JL Fantasy

Jag plockar upp stafettpinnen efter Christopher Pichler och tänkte ta upp områden som kan förbättra hur författare och läsare når varandra under det kommande decenniet.

Digitaliseringen i den svenska bokbranschen ligger sådär fem till sju år efter USA där jag bor. Det är inte någon jämnt fördelad fördröjning. Sverige ligger mycket längre fram på ljudbokssidan till exempel, tack var Storytel m fl. Poddfronten ligger långt framme. Folk läser fler böcker i genomsnitt också.

Men när det gäller andra digitala format och tjänster som stöder och distribuerar digitala produkter finns det mycket att använda, anpassa och inspireras av. 

Kort bakgrund: Jag trillade dit på egenutgivning och e-böcker 2012 när den stora digitaliseringvågen sköljde över den amerikanska bokbranschen. Precis som de flesta andra såg jag inte utvecklingen för Amazon. 

Medan det hände såg det ut som om Amazon skapade förändringen genom att låta vem som helst ladda upp en e-bok till försäljning i sin näthandel. Vilket ledde till en guldrusch efter att det fåtal författare som redan hade laddat upp e-böcker före Kindlen blev årets julklapp sålde tiotusentals böcker på bara några dagar. Plötsligt skulle alla ge ut en e-bok. Förlagen jublade. Efterfrågan mättades snabbt och vinsterna sjönk. Förlagen protesterade. Plötsligt var Amazon inte längre hjälten i dramat utan skurken. På ytan återgick bokbranschen i USA till sitt normaltillstånd: Det finns många böcker men bara några få författare som säljer i några större mängder.

Det här händelseförloppet låter rätt bekant om man följt turerna kring Storytel de senaste åren, eller hur?

En ny uppfinning, internethandel och -distribution, skapar en öppning för en ny typ av IT-plattform som smidigt kan bli länken mellan producent och köpare/konsument. Köpare och konsumenter migrerar till nätet där utbudet är obegränsat. Aktörer som tidigare dominerat produktionskedjan i bokbranschen (vad som ges ut, när, i hur många ex samt görs tillgängliga i vilka butiker), dvs förlag och fysisk handel är plötsligt förbiåkta. De står med en organisation och produktionsapparat som är föråldrad.

Jag var så övertygad om att e-boken skulle slå igenom att jag gav ut svenska handböcker i hur man gör dem 2013 och 2017. Jag trodde också att Amazon stod i farstun och digitaliseringen av den svenska bokbranschen skulle se ut ungefär som den gjort i USA, alltså e-bok först, följt av en indie-revolution och sen Amazondominans. 

Det här är något för er som skriver om tidsresenärer: Det hjälper inte att man kommer från framtiden om man antar att framtiden kommer att se likadan ut. För det gör de inte. 

Det var inte förrän Storytel dök upp som jag insåg att Sverige nått övergångsskedet utan vare sig Amazon eller e-böcker och digitaliseringen var ett faktum. 

De goda nyheterna är att det finns redan mängder av strategier och tjänster man kan använda sig av som författare så här i våra post-digitaliserade tider. Metoder som tagits fram och testats på andra marknader. En del måste förstås anpassas, men svenska författare kommer inte att behöva uppfinna hjulet.

Här är några typer av tjänster för att nå fler läsare som jag tror att vi snart kommer att få se i Sverige:

  

Nånting som Bookbub:

En nyhetsbrevstjänst där läsaren kryssar i vilka genrer man är intresserad av och det personliga nyhetsbrevet kommer med en kvalitetsgranskad lista på passande böcker som har tillfälligt sänkt pris. Man klickar på knappen för favoritnäthandeln och köper boken till det låga priset. 

Bookbub har även författarintervjuer och man kan få bokrekommendationer av sina favvoförfattare.

  

En tjänst som Bundlerabbit:

Några författare går ihop med varsin bok kring ett tema och säljer den tidbegränsade samlingen till sänkt pris. Tanken är att hjälpa läsare att hitta liknande författare och få nya favoriter.

Bundlerabbit sköter administrationen, handeln och fördelar ersättningen mellan deltagarna mot en kommission.

Samma tjänst är perfekt for antologier där många författare ska dela på royaltyn.

  

En tjänst som Bookfunnel: 

Säg att du vill locka läsare att sajna upp sig för ditt nyhetsbrev genom att erbjuda t ex en novell i din serie som inte är publicerad någon annanstans, typ en spännande backstory eller ett soloäventyr. Tänk om allt sköttes automatiskt; intresserade klickar och hamnar där de kan ladda ner filen i sitt digitala favoritformat och hamnar samtidigt på din utskickslista.

Eller att de recensenter som ska recensera före boksläppet får en engångskod så att bara de kan ladda ner verket. Du får veta vilka som laddat ner.

Eller att du och några andra författare i samma subgenre kör en tidbegränsad kampanj som går ut till alla på era separata nyhetsbrevslistor med nedsatt pris för att locka nya läsare till varandras böcker.

Du säljer direkt från din webbsajt men Bookfunnel sköter allt kring åtkomst, nedladdning och support.

Du sitter och signerar men nån vill köpa den digitala versionen, så du ger dem en personlig engångskod där de laddar ner sitt ex. Kanske t o m tryckt på ett snyggt bokmärke. Samma sak med present-ex.

Engångskoder för extramaterial som arbetshäften, diskussionsfrågor för bokklubben, prologer, epiloger, bortredigerat material, målarbokssidor av karaktärerna, m. m. - allting i PDF redo för printern.

  

Det finns mycket mer i den här vägen och årtiondet har bara börjat. Tro inte på nej-sägarna, det är en stor värld därute och de flesta potentiella läsare är på ett eller annat sätt bara ett klick ifrån dig.

_______________

  

Tina Back har skrivit och gett ut handböcker på svenska. Hon frilansjobbade tidigare med bokdesign åt egenutgivare. Hon är grafisk designer och illustratör. Tina jobbar f n heltid åt ett stort fruktbolag i Silicon Valley. Hon kan inte avslöja mer än så. Tina skriver fantasy och science fiction på engelska.

...författaren och läsarna blir därmed medskapande. Det går från denna utveckling föreställa sig att skönlitteratur i framtiden blir en produkt framställd på beställning. Det kanske låter trist, men kan samtidigt leda till nya sätt att skriva och uppskatta litteratur på. Om författaren blir underordnad berättelsen så kan till exempel fanfiction få ett lyft, tänker jag mig. För den ensamma författaren finns det en tröst i att hen kan ingå i tankesmedjor som klarar av att färdigställa en fantasytrilogi på rekordtid. Det låter väl inte så dumt? - Markus Åberg

Först ut att tolka temat är författaren Markus Åberg. Han är aktuell med sin roman Överträdelsen som ges ut av Marwa förlag den 25e Januari. Han skriver bland annat om synen på författaren som ensam skapare av bok och om att han vill se mer fantastiklitteratur som förlagen och läsarna inte vill ha, under 2020-talet.

Jag inleder detta initiativ med en interjektion: äntligen! Detta äntligen utbrister jag för att vi lämnar ett årtionde, men även för att jag längtar efter flera hugskott och analyser i den svenska fantastiken. Genrerna är som ett uppdukat smörgåsbord, och jag hoppas det här kan bli ett startskott för en större och bredare litteraturkritik. Det vore roligt. Att utbrista äntligen är också som alla vet en härmning av Gert Fylkings kommentar till tillkännagivandet av nobelpriset i litteratur. Men det kanske den yngre generationen inte uppfattar? Det må så vara, men denna artikel är inte tänkt att uppehålla sig i det förflutna, utan blicka framåt mot framtiden  ̶ science fiction-litteraturens stora och ständigt återkommande ämne. Och med facit i hand har den förutsedda framtiden ibland inträffat, som till exempel när Arthur C. Clarke såg möjligheterna med att använda satelliter i fasta banor. Med det sagt så är det naturligtvis inte science fiction-författarens uppgift att gissa rätt, utan snarare att tänka fritt och gränslöst. Jag har anledning att senare återkomma till det. 

Jag kommer dela in den här artikeln i hur fiktion i framtiden kan äga rum, och även vad den nya fiktionen kan innehålla. Om jag börjar i den ena änden, hur den kan äga rum, så är det nära till hands att se en fortsättning på vad som redan sker. Fantastikförfattare, och även andra författare för den delen, har tröttnat på att vänta med mössan i hand. De har tagit saken i egna händer och gett ut böcker själva eller med hjälp av olika tjänster. Även flera mindre förlag har dykt upp. Genren  ̶ som det stod på hemsidan till fantastikportalen  ̶ sjuder av liv. Den händer saker nästan hela tiden. Till stor del tror jag det ökade utbudet är på grund av teknikutvecklingen. Sölve Dahlgren skriver i en artikel på Boktugg om hur AI kommer vara ett stöd i framtiden för författare och förlag. Både vad det gäller att hjälpa till med textredigering, men även med att producera texter. Sölve nämner även att talprotes kan vara redo att implementeras för att byta ut mänskliga inläsare, och att ljudböcker kommer tränga undan de tryckta böcker. Det låter rimligt. Och det är väl i det som tekniken inte bara bjuder på möjligheter utan även skrämmer. Vi får lydigt gilla läget vare sig vi vill det eller inte.

För spridningen och populariteten finns det mycket att göra. Fantastiken i Sverige har en liten publik som gillar att hänga med i vad som händer. Det borde utnyttjas. Det räcker med att starta en podd eller blogg för att göra skillnad. Fantastiken överlever på grund av sina eldsjälar och med små medel går det att få stora saker att hända. Många fantastikförfattare, etablerade som oetablerade, tror jag saknar arenor och scener att få vara verksamma i. Under lång tid har att armbåga sig fram varit ett framgångsrecept. Personligen tycker jag det är en tråkig utveckling som skulle kunna ändras om det bara fanns fler platser som det går att vara verksam i. 

Något som både handlar om innehållet i litteraturen och hur den kommer att äga rum, är synen på författaren som ensam skapare av en bok. Det tror jag redan är på väg att förändras. Det dyker upp författarpar på bokframsidor och det kanske till och med skrivs kollektivt på olika håll i landet. Ännu ett steg längre går en ny app som heter Crowdstory, där användare röstar och bestämmer hur en påbörjad berättelse ska fortsätta. Författaren och läsarna blir därmed medskapande. Det går från denna utveckling föreställa sig att skönlitteratur i framtiden blir en produkt framställd på beställning. Det kanske låter trist, men kan samtidigt leda till nya sätt att skriva och uppskatta litteratur på. Om författaren blir underordnad berättelsen så kan till exempel fanfiction få ett lyft, tänker jag mig. För den ensamma författaren finns det en tröst i att hen kan ingå i tankesmedjor som klarar av att färdigställa en fantasytrilogi på rekordtid. Det låter väl inte så dumt? Men samtidigt så försvinner någonting i den utvecklingen och som sig bör kommer motreaktioner skapas. Litteratur har alltid handlat om aktion och reaktion.

Och vad kommer hända med litteraturens innehåll? Som jag var inne på tidigare så är fantastiken fri och gränslös. Ingen annan skönlitterär genre kan i samma utsträckning ta i från tårna och använda fantasins möjligheter lika generöst. Men gör den det? Min förtroliga kritik mot fantasy, science fiction och skräcklitteratur från Sverige är att den kan kosta på sig att vara mer modig. För att vara gränslös så är litteraturen jämförelsevis tillrättalagd och hämnad av att vara duktig. Jag vill se mer av allt, och inte nödvändigtvis mer av vad förlagen eller läsarna vill ha. Tvärtom vill jag se vad förlagen och läsarna inte vill ha. Jag vill se litteratur som bråkar och tänker utanför ramarna. Berättelser där språket, stilen och formen står i fokus. Där dramaturgikurvor rivs sönder för att ersättas av en handling som inte påminner om allting annat. Berättarperspektiv som får hoppa. Ett avsiktligt utelämnande av gestaltning, och andra avvikelser mot oskrivna skrivregler. Även till de fantastiska inslagen i böckerna så upplever jag att det är ängsligt. Det vore friskt med fler böcker som inte försöker anpassa sig till hur en bok bör vara i respektive genre. Jag vill se mer punk och mindre måttlighet. Jag vill se mindre av ”hur det ska vara” och mer av ”gör det ändå”.

Jag får inte glömma samtiden. Framtidens samtid. Den går hand i hand med litteraturen, det har den alltid gjort och kommer fortsätta att göra. Det blir klimatångest, feminism och politik. Vi börjar redan nu bli trötta på zombieapokalypser och återanvända monster, så det tror jag vi får se mindre av. Räkna också med att automatiseringen och robotiseringen kommer lämna sina spår. Och så kommer vårt beroende av internet fördjupas. Utöver det så tror jag det alltid kommer finnas plats för fantastik som är safe and sound. Som inte bråkar utan erbjuder mysig underhållning en stund för den som vill det. Eller som jag var inne på tidigare, att det kommer bli mer av allt. Det tror jag. Och alldeles säkert så tror jag vårt behov av att få drömma oss bort i en bok kommer kvarstå. Det behovet har jag svårt att se kommer bytas ut eller försvinna.

 -----

Vill ni läsa mer om och av Markus kan ni gå in på hans hemsida, http://www.abergmarkus.se/

Vill du ha uppdateringar om kommande inlägg och följa diskussionen som följer kan ni gå in och gilla min författarprofil på Facebook.

Många av mina läsare är precis som jag fantastikförfattare, jag börjar därför med den mest uppenbara frågan. Hur gör man som författare för att få en recension i en tidning som DN?

Det finns tyvärr inga genvägar till att bli recenserad i DN. Det är oerhört få böcker som ges plats trots att de både förtjänar att läsas och nagelfaras av de större tidningarna. Problemet är generellt och gäller för allmänlitteratur såväl som genrelitteratur. Men jag tror att fantastik för vuxna har det mycket svårare än fantastik för barnung. Jag själv skriver ju främst på Barn-Ungsidorna och här bevakar vi, tycker jag, en hälsosam mix av fantastik och annan litteratur. Men svensk fantastik för vuxna är ett riktigt nålsöga, särskilt egenutgivet eller böcker utgivna på små specialinriktade förlag. Konkurrensen är mördande och det gäller att synas, eller i alla fall väcka redaktörernas och kritikernas intresse. Har du dock lyckats en gång är chansen att få en andra recension mycket större. Men naturligtvis känner vi kritiker frustration över att det totala utrymmet vi har att jobba med inte räcker till.

Ren konkret skickar de flesta förlag sina böcker till DNs barnung-redaktör, Lotta Olsson, som sedan skickar ut böcker till oss i recensentgruppen. Vi har lite olika specialistområden, så en del förlag skickar även böcker direkt till oss recensenter för att kapa processen lite. Lotta får ju varje år flera hundra böcker tillskickade och en del böcker faller ju helt naturligt mellan stolarna. Vi samråder dock om bevakningen men det är Lotta Olsson som fattar besluten. Vi kritiker väljer främst böcker ur Svensk Bokhandels kataloger som kommer ut tre gånger om året. De böcker som inte finns med där har det helt klart svårare att bli valda.

Vad ska man inte göra?

Tjata funkar aldrig. Det man som förlag och författare kan göra är att synliggöra sina böcker på alla upptänkliga sätt, skapa positiv nyfikenhet. Sedan är det bara att hoppas att insatserna når fram.

Du jobbade ett tag som svensklärare och startade en fantasykurs som elevens val. Jag läste i en intervju att du gjorde detta som en slags motståndsrörelse mot vuxenvärldens fördomar mot fantasygenren. Fortsätter du den här motståndsrörelsen nu också som litteraturrecensent? Försöker du i din roll som recensent på en av Sveriges mest ansedda tidningar, att påverka riktningen för svensk fantasy på något sätt?

På den första frågan svarar jag absolut JA. Jag ser mig fortfarande som en motståndskämpe! Idag är det dock lite andra slagfält som är aktuella. Då, under 1990-talet fanns det oerhört mycket fördomar mot genrelitteratur bland de personer som hade som främsta uppgift att få unga att läsa böcker överhuvudtaget. Helt galen logik. Jag mötte dessa fördomar och verkligen aktivt motarbetandes personligen, både under min egen skoltid, på universitetet och på min arbetsplats (gymnasieskolan), så jag blev rebell. Idag handlar det om att få människor att lämna tangentborden för en stund och utmana sig själv med en bok. Jag ser fantastiken rent generellt som en slags motståndsrörelse i sig, i den större motståndsrörelsen. Ofta långa, anakronistiska, världsbyggande berättelser. Borde inte vara möjligt att hitta läsare till såna böcker idag. Men undret sker, och behovet av dessa berättelser (om de är välskrivna) tror jag kommer bli allt större. Och här tar jag aktiv ställning genom mitt uppdrag som litteraturkritiker. Man kan se liknande motståndsrörelser inom andra delar av livet just nu. Inte minst i miljöengagemanget. Miljö, mat, hälsa. Slow Food, Slow Read. Vad gäller min möjlighet att påverka svensk fantasy tror jag den är liten eller obefintlig. Jag ser mig som en person som ska vara jävligt obekväm mot författare och förlag som slarvar, tar genvägar eller ger ut dåligt skrivna böcker för barn och ungdomar. På samma sätt lyfter jag mer än gärna böcker som gör det motsatta. Oavsett genre. Men gärna svensk fantastik.

Idag är du dock inte längre lärare, utan författare och frilansskribent. Kan du berätta lite om hur den resan gick till?

Det hela började i slutet av 1990-talet då jag som gymnasielärare var på en sommarkurs i engelsk ungdomslitteratur i Oxford. Det var rätt mäktigt att bo på Merton College och sitta under Tolkiens klassiska träd och läsa två helt nya författarskap (Pullman & Rowling). En kväll på studentpuben på Merton träffade jag en svensk förlagschef på Natur & Kultur, Tia Hammarbäck. Jag berättade bland annat om min fantasykurs på gymnasiet och hon blev väldigt intresserad. Natur & Kultur var ganska bra att ge ut fantasy på den tiden (Hobb, Jordan m fl), men på läromedelssidan hade de ingen aning hur de skulle göra för att möta detta läsintresse. Och här fanns plötsligt en ”lärare” i fantasylitteratur. Hon bjöd ner mig till Stockholm ett par månader senare och när jag åkte hem hade jag två förlagskontrakt i handen. Det kom att bli de första böckerna om fantasylitteratur i Sverige som riktade in sig på skolan. Det blev en fackbok, ”En guide till fantasy” och en antologi. Båda kom ut år 2000. Dessa böcker kom de följande åren att följas av flera andra genrelitteraturantologier (Fantasy, Skräck, Science Fiction, Kärlek, Deckare). Detta arbete tillsammans med två småbarn och en heltid som lärare blev för tungt. Något måste bort. Det fick bli lärarjobbet. Jag skrev redan litteratur- och musikrecensioner i lokaltidningen och denna erfarenhet, tillsammans med mina böcker om fantasy öppnade upp möjligheten att få skriva för magasinet, Opsis Barnkultur (fast då hette det Opsis Kalopsis!). Och där skrev jag bland annat en stor artikel om Lemony Snickets bokserie om syskonen Baudelaire vilket gjorde att Lotta Olsson på DN upptäckte mig. Jag fick göra ett provjobb som jag uppfattade det. Den finlandssvenska fantastikförfattaren Irmelin Sandman Lilius skulle ges ut igen i Sverige och vi uppmärksammade det stort i DN på ett helt uppslag. Alla, inklusive författaren blev väldigt nöjda, så sedan dess, tolv år nu, har jag skrivit för DN. Främst om fantastik, men verkligen inte bara. Vid sidan av detta har jag skrivit artiklar om musik, litteratur, resor, mat och vin åt en mängd olika magasin och tidskrifter. Även ett flertal böcker. Men DN-skrivandet har varit det centrala nervsystemet i mitt kreativa nav under dessa år.

  

En fras som återkommer i dina recensioner är "otäckt aktuell". Hur viktigt tycker du att det är att fantasyböcker har ett budskap som säger något om den värld vi lever i idag?

Haha, ja jag kanske upprepar mig för mycket. Jag tycker verkligen INTE att det är något viktigt eller något att sträva efter som författare. Det finns redan för många författare och böcker som hela tiden ängsligt spanar efter samtida frågor eller trender. Det jag menar och det jag däremot tycker om är när berättelser blir allmängiltiga och angelägna. När en berättelse kan beröra mig som läsare även om huvudpersonen är en orch eller om den utspelar sig i en galax långt borta och för länge sedan. Att horder av ungdomsböcker de närmaste åren kommer handla om miljöaktivism eller miljökatastrofer är ju en no-brainer, men såna böcker kommer inte kallas ”otäckt aktuell” av mig. Snarare tendensiös. Jag älskar fantasy av just den anledningen - när den är som bäst befriar den mig som läsare. Att ALLT verkligen kan vara möjligt och trovärdigt samtidigt. Det handlar om (för att citera Tolkien) fångens flykt snarare än desertörens. Att förklä samtidens frågor i en lätt genomskinlig fantasydräkt gör mig illamående. Det blir dålig samtidskritik (varför dölja den överhuvudtaget?) och värdelös fantasy (för den är ju förklädd och inte på riktigt!).

En vanlig bild som jag och andra fantasyförfattare har av de större svenska förlagen är att de främst ger ut urban fantasy, och till viss del portal fantasy, som riktas till unga läsare. Medan fantasy som riktar sig till unga vuxna och vuxna saknas i stor utsträckning. Delar du den bilden?

Man måste komma ihåg att förlagen är först och främst en vinstdrivande verksamhet (hur mkt man än må beklaga detta) och följer trender lika aktivt som modelejonen i MOOD-gallerian. Just nu är urban fantasy, dystopier och liknande för unga vuxna på modet. Delvis för att många av dessa böcker är singletons eller maximalt (ganska fristående) trilogier. Dessutom så följer bokvärldens fantastikutgivning mycket av det som kommer som populära filmer och tv-serier. Och urban fantasy går fint på film. Inte lika mycket alver och orcher. För yngre barn är min bild att utgivningen är bredare. De yngre läsarna har ännu inte fastnat i någon tydlig smakfåra och dessutom är böckerna kortare och förlagen tar därmed mindre risker. Ett bra undantag är ju PAX-serien. Urban skräckfantasy med nordiska väsen…ganska nyskapande som helhet fast med igenkännbara komponenter. Jag tror dock att författare som skriver klassisk sekundärvärldsfantasy kommer ha det svårt att nå fram till de stora förlagen under överskådlig tid. Det betyder inte att man inte ska skriva såna böcker just nu. Tvärtom. Men böcker som speglar samhällsengagemanget och den monumentala krisen i världen (flyktingar, klimatet, krigen) kommer efterfrågas mest av de stora förlagen och där funkar urban fantasy bättre som spelplan.

Hur önskar du att genren ska utvecklas i Sverige under de närmaste årtiondena?

Ingen lätt fråga…men jag tycker att Sverige efter våra stora svenskspråkiga giganter i genren, Astrid Lindgren, Irmelin Sandman Lilius och Tove Jansson (och kanske någon glömd) som skrev originellt och med stor konstnärlig höjd på 1950-1970-talen, så började svensk fantastik titta FÖR mycket på de anglosaxiska bästsäljarna. Här tappar svensk fantasy momentum och blir i stor utsträckning mest epigoneri. Och blir därmed också ganska ointressant. Den svenska fantasyscenen hämtade åter igen kraft i de små specialiserade förlagen, fanzinen och senare på nätet. Genren i Sverige lider fortfarande lite av den här kollapsen. Men det ser faktiskt ljusare ut. Originaliteten kommer åter och vissa verk bryter igenom isen (blir omskrivna, köpta och lästa) och bygger nytt förtroende för fantastik generellt. Och så önskar jag ju att framtiden ska få fortsätta. Mindre ängsligt blickande åt höger och vänster, meningslösa diskussioner på genreortodoxi och istället mer fokus på berättarlust och en riktigt bra story. Jag skulle gärna uppmuntra till att bryta regler och kliva över mentala barriärer vad gäller genren. Se vad som händer. Kanske finns det en tråd där som kan leda till något spännande.

Vad tror du krävs för att den ska gå i den riktningen?

Det är kanske svårt att driva denna utveckling, men det handlar mycket om mognad. Sedan måste man förstå som författare av fantastik att genren i sig skrämmer en del läsare och förläggare. Och med det sagt har den en uppförsbacke redan innan någon har läst en rad. De stora förlagen är kommersiella varelser som inte längre letar efter ”den bästa boken med den högsta kvaliteten och de djupaste tankarna”, utan snarare vilken bok som kan sälja mest, vilken författares utseende man kan kapitalisera på främst. Pengar alltså. Och vill man som författare dansa med de här elefanterna så måste man tänka på detta. Det finns ingen rättvisa och tur och tajming spelar alltid roll i detta såväl som i så mycket annat. Men det korta svaret är nog att skriva den bästa bok man bara kan och sedan hålla tummarna att någon annan också fattar hur bra den är. Världens största bibliotek är ju det som är fyllt med alla böcker som bara planerades men aldrig blev skrivna. Den bok som faktiskt är skriven har störst chans att bli publicerad. Oavsett genre.

Som avslutning måste jag även fråga dig. Vilka svenska fantasyböcker skulle du rekommendera att man som fantasynörd tar sig an?

Är man redan fantasynörd så har man säkert läst det mesta av det bästa. Och dessutom har man säkert en tydlig smak för vilken fantasy man föredrar, så den här frågan får nog bli obesvarad tror jag. Men, ok då. Varför inte prova Ola Wikander, Madeleine Bäck, Åsa Schwarz och Mats Söderlund. Fast bäst i Norden är ju Siri Pettersen, men hon är ju norska.

  

Vill ni veta mer om Steven, till exempel om VM-guldet han vann 2018 och om hans böcker, kan ni gå in på hans hemsida.

Vad gör egentligen en systemarkitekt Mattias?

Systemarkitekter gör olika saker på olika företag. Oftast handlar det om att hantera mjukvaruarkitektur (hur mjukvaran är strukturerad ur ett helikopterperspektiv) men på företaget jag arbetar på så handlar det om produktutveckling med en blandning av hårdvara och mjukvara, med tät kontakt med många parter, oftast både tekniska specialister (ofta från vitt skilda områden) såväl som kunder och produkt/projektledning.

Okej, jag ser framför mig hur du överser utvecklingen av AI och domedagsrobotar. Du har även doktorerat i kärnfusion och skriver fantasyböcker om gudar som försöker ödelägga städer och om världar som sönderfallit ... Hur orolig bör jag vara?

(skratt) Kul sätt att formulera det. Jag är optimist. Och realist. Och ja – det går att kombinera. Jag har en stor tro på den mänskliga förmågan. Tyvärr har jag även en stor tro på den mänskliga dumheten, men jag tror att vår intelligens är större än vår dumhet. Jag tror i grund och botten att chanserna och potentialen att hjälpa människan med AI är större än riskerna, och jag vill inte tro att det första en artificiell intelligens skulle vilja göra är att utrota människan, det verkar inte så intelligent i min mening, men ändå i likhet med Hawkings (Korta svar på stora frågor) så finns det kanske fog för viss försiktighet. Better safe than sorry, som engelsmännen säger. Det finns mycket oro i världen, alltför mycket. En del är befogad och gör nytta, men mycket av oron leder tyvärr inte till något positivt. Hans Roslings Factfulness är en bok som jag önskade att alla läste. Vi behöver se att världen faktiskt blir bättre, inte bara höra om alla stundande katastrofer. Mänsklighetens problem måste vi arbeta metodiskt, medvetet och långsiktigt kring, och ta beslut baserat på fakta och inte vad som råkar vara flavor of the week. Vad det gäller mina böcker … Ja det är en annan femma. Där kan det absolut bli mörkt och jag ger inga garantier. Om man tänker på min roman Skärvor av en brusten värld, så är det ofrånkomligt som författare att delar av samtidens stora frågor spiller över när man skriver, även om det handlar om fantasy. Det finns också vissa perspektiv i boken som är aktivt valda med paralleller till aktuella frågor i vår värld, men vill inte gå djupare in på det innan hela serien är publicerad. Generellt gillar jag att ge perspektiv snarare än svar och i vilket fall som helst, i grund och botten handlar det ändå om ett fritt fantasyverk och bör först och främst ses som det.    

Jag har läst att du inte började skriva på allvar förrän i 30-årsåldern. Nu har det gått lite drygt 10 år och under den tiden har du fortsatt jobba heltid, gett ut en bok via Mörkersdottir förlag och fyra böcker via Ragnarök förlag, som du själv startat, samtidigt som du också gift dig och skaffat tre barn.  Hur har ditt liv förändrats av ditt skrivande? 

Det är kanske i viss mån klart att i jämförelse med att ha gift sig och skaffat tre barn så har skrivandet varit den mindre förändringen i mitt liv det senaste decenniet, men samtidigt har den inte varit oviktig. Idag så identifierar jag mig som författare på ett helt annat sätt än efter min första roman. Jag har också lärt känna massvis med nya trevliga personer under åren, både läsare och författarkollegor. Författandet har också inneburit mindre tid för andra intressen. Förr om åren såg jag mer på film och spelade datorspel i en större utsträckning än jag har tid för idag. Samma sak med en rad andra områden. I takt med att jag lagt mer tid på skrivandet har jag också märkt att jag läser på ett annat, ofta mer observant sätt, än tidigare. Jag kan stanna upp och smutta på en extra vacker mening, miljö- eller personbeskrivning eller häftig dialog på ett sätt som jag inte gjorde förr om åren.

Hur ser dina skrivrutiner ut och hur har de förändrats över tid?

I början handlade det om att hitta en timme här och där om kvällarna. När jag var föräldraledig använde jag en del av tiden som barnen sov till att skriva. På senare år har jag även tagit en del tjänstledigt för att kunna få mer fart på skrivandet. Helst av allt skriver jag en liten stund varje dag, en halvtimme till en timme. Ibland, men inte ofta, blir det tid till mer. Som förälder till tre barn och med heltidsjobb vid sidan om så handlar det mycket om att ta vara på den tid som finns och om prioriteringar. Det finns en hel del som jag prioriterat bort, i synnerhet tv. Sett över tid lägger jag ner mycket mer tid på mitt skrivande nu än för säg fem år sedan. Jag tror även att jag är rätt effektiv när jag väl sitter ner för att skriva. Visst händer det att man fastnar, men jag har liksom inte råd att fastna länge. Det är säkert både bra och dåligt, men huvudsakligen så är det något som jag lärt mig att uppskatta.    

Vilket är det svåraste skeendet i skrivprocessen för dig?

För mig är nog det svåraste, eller i alla fall mest tålamodsprövande, omskrivningarna och redigeringarna. Det är så lätt att bli perfektionist och aldrig bli färdig utan bara fila och fila, och ändra och ändra. Efter ett antal omskrivningar kan det till slut vara så att jag knappt vet om allt hänger ihop längre eller om jag oavsiktligt trasat sönder något med alla ändringar. I sådana fall är testläsare ovärderliga.  Ett annat stundtals svårt (men också spännande) moment är när den tänkta storyn krockar med hur det känns att karaktärerna borde vilja bete sig. Som om man lyssnar på berättelsen och den säger att den inte alls vill gå i riktningen man ursprungligen tänkt sig. Det kan vara både härligt men också orsaka rejäla problem.  

Du skriver i blandade genrer: skräck, sci-fi, urban fantasy, steampunk, episk fantasy och humoristisk fantasy. Det verkar som att du ständigt vill utmana dig själv inom nya områden. Har du någon genre som du känner att du trivs extra mycket inom?

Stämmer. Jag har provat på en hel del, och fortsätter att göra det. Dessutom gillar jag cross-overs. Om jag verkligen var tvungen att välja (tur att jag inte måste) så skulle jag kanske säga humoristisk fantasy. Det lättsamma formatet kan kännas som en befrielse efter att ha arbetat en längre tid med tyngre litteratur. Samtidigt så har jag en dragning till det episka som också kan få mitt hjärta att bulta extra hårt. 

Din humoristiska "lektions"-serie heter Den ofrivillige hjältens handbok. Intressant titel. Vad var tanken bakom den?

Det är en blandning av Äventyrsspels Drakar och Demoners ”handboksserie”, och då i synnerhet Hjältarnas Handbok som gavs ut 1994 och Lasse Åbergs Den ofrivillige golfaren. Och så passar namnet utmärkt på de karaktärer som jag porträtterar. De är inte alls sugna på att vara hjältar (I alla fall om man räknar bort ”Oxen”). Jag spelade en hel del rollspel när jag var yngre (händer att jag fortfarande spelar då och då) så titeln kändes helt rätt. Lustigt nog finns det inget samband alls med titeln på den populära Superhjältarnas Handbok (har läst alla för mina barn) som kom ut efter första delen av Den ofrivillige hjältens handbok.

Första boken heter Konsten att rädda sitt skinn. Den sätter igång när Raork, ödets och de usla tärningsslagens gud, kastar ner en banan på staden Troglund i ett försök att ödelägga den. Vilken stil och stämning skulle du säga det är du försöker få till i din humor?

Ett avslappnat leende. Lyckas jag locka fram ett eller ett par skratt också så är det pluspoäng. Stämningen är ett steg iväg från det seriösa. Världen är en plats där nästan vad som helst kan hända, där gudarna aktivt (i synnerhet i En hjälte kommer sällan ensam) lägger sig i människornas liv, och det hela mynnar ut i en sorts galen blandning av industrialism, medeltid med magi och stänk från vår värld och/eller steampunk. Planerna som hjältarna kommer med är ofta rätt idiotiska och ogenomtänkta. Det finns ett mått av karaktärsutveckling med i bokserien men inte i närheten lika mycket som i episk fantasy. Det förekommer att de brottas med inre problem men oftast är problemen yttre och av rätt uppenbar karaktär (lönnmördare, onda trollkarlar, mafiosos, kannibaler, spring för livet …). Jag gillar också att dra in anakronistiska detaljer och samhällsfunktioner från vår egen värld, gärna lätt förklädda för att ändå ytligt passa in. När man lägger ifrån sig en bok i serien hoppas jag att man är något gladare än innan man började, men inte nödvändigtvis mycket klokare.     

Böckerna i serien är fristående men de utspelar sig, än så länge, i kronologisk ordning och med delvis samma karaktärer. Detta påminner mycket om en annan humoristisk författare. Vilka författare förutom Pratchett skulle du säga är dina största inspirationskällor?

Pratchett som du nämner är naturligtvis en stor inspirationskälla. När jag får den här frågan (kring mina inspirationskällor för just humorserien) så brukar jag också även nämna Robert Asprins Myth-serie och Douglas Adams Liftarens guide-serie. Men inspiration har även småplockats från lite varstans, lite som det funkar med inspiration (Som exempel: En bikaraktär i En hjälte kommer sällan ensam heter Sir Robin Modig. Namnet är en icke-subtil ledtråd på inspirationskällan för honom). Gissar att jag även plockat upp inspiration och situationskomik från sit-coms som Fawlty Towers, Friends, Seinfeld och Black Adder för att bara nämna några. En del inspiration har även tagits som motreaktion mot den stundtals lite väl pampiga och hjälteglorifierande vanliga fantasyn (Visst kan jag älska det och gör det också ofta, men ibland kan det bli lite för mycket av det goda…). Som exempel minns jag ett PS2 spel som hette The Bards Tale. I en scen kommer hjälten in i ett fängelse och alla fängslade skriker att de är ”The chosen one”. Det tyckte jag var skitkul och valde att också driva med ”chosen one”-konceptet i Konsten att rädda sitt skinn. Avslutningsvis vill jag också lyfta fram Fritz Leibers Fafhrd och Gråkatt-serie, som agerat inspirationskälla för både huvudkaraktärerna såväl som bitar av världen.

Jag har läst att du aldrig haft någon större passion för det linjära och förutsägbara och att du vill skriva berättelser där det alltid finns något gömt. Stämmer det överens med ditt liv i övrigt eller skiljer sig ditt personliga jag från ditt författarjag? 

Kul fråga. Det stämmer att jag sagt så, och det stämmer att jag försöker undvika det uppenbara när jag skriver. Vad det gäller mig som person så är nog svaret att det både stämmer och inte stämmer. När mitt liv blir för schemalagt kan jag få panikkänslor, det måste finnas handlingsutrymme och möjlighet för spontanitet. Samtidigt så pallar jag inte heller med när allt blir kaos. Även i arbetet pendlar jag mellan det kreativa icke-linjära och det strikt logiskt deterministiska. Ibland det ena ibland det andra. Så du har absolut en poäng.     

Hur ser du på livsglöden och kvalitén i den svenska fantastiken för tillfället?

Som jag ser det är det inget fel på livsglöden. Ofta brukar det sägas att det är svårt för svensk science fiction och fantasy att nå ut till den större publiken, ofta med en gliring till att våra största förlag inte vågar satsa på sådan litteratur, men om jag ska vara helt ärlig så tycker jag nog ändå att det kommit ut en del. Kanske huvudsakligen skräck och ungdomsfantasy/urban fantasy men jag hoppas på en uppåtgående trend. Och bland de mindre förlagen och egenutgivarna så finns det en stor flora att välja bland. Gällande kvalité så tycker jag att det finns mycket som är bra. Bland de böcker som jag läst den senaste tiden lyfter jag gärna fram Stjärnklart av Lars Wilderäng, Svenska Kulter av Anders Fager, Stockholms Drottning av Oskar Källner, Femte Dagen av Ulrika Amador, In Nomine Patris av Ola Wassvik, Rättvis sönderdelning av besten Skorm av Lars Carlberg, Luna Olympia av Ulrika Fjellborg och Att de i tid må väckas av Frida Arwen Rosesund. Listan hade lätt kunna göras längre och det finns också mycket som jag ännu inte hunnit sätta tänderna i. Huruvida det finns några trender inom kvalitén överlämnar jag till läsarna och kulturskribenterna/recensenterna att tycka till om.

Vilka mål har du med ditt skrivande? 

Ursprungligen började jag skriva mer eller mindre för att infria ett barndomslöfte till mig själv. Senare så har jag tänkt mycket i termer av att jag vill berika läsares liv. Böcker har varit centrala i hur jag själv formades en gång, och om det jag skriver får vara med och underhålla, påverka eller leda till eftertanke (i någon form av positiv bemärkelse) i andra människors liv, så är jag nöjd. Jag har en gång sagt att jag vill ge tillbaka vad jag kan till en genre som gett så mycket till mig. Det är nog ett mål som jag fortfarande står fast vid. Drömmar bortom det … Svårt att säga. Tar det i steg. Det är onödigt att ta i så att man knäcker sig.

  

Mer information om Mattias kan ni hitta på hans hemsida och hans böcker kan ni köpa via Bokus.