JL Fantasy

Patrik Centerwall - Författarintervju0

28 april 2018

Patrik Centerwall är aktuell med sin debutroman Klockan och Spegeln där vi får följa Marcus vars föräldrar reser mellan dimensioner och samlar information om olika kulturer och civilisationer. Vad Marcus föräldrar inte vet är att han ibland lånar fickuret som visar var och när portalerna öppnas och ger sig av själv.

Patrik Centerwall

Du verkar vara en man av många talanger Patrik. Vinnare av Alvar Appeltoffs Minnespris, poet, drinkexpert, f.d ordförande för Göteborgs Tolkiensällskap,  novellförfattare, filosof, musiker och nu även romandebutant. Min första fråga blir därför givetvis – vilken är den bästa hemmadrinken?

Det är naturligtvis en Dry Martini. En klassiker som alltid är lika njutbar och som inte är svår att blanda. Jag lägger själv inte särskilt stor vikt vid vilken sorts gin som används. Det ska naturligtvis inte vara någon av de riktigt smakstarka ginsorterna som Hendricks, men om du använder dig av Gordons eller Beefeaters eller något annat av de vanliga märkena spelar enligt min mening inte stor roll. Av avgörande vikt är dock vilken sorts vermouth du blandar med. Det duger helt enkelt inte med något annat än torr Noilly Prat, och så är det med den saken.

Mängden gin respektive mängden vermouth är en smaksak. Jag vill själv ha min Dry Martini riktigt torr men kan nog tycka att de som anser att det räcker att ha en öppnad flaska vermouth i samma rum när de dricker sitt glas med gin överdriver aningen. Personligen blir jag nöjd med ungefär en sjättedel vermouth, men det är som sagt upp till var och en. Att drinken sedan ska röras, inte skakas, är väl så självklart att jag nästan inte behöver nämna det?

Jag får väl erkänna att jag inte fäster större vikt vid citronskalet, men precis som Trapper John i filmen MASH så kan jag inte dricka min drya utan en oliv i.  

   

Kan du förklara ditt särskilda engagemang för Tolkien? 

Det går ju att komma dragande med någonting om att The Lord of the Rings var min första stora läsupplevelse och att det är en bok jag alltid återkommer till, eller säga något om att jag träffade min fru i Göteborgs Tolkiensällskap, men faktum är att det finns andra saker som gör att jag värderar Tolkien så högt. Det handlar om hur han visade mig hur litteratur kan trigga fantasin och hur litteratur kan betyda något. För Tolkien lyckades med sitt kända verk glänta på dörren till något helt enastående och skapade en värld som de flesta andra fantasyförfattare inte ens kommer i närheten av. Måhända att det är många av efterföljarna som är bättre stilister och bättre på att berätta en historia, men det är sällan de lyckas blåsa in så mycket liv i sitt världsbygge och servera oss en mytologi med sådant djup. Tolkien gör det ibland med till synes enkla penseldrag och jag tror att mycket av framgången är att han inte berättar för mycket om den värld som var levande i hans huvud.

Jag minns så väl när jag första gången läste Silmarillion och specifikt avsnittet där de lägre änglaväsenden som Tolkien kallade för maiar presenterades. Sist nämndes Olorin, "den visaste bland maiar", och sedan får vi veta att han inte har någon plats i den här historien (alltså historien om silmarillerna). Då, när jag i tjugoårsåldern satt i min första egna lägenhet drog jag mig till minnes hur Gandalf vid något tillfälle i Lord of the Rings berättade att han kallades för Olorin i sin ungdom i väster. Poletten trillade ner, jag förstod vem Gandalf var och Tolkiens världsbygge växte i mitt huvud. Och just det här faktumet att Tolkien inte låter oss veta mer om Olorin än att han var vis och kände medlidande med andra gjorde att det blev ännu större. Genom att inte berätta för mycket så skapade han desto mer. Det är något många av efterkommande världsbyggare borde dra lärdom av (särskilt filmskapare med skägg och flanellskjorta). 

Att Tolkiens egna värderingar spiller över i Midgård gör också att den känns levande och det är när andra författare försöker kopiera Tolkiens sätt att berätta, men inte tar med sig sina egna värderingar, som det faller platt. Ta till exempel hobbitarna, som personifierar en engelsk stoicism som han själv hade upplevt under första världskriget. Resonemanget ”nu biter vi ihop och gör vad vi kan för det vi tror på” är i mångt och mycket en gammaldags värdering som inte är så vanlig längre, och när vi ser romangestalter som ska vara ädelmodiga utan att den som har diktat upp dem förstår vad det faktiskt betyder att offra sig blir det ganska platta figurer. 

Kanske kan man, efter den här långa utläggningen som säkert hälften av alla läsare har skummat igenom, sammanfatta det hela med att Tolkien engagerar mig för att det finns mycket att fördjupa sig i och att en insikt i hans författarskap gör mig till en bättre läsare och – förhoppningsvis – i förlängningen till en bättre författare.

 

Jag läste ett blogginlägg på Henrik Johanssons blogg från 2013 där du tog upp att du motvilligt såg dig själv som novellförfattare. Sedan dess har har du gett ut ett flertal ytterligare noveller. Vad skulle du säga är novellernas roll i dagens fantastik-landskap?

Jag ber först att få protestera mot uppfattningen om att jag skulle vara en motvillig novellförfattare. Jag älskar att skriva noveller och det jag ger uttryck för är snarare omgivningens syn på novellkonsten. ”När ska du skriva en roman då?” är ju inte ovanligt att höra, och när min första novellsamling fick flera refuseringar från förlag som tyckte att den var bra, men inte såg någon marknad för noveller, talar det ändå sitt tydliga språk (även om förlagen som refuserade mig fick fel – samlingen Skymningssång har sålt ganska bra). 

Och med det kan vi gå vidare till den egentliga frågan om novellernas roll. Den krassa verkligheten är att marknaden för noveller är ganska liten i Sverige, och det finns i nuläget ganska få möjligheter att ge ut sina alster. Det här har gått upp och ner under de senaste tio-femton åren. Ett tag gavs det ut ganska många antologier och det fanns i alla fall ett par mindre tidskrifter. Just nu ges det bara ut enstaka antologier och de enda tidskrifterna jag kan komma på är Brev från Cosmos (som jag själv är inblandad i) och Fantastisk Fantastik som förhoppningsvis kommer ut med sitt första nummer under året. Ett intressant projekt är dock Fafner Förlags satsning på att ge ut noveller som ljudböcker – jag har fått vissa indikationer på att den här har gått rätt bra, så det ska bli intressant att fortsätta följa.

För novellutgivningen är viktig – som läsare är en novell ett bra sätt att få ögonen på ett författarskap, och som författare är det en möjlighet att pröva vingarna, att faktiskt bli publicerad. Mina egna blygsamma framgångar i novelltävlingar en gång i tiden var till exempel något som gav oerhört mycket självförtroende för att fortsätta skriva. Så det är ju inte utan avund som man kan snegla mot den engelskspråkiga marknaden och bli avundsjuk på vilken uppsjö av novellmagasin som finns, inte minst alla ezines som publicerar noveller av hög kvalitet. 

 

Nu är du aktuell med din första roman Klockan och Spegeln. Hur skulle du säga att känslan inför den här utgivningen skiljer sig mot dina tidigare utgivningar?

Den övergripande känslan har varit samma vid alla boksläpp: en blandning av nervöst, men glädjefullt pirr och en förvirrad upplevelse av att folk intresserar sig för något jag själv har börjat tröttna på efter att ha jobbat med i alldeles för många år. Den stora skillnaden den här gången är ju att Klockan och spegeln ändå är ett nytt blad, om liknelsen tillåts. Skymningssång och Minnen av en sång är två novellsamlingar och den sistnämnda är dessutom en rätt naturlig uppföljare till den förstnämnda. Två noveller i Minnen av en sång är indirekta fortsättningar på historier i Skymningssång och jag slog väl dessutom inte på någon större trumma när Minnen av en sång kom ut.

Klockan och spegeln däremot är ju som sagt min första roman, den har delvis en annan målgrupp och lite annan ton än mina tidigare böcker. Känslan är att det är något nytt är därför påtaglig – för det är ju precis vad det är. En stor anledning till att jag främst skriver noveller är ju att jag inte vill stanna kvar på samma plats för länge och därför är det för mig mycket trevligt att min tredje bok blir ett nytt kliv framåt. Det betyder ju inte minst att jag påminner mig själv om att möjligheterna faktiskt är så gott som oändliga. 

 

Berätta mer om Klockan och Spegeln, hur har skrivprocessen bakom den sett ut?

Klockan och spegeln en ungdomsroman – en portalfantasy om Marcus som tar sig genom multiversums barriärer och besöker staden Gytet Malor, där han blir av med den klocka som visar var portalerna mellan världar dyker upp. Han är alltså fast i en annan värld. Idén föddes i två kortare övningar jag gjorde i en skrivarkurs. I den ena skrev jag några rader om den stad som sedermera blev Gytet Malor och i den andra övningen skrev jag en kort scen som handlade om en person som skulle se en unik spegel i en främmande värld men blev av med – ja, du gissar rätt om du gissar på klockan som skulle ta honom hem. Gabriel Setterborg, översättare (t ex av den första boken i Duneserien) och grundare av den anrika science fiction-föreningen Club Cosmos var med på samma kurs och sa direkt att den där scenen skulle han vilja läsa fortsättningen på. 

Idén växte i bakhuvudet, efter ett tag hade jag bestämt att historien skulle passa bäst som en äventyrlig ungdomsroman. Jag arbetade fram ett synopsis och några skissartade personbeskrivningar att utgå från. När jag började skriva insåg jag mer och mer att det också fanns frågor som jag gärna ville kommentera på något sätt – till exempel faktumet att krig så sällan verkar kunna undvikas i fantasylitteratur.

Det tog väl någonstans mellan ett år och ett halvår att skriva färdigt det första utkastet – jag följde mitt synopsis förhållandevis mycket, men en del hände med historien under resans gång. Jag insåg lite mer kring vad jag ville säga med boken, och vissa personer – främst prinsgemålen Goffenbaum – fick mycket större roll än vad jag från början hade tänkt mig.

Redigeringsarbetet däremot har tagit betydligt längre tid, det har åkt upp och ner ur byrålådan otaliga gånger, och det har gått ganska lång tid mellan synpunkter från testläsare. Manuset har också legat orört under långa perioder – dels på grund av inflytande av latmasken, dåligt självförtroende och viss psykisk ohälsa, men också på grund av lite mer positiva saker som det faktum att det tar lite tid att vara tvåbarnsförälder och att jag lagt tid på att utveckla mitt novellförfattande.

Världen som historien utspelas i har jag utvecklat under tiden som jag skrivit och redigerat och därmed fått det stora nöjet att gradvis glänta på min egen fantasi och hitta på en fiktiv värld som jag skulle kunna utforska. Jodå, jag har också ritat en karta, men den är inte med i boken.   

Klockan och Spegeln

Illustratör – David Jansén

 

Vad har du för mål med ditt författarskap?

Att skriva. Det låter kanske som ett cirkelresonemang, men det är det inte. För ju mer jag skriver, desto mer idéer föds och desto fler frågor och världar vill jag utforska. Kreativitet göds som bekant bäst av kreativitet. Det finns många historier jag vill skriva, många frågor jag vill utforska. Jag vill skriva böcker som underhåller och som också kan få mig själv och läsaren att beröras och att fundera. Att lära sig saker genom att skriva är helt enkelt väldigt fantastiskt. 

  

Om du bara fick välja en person som skulle läsa din bok, vem skulle det vara och varför just den?

Mig själv. Jag skojar inte, jag jobbar utifrån devisen ”skriv en bok du själv skulle vilja läsa”. Nu när jag har kommit ut med en roman så skulle jag helt ärligt vilja veta vad jag skulle tycka om den om jag inte hade skrivit den. 

 

När jag har läst klart Klockan och spegeln, vad borde jag läsa då om du får bestämma?

Att bara rekommendera en bok är närmast hopplöst, men då jag gärna slår ett slag för svensk fantasy föreslår jag Anna Jakobsson Lunds Equilibrium. Det är en synnerligen välskriven och intressant bok, som liksom min utspelar sig i en stad i en sekundärvärld, men där slutar också likheterna. Vilket naturligtvis är en bidragande orsak till att jag rekommenderar den – jag gillar själv att variera min läsning. 

    

Mer information om Patrik kan ni hitta via hans förlag Undrentide och Klockan och spegeln kan ni köpa på Adlibris.

 


Apriltankar - Uppoffringar och redigering0

22 april 2018

Den här gången tänker jag högt om hur redigering tar fram mina svagheter och hur jag valde att göra när jag blev erbjuden att bli rektor.

Jag är nu lite drygt en månad in i redigeringsarbetet och jag märker redan att det ställer en hel del andra krav än vad arbetet med det första utkastet gjorde. I arbetet med utkastet var målet rätt tydligt. Jag skulle skriva de kapitel och scener som jag under planeringsarbetet hade listat upp. När samtliga scener var färdiga var utkastet klart. Klart och tydligt. Visst tog det tid men överlag kände jag hela tiden att jag hade ett tydligt mål som drev mig framåt. Med redigeringsarbetet upplever jag att processen inte är lika simpel. Texten ska slipas på tills den är bra, men vad är egentligen bra? Och vad ska man göra när man aldrig tidigare har skrivit en text som är "bra"?  

Jag kände att jag vågade lita till min magkänsla när det kom till berättelsens struktur. Den övergripande dramaturgin, karaktärsutveckling, miljöskapande och scenval tänkte jag att jag att jag har byggt upp en god känsla för genom att läsa hundratals fantasyböcker i samma genre. Självklart kan den magkänslan visa sig vara felaktig, berättelsen kanske är helt ointressant, men jag känner mig trots det trygg i den. Men när det kommer till textproduktion blir jag mer osäker. Att jag skrivit en fantasybok tidigare, att jag delvis arbetar med textproduktion, att jag läst dussintals böcker om skrivande och att jag lyssnat på alla podcaster jag hittat om skrivande känns inte tillräckligt. Jag antar att jag måste ha tillit till processen som jag planerat upp för redigeringen. Jag har målat upp en två år lång redigeringsprocess med tre omgångar av testläsare, fem redigeringsrundor och jag har gjort en budget för lektörer, redaktör och korrekturläsare. Jag vet inte vad jag kan göra mer för att säkerställa att redigeringsprocessen ska bli så bra den kan bli. Jag vet att jag har mycket kvar att lära mig och att man kanske aldrig någonsin blir trygg i att det man skriver blir "bra".

  

I höstas meddelade vår rektor att hon var gravid och tänkt vara föräldraledig i nio månader. Om inte vår huvudman valde att ta in en rektor utifrån behövde någon ur personalen kliva fram och ta rollen som rektor tills hon var tillbaka. I och med att jag vid det tillfället var skolans enda förstelärare och satt med i ledningsgruppen förstod jag att de eventuellt skulle fråga mig. 

Det vore självklart smickrande, troligtvis innebära en löneökning, vara bra att ha med på sitt CV om man någon dag skulle vilja byta jobb, men kanske framförallt skulle det vara en stor möjlighet att lära sig nya saker och utvecklas som människa. Å andra sidan hade jag tänkt vara pappaledig med Elis till hösten vilket jag skulle missa om jag tog rollen, jag hade ingen önskan att bli rektor då jag vet hur slitsamt jobb det är och jag skulle inte ha tiden att redigera min bok. 

Efter tre månader av funderande fram och tillbaka kring vad jag skulle göra fick jag till slut erbjudandet och vid det laget hade jag bestämt mig. Trots att mer eller mindre alla omkring mig som jag frågat tyckte att jag skulle ta det så valde jag ändå att säga nej. Ett rektorskap, även om det hade haft flera fördelar, skulle inte ta mig närmare de mål som jag bestämt mig för.


Ready Player One - Recension0

17 april 2018

Året är 2045 och Wade Watts är en föräldralös pojke som söker de tre gömda nycklarna inuti den virtuella verkligheten Oasis. Den som finner alla tre blir ägare av den enorma VR-världen där största delen av mänskligheten tillbringar merparten av sitt liv. Wade dras in i en farlig kamp med den ondskefulla organisationen IOI som också är på jakt efter nycklarna.

Ready Player One

Ready Player One är en prisvinnande sci-fi-roman från 2011 av Ernest Cline. Nu har boken gjorts till film och det är ingen mindre än Steven Spielberg som håller i tyglarna.

Filmen har ett intressant koncept med en dystopiska framtidsversion som balanseras upp med en effektfylld VR-värld som kallas Oasis. Under den första halvan av filmen, när man får lära känna karaktärerna och de båda världarna som de lever i, räckte konceptet för att hålla mitt intresse. Men när inledningen är över och handlingen ska bära filmen vidare håller den inte samma kvalité. 

Det största problemet jag hade med filmen var huvudkaraktärerna. De anser sig vara dem som kan mest om tv-spel och om Oasis skapare, Halliday, som numera dyrkas som en gud. Gång på gång i filmen demonstrerar karaktärerna hur mycket det kan om popkulturella referenser från Hallidays dagar. Genom att namedroppa dussentals spel och filmreferenser som de ironiskt nog troligtvis aldrig spelat själva, utan endast lärt sig om genom att studera wikipediartiklar. Det ondskefulla företaget IOI och dess skapare, Sorrento, målas upp till att endast vara ett vinstdrivet, själslöst företag som vill ha kontroll över Oasis för att kunna tjäna ännu mer pengar.

Jag hade hoppats på att få ta del mer av de konflikter som kan uppstå när människor lever för mycket inuti spelvärldar. Dessa typer av problem ser man nästan ingenting av i filmen, snarare tvärtom. När Wades genomgår en personlig kris i den verkliga världen verkar han knappt bry sig utan kastar sig åter igen in i den virtuella verkligheten utan en tanke på att hela hans liv har förändrats. Men det är inte bara Wade som inte bryr sig om den verkliga världen. Inte någon av bikaraktärerna försöker åstadkomma något i verkliga världen utan alla är helt besatta av Oasis. Detta gör att världsbygget som jag på förhand trodde skulle vara filmens starka också blir platt. 

Visst skrattar jag lite åt en del av de hundratals spelreferenser som kastas åt tittarens håll, som när Wade helt plötsligt gör en Hadoken mitt i slutstriden. Men istället för att låta referenserna sjunka in och vara en aktiv del av berättelsen blir flodvågen av populturella referenser bara en gimick utan större mening. Jag störde mig på att Spielberg inte verkar ha någon förståelse för vad det kan innebära att vara en spelnörd. Nördarna i filmen porträtteras som svaga, töntiga, kan inte få några tjejer, helt världsfrånvända och det är endast de som kan varje detalj om alla spel som någonsin har gjorts som är en "riktig nörd". 

Betyg: 2 av 5

  

Vill du läsa fler recensioner?

Altered Carbon

Star Wars: The Last Jedi

Ghost in The Shell (2017)


Vilken är Marvels bästa film?0

08 april 2018

Marvel har gjort 18 filmer i deras unika MCU. Det började 2008 med Iron Man och nu är det dags att knyta ihop säcken med Avengers 3 och Avengers 4. Men vilken av alla dessa filmer är den bästa och den sämsta?

Marvel

  

Det som oftast gör att jag sätter ett högt betyg på en Marvel-film är att huvudkaraktären känns trovärdig. Ett stort problem som superhjältefilmer har är att det lätt blir tjatigt och alla filmer känns mer eller mindre likadana. Genom att karaktären upplevs som en verklig person som ställs inför spektakulära hinder försvinner tjatigheten i stor utsträckning. Därför är det viktigare att skapa en trovärdig huvudkaraktär än att actionscenerna är snygga och storslagna. 

Här är min lista över alla filmer som lett fram till Infinity War. 

  

Plats 18. Thor: The Dark World (Nov 8, 2013)

Thor: The Dark World

Den enda av Marvels filmer som är rent ut sagt usel. Alla andra filmer har vissa aspekter som gör dem sevärda på nått sätt, men inte Thor: The Dark World.

  

Plats 17. Captain America: The First Avenger (Jul 22, 2011) 

Captain America: The First Avenger

Captain America har alltid varit en karaktär som jag har haft svårt för och den här filmen gjorde inget för att ändra mina förutfattade tankar. Karaktärerna kändes inte som riktiga människor utan mest som lösryckta arketyper, handlingen var varken bra eller dålig. Men det som gjorde den här lite sämre än flera av de andra introduktionsfilmerna var heja Amerika-referenserna och att jag även är less på att se nazister som skurkar i filmer. Inte en dålig film som The Dark World men inget som jag skulle vilja se om igen.

   

Plats 16. The Incredible Hulk (Jun 13, 2008)    

The Incredible Hulk (2008)

Samma problem som The First Avenger men utan nazister och heja Amerika-referenser.  

  

Plats 15. Iron Man 3 (Maj 3, 2013)

Iron Man 3

Egentligen mer intressant än Ironman 2 och flera andra av Marvels filmer, men jag störde mig otroligt mycket på hela Mandarin-twisten, därför rasar Iron Man 3 i rankingen.

  

Plats 14. Iron Man 2 (Maj 7, 2010)   

Iron Man 2

På många sätt en rätt intetsägande film. Whiplash var en platt skurk men filmen hade inte någon stor besvikelse som Ironman 3 hade.  


Plats 13. Guardians of the Galaxy Vol. 2 (Aug 8, 2017)

Guardians of the Galaxy 2 Payoff - Movie Master

Guardians och the Galaxy-filmerna är svårplacerade i den här listan eftersom de har en särskilt ton. Även om vol 2 hade flera intressanta delar innehöll den alldeles för mycket one liners och det var för mycket påklistrade karaktärskonflikter vilket gjorde att allt kändes rätt platt. För mycket, för fort helt enkelt. 

  

Plats 12. Thor: Ragnarok (Nov 3, 2017)

Thor: Ragnarok

Thor: Ragnarok led av liknande problem som Guardians of the Galaxy 2. Mitt största problem var att de klämde in för mycket skämt i en handling som hade kunnat vara fylld av spänning och mörker. De lämnade också vetenskapen bakom sig och gjorde allt magiskt. Även denna hade alltså för mycket action och skämt och inte tillräckligt med djup.

  

Plats 11. Thor (Maj 6, 2011)

Thor

Lite väl prålig med all CGI kring Asgård. Platsen kändes aldrig i närheten av så levande som t.ex. Wakanda gjorde i Black Panther. Men samtidigt var det en rätt bra introduktionsfilm för karaktären Thor. Jag kommer ihåg att jag var var positivt överraskad efter biobesöket.

  

Plats 10. Avengers: Age of Ultron (Maj 1, 2015)

Avengers: Age of Ultron

Den sämre av de två Avengersfilmerna gör i stort sett alla de vanliga felen. För många nya karaktärer och för lite fokus på de karaktärer man vill följa. Halvdana actionscener, massor av one liners, men framförallt en dålig skurk. Trots detta är det ändå intressant att se alla karaktärerna i samspel med varandra. Överlag en sevärd film men med en hel del brister. 

  

Plats 9. Captain America: Civil War (Maj 6, 2016) 

Captain America: Civil War

Civil War sticker ut från mängden på ett bra sätt. Den vågar chansa och skapa en huvudhandling som inte handlar om ett yttre hot utan istället om en kamp inom hjältegruppen. Jag minns att jag var helt lyrisk efter biobesöket, mycket för att Spiderman gjorde ett efterlängtat inhopp. I efterhand är det dock inte en film som lämnade ett särskilt stort intryck. Jag önskar nog att hela Captain America och Iron Man-konflikten hade fått mer djup och trots att det är en superhjältefilm önskar jag att den hade vågat vara mer politisk än vad den var. 

  

Plats 8. Ant-Man (Jul 17, 2015)

Ant-Man

Ant-Man är den enda Marvelfilmen som jag inte såg på bio för jag tänkte att det inte fanns någonting med filmen som skulle vara bra. När jag väl såg den på DVD ångrade jag mig djupt. Ant-Man är en av de roligaste marvelfilmerna samtidigt som man känner för huvudkaraktären och hans mål.

 

Plats 7. Black Panther (Feb 16, 2018)

BP Payoff Poster

Black Panther är den snyggaste Marvelfilmen hittills. Wakanda och andevärlden lämnade ett starkt intryck på mig och det var uppfriskande att se en film med mer eller mindre uteslutande svarta karaktärer. Tyvärr är handlingen och karaktärerna inte lika intressanta vilket drar ner helhetsintrycket.

  

Plats 6. Doctor Strange (Nov 4, 2016)

Doctor StrangeEfter Guardians of the Galaxy är Doctor Strange nog den film som överraskat mig mest. Jag hade svårt att se hur de skulle kunna göra en film med så mycket magi och få det att passa in i Marvels universum utan att det skulle kännas påklistrat. Men de lyckades med det tack vare Benedict Cumberbatch. Jag fullkomligen älskade både karaktären Dr Strange och skådespeleriet. Handlingen är dock rätt standard vilket gör att den inte hamnar högre upp på listan.

 

Plats 5. Guardians of the Galaxy (Aug 1, 2014)

Guardians of the Galaxy

Groot: "I am Groot!" Rocket: "I know they're the only friends we've ever had!"

Ensamble-filmer brukar ofta misslyckas fatalt eftersom det blir för många karaktärer som slåss om skärmtiden. Guardians of the Galaxy lyckades dock hitta en perfekt balans mellan alla karaktärerna och den är den roligaste av alla marvelfilmer. Hade det inte varit för den platta skurken Ronan the Accuser hade Guardians of the Galaxy kanske toppat listan.

  

Plats 4. Iron Man (Maj 2, 2008)

Iron Man (2008)

Filmen som startade allt. Robert Downey Jr är en perfekt casting för den exentriska miljadären Tony Stark. Ironman 1 är en ursprungsberättelse, inte bara för karaktären utan för tonen för hela marveluniversumet. Filmen är intressant från början till slut även om den inte överraskar eller sticker ut på något särskilt sätt. Kanske förtjänar den inte att vara riktigt så här högt upp på listan om man jämför den med alla andra filmer men när den släpptes var den något helt unikt vilket gör att Ironman förtjänar den höga placeringen.

  

Plats 3. Marvel's The Avengers (Maj 4, 2012)

Marvel's The Avengers

Likt hur Ironman var filmen som startade allt så var också Avengers det på sitt sätt. Aldrig tidigare hade vi sett en film som lyckades kombinera flera stora karaktärer i en och samma film. Avengers är på många sätt rätt förutsägbar men den levererar på exakt alla sätt som den gav sig ut för att göra. 

  

Plats 2. Captain America: The Winter Soldier   (Apr 4, 2014)

Captain America: The Winter Soldier

Jag gillade inte den första Captain America-filmen särskilt mycket och blev därför väldigt överraskad över djupet som The Winter Soldier hade. Den är fylld av plot twists, kanske de bästa actionsekvenserna av alla Marvelfilmer, trovärdiga karaktärsmotiv och en väldigt välbalanserad handling. Hade det inte varit för att jag är så otroligt kär i den sista superhjälten hade The Winter Soldier tagit förstaplatsen.

  

Plats 1. Spider-Man: Homecoming (Okt 17, 2017)

Spider-Man: Homecoming

Alla har vi vår favorithjälte. För mig var det alltid Spiderman. Ingen annan hjälte kom någonsin i närheten av honom, men det är inte bara för att det är Spiderman som jag har gett den här filmen förstaplatsen.

Spiderman: Homecoming är lika djup och välbalanserad som The Winter Soldier. Den blir det genom att vara den av Marvels filmer som mest fokuserar på karaktärens liv utanför hjälterollen, vilket även gör den till den mest hjärtliga av alla Marvels filmer. Den får även en extra skjuts av de välspelade karaktärerna, inte bara Tom Holland, som är den överlägset bästa versionen av Spiderman vi har sett hittills, utan även Michael Keaton som The Vulture. Han är den mest intressanta och välgjorda av alla Marvels skurkar.

 

17 dagar kvar  till Avengers 3: Infinity War.

Infinity War


Marstankar – Sagan om första utkastet0

30 mars 2018

För två veckor sedan skrev jag ett inlägg om författardagen. Den dag då jag firade att jag blivit färdig med första utkastet av min andra roman, Devans Dans. Nu tänkte jag berätta lite om processen bakom utkastet och om en del saker jag lärt mig.

Devans Dans

Min grundläggande tanke var att jag ville skriva en trilogi om flera nationer med säregna kulturer som kolliderade med varandra på flera olika politiska och ekonimiska nivåer, en slags analogi till vår värld i vissa aspekter. Tidigt i processen kom jag på iden om andar som grunden för mitt magisystem och ungefär i samma veva blev jag inspirerad av första världskriget då jag lyssnade på Dan Carlins Hardcore History podcast om tidseran. Dessa tre pusselbitar utgjorde grunden för resten av världsbygget som färdigställdes mellan 2014 och 2016. Planen var att boken skulle bli cirka 90 000 ord lång – i mina ögon en lagom längd för en inledande ungdoms/vuxenbok i en episk fantasytrilogi.

Det här är de viktigaste lärdomarna jag har dragit under tiden jag skrivit första utkastet till Devans Dans

  • Jag vågar göra svåra val. Efter ungefär ett halvår in i skrivprocessen insåg jag att två av mina fyra huvudkaraktärer inte hade tillräckligt tydliga ark i den första boken. Kapitlen jag hade skrivit kändes som sidospår då jag inte lyckades väva ihop dem med mina andra två karaktärers handling på ett övertygande sätt. Jag ville att den första boken skulle kännas som en egen saga och inte bara som del ett i en trilogi. Därför valde jag efter mycket om och men att ta bort deras perspektiv helt och hållet. Jag tog bort de fyra kapitel jag hunnit skriva utifrån deras perspektiv och jag tog bort planeringen för ungefär 15 kapitel till. Detta gjorde manuset avsevärt mycket kortare än vad jag först planerat, ca 60 000 ord istället för 90 000, men det blev också mycket lättare och mer följsamt att läsa.
  • Jag kan hålla ett schema.  Det tog längre tid att skriva boken än vad jag hade hoppats att det skulle ta. Jag hade naivt trott att vara föräldraledig skulle frigöra tid för mitt skrivande – i verkligheten blev det tvärtom. Jag hade läst berättelser om hur J. K. Rowling och andra författare skrivit sina böcker medan de var hemma med sina nyfödda barn. Barnet låg där i sitt babynest samtidigt som den flitiga författaren fridfullt kunde smattra på skrivbordet medan barnets joller fungerade som en motiverande faktor. J. K. Rowling kan slänga sig i väggen. Att vara föräldraledig är ingen walk in the park och det ger en inte direkt mer energi till skrivande. Jag insåg att föräldraledigheten skulle ge mig mindre tid att skriva än om jag hade gått till jobbet. Då kunde jag i alla fall skriva när jag pendlade och på luncher och på lugna eftermiddagar. Till slut tvingades jag inse att jag behövde lägga om min plan för hur lång tid det skulle ta att skriva färdigt boken. Den nya planen som jag lade upp lyckades jag följa minutiöst. Jag blev färdigt exakt den vecka som jag trodde att jag skulle bli trots att arbetet sträckte sig över ett och ett halvt år.
  • Författandet är målet, inte den här boken. I början kände jag mig stressad över att det skulle ta för lång tid att bli färdig med boken. Vill man bli en heltidsförfattare måste man lära sig att producera en viss mängd ord varje vecka. Nya böcker måste skrivas hela tiden om man ska kunna leva på skrivandet. Man kan inte snöa sig fast på att just den här första boken måste lyckas. Därför är det bara att fortsätta producera oavsett som gäller. Detta tärde på mig tills jag insåg att jag inte behövde se just Devans Dans som målet, utan att snarare se mitt författarskap som målet. Genom att skifta perspektiv och se författarskapet som målet är det lättare att höja blicken istället för att stirra sig blind på att det går långsamt just nu. Förutom några mindre bakslag har jag hållit mig förvånansvärt lugn igenom hela den här skrivprocessen.
  • Med lite research kan man komma väldigt långt. Jag tror att jag har mycket gratis genom min utbildning som SO-lärare. Jag känner att jag har en relativt god grund att stå på nu när jag skapar ett medeltida samhälle, ekonomi, religion, m.m. Det kändes inte som att jag behövde göra särskilt mycket research på något av de större områdena. I stället har jag mest gjort research kring detaljer i vissa scener. Till exempel så spenderade jag en förmiddag med att försöka ta reda på hur vete luktar, en kväll tog jag reda på hur man tillverkar ett armborst och jag har sett säkert hundra olika youtubevideos om modern dans.