JL Fantasy

Hans Christian Andersen är den världsberömda danska författaren som föddes i Odense för mer än två hundra år sedan. Redan när jag var barn fascinerade hans sagor och hans liv mig. Sagorna var många gånger sorgliga och helt befriade från det Disneyfluff som de nu för tiden oftast lindas in i. Min egna barndom var inte särskilt ljus den heller. Kanske var det det som gjorde att jag drogs till de mörkare sagorna. Jag minns hur jag läste Flickan med svavelstickorna och grät. Som barn ville jag väldigt gärna tro på magi i olika former. Jag ville tro att det fanns trollkarlar, magiska väsen, och förtrollade tingestar. Det fanns inte ett ihåligt träd som kom i min närhet som inte skulle undersökas. Kanske doldes en hemlig gång eller föremål där inne.

När jag 2017 bestämde mig för att börja ge ut noveller i form av antologier var det första temat bröderna Grimms klassiska sagor. Det är främst de sagorna och H.C. Andersens sagor som har inspirerat mig och fått mig att vilja skriva. Därför var det inte så konstigt att 2018 års novellantologi skulle få temat H.C. Andersens klassiska sagor.

Jag föreställde mig att intresset skulle bli svalt och att det inte skulle komma ut så många bidrag då det var ett förlag som la sin novelltävling vid samma tidpunkt som mig. Men det kom ut 112 bidrag och de allra flesta hade en väldigt hög kvalitetsnivå. Att omslaget blev blått beror på att läsarna ville ha ett blått omslag. En sjöjungfru som symboliserar sagorna kändes självklart från början.

När jag började läsa de inkomna bidragen insåg jag ganska snabbt att det var en större spridning bland sagorna i år jämfört med förra året. De inkomna bidragen höll dessutom en mycket högre nivå, vilket förstås var mycket roligt. Många hade skrivit om Flickan med svavelstickorna och Den fula ankungen. Jag hittade snabbt noveller som passade ihop samtidigt som det var svårt att välja bort tolv av novellerna som var så pass bra att jag gärna hade haft med dem, men de passade inte riktigt in i boken jag ville ge ut.

Vad har du för relation till författaren Hans Christian Andersen? Brukade du, som jag, bygga en koja på ditt rum där du sedan kröp ut för att läsa? I min koja brukade jag ha kuddar, filt, ficklampa och kakor. Kakorna gjorde mycket för mysfaktorn. Lite av den känslan vill jag återskapa med böckerna som ges ut på Marchetti Förlag. Omslagen ska locka till läsning, precis som barndomens sagoböcker gjorde.

  

Vill du veta mer om Sofi kan du hitta mer information på hennes hemsida och novellsamlingen går att beställa på adlibris. 

När Netflixs senaste sci-fi film TAU släpptes trodde jag utifrån trailern att den skulle vara en slags variant av Cube eller Saw-filmerna. Även i filmens inledning gav den det intrycket men ganska snabbt ändrar den riktning och blir en slags hybrid mellan filosofisk sci-fi och romantisk thriller. En kombination som skapar några intressanta scener men i det stora hela blir rätt menlös. 

Julias kidnappare Alex är en sexig, superintelligent och kallblodig vetenskapsman som, när han inte torterar unga kvinnor eller driver några av världens mest framstående teknikföretag, gillar fine-dining och är besatt av renhet. Alex fäster en apparat i nacken på Julia och testar hennes reaktioner på smärta för att göra TAU (AI:n som ska bli hans mästerverk) ännu smartare än vad den redan är. Inget av detta förklaras dock i detalj. Varför behöver han människors känsloreaktioner för att göra sin AI smartare? Och vad menar han egentligen med att TAU ska bli smartare? Inget av det tekniska kring AI:n förklaras på något sätt.

Twisten kommer när Julia i ett rymningsförsök lyckas förstöra en del av fängelset och maskinen som sög ut information ur henne. En kamp mot klockan börjar både för vetenskapsmannen och för Julia. I stället för att "bara" tortera henne måste vetenskapsmannen nu få ut information ur henne på andra sätt innan hans aktieägare avsätter honom som VD för företaget. Samtidigt behöver Julia skapa tillräckligt mycket frihet för sig själv inuti huset så att hon kan hitta ett sätt att fly. Snart inser hon att TAU verkar vara mer än bara en smart hjälpreda till Alex. Kanske är AI:n hennes väg till frihet?

Det är uppenbart att filmen syftar till att tittarna ska uppskatta den ovanliga relationen som växer fram mellan Julia och TAU. AI:n som kontrollerar huset är utan problem kapabel att mörda Julia på ett ögonblick samtidigt som den på många sätt är barnslig. Den vet ingenting om världen utanför huset och när Julia berättar om den uppstår en slags besatthet inom AI:n. De filosofiska diskussioner som uppstår genom dessa dialoger hade kunnat vara ännu mer intressanta om de vågat dyka in i dem djupare. Men när de riktigt intressanta frågorna kommer, som till exempel What does it mean to be alive? har Julia inga bra svar, vilket är ganska talande för hela filmen. Filmskaparna verkar ha svårt att bestämma om fokuset ska ligga på hur Julia ska rymma, de filosofiska diskussionerna mellan Julia och AI:n, den besynnerliga relation som uppstår mellan Julia och vetenskapsmannen eller konflikten som föds mellan TAU och hans skapare. Allt blir till slut en salig röra som aldrig riktigt reds ut. Filmen är 97 minuter lång, men redan efter den första halvtimmen blir allt rätt rörigt och samtidigt enformigt. När de mer actionfyllda slutscenerna till slut bryter av transportsträckan har all form av spänning eller engagemang för karaktärerna redan försvunnit. 

Betyg 1 av 5

  

Vill du läsa fler recensioner?

The Last Jedi

Death Note

Suicide Squad

Fantastiska Vidunder och var man hittar dem 

Vad menar jag med att ett verk är överskattat? Detta är inte en lista där till exempel Farseer-böckerna eller The Broken Empire-trilogin är med för att de är för långsamma eller för dystra. Det är de författarnas respektive stil. Man kan ogilla stilen, men ändå se att båda är välskrivna verk.

När jag menar överskattad gör jag det dels utifrån vad jag fick höra om serien innan jag läste den och hur det skar sig mot min läsupplevelse. Dels slog också alla dessa serier igenom stort när de gavs ut, men om man granskar dem lite närmare är många rätt mediokra. Detta betyder inte att jag anser att dessa böcker är dåliga och det betyder inte heller att jag vill ni ska undvika dem. Tvärtom! Läs dem, men gör det med en rimlig förväntan. Kanske kommer ni då att uppskatta dem mer.

  

10. American Gods av Niel Gaiman

Jag kommer ihåg när jag blev rekommenderad den här boken. Den skulle vara det mest häpnadsväckande som skrivits sedan Tolkien. Gaiman, som jag då aldrig hade hört talas om, skulle vara den mest briljanta fantasyförfattaren som levde. Jag hade minst sagt höga förhoppningar på detta verk innan jag läste den. Gaimans stil är som många kanske vet något säregen. Har ni inte läst något av honom så rekommenderar jag starkt att ni plockar upp något av hans verk för ta del av en annorlunda stil. Om ni väljer American Gods bör ni dock vara medveten om dess största problem enligt mig: huvudkaraktären som ska bära serien är intetsägande. Att hans namn är Shadow är väldigt passande för han har inget karaktäristiskt drag över huvud taget, förutom att han gillar mynttrick, och när han omges av gudar försvinner han likt en skugga. På grund av det och en del andra brister blev boken aldrig så intressant som dess upplägg – att vi människor skapar gudar genom vår tro, byggde upp för.

  

9. A Song of Ice and Fire av George R.R. Martin

ASOIAF eller som serien nu är mer känd: Game of Thrones, är på många sätt ett mästerverk. Redan innan tv-serien släpptes var ASOIAF en relativt välläst fantasyserie, men den hade inte i närheten av den hype som den har nu. Den har fantastiska twister, otrolig karaktärsutveckling och massor av minnesvärda scener. Men precis som flera andra böcker på den här listan är den inte värd den stora hype som den fått. Ett problem som många författare hamnar i är att de inte kan begränsa sin berättelse och denna fälla faller även Martin i. För många perspektivkaraktärer som gör ointressanta saker gör att serien i sin helhet inte är så bra som hypen antyder. Särskilt bok fyra är bland det tråkigare jag läst.

  

8. Shannara Chronicles av Terry Brooks

Den här skulle utan problem kunna hamna högre upp på listan men den är redan allmänt ansedd som en dålig kopia av Sagan om Ringen. När den släpptes var dock hypen kring Shanarra omfattande. Även här kommer jag ihåg hur flera vänner pratade om hur cool serien var. Det är den inte. Vill ni läsa mer om de problem jag har med Shanarra kan jag rekommendera att ni läser en artikel där Mythcreants analyserar första kapitlet av Sword of Shanarra. Den summerar allt som är fel och överhypat med boken och Brooks stil.

  

7. Silmarillion av J.R.R Tolkien och Christopher Tolkien 

Gillade du Sagan om Ringen? Då kommer du älska Silmarillion, den är ännu bättre än Sagan om Ringen. Så presenterades Silmarillion för mig för många år sedan. Vad personen glömde att informera om är att Silmarillion inte är en roman över huvud taget. Det är mer som att läsa en samling av myter eller en historiebok. Delvis intressant men samtidigt extremt torr. Läs Silmarillion om du vill veta mer om hur Middle Earth fungerar men läs den inte om du vill ha en bra berättelse, för det är den inte. Den är inte ens menad att vara en berättelse. 

  

6. Wheel of Time av Robert Jordan 

Wheel of Time är en av mina favoritserier men jag skulle aldrig någonsin rekommendera någon att läsa den om jag inte först varnade dem om dess brister. Likt George R.R. Martin faller även Jordan i fällan att inte kunna begränsa sin berättelse. Det finns över 2000 karaktärer i Drakens återkomst, 129 perspektivkaraktärer och 22 huvudkaraktärer. Detta gör att större delen av serien blir oerhört långsam och ibland går det hela böcker utan att något intressant händer. Jag jublar inombords när jag inser att detta kapitel faktiskt handlar om Rand och till och med i hans eget perspektiv. Om du skulle jämföra WoT med liknande verk idag, som har en betydligt mer krävande marknad att kämpa sig igenom, märks kvalitetsskillnaden snabbt. 

  

5. Kingkiller Chronicles av Patrick Rothfuss

I Vindens Namn var en rätt bra fantasybok där vi får följa den unga pojken Kvothe och hans resa till att bli en kungadräpande magiker. Den berättas av Kvothe själv och hoppar i perspektiv från den gamla bittra Kvote som ser tillbaka på sitt liv och de val han gjort. Många hyllar boken för dess vackra prosa men hur bra är själva handlingen, hur intressant är världsbygget och hur medryckande är karaktärerna? Det är sällan någon som pratar om det.

Man kan tycka att en värld med flera intressanta magisystem och en karaktär som går i skola för att bli magiker skulle innebära att berättelsen skulle innehålla en del magi. Förväntar du dig detta kommer du att bli besviken. Förvänta dig i stället mängder av kapitel där Kvothe kämpar för att få ihop tillräckligt med pengar för att betala skolavgiften, förvänta dig mängder av beskrivningar om hur mycket han älskar musik, och oändligt mycket kärleksbekymmer.

Jag vet inte om det är medvetet från författarens håll, det får vi se om den tredje och avslutande delen av serien blir färdig någon gång, men hela berättelsen är uppbyggd så att Kvothe ska framstå som den coolaste karaktären genom alla tider. Om det presenteras på ett rimligt vis har jag inga större problem med det, men när anledningar till hur fantastisk Kvothe är staplas på hög blir det till slut för mycket. I en scen får vi till och med se hur den här unga pojken charmerar en slags uråldrig sexgudinna som bokstavligen lär honom att bli bra på sex. I vanliga fall dödar denna gudinna alla män hon möter men inte Kvothe, han lyckas behaga henne på ett sätt som ingen annan man tidigare gjort. 

  

4. Belgariaden av David och Leigh Eddings

Detta var den första fantasyserien jag läste och jag fullkomligen älskade den. Men om man skulle läsa dessa böcker idag och om man har läst några fantasyböcker tidigare märker man att de är väldigt klichéartade. Jag har till och med hört talas att Eddings skulle ha skrivit böckerna på detta sätt helt medvetet. Att han aktivt alltså skulle ha tagit så många troper som möjligt för att "maximera" fantasyberättelsen. Jag vet inte om det är sant men det skulle förklara varför böckerna är uppbyggda som de är. Likt flera andra böcker på listan tror jag att folk rekommenderar denna serie av nostalgiska skäl.

  

3. Sword of Truth av Terry Goodkind

Den första boken i Sword of Truth-serien är helt okej om dock också något klichéartad. Men om du fortsätter läsa kommer du ganska snart att märka att serien blir sämre och sämre. Troligtvis eftersom huvudpersonen Richard snabbt blir den bästa svärdsmannen och den bästa magikern i hela världen – för att utmana honom måste Goodkind hela tiden skapa nya, helt orimliga, skurkar och problem att kasta åt hans håll. Att dessa böcker blivit till TV-serie och än idag har miljontals fans är helt bortom mig.

  

2. Harry Potter av J.K. Rowling

Harry Potter är en välskriven bokserie, men förtjänar den verkligen att vara den mest säljande bokserien genom alla tider? Harry Potter är den ultimata överskattade fantasyserien. Jag skulle kunna diskutera problemen med Harry Potter-serien hela dagen men det motverkar hela syftet. I det stora hela är böckerna väldigt bra, de åstadkommer precis det man förväntar sig att de ska göra, men det finns mycket annan fantasy där ute som gör ett bättre jobb än vad Rowling gör med Harry Potter.

  

1. Eragon av Christopher Paolini

Paolini var bara 15 år när han började skriva denna bokserie, och med det i åtanke är Eragon en bra bok. Men att den hamnade på bästsäljarlistor världen över och att den idag har sålt över 35 miljoner exemplar är helt häpnadsväckande. Det gör mig arg bara jag börjar tänka på det. Boken har i stort sett alla fel som en fantasybok bör undvika. Dålig prosa, tråkiga karaktärer och en förutsägbar handling är bara några av dess problem. En trolig förklaring till att den här boken fick så stort genomslag var att Paolinis föräldrar jobbade inom förlagsbranschen och visste hur den skulle marknadsföras.

  

Håller du med om listan? Är det något verk som du tycker saknas? 

Sommaren är över och äntligen börjar årets bästa årstider – hösten och vintern. Nu slipper man svettas hela dagarna och får i stället ta på sig en varm jacka och tända ljus på kvällarna. Skönt va?

Den här veckan har min äldsta son Folke börjat förskolan igen. Jag hade inte reflekterat över hur detta skulle kunna påverka min pappaledighet – "Det kommer nog inte bli så stor skillnad, jag har ju fortfarande Elis att ta hand om," tänkte jag. Visserligen går Folke bara 15 timmar i veckan på förskolan, men herre gud vilken skillnad det har gjort. Under sommaren lyckades jag synka Folkes och Elis sovtider, men det gjorde ingen större skillnad för skrivtiden. Det blev kanske en halvtimmes egentid innan något av barnen vaknade. Men nu när det bara är Elis som ska sövas har skrivtiden äntligen infunnit sig. Den här veckan har han sovit minst två timmar varje dag vilket innebär att jag både haft tid att äta lunch, göra hushållssysslor OCH skriva! Det märks att jag inte har skrivit särskilt mycket de senaste veckorna för orden har fullkomligen forsat ur mig. Jag kan se ljuset i slutet av tunneln. Får jag en liknande vecka till kommer bokens första redigeringsrunda troligtvis vara avklarad och då ska manuset ut till de första testläsarna. Spännande och nervöst!

I augusti har jag även börjat kommentera på en annan författares manus. Han heter Leif Wallsby och har likt mig också skrivit en highfantasyroman. Under det senaste året har jag nekat alla förfrågningar om textbyten för att jag helt enkelt inte har känt att jag haft tid eller energi för det. Men Leifs manus var i samma subgenre som det jag själv skriver och jag har även pratat med honom en hel del på Facebook under det senaste året, så därför känns det roligt att få ta mig an manuset.

För de som känner mig eller följer mig på fler medier kommer det kanske inte som någon nyhet att jag blivit allt mer intresserad av politik under de senaste åren. Det är inte så att jag gått med i något politiskt parti eller så, men jag har börjat följa fler politiska kommentatorer, ledarskribenter, filosofer och annat. Både i Sverige och internationellt. Jag har själv blivit förvånad över hur roligt jag har tyckt att det har varit. Förundrats över hur många nya perspektiv jag har fått en bättre förståelse för, perspektiv som jag aldrig tidigare bemödat att sätta mig in i på allvar. Detta har nyanserat min syn på vad som är bra för vårt samhälle och har inte gjort det lättare att välja hur jag ska rösta. Det kommer att bli intressant att se vad Sverige väljer.