Blogg

Författarintervju - Mattias Kuldkepp0

23 augusti 2019

Mattias Kuldkepp studerade till civilingenjör och doktorerade sedan i kärnfusion. Nu arbetar han sedan ett par år tillbaka som teamchef för företagets systemarkitekter och har givit ut fem fantastikromaner sedan 2011. Han är aktuell med den humoristiska fantasyromanen En Hjälte Kommer Sällan Ensam som är del två i serien Den Ofrivillige Hjältens Handbok.

Vad gör egentligen en systemarkitekt Mattias?

Systemarkitekter gör olika saker på olika företag. Oftast handlar det om att hantera mjukvaruarkitektur (hur mjukvaran är strukturerad ur ett helikopterperspektiv) men på företaget jag arbetar på så handlar det om produktutveckling med en blandning av hårdvara och mjukvara, med tät kontakt med många parter, oftast både tekniska specialister (ofta från vitt skilda områden) såväl som kunder och produkt/projektledning.

Okej, jag ser framför mig hur du överser utvecklingen av AI och domedagsrobotar. Du har även doktorerat i kärnfusion och skriver fantasyböcker om gudar som försöker ödelägga städer och om världar som sönderfallit ... Hur orolig bör jag vara?

(skratt) Kul sätt att formulera det. Jag är optimist. Och realist. Och ja – det går att kombinera. Jag har en stor tro på den mänskliga förmågan. Tyvärr har jag även en stor tro på den mänskliga dumheten, men jag tror att vår intelligens är större än vår dumhet. Jag tror i grund och botten att chanserna och potentialen att hjälpa människan med AI är större än riskerna, och jag vill inte tro att det första en artificiell intelligens skulle vilja göra är att utrota människan, det verkar inte så intelligent i min mening, men ändå i likhet med Hawkings (Korta svar på stora frågor) så finns det kanske fog för viss försiktighet. Better safe than sorry, som engelsmännen säger. Det finns mycket oro i världen, alltför mycket. En del är befogad och gör nytta, men mycket av oron leder tyvärr inte till något positivt. Hans Roslings Factfulness är en bok som jag önskade att alla läste. Vi behöver se att världen faktiskt blir bättre, inte bara höra om alla stundande katastrofer. Mänsklighetens problem måste vi arbeta metodiskt, medvetet och långsiktigt kring, och ta beslut baserat på fakta och inte vad som råkar vara flavor of the week. Vad det gäller mina böcker … Ja det är en annan femma. Där kan det absolut bli mörkt och jag ger inga garantier. Om man tänker på min roman Skärvor av en brusten värld, så är det ofrånkomligt som författare att delar av samtidens stora frågor spiller över när man skriver, även om det handlar om fantasy. Det finns också vissa perspektiv i boken som är aktivt valda med paralleller till aktuella frågor i vår värld, men vill inte gå djupare in på det innan hela serien är publicerad. Generellt gillar jag att ge perspektiv snarare än svar och i vilket fall som helst, i grund och botten handlar det ändå om ett fritt fantasyverk och bör först och främst ses som det.

Jag har läst att du inte började skriva på allvar förrän i 30-årsåldern. Nu har det gått lite drygt 10 år och under den tiden har du fortsatt jobba heltid, gett ut en bok via Mörkersdottir förlag och fyra böcker via Ragnarök förlag, som du själv startat, samtidigt som du också gift dig och skaffat tre barn. Hur har ditt liv förändrats av ditt skrivande?

Det är kanske i viss mån klart att i jämförelse med att ha gift sig och skaffat tre barn så har skrivandet varit den mindre förändringen i mitt liv det senaste decenniet, men samtidigt har den inte varit oviktig. Idag så identifierar jag mig som författare på ett helt annat sätt än efter min första roman. Jag har också lärt känna massvis med nya trevliga personer under åren, både läsare och författarkollegor. Författandet har också inneburit mindre tid för andra intressen. Förr om åren såg jag mer på film och spelade datorspel i en större utsträckning än jag har tid för idag. Samma sak med en rad andra områden. I takt med att jag lagt mer tid på skrivandet har jag också märkt att jag läser på ett annat, ofta mer observant sätt, än tidigare. Jag kan stanna upp och smutta på en extra vacker mening, miljö- eller personbeskrivning eller häftig dialog på ett sätt som jag inte gjorde förr om åren.

Hur ser dina skrivrutiner ut och hur har de förändrats över tid?

I början handlade det om att hitta en timme här och där om kvällarna. När jag var föräldraledig använde jag en del av tiden som barnen sov till att skriva. På senare år har jag även tagit en del tjänstledigt för att kunna få mer fart på skrivandet. Helst av allt skriver jag en liten stund varje dag, en halvtimme till en timme. Ibland, men inte ofta, blir det tid till mer. Som förälder till tre barn och med heltidsjobb vid sidan om så handlar det mycket om att ta vara på den tid som finns och om prioriteringar. Det finns en hel del som jag prioriterat bort, i synnerhet tv. Sett över tid lägger jag ner mycket mer tid på mitt skrivande nu än för säg fem år sedan. Jag tror även att jag är rätt effektiv när jag väl sitter ner för att skriva. Visst händer det att man fastnar, men jag har liksom inte råd att fastna länge. Det är säkert både bra och dåligt, men huvudsakligen så är det något som jag lärt mig att uppskatta.

Vilket är det svåraste skeendet i skrivprocessen för dig?

För mig är nog det svåraste, eller i alla fall mest tålamodsprövande, omskrivningarna och redigeringarna. Det är så lätt att bli perfektionist och aldrig bli färdig utan bara fila och fila, och ändra och ändra. Efter ett antal omskrivningar kan det till slut vara så att jag knappt vet om allt hänger ihop längre eller om jag oavsiktligt trasat sönder något med alla ändringar. I sådana fall är testläsare ovärderliga. Ett annat stundtals svårt (men också spännande) moment är när den tänkta storyn krockar med hur det känns att karaktärerna borde vilja bete sig. Som om man lyssnar på berättelsen och den säger att den inte alls vill gå i riktningen man ursprungligen tänkt sig. Det kan vara både härligt men också orsaka rejäla problem.

Du skriver i blandade genrer: skräck, sci-fi, urban fantasy, steampunk, episk fantasy och humoristisk fantasy. Det verkar som att du ständigt vill utmana dig själv inom nya områden. Har du någon genre som du känner att du trivs extra mycket inom?

Stämmer. Jag har provat på en hel del, och fortsätter att göra det. Dessutom gillar jag cross-overs. Om jag verkligen var tvungen att välja (tur att jag inte måste) så skulle jag kanske säga humoristisk fantasy. Det lättsamma formatet kan kännas som en befrielse efter att ha arbetat en längre tid med tyngre litteratur. Samtidigt så har jag en dragning till det episka som också kan få mitt hjärta att bulta extra hårt.

En hjälte kommer sällan ensam

Din humoristiska "lektions"-serie heter Den ofrivillige hjältens handbok. Intressant titel. Vad var tanken bakom den?

Det är en blandning av Äventyrsspels Drakar och Demoners ”handboksserie”, och då i synnerhet Hjältarnas Handbok som gavs ut 1994 och Lasse Åbergs Den ofrivillige golfaren. Och så passar namnet utmärkt på de karaktärer som jag porträtterar. De är inte alls sugna på att vara hjältar (I alla fall om man räknar bort ”Oxen”). Jag spelade en hel del rollspel när jag var yngre (händer att jag fortfarande spelar då och då) så titeln kändes helt rätt. Lustigt nog finns det inget samband alls med titeln på den populära Superhjältarnas Handbok (har läst alla för mina barn) som kom ut efter första delen av Den ofrivillige hjältens handbok.

Första boken heter Konsten att rädda sitt skinn. Den sätter igång när Raork, ödets och de usla tärningsslagens gud, kastar ner en banan på staden Troglund i ett försök att ödelägga den. Vilken stil och stämning skulle du säga det är du försöker få till i din humor?

Ett avslappnat leende. Lyckas jag locka fram ett eller ett par skratt också så är det pluspoäng. Stämningen är ett steg iväg från det seriösa. Världen är en plats där nästan vad som helst kan hända, där gudarna aktivt (i synnerhet i En hjälte kommer sällan ensam) lägger sig i människornas liv, och det hela mynnar ut i en sorts galen blandning av industrialism, medeltid med magi och stänk från vår värld och/eller steampunk. Planerna som hjältarna kommer med är ofta rätt idiotiska och ogenomtänkta. Det finns ett mått av karaktärsutveckling med i bokserien men inte i närheten lika mycket som i episk fantasy. Det förekommer att de brottas med inre problem men oftast är problemen yttre och av rätt uppenbar karaktär (lönnmördare, onda trollkarlar, mafiosos, kannibaler, spring för livet …). Jag gillar också att dra in anakronistiska detaljer och samhällsfunktioner från vår egen värld, gärna lätt förklädda för att ändå ytligt passa in. När man lägger ifrån sig en bok i serien hoppas jag att man är något gladare än innan man började, men inte nödvändigtvis mycket klokare.

Böckerna i serien är fristående men de utspelar sig, än så länge, i kronologisk ordning och med delvis samma karaktärer. Detta påminner mycket om en annan humoristisk författare. Vilka författare förutom Pratchett skulle du säga är dina största inspirationskällor?

Pratchett som du nämner är naturligtvis en stor inspirationskälla. När jag får den här frågan (kring mina inspirationskällor för just humorserien) så brukar jag också även nämna Robert Asprins Myth-serie och Douglas Adams Liftarens guide-serie. Men inspiration har även småplockats från lite varstans, lite som det funkar med inspiration (Som exempel: En bikaraktär i En hjälte kommer sällan ensam heter Sir Robin Modig. Namnet är en icke-subtil ledtråd på inspirationskällan för honom). Gissar att jag även plockat upp inspiration och situationskomik från sit-coms som Fawlty Towers, Friends, Seinfeld och Black Adder för att bara nämna några. En del inspiration har även tagits som motreaktion mot den stundtals lite väl pampiga och hjälteglorifierande vanliga fantasyn (Visst kan jag älska det och gör det också ofta, men ibland kan det bli lite för mycket av det goda…). Som exempel minns jag ett PS2 spel som hette The Bards Tale. I en scen kommer hjälten in i ett fängelse och alla fängslade skriker att de är ”The chosen one”. Det tyckte jag var skitkul och valde att också driva med ”chosen one”-konceptet i Konsten att rädda sitt skinn. Avslutningsvis vill jag också lyfta fram Fritz Leibers Fafhrd och Gråkatt-serie, som agerat inspirationskälla för både huvudkaraktärerna såväl som bitar av världen.

Jag har läst att du aldrig haft någon större passion för det linjära och förutsägbara och att du vill skriva berättelser där det alltid finns något gömt. Stämmer det överens med ditt liv i övrigt eller skiljer sig ditt personliga jag från ditt författarjag?

Kul fråga. Det stämmer att jag sagt så, och det stämmer att jag försöker undvika det uppenbara när jag skriver. Vad det gäller mig som person så är nog svaret att det både stämmer och inte stämmer. När mitt liv blir för schemalagt kan jag få panikkänslor, det måste finnas handlingsutrymme och möjlighet för spontanitet. Samtidigt så pallar jag inte heller med när allt blir kaos. Även i arbetet pendlar jag mellan det kreativa icke-linjära och det strikt logiskt deterministiska. Ibland det ena ibland det andra. Så du har absolut en poäng.

Hur ser du på livsglöden och kvalitén i den svenska fantastiken för tillfället?

Som jag ser det är det inget fel på livsglöden. Ofta brukar det sägas att det är svårt för svensk science fiction och fantasy att nå ut till den större publiken, ofta med en gliring till att våra största förlag inte vågar satsa på sådan litteratur, men om jag ska vara helt ärlig så tycker jag nog ändå att det kommit ut en del. Kanske huvudsakligen skräck och ungdomsfantasy/urban fantasy men jag hoppas på en uppåtgående trend. Och bland de mindre förlagen och egenutgivarna så finns det en stor flora att välja bland. Gällande kvalité så tycker jag att det finns mycket som är bra. Bland de böcker som jag läst den senaste tiden lyfter jag gärna fram Stjärnklart av Lars Wilderäng, Svenska Kulter av Anders Fager, Stockholms Drottning av Oskar Källner, Femte Dagen av Ulrika Amador, In Nomine Patris av Ola Wassvik, Rättvis sönderdelning av besten Skorm av Lars Carlberg, Luna Olympia av Ulrika Fjellborg och Att de i tid må väckas av Frida Arwen Rosesund. Listan hade lätt kunna göras längre och det finns också mycket som jag ännu inte hunnit sätta tänderna i. Huruvida det finns några trender inom kvalitén överlämnar jag till läsarna och kulturskribenterna/recensenterna att tycka till om.

Vilka mål har du med ditt skrivande?

Ursprungligen började jag skriva mer eller mindre för att infria ett barndomslöfte till mig själv. Senare så har jag tänkt mycket i termer av att jag vill berika läsares liv. Böcker har varit centrala i hur jag själv formades en gång, och om det jag skriver får vara med och underhålla, påverka eller leda till eftertanke (i någon form av positiv bemärkelse) i andra människors liv, så är jag nöjd. Jag har en gång sagt att jag vill ge tillbaka vad jag kan till en genre som gett så mycket till mig. Det är nog ett mål som jag fortfarande står fast vid. Drömmar bortom det … Svårt att säga. Tar det i steg. Det är onödigt att ta i så att man knäcker sig.

Mer information om Mattias kan ni hitta på hans hemsida och hans böcker kan ni köpa via Bokus.

Fantasy Författarintervjuer

Författarintervju - Christoffer Pichler0

14 augusti 2019

Christoffer Pichler är 25 år gammal men han har redan hunnit ge ut två av tre böcker i sin Revanianda-trilogi och ska snart disputera som doktor i fysik.

Ensamhetens Hav

Hur skulle du säga att din första bok, Ensamhetens Hav, skiljer sig från andra fantasyböcker?

Alla karaktärerna i boken har sin egen agenda, och beroende på perspektiv, skulle man som läsare kunna sympatisera med olika individer. Även då boken bygger på det klassiska ”goda mot onda”, så är det inte skrivet i sten vem som är vem. Jag tyckte det tillförde ett extra lager av djup till en redan underhållande historia.

Utöver det, så älskar jag själv avslöjanden i historier som ändrar på hur man såg på något. De bästa implementeringarna av detta är när det bara blir logiskt genom hela boken ifall man läser om den och man inser att svaret fanns framför näsan på en hela tiden. Jag säger inte att det finns något sånt i min bok, men jag hade nog ändå rekommenderat att du som läsare borde läsa lika mycket mellan raderna som de faktiska orden som är skrivna.

Berätta mer om Revanianda-trilogin, hur har skrivprocessen bakom den sett ut?

Processen börjar alltid i tankestadiet och förblir där ett tag innan orden så småningom tar form på papper. Frågan ”vad skulle hända om...?” är grunden för allt författande jag gör. Det börjar med att jag hittar en konflikt, karaktär eller koncept att utforska, oftast taget direkt från vardagen, och sedan bygger jag en historia runt det. Bara för att förtydliga så anpassar jag mitt vardagsproblem till en fantasy-värld; jag lever fortfarande på 2000-talet.

Ett stort tema i Revanianda-trilogin är kulturkrockar. Revanierna lever fredligt och kan närmast beskrivas som ett naturfolk. De skyddar sin familj och lever i mindre städer och byar av praktiska skäl. Makthunger har aldrig nått den civilisationen, så de har varken vapen eller någon som bestämmer. Som en konsekvens saknar de också teknologi som andra samhällen besitter, i form av konstruktionsmedel och liknande. Som en skarp kontrast till detta lever människorna i ett typiskt europeiskt feodalsamhälle, med kungafamilj, adel, slavar och allt som kommer med detta. Människoländerna bråkar över mer eller mindre varje liten grej. Så frågan blir då: ”Vad händer när dessa världar kolliderar?”

Enligt din blogg är trilogin planerad att vara färdig 2020. Vad ser du framför dig efter det?

Jag vill göra allt, men realistiskt sett har jag två konkreta planer (utan inbördes ordning). Det första är att ge ut historien om vad som hände i Revanianda-världen 1000 år före händelserna i Ensamhetens Hav, eftersom de händelserna har både ett intressant värde som fristående händelser, men även eftersom de knyter ihop många lösa trådar som vid läsning av Revanianda-trilogin kan kännas oförklarade. Just nu håller jag på att utforska världen genom en rollspelskampanj. Ifall jag gillar det formatet, blir det eventuellt att jag utformar den historien som ett rollspelsäventyr istället för traditionell bok. Den andra planen är mycket diffusare och fortfarande i ett tidigt idéstadium, men det är att skriva en historia som inkorporerar aspekter av mitt fysikjobb om klimatfrågan. Jag tänker uppenbarligen mycket på det eftersom det är ett av mina jobb, så det hade varit kul att kunna strukturera mina tankar på något sätt.

Christoffer Pichler

Vad gör du för att bibehålla en stadig takt genom de olika stadierna i skrivprocessen?

Att bibehålla skrivtakten är en utmaning för alla som skriver, och jag använder ett par motiverande metoder. Jag ser till att skriva varje gång det kliar för mycket i fingrarna för att jag har tänkt på en scen för länge, för då har man den lägsta tröskeln för att börja skriva. Utöver dessa ovanliga stunder, använder jag mig mycket av min korrekturläsare, kollega och vän Joakim Jönsson. Vi diskuterar alternativa händelseförlopp, hittar twister på traditionella element, diskuterar vad som ska skrivas ut och vad läsarna får lista ut själva, och detta triggar oftast den första känslan. När Joakim är bortrest (och resten av min släkt och vänner har flytt från mitt konstanta boksnack), så gäller det bara att sätta sig ner och jobba enligt något schema. Jag tvingar mig aldrig att skriva för mycket på det sättet, men kanske två timmar varje helg, bara för att göra framsteg och hålla historien i tankarna för att möjliggöra att jag börjar bli för besatt av historien igen och jag får den första känslan. Allt kommer tillbaka till att försöka skapa en besatthet och sedan kontrollera den utan att må dåligt själv.

På din hemsida fastnade jag för ett citat som du myntat. "Allt kan lösas med programmering". Jag misstänker att det finns ett djup bakom ett sådant storslaget påstående. Kan du utveckla vad du menar med det.

Det första du måste veta om mig är att jag är lat. Lat och ambitiös, men mer om det senare. Ifall jag får ett problem, försöker jag lösa det genom att skapa ett program. Ett exempel jag brukar använda är att när jag var student ägde jag inte en ugnstermometer och ville tillaga en stek för en middag. Alla recept visade endast tiden i ugnen som ”tills innertemperaturen är 72 grader”. Pengar växer inte på träd när man är student, så jag förberedde steken, tog alla mått på ugnen och steken, och ställde sedan in den i ugnen på 150 grader. Direkt sätter jag mig vid datorn och skapar en tvådimensionell värmetransportsimulering där yttersta lagret av luft behöll 150 grader, även när värme rörde sig mot mitten. Det är spännande att man kan hitta alla värmeledningskoefficienter för olika delar av köttbitar online. Till slut kom simuleringen fram till att det skulle ta 2 timmar på 150 grader att få mitten av steken att bli 72 grader, och det hade gått precis 2 timmar att skapa programmet, så jag tog ut steken och var nöjd. Detta är min variant av att vara lat.

Vilka delar av skrivprocessen tycker du är jobbigast och hur har du programmerat dig själv för att klara av motgångarna?

Bristande tid är den största utmaningen för mig när det kommer att skriva. Tyvärr är jag inte lika fantastisk som en dator, så jag kan inte bara slänga ihop ett program som ser till att en underprocess ”Skriv-En-Bok” går igång varje gång hjärnan har några minuter ledigt. Det hade varit häftigt att kunna göra... Men tills det är fysiskt möjligt, handlar det bara om att skriva in saker i sin kalender och hitta tillräckligt stora utrymmen där man kan sitta ner i ett par timmar och bara skriva.

Den näst största motgången är att när man använder metoden ovan, börjar skrivandet kännas som ett måste och ett jobb. Nu råkar ju författande vara ett av mina jobb, men det gäller att se till att det inte känns så. Det löser jag oftast genom att ibland när jag har ledig tid och borde skriva, programmerar jag istället. Har bland annat börjat jobba på datorspelare som spelar ett populärt ”social deduction game” mot varandra, och så lär dem sig och utvecklas efter varje match. Då kan jag vid nästa lediga stund sätta mig ner och skriva, och känna att jag verkligen vill skriva och att jag inte måste, för jag valde skrivandet över programmeringen.

Vilka metoder har du använt för att försöka nå ut med dina böcker?

Min primära metod går ut på att resa runt och visa upp mina böcker personligen. Det ger mig en chans att förklara nyanserna som skiljer min bok från många andra fantastiska alternativ. Nu på mitt andra år, får jag sedan träffa samma personer igen, fast efter de har läst Ensamhetens Hav, och då kan jag diskutera med dem vad de tyckte och tänkte om idéerna som jag diskuterar i texten. Jag har fått höra olika perspektiv på samma karaktär och jag lär mig mycket av detta. Nu känns det som jag bara skriver och träffar folk för min egen skull, men jag gillar det verkligen. Läsaren får uppenbarligen också en underhållande berättelse med historiska paralleller, så alla vinner.

Utöver att prata med människor, är det svårt att nå ut till en bred publik. Vi är en del författare som samarbetar för att få en starkare röst tillsammans, eftersom det finns många hinder för små förlag och unga författare att komma fram. Men även om det finns hinder, stoppar det inte mig från att försöka. Jag har några idéer på gång, och vi får se vad det blir av dem.

När jag har läst klart Revanianda-trilogin, vad borde jag läsa då om du får bestämma?

Om du inte har satt dig in i den underbara Dragonlance-världen, så bör du göra det nu. Första boken (Dragons of Autumn Twilight) är lite seg i början, men så är alla första böcker som försöker bygga upp en helt ny komplex värld. Därefter finns det så många trilogi-serier i samma värld, så man kan välja de teman man själv tycker är intressanta.

Annars gillar jag väldigt mycket det smarta magi-systemet som används i Eragon-böckerna, eftersom det på ett sätt skulle kunna vara verkligt (om verkligheten bara var lite annorlunda). Att använda magi kräver fysisk energi, likt att du använder en muskel. Det finns även ett par intressanta perspektivkonflikter.

Utöver dessa stora böcker, rekommenderar jag att du ger svenska författare som ännu inte har slagit igenom en chans. Det finns så många olika nyanser av fantasy och sci-fi från författare som väldigt få har hört talas om. Läs på baksidor och hitta den subgenre som passar just dig. Jag tycker många av mina svenska kollegor gör jättespännande historier. Det finns en bra samlingsplattform för fantasyböcker från nystartade författare som heter Fantastikbokklubben.

Vill ni veta mer om Christoffer Pichler kan ni gå in på hans hemsida och Revanianda-trilogin kan ni köpa via Bokus.

Fantasy Författarintervjuer

Marcus Olausson - Gästinlägg0

22 september 2018

Veckans blogginlägg är skrivet av Marcus Olausson. Han har gett ut ett dussintal noveller, driver projektet fantastikhjälpen och podden Ordbyting, men är kanske mest känd för sin highfantasyserie Serahema Saporium. I det här inlägget skriver Marcus om hur han fann skrivandet och hur hans författarresa har sett ut.

Jag skriver i första hand med upptäcktsresandens ögon

Jag är en mångsysslare. Att jag skulle bli författare var inte självklart och jag har inte skrivit eller drömt om det yrkesvalet sedan jag första gången höll i en penna. Däremot har jag alltid älskat verklighetsflykten, vare sig det har rört sig om lek i uppväxtens skogar, konst, musik, spel eller litteratur. Att kliva in i en annan verklighet och verkligen vara där. Befinna mig mitt i det kreativa flödet och förundras. Att jag hade talang för det tror jag att andra upptäckte innan jag själv gjorde det. Jag ville bara se mig om likt en upptäcktsresande. Om andra hade behållning av det jag producerade var sekundärt. På sätt och vis är det så fortfarande. Jag skriver i första hand med upptäcktsresandens ögon, men parallellt har även ett behov av att underhålla och beröra växt sig fram. Jag vill bjuda in andra till mina världar, dela med mig av både äventyr, hemskheter och sällsamma ting. Mina världar speglar både mig själv och min omvärld. Tillåter mig att handskas med samhällsfrågor, sorg och moraliska dilemman, men låter mig även utforska det mörker jag alltid har burit med mig. Se det utifrån, angripa det men kanske också förstå det och lära mig att älska det. Skrivande som självterapi. Världsbyggandet har alltid pågått där i bakgrunden i mitt huvud.

Lärarnas uppmuntran fick mig att inse att jag hade talang

För mig kom konsten först. Att med en krita eller penna, senare pensel, försöka fånga de där glimtarna av andra världar. Ett rum var aldrig intressant förrän jag placerade ett troll i ett hörn. En skogstjärn blev genast mer spännande om man kunde skönja en varelse under ytan. Kanske det är därför jag ofta får höra att mina böcker är som att se på en film. Att de är visuella. Åtminstone hoppas jag det. Även musiken kom tidigt, någon gång på mellanstadiet då jag plockade upp min mammas gitarr. Upptäckte att toner kunde frammana känslor och faktiskt måla upp inre bilder även de. Den akustiska gitarren ersattes av elgitarr och hårdrock (en genre som omfamnar fantastik). Skrivandet var mer kopplat till övningar i skolan men lärarnas uppmuntran fick mig att inse att jag hade talang. Hemma däremot skrev jag inte alls. Jag bara målade och plinkade på min gitarr, varje dag. Tills plötsligt en dag i äldre tonåren då en idé började ta form. När jag såg ett mönster i drömmar och tankar jag haft och pusselbitar började falla på plats. Så en dag satte jag mig ner och skrev.

Serahema Saporium

Min bokserie Serahema Saporium är uppbyggd som en traditionell fantasyserie i tre delar och är en hyllning till den klassiska hjältens resa. Men jag ville göra något annorlunda och föra in mörkare och vuxnare element. Kanske då jag själv hade en hel del kärleksbekymmer under de första åren då bokserien växte fram (och det är bra många år sedan nu, typ 20). Min hjälte Elderim är i tjugoårsåldern istället för tonåring. På grund av en speciell uppväxt är han i viss mån fortfarande mentalt som en tonåring men han tvingas växa under bokseriens gång. Och han fattar felaktiga beslut precis som vi vanliga människor gör. Han är ofta rätt misslyckad men samtidigt får han inte enbart misslyckas. Då tröttnar läsaren. Men det finns ett mörker hos Elderim som gör hans väg svårare. En självdestruktiv sida som även speglar de besvär jag själv har med depression. Jag utgick från ett synopsis i 3 delar, en för varje bok. Själva berättelsen växte fram ur mötet mellan karaktärerna. När jag kommit rätt långt, kanske så långt som till tredje boken insåg jag att det var en korvfest och att de kvinnliga karaktärerna fått stå åt sidan. Jag bytte kön på en karaktär och skrev om Belmonne som kvinna och plötsligt blev det en av mina (och övriga läsares) favoritkaraktärer. Hon bildar kontrast mot den svårmodige Elderim. Sedan dess har jag lagt till ytterligare en kvinnlig karaktär och fördjupat de som fanns sedan tidigare och det ger berättelsen en helt annan dynamik. Nu är det nästan roligast att skriva ur kvinnornas perspektiv.

För mig är att skriva som att se på en film

Men hur skriver man då så att läsaren sugs in i berättelsen? För mig har det alltid främst handlat om karaktärerna. Jag måste känna, se, höra och smaka det som de gör. Krypa in under huden på dem och verkligen vara där de är när jag skriver. Hitta något att bottna i. En miljöbeskrivning är inte intressant förrän jag placerar någon eller något i den. Då bjuder jag även in läsaren på köpet. Väcker nyfikenhet. För mig är att skriva som att se på en film, fast med den skillnaden att filmen rör sig väldigt långsamt framåt. Jag spolar tillbaka och tittar på scenen igen, om och om igen. Provar att ändra på saker. Och ju fler svagheter en karaktär har desto bättre. Det är helt enkelt lättare att identifiera sig med människor med brister.

Jag läser mycket och utmanar mig själv emellanåt med sådant som faller utanför fantastiken. Ofta just med syftet att lära mig mer om skrivkonsten. Och jag analyserar språkbruk, intrigbyggande och gestaltning hos de författare jag gillar. Ser hur de formar handling och meningar och bygger upp en melodi i språket. Inte alls olikt hur man skriver musik. En menings längd. Påverkar tempot. Flödet. Blir en scen mer spännande av korta meningar eller långa? Som författare är jag både kompositören som skriver noterna och dirigenten som tolkar musiken.

"Ett imponerande världsbygge"

Jag får ofta beröm för mitt världsbyggande och nu på nyutgåvan har jag till och med fått en blurb av självaste Erik Granström. Den fina blurben lyder "Ett imponerande världsbygge", vilket känns som att få en guldmedalj i världsdesign. Så vad är då hemligheten bakom bra världsbyggande? Mitt svar är att världen ska fungera enligt sin egen interna logik. Ett bra världsbygge tar inte över utan skapar ett ramverk där jag kan släppa loss mina karaktärer och se vad som händer. För Serahemas del har jag velat skapa en värld som känns trovärdig. Visst innehåller den sin beskärda del av magi, drakar och gudar, men för att läsaren ska godta allt det där är det snarare de små detaljerna som avgör. Vad kostar en natt på värdshuset? Hur lång tid tar det att förflytta sig sträckan X och har då skorna slitits ut? Och framför allt är det genom att göra karaktärerna realistiska och jordnära som även världen de lever i känns riktig. Jag utgick från kartan, som till en början var relativt tom, och skapade sedan magisystem, religioner och länder. Etablerade konflikter, hinder och förutsättningar. Geografin kan vara ett hinder när karaktärerna ska förflytta sig och därför är det viktigt att etablera regler för hur man kan förflytta sig och vilka avstånd det rör sig om. Hur långt kan man ta sig till häst på en dag? Hur får hästen mat? Finns det flygfarkoster? Till syvende och sist handlar mycket om logistik. Och att aldrig själv bli så imponerad av sitt världsbygge att man glömmer att berätta en intressant berättelse.

Lyxig nyutgåva

När nu Serahemaböckerna har bytt förlag och släpps i lyxig nyutgåva tog vi beslutet att vara djärva i redigeringen och göra om böckerna där så krävdes. Och det har gjort en enorm skillnad. Jag har lärt mig mycket under de fyra åren sedan debuten. En kunskapens väg som har gått i kringelkrokar genom framförallt novellskrivande och tävlingar där kontakt med nya redaktörer har slipat mitt skrivande. Men jag har även lärt känna andra författare och tagit till mig så mycket kunskap jag kan av de som har mer erfarenhet. Jag har fördjupat mig i skrivhandböcker, lyssnat på författar- och förlagspoddar och jag har läst med en kritisk blick som jag kanske i viss mån saknade innan min egen debut.

Här vill jag ur mängden lyfta fram två skrivhandböcker som hjälpte mig extra mycket under redigeringen av "När gudar dör". Först och främst boken ”Self-editing for fiction writers” av Renni Brown och Dave King. Den är relativt tunn men sprängfylld av bra, handfasta råd om hur du förädlar din text. En bok att läsa om och om igen. Nästa tips är en bok som endast riktar in sig på dialog. ”How to write dazzling dialogue: The fastest way to improve any manuscript” av James Scott Bell. Den känns visserligen rätt amerikansk i sina (emellanåt mossiga) exempel som ofta tagits ur äldre amerikanska klassiker, men råden är universella och hjälpte mig att banta ner mina dialoger. För en dialog bör inte nödvändigtvis efterlikna verkligt tal.

I nyutgåvan "När gudar dör" är berättelsen sig visserligen lik, men skavanker har skalats bort. Jag tycker själv att min oslipade diamant har putsats upp till en gnistrande ädelsten. Kapitel har kastats om, långa infodumpar strukits eller kortats ner och en del bonusmaterial har tillkommit för att fördjupa framför allt Belmonne och Eleanor. Dialoger har skurits ner och blivit mer kärnfulla. Det är färre berättande monologer. Det är med andra ord en helt annan läsupplevelse. Har du läst de gamla böckerna måste du inte läsa de nya, men om du gillade de gamla kommer du att älska de nya versionerna. Att min nya förläggare dessutom är formgivare har lett till att de uppdaterade omslagen är kanonsnygga. Vi tog fram alla tre samtidigt för att visa att vi har en utgivningsplan och att omslagen är enhetliga. På Bok & Bibliotek den 28:e september släpper vi "När gudar dör", den första boken av tre i serien i Serahema Saporium. En nyutgåva där min ambition varit att sätta en ny standard för svensk fantasy. Vi får se hur långt jag når men med Catoblepas hjälp känns allt möjligt. Och redan nästa år kan ni läsa fortsättningen – "Vingar av rök". Framtiden är full av äventyr.

Vill ni veta mer om Marcus Olausson kan ni gå in på hans hemsida och nyutgåvan av Serahemaböckerna går att beställa på adlibris.

Fantasy Författarintervjuer Övrigt

Eva Holmquist - Författarintervju0

10 augusti 2018

Jag hade nöjet att lära känna Eva Holmquist i våras på Swecon då vi deltog i samma paneldebatt. Hon är nu aktuell med bokserien Gallus som handlar om Matilda som råkar drömförflytta sig till en värld där människor lever som slavar åt det bevingade folket Gallus.

Eva Holmquist

Du har varit aktiv som fantastikförfattare sedan 2012 har under den tiden skrivit ett dussintal romaner och noveller. Berätta om din författarresa.

Egentligen började den redan som barn, eftersom så länge jag kan minnas har jag hittat på berättelser och berättat dem för kompisar och familjen. Så fort jag kunde skriva några ord började jag skriva på vad jag kallade för en bok. Tittar jag på den idag så består den enbart av de ord som jag då lärt mig skriva… ;-) Efter det har jag alltid skrivit, men det mesta blev aldrig klart. Det var först runt 2003 som jag insåg att om jag någonsin skulle bli författare var jag tvungen att slutföra mina berättelser. Jag började då skriva mer regelbundet. Min första bok som var en hästbok blev utgiven på ett miniförlag 2006. Ganska snart insåg jag att de genrer jag brann för var fantasy och science fiction. ”Kedjor känns bara när du rör dig” var ett manus som jag jobbade med under lång tid. Jag hade hjälp av både testläsare och en lektör som var helt övertygad om att manuset skulle bli utgivet. Det valsade runt i olika versioner hos olika förlag, men det var ingen som nappade. Samtidigt så var de som läst den stormförtjusta. När jag insåg att för ett större förlag var marknaden alldeles för liten för en science fiction ungdomsbok bestämde jag mig slutligen för att ge ut den själv och anlita proffs för att göra de delar som jag själv inte kan som exempelvis layout och omslag. Efter det har jag regelbundet gett ut böcker på Ordspira förlag. Noveller är också utgivna på andra förlag, dels i antologier och dels som e-noveller. Numera skriver jag också fackböcker. Min bok om praktisk mjukvarutestning kom ut på förlaget Studentlitteratur i januari i år.

Du är på väg att avsluta din ungdomstrilogi – Gallus. Vad handlar serien om och när kan läsare köpa den tredje och sista delen?

Den handlar om Matilda som råkar drömförflytta sig till det främmande riket Gallus. Där lever många olika varelser som har svårt att förstå varandra. Konflikterna ökar och Matilda måste samarbeta med kapten Fidesko i Gallus Flygvapen och rövarpojken Sticke för att få fred i riket. Det är en fantasytrilogi som handlar om vikten av att se förbi sina förutfattade meningar för att lösa konflikter.

Den tredje och avslutande delen, Ur askan av Gallus, kommer som e-bok 1 september och som tryckt bok 1 november.

Hur fick du idén till serien och på vilket sätt skulle du säga att Gallusserien skiljer sig från andra fantasyböcker?

Jag var iväg på O-ringen i Hälsingland och hade bestämt mig för att nästa projekt skulle bli en fantasybok. Samtidigt var jag trött på mycket high fantasy som jag just då läst som kändes som Tolkienkopior. Jag ville därför inte ha en medeltidsvärld, varelserna från Tolkiens värld eller en tydlig uppdelning mellan ont och gott. Där i solskenet kom inspiration från tuppen som en väninna hade, orienteringstävlingarna jag deltog, min historie-/samhällskunskapslärare som pratade om hur alla parter i en konflikt har sitt perspektiv och tankarna om att tidsresor skulle vara lättare om man enbart förflyttade medvetandet. Allt det smälte samman till trilogin om Gallus.

Det finns så hemskt mycket olika typer av fantasy, vilket gör det svårt att säga på vilket sätt den är olik för det beror på vilken typ av fantasy du jämför med… ;-)

Några saker: Den utspelar sig i nutid även om parallellvärlden inte har den teknik som vi har. Magin är inte särskilt tongivande utan det är främst frågan om möjlighet att förflytta sig. Det finns inget tydligt ont eller gott. Varelserna är annorlunda än i andra böcker. Fokus ligger på vänskap och samarbete. Den riktar sig från 12 år, men handlar ändå om frågor som krig, historiekunskap och konflikter.

Ur Askan av Gallus

Vad har du för mål med ditt författarskap?

Jag vill kunna nå läsare med mina böcker och på något litet sätt bidra till att världen blir en bättre plats med större tolerans och rättvisa.

Om du fick välja en person som skulle läsa din bok, vem skulle det vara och varför just den?

Mitt yngre jag… ;-) De flesta böcker jag skriver är ungdomsböcker så de är böcker som jag hade älskat i den åldern. Min idealläsare är med andra ord någon som är lika nyfiken och fantasifull som jag själv är. Någon som funderar över hur allt hänger ihop och hur vi kan förstå varandra. Det har i praktiken visat sig att idealläsaren finns i väldigt många olika åldrar, från 9 till 90 år. Därför brukar jag säga att åldersklassen på mina böcker snarare är en riktlinje för när man kan börja läsa och uppskatta boken.

När jag har läst klart Gallusserien, vad borde jag läsa då om du får bestämma?

Då ska du läsa Förlora för att vinna som är ett rymdäventyr med fantasykänsla. Lupina Ojala skrev följande om boken på Goodreads: ”Förlora för att vinna är en spännande ungdomsroman med full fart från första sidan. Invävt i äventyret finns frågor som är högst aktuella i dag som demokrati, korruption och kulturkrockar. Vänskap och kärlek är viktiga ingredienser och huvudtemat är att våga kämpa för det som känns rätt. Jag återvänder gärna till den fantasifulla planeten Vailao.”

Mer information om Eva kan ni hitta via hennes förlag Ordspira och just nu kan ni köpa hennes böcker till rabatterat pris via Adlibris sommarkampanj.

Författarintervjuer Skrivande Övrigt

Patrik Centerwall - Författarintervju0

28 april 2018

Patrik Centerwall är aktuell med sin debutroman Klockan och Spegeln där vi får följa Marcus vars föräldrar reser mellan dimensioner och samlar information om olika kulturer och civilisationer. Vad Marcus föräldrar inte vet är att han ibland lånar fickuret som visar var och när portalerna öppnas och ger sig av själv.

Patrik Centerwall

Du verkar vara en man av många talanger Patrik. Vinnare av Alvar Appeltoffs Minnespris, poet, drinkexpert, f.d ordförande för Göteborgs Tolkiensällskap, novellförfattare, filosof, musiker och nu även romandebutant. Min första fråga blir därför givetvis – vilken är den bästa hemmadrinken?

Det är naturligtvis en Dry Martini. En klassiker som alltid är lika njutbar och som inte är svår att blanda. Jag lägger själv inte särskilt stor vikt vid vilken sorts gin som används. Det ska naturligtvis inte vara någon av de riktigt smakstarka ginsorterna som Hendricks, men om du använder dig av Gordons eller Beefeaters eller något annat av de vanliga märkena spelar enligt min mening inte stor roll. Av avgörande vikt är dock vilken sorts vermouth du blandar med. Det duger helt enkelt inte med något annat än torr Noilly Prat, och så är det med den saken.

Mängden gin respektive mängden vermouth är en smaksak. Jag vill själv ha min Dry Martini riktigt torr men kan nog tycka att de som anser att det räcker att ha en öppnad flaska vermouth i samma rum när de dricker sitt glas med gin överdriver aningen. Personligen blir jag nöjd med ungefär en sjättedel vermouth, men det är som sagt upp till var och en. Att drinken sedan ska röras, inte skakas, är väl så självklart att jag nästan inte behöver nämna det?

Jag får väl erkänna att jag inte fäster större vikt vid citronskalet, men precis som Trapper John i filmen MASH så kan jag inte dricka min drya utan en oliv i.

Kan du förklara ditt särskilda engagemang för Tolkien?

Det går ju att komma dragande med någonting om att The Lord of the Rings var min första stora läsupplevelse och att det är en bok jag alltid återkommer till, eller säga något om att jag träffade min fru i Göteborgs Tolkiensällskap, men faktum är att det finns andra saker som gör att jag värderar Tolkien så högt. Det handlar om hur han visade mig hur litteratur kan trigga fantasin och hur litteratur kan betyda något. För Tolkien lyckades med sitt kända verk glänta på dörren till något helt enastående och skapade en värld som de flesta andra fantasyförfattare inte ens kommer i närheten av. Måhända att det är många av efterföljarna som är bättre stilister och bättre på att berätta en historia, men det är sällan de lyckas blåsa in så mycket liv i sitt världsbygge och servera oss en mytologi med sådant djup. Tolkien gör det ibland med till synes enkla penseldrag och jag tror att mycket av framgången är att han inte berättar för mycket om den värld som var levande i hans huvud.

Jag minns så väl när jag första gången läste Silmarillion och specifikt avsnittet där de lägre änglaväsenden som Tolkien kallade för maiar presenterades. Sist nämndes Olorin, "den visaste bland maiar", och sedan får vi veta att han inte har någon plats i den här historien (alltså historien om silmarillerna). Då, när jag i tjugoårsåldern satt i min första egna lägenhet drog jag mig till minnes hur Gandalf vid något tillfälle i Lord of the Rings berättade att han kallades för Olorin i sin ungdom i väster. Poletten trillade ner, jag förstod vem Gandalf var och Tolkiens världsbygge växte i mitt huvud. Och just det här faktumet att Tolkien inte låter oss veta mer om Olorin än att han var vis och kände medlidande med andra gjorde att det blev ännu större. Genom att inte berätta för mycket så skapade han desto mer. Det är något många av efterkommande världsbyggare borde dra lärdom av (särskilt filmskapare med skägg och flanellskjorta).

Att Tolkiens egna värderingar spiller över i Midgård gör också att den känns levande och det är när andra författare försöker kopiera Tolkiens sätt att berätta, men inte tar med sig sina egna värderingar, som det faller platt. Ta till exempel hobbitarna, som personifierar en engelsk stoicism som han själv hade upplevt under första världskriget. Resonemanget ”nu biter vi ihop och gör vad vi kan för det vi tror på” är i mångt och mycket en gammaldags värdering som inte är så vanlig längre, och när vi ser romangestalter som ska vara ädelmodiga utan att den som har diktat upp dem förstår vad det faktiskt betyder att offra sig blir det ganska platta figurer.

Kanske kan man, efter den här långa utläggningen som säkert hälften av alla läsare har skummat igenom, sammanfatta det hela med att Tolkien engagerar mig för att det finns mycket att fördjupa sig i och att en insikt i hans författarskap gör mig till en bättre läsare och – förhoppningsvis – i förlängningen till en bättre författare.

Jag läste ett blogginlägg på Henrik Johanssons blogg från 2013 där du tog upp att du motvilligt såg dig själv som novellförfattare. Sedan dess har har du gett ut ett flertal ytterligare noveller. Vad skulle du säga är novellernas roll i dagens fantastik-landskap?

Jag ber först att få protestera mot uppfattningen om att jag skulle vara en motvillig novellförfattare. Jag älskar att skriva noveller och det jag ger uttryck för är snarare omgivningens syn på novellkonsten. ”När ska du skriva en roman då?” är ju inte ovanligt att höra, och när min första novellsamling fick flera refuseringar från förlag som tyckte att den var bra, men inte såg någon marknad för noveller, talar det ändå sitt tydliga språk (även om förlagen som refuserade mig fick fel – samlingen Skymningssång har sålt ganska bra).

Och med det kan vi gå vidare till den egentliga frågan om novellernas roll. Den krassa verkligheten är att marknaden för noveller är ganska liten i Sverige, och det finns i nuläget ganska få möjligheter att ge ut sina alster. Det här har gått upp och ner under de senaste tio-femton åren. Ett tag gavs det ut ganska många antologier och det fanns i alla fall ett par mindre tidskrifter. Just nu ges det bara ut enstaka antologier och de enda tidskrifterna jag kan komma på är Brev från Cosmos (som jag själv är inblandad i) och Fantastisk Fantastik som förhoppningsvis kommer ut med sitt första nummer under året. Ett intressant projekt är dock Fafner Förlags satsning på att ge ut noveller som ljudböcker – jag har fått vissa indikationer på att den här har gått rätt bra, så det ska bli intressant att fortsätta följa.

För novellutgivningen är viktig – som läsare är en novell ett bra sätt att få ögonen på ett författarskap, och som författare är det en möjlighet att pröva vingarna, att faktiskt bli publicerad. Mina egna blygsamma framgångar i novelltävlingar en gång i tiden var till exempel något som gav oerhört mycket självförtroende för att fortsätta skriva. Så det är ju inte utan avund som man kan snegla mot den engelskspråkiga marknaden och bli avundsjuk på vilken uppsjö av novellmagasin som finns, inte minst alla ezines som publicerar noveller av hög kvalitet.

Nu är du aktuell med din första roman Klockan och Spegeln. Hur skulle du säga att känslan inför den här utgivningen skiljer sig mot dina tidigare utgivningar?

Den övergripande känslan har varit samma vid alla boksläpp: en blandning av nervöst, men glädjefullt pirr och en förvirrad upplevelse av att folk intresserar sig för något jag själv har börjat tröttna på efter att ha jobbat med i alldeles för många år. Den stora skillnaden den här gången är ju att Klockan och spegeln ändå är ett nytt blad, om liknelsen tillåts. Skymningssång och Minnen av en sång är två novellsamlingar och den sistnämnda är dessutom en rätt naturlig uppföljare till den förstnämnda. Två noveller i Minnen av en sång är indirekta fortsättningar på historier i Skymningssång och jag slog väl dessutom inte på någon större trumma när Minnen av en sång kom ut.

Klockan och spegeln däremot är ju som sagt min första roman, den har delvis en annan målgrupp och lite annan ton än mina tidigare böcker. Känslan är att det är något nytt är därför påtaglig – för det är ju precis vad det är. En stor anledning till att jag främst skriver noveller är ju att jag inte vill stanna kvar på samma plats för länge och därför är det för mig mycket trevligt att min tredje bok blir ett nytt kliv framåt. Det betyder ju inte minst att jag påminner mig själv om att möjligheterna faktiskt är så gott som oändliga.

Berätta mer om Klockan och Spegeln, hur har skrivprocessen bakom den sett ut?

Klockan och spegeln en ungdomsroman – en portalfantasy om Marcus som tar sig genom multiversums barriärer och besöker staden Gytet Malor, där han blir av med den klocka som visar var portalerna mellan världar dyker upp. Han är alltså fast i en annan värld. Idén föddes i två kortare övningar jag gjorde i en skrivarkurs. I den ena skrev jag några rader om den stad som sedermera blev Gytet Malor och i den andra övningen skrev jag en kort scen som handlade om en person som skulle se en unik spegel i en främmande värld men blev av med – ja, du gissar rätt om du gissar på klockan som skulle ta honom hem. Gabriel Setterborg, översättare (t ex av den första boken i Duneserien) och grundare av den anrika science fiction-föreningen Club Cosmos var med på samma kurs och sa direkt att den där scenen skulle han vilja läsa fortsättningen på.

Idén växte i bakhuvudet, efter ett tag hade jag bestämt att historien skulle passa bäst som en äventyrlig ungdomsroman. Jag arbetade fram ett synopsis och några skissartade personbeskrivningar att utgå från. När jag började skriva insåg jag mer och mer att det också fanns frågor som jag gärna ville kommentera på något sätt – till exempel faktumet att krig så sällan verkar kunna undvikas i fantasylitteratur.

Det tog väl någonstans mellan ett år och ett halvår att skriva färdigt det första utkastet – jag följde mitt synopsis förhållandevis mycket, men en del hände med historien under resans gång. Jag insåg lite mer kring vad jag ville säga med boken, och vissa personer – främst prinsgemålen Goffenbaum – fick mycket större roll än vad jag från början hade tänkt mig.

Redigeringsarbetet däremot har tagit betydligt längre tid, det har åkt upp och ner ur byrålådan otaliga gånger, och det har gått ganska lång tid mellan synpunkter från testläsare. Manuset har också legat orört under långa perioder – dels på grund av inflytande av latmasken, dåligt självförtroende och viss psykisk ohälsa, men också på grund av lite mer positiva saker som det faktum att det tar lite tid att vara tvåbarnsförälder och att jag lagt tid på att utveckla mitt novellförfattande.

Världen som historien utspelas i har jag utvecklat under tiden som jag skrivit och redigerat och därmed fått det stora nöjet att gradvis glänta på min egen fantasi och hitta på en fiktiv värld som jag skulle kunna utforska. Jodå, jag har också ritat en karta, men den är inte med i boken.

Illustratör – David Jansén

Vad har du för mål med ditt författarskap?

Att skriva. Det låter kanske som ett cirkelresonemang, men det är det inte. För ju mer jag skriver, desto mer idéer föds och desto fler frågor och världar vill jag utforska. Kreativitet göds som bekant bäst av kreativitet. Det finns många historier jag vill skriva, många frågor jag vill utforska. Jag vill skriva böcker som underhåller och som också kan få mig själv och läsaren att beröras och att fundera. Att lära sig saker genom att skriva är helt enkelt väldigt fantastiskt.

Om du bara fick välja en person som skulle läsa din bok, vem skulle det vara och varför just den?

Mig själv. Jag skojar inte, jag jobbar utifrån devisen ”skriv en bok du själv skulle vilja läsa”. Nu när jag har kommit ut med en roman så skulle jag helt ärligt vilja veta vad jag skulle tycka om den om jag inte hade skrivit den.

När jag har läst klart Klockan och spegeln, vad borde jag läsa då om du får bestämma?

Att bara rekommendera en bok är närmast hopplöst, men då jag gärna slår ett slag för svensk fantasy föreslår jag Anna Jakobsson Lunds Equilibrium. Det är en synnerligen välskriven och intressant bok, som liksom min utspelar sig i en stad i en sekundärvärld, men där slutar också likheterna. Vilket naturligtvis är en bidragande orsak till att jag rekommenderar den – jag gillar själv att variera min läsning.

Mer information om Patrik kan ni hitta via hans förlag Undrentide och Klockan och spegeln kan ni köpa på Adlibris.