ska besegras och Blank lyckas alltid hitta nya sätt att klara de tillsynes omöjliga spelen. Efter ett tag blir det tjatigt att se hur matematiskt fulländad Shiro är och hur strategisk och förutseende Sora kan vara. Särskilt i den sista striden då Sora förutser motståndarens alla överraskningar 20 steg i förväg. Det är alltid underhållande men man känner aldrig någon rädsla för att de skulle misslyckas, tvärt om så jäspar man när det ser ut som att de ska förlora för man vet att någon slags deus ex machina kommer dras fram ur Soras ficka för att rädda dem. Trots detta är serien i grunden en underdogberättelse. Ingen förutom huvudkaraktärerna förväntar sig att Blank ska kunna vinna. Huvudkaraktärerna tappar aldrig modet trots alla hinder de möter, tvärt om håller de flera monologer om hur viktigt det är att aldrig ge upp, acceptera sina brister och att brinna för ett mål som är större än en själv.

Sammantaget

Trots att serien känns unik och nyskapande så följer den också en rad etablerade genreregler som gör att den aldrig överraskar så mycket som den skulle kunna göra. Man känner hela tiden att det finns en ocean av potential på grund av de intressanta karaktärerna och det intressanta konceptet men det utnyttjas inte till fullo. Handlingen är underhållande men också repetativ. Först möts de av mindre utmaningar sedan kommer större och därefter sker en kort paus innan nya mindre utmaningar tar vid och så vidare. Jag rekomenderar serien till alla som gillar mer lättsam shounen med genialiska huvudkaraktärer där fokuset aldrig ligger på om de ska vinna utan istället hur de ska vinna. Glömde jag att säga att världbygget är spektakulärt? Det är bland det vackraste jag sett i någon anime. Om inte annat så se No Game No Life bara för den anledningen. Jag ser fram emot säsong två och hoppas då att Blank ska förlora åtminstone en gång.

Betyg: 3 av 5

 

Vill du läsa fler recensioner av animes med konceptet "Fast i en fantasyvärld"? 

Sword Art Online

Re:Zero 

Overlord

Följ också gärna min maillista för att få uppdateringar om när nya inlägg görs.