JL Fantasy

Spoilervarning

Handlingsmässigt är Deadpool 2 inte särskilt spektakulär. Filmen är i grunden en actionkomedi men den försöker trots detta skapa en handling med mörka toner genom att döda flickvännen Vanessa tidigt i filmen. Deadpool brottas efter händelsen med sina skuldkänslor, livet blir meningslöst utan henne och det enda som får honom att känna någon slags betydelse är när han av en händelse räddar den unga mutanten Firefist från Cable, en stenhård halvmekanisk soldat från framtiden. Cable har åkt tillbaka i tiden för att döda Firefist som mördat hans familj. Den mörka tonen som filmen skapar med Vanessas död stannar dock inte särskilt länge eftersom Deadpool skämtar mer eller mindre hela tiden. Även om det är cyniska och känslokalla skämt tar det ändå bort från den allvarliga tonen som hennes död försökte slå an.

Likt den första filmen är det dock inte handlingen som är Deadpools styrka. Det är att den, mer än någon annan Marvelfilm, är så tydligt fokuserad på att vara komedi och inte "bara" en superhjältefilm med skämt som alla andra Marvel-filmer. Jag kan störa mig på att somliga av Marvels filmer har alldeles för många oneliners, och trots att detta även stämmer in på Deadpool 2 tycker jag aldrig att det blir ett problem. Precis som hur Deadpool bryter mot "den fjärde väggen" gång på gång verkar även de regler kring vad som fungerar och vad som inte fungerar för biobesökare vara annorlunda för superhjältefilmer jämfört med andra genrer. Deadpool 2 har redan spelat in 600 miljoner dollar världen över vilket är intressant med tanke på att det gått sämre och sämre för Hollywoods stora komedifilmer på sistone. Jag ser fram emot att se fler superhjälte-filmer som nischar sig mot andra genrer som t.ex. skräck, thriller och drama.

Skådespeleriet är bra rakt igenom. Ryan Reynolds passar som handen i handsken för rollen som Deadpool. Men även Josh Brolin som spelar den hämndtörstande Cable känns trovärdig. Den första filmen etablerade karaktären och hade en nymodighet som uppföljaren saknar. Skämten där han bryts mitt itu, sprängs till bitar eller fylls av kulor är roliga men blir också snabbt tradigt. Men samtidigt är Deadpool 2 på andra sätt bättre än sin föregångare. Den tyngs inte ner av bördan att måsta etablera ursprungsberättelsen och får därför en snabbare start. När det kommer till actionscener är också den här filmen bättre än den första, främst tack vare att den har en dubbelt så stor budget men också för att det är fler intressanta karaktärer med tillhörande krafter som sätts emot varandra.

Om den första filmen byggde upp grundhandlingen utvecklar uppföljaren sidokaraktärerna och öppnar upp världen för framtida filmer. Jag tror inte att vi har sett Ryan Reynolds i rollen som Deadpool för sista gången.

Betyg 3 av 5

  

Vill du läsa fler recensioner?

Deadpool

Infinity War

Black Panther

Efter den kontroversiella The Last Jedi som kommer diskuteras till tidens ände, kan vi alla dra en kollektiv lättnadens suck: Solo: A Star Wars Story är trevlig, överlag defensiv och safe, det är definitivt en Star Wars-film och kontroverserna – för nog blir det några alltid – kommer vara hanterbara. Filmen är inget mästerverk, av den enkla anledningen att den inte ens siktar på det. Här har vi ett härligt äventyr med minnesvärda bitar men som överlag inte kommer ta någon större plats i historieböckerna. Samtidigt misstänker jag att just dess bekanta och trygga utformning kommer göra att den breda publiken tar emot den med öppna armar.

Storyn om Han Solo börjar långt från striden mellan Jedi och Sith, Rebeller och Imperium, på planeten Corellias smutsiga gator fyllda av laglöst avskum. Precis en sån plats man kan tänka sig att Han Solo härstammar från, alltså. Men han vill bli pilot, drömmer om stjärnorna och någonstans känner jag ekot av en ung Luke Skywalker. Men innan Star Wars-sagan ska föra de två karaktärerna samman i episod 4 ska Han, i Alden Ehrenreichs tolkning, hinna bli till Harrison Fords cyniska och bittra men innerst inne godhjärtade figur. Den transformationen påbörjas i den här filmen.

Äventyret som börjar när Han väl lämnar Corellia bygger på förväntade pusselbitar. Han träffar andra tjuvar av mer rutinerad karaktär än han själv, det planeras tillslag men motgångar uppstår och den ena planen mer improviserad och spektakulär än den andra hamnar på agendan. Vissa manusval är förutsägbara – vi får se hur Han träffade Chewie och Lando, vi får se hur han fick Millennium Falcon – och det kan man såklart kritisera, men samtidigt: hur gör du en Han Solo-film utan att täcka de punkterna? Det hade heller aldrig fått passera. Manusförfattarna Lawrence och sonen Jonathan Kasdan insåg antagligen att de behövde hålla en trygg balans mellan förväntat och lite oväntat, en balans jag tycker att de lyckas med även om det kan upplevas lite riskminimerande.

Om det är något jag uppskattar, är det att få se en film i det sprudlande Star Wars-universumet som inte beter sig som ett parti rymdbingo där fans ska bocka av referenser till episodfilmerna. Jag gillade Rogue One, men som ett komplement till huvudsagan, en episod 3.5. Till skillnad från den är Solo faktiskt fristående, berättelsen är komplett och refererandet till episodfilmerna bara glasyr på kakan. Vi hör inte ett enda May the Force Be With You, exempelvis. Kameran riktas mer mot det så kallade vanliga folket på gatan och mindre mot rymden, mot personliga frågor istället för mot den episka striden mellan gott och ont. I takt med att filmer märkta “A Star Wars Story” fortsätter rulla ut är det mer av det perspektivet jag vill ha. Inte rymdbingot.

Hur går det då, med Alden Ehrenreich som Han Solo? Bara fint, han har inte förstört Star Wars och låt ingen arg youtubare intyga dig om något annat. Det är en yngre Han Solo som gestaltas vilket ger Ehrenreich utrymme att porträttera en Han innan cynismen, samtidigt som grunden till den Han som med himlande ögon tillrättavisar en naiv Luke med ett “Look kid, …”. Här är det Han som är the kid. Så det funkar fint, men manusmässigt hade jag ändå förväntat mig lite mer för Ehrenreich att jobba med. Bland karaktärerna i filmen är det egentligen inte Han själv som skiner, trots att hans efternamn står på affischen.

Sett ur det perspektivet kanske filmen istället borde hetat Han, Chewie and Lando. För det är i den trions samspel som filmen lyfter. Donald Glovers Lando har tagit upp det mesta av försnacket och med all rätt om du frågar mig. Flärden, charmen, karisman, affärsmannen, spelaren. Allt kommer fram. Så snart han syns på skärmen äger Lando den.

Chewbacca, ja han är Chewbacca enligt hela wookiens register. Han reduceras alltså inte till grymtande och comic relief, ett snedsteg jag lite tycker att Last Jedi tog (då är jag ändå i positiva lägret på den filmen), utan här får vi också hjärta och lite mer förståelse för vad Chewie varit med om. Kemin mellan Han, Chewie och Lando misstänker jag kommer värma så många hjärtan att Disney kan överväga en Solo: Another Star Wars Story med samma rollbesättning.

Vid sidan om dessa tre är karaktärsgalleriet som bäst halvlyckat. Woody Harrelsson är ju grym men hans karaktär Beckett fungerar inte riktigt, han utvecklas inte riktigt trots att händelser i filmen bäddar för det och relationen till Han sitter inte riktigt. Fler sidokaraktärer dyker också upp och känns underutnyttjade. Rester från tidigare manusversioner som hänger kvar i limbo, kanske? Min spontana önskan hade varit lite färre karaktärer men att gå djupare i de som fungerar; exempelvis är Emilia Clarkes Qi’ra lovande men där finns trådar som filmen hade behövt nysta i mer för att utveckla henne.

Mest underutnyttjad är nog antagonisten Dryden Vos (Paul Bettany). Här har vi ett typexempel på när skurken får på tok för lite skärmtid för att bli intressant, hur skådisen än levererar. För att kompensera ger Dryden ärr i ansiktet och självlysande (till synes sjukt opraktiska) knivar till vapen, som för att säga “titta vilken excentrisk och minnesvärd skurk!”. Platt fall.

Filmen kategoriseras bäst som en äventyrsfilm med lite vibbar av gangster- och westernrullar, vilket gör det här med karaktärerna ganska viktigt för de får mer utrymme än i en vanlig actionrulle. På actionsidan får vi egentligen bara 4–5 actionsekvenser där två av dem står ut som direkt imponerande, resten är vardagsmat.

På det stora hela räcker allt för att jag ska vara nöjd. Men nog är känslan i magen lite underlig när jag som fan av sagan sett en Star Wars-film som inte är en storslagen, snudd på livsomvälvande upplevelse utan “bara” ett äventyr som mest eftersträvar att underhålla för stunden. Här finns dock mycket lovande sett till riktningen för Star Wars Story-filmerna. Med lite skarpare manus och lite mer vågade val tror jag att framtida sidofilmer kan kan bli riktigt intressanta.

Betyg: 3 av 5

NÅGRA SPOILERTANKAR:

L3. Jag var först skeptisk till att dra in ytterligare en droid men att göra en “social justice warrior” var ett drag som funkade för mig. Där fick vi in ytterligare en aspekt av Star Wars-universumet; klart robotar ska ha rättigheter! På grund av ämnet kommer det dock att bli debatt och det är lite unket att filmen tar in en sån karaktär men sen inte klarar Bechdel-testet utan istället antyder någon sorts mystisk halvromantisk relation mellan Lando och L3. Scenen där L3 pratar med Qi’ra om de vibbar hon får från Lando var bland de roligare, men som sagt på bekostnad av en unken underton.

I shall call you Solo. Namnet ja. Det här lär diskuteras; jag gillade det. Det blir så mycket mer intressant att en administratör trogen Imperiet gett honom hans efternamn, än om han själv tagit det. Kryddat med det faktum att han faktiskt sen visat sig tjäna tre-fyra år i Imperiet, så blir Han ännu mer en karaktär i gråzonen. Han är god innerst inne, som Qi’ra påpekar, men har verkligen stått på alla sidor. För mig känns det perfekt för karaktären som vi senare ser tveka till att ge sig i lag med gamla Jedi-riddare, rebeller och prinsessor.

The lucky dice...klipptes in ungefär 14 gånger för mycket. Jag trodde åtminstone han skulle spela till sig The Falcon med dem men icket. Det var allt jag hade på den punkten, tack.

The Kessel Run. Äntligen får vi se den. George Lucas decennier gamla miss att parsek mäter distans och inte tid banar 2018 väg för en riktigt mäktig sekvens. Visuellt intressant, intensiv, klaustrofobiskt tryckande. Häftig ljudmatta. Det enda de hade kunnat bespara mig: rymdtentakelmonstret. Där blev det så mycket Episod 1 och den där åkturen de gör genom Naboos djupa vatten att jag tänkte “härnäst kommer väl Darth Maul…”

Darth Maul: Okej så tänkte jag inte men alltså: vad i hela friden. Jag är sjukt kluven inför fan-service av det här slaget. På ett sätt kul (särskilt inflikningen av feta episod 1-styket Duel of the Fates) och ingen större skada skedd för en så liten grej, men som sagt: när Star Wars-sidofilmerna börjar packasfullaav sånt här får de inte chansen att stå på egna ben. Vi tränas till och sitta och vänta på nästa referens och så fort en karaktär hotar med “du vet vem jag tjänar och han kommer inte bli nöjd” ska vi inte tränas till att ALLTID förvänta oss att en klassisk karaktär dyker upp. Då krymper Disney universumet istället för att expandera det.

Han shot first. Kanske mitt favoritmoment i filmen. När Han till sist gör “det rätta” och skjuter Beckett först blir det ett typexempel på hur filmen bygger karaktären Han Solo utan att skriva oss på näsan. Det är också en referens som fungerar även för icke-nördiga; det symboliserar snyggt Solos utveckling i filmen att han faktiskt vågar dra. Jag väntade mig att Han skulle luta sig över Beckett och säga “Luckily I shot first” eller nåt men här håller filmen tillbaka och låter oss sluta cirkeln själva. En detalj, såklart, men symbolisk för fler val i filmen som jag gillar. När Qi’Ra sticker iväg i slutet står Han med en komplex uppsyn och blickar efter henne. Där hade de också kunnat ge honom en replik som “Never trust a woman” eller nåt men återigen så får vi själva fundera över kopplingarna till framtida Han Solo.

Vill du läsa fler recensioner?

The Last Jedi

Rogue One

The Force Awakens

Älskade rutiner – Som för många andra är vårterminen en hektisk jobbperiod för min del. Var och varannan dag känner man sig som en simmare som hela tiden har huvudet under vattnet och bara lyckas kippa efter andan då och då. Det är endast tack vare de rutiner jag har i mitt skrivande som jag över huvud taget rör mig framåt. Att ha fasta skrivtider som inte rubbas annat än i akutsituationer är verkligen en räddare i nöden.

Vårplanen – Det känns skönt att jag inför det här året satte upp en plan för vilka inlägg jag skulle publicera. Det har gjort att jag trots tidsbrist fortfarande har lyckats skriva ett inlägg i veckan till bloggen. Tiden jag lägger på varje inlägg blir överlag mindre och mindre men kvalitén känns ändå rätt bra. Målet med bokskrivandet är fortfarande att vara färdig med en första övergripande redigeringsrunda i juni. I den rundan fokuserar jag på de stora brister som jag och min skrivcirkel markerat ut under arbetet av det första utkastet. Vi får se om jag lyckas hålla deadline eller om jag kommer behöva dra över en bit in i juli. Just nu ligger jag något efter planen, men jag hoppas att jag ska kunna spurta ikapp när betygshetsen lägger sig.

Paneldiskussion – Ett av mina årsmål ser ut att gå i uppfyllelse. Jag ska nämligen sitta med i en panel på årets Swecon den 15–17 juni. Panelen heter "Från bok till TV-serie". Detta blir mitt första "offentliga framträdande" som någon slags skrivande person. Detta känns väldigt roligt och jag har redan börjat förbereda mig. Något nervös har jag dock redan hunnit bli, men det låter jag inte längre stoppa mig. Det är lustigt när man ibland stannar upp och reflekterar över vad det är man har gett sig in i. När jag gick i högstadiet var jag troligtvis en av de blygaste i klassen, och under gymnasiet darrade jag som ett asplöv varje gång jag skulle göra en muntlig presentation. Nu längtar jag efter att få delta i ett offentligt framträdande som jag tror kommer att filmas och så småningom läggas upp på nätet för allmän beskådan. Ett tecken på att man kan klara av i princip vad som helst bara man är villig att försöka och utveckla sig själv. 

Gästblogga – En annan rolig nyhet är att jag har inlett ett samarbete med en av Sveriges största fantastikbloggar. Vilken den är vill jag inte berätta riktigt än men tanken är att jag ska skriva ett gästinlägg till den bloggen. Det känns roligt att få testa på att skriva text till någon annan och se vilken eventuell respons det skulle kunna få. Min plan är att våga sticka ut hakan litegrann och skriva om något som jag normalt sett inte skulle våga/vilja skriva om på min blogg. Men vi får se vad det blir.

  

Nu är det bara att dyka ner under vattnet igen och hoppas att jag lyckas hålla andan i tre veckor till innan jag förhoppningsvis ska kunna uppbringa lite mer energi för att redigera lite snabbare på mitt manus. 

Spoilerfri recension.

Annihilation är en filmatisering av Jeff VanderMeers roman med samma namn, den går att se på Netflix sedan i mars. De trailers som släpptes antydde att filmen skulle bestå av en stor mängd skräck. Men efter att ha sett filmen var jag överraskad, även om filmen innehåller en del skrämmande scener är den överhängande känslan mer lik en av fjolårets bästa filmer, Arrival. Den präglas av en mörk atmosfär, filosofisk underton och en känsla av upptäckande. 

Filmen börjar med att man får se hur Lena (Natalie Portman) intervjuas av forskare iklädda dekontamineringsdräkter. Underförstått är att detta tar plats efter att Lena tagit sig ut ur Skimret. Handlingar hoppar sedan mellan tre olika tidsperspektiv. Dels berättar Lena för forskarna vad hon sett där inne, dels får vi se de händelserna hon berättar om och dels en del tillbakablickar kring Lenas liv med sin pojkvän Kane. Han är en militär som var en av de första som reste in i Skimret för att undersöka det. Lena som är biolog beslutar sig för att ta reda på vad som hände med hennes pojkvän och med henne följer fyra andra forskare: en psykolog, en sjukvårdare, en antropolog och en fysiker. Tillsammans ska de lyckas där militärerna innan dem, där ibland Kane, misslyckats.

Överlag är skådespeleriet bra, men det är egentligen bara Portman som får någon ordentlig bakgrundshistoria. Mot filmens andra halva, då dess enstaka skräckscener dyker upp, kände jag inte någon större oro. Dels för att vi redan sett att Portman tagit sig ut men också på grund av att de karaktärer som dör har man inte fått någon större känslomässig koppling till. 

Jag gillade mycket hur världen inuti bubblan porträtterades och variationen av landskap och scener gjorde mycket för att hålla mitt intresse genom hela filmen. Detta inte bara på ett visuellt sätt utan också på ett filosofiskt plan. När hemligheterna med skimret börjar nystas upp får man fundera kring flera filosofiska frågor. Så pass mycket funderingar att jag var tvungen att se om filmen en gång till. Samtidigt som jag gillade alla filosofiska delar så blev det nästan för mycket mot slutet. Speciellt när det gick upp för mig att de tre separata tidslinjerna har fler ledtrådar i sig än vad man först tänkt på. Det var inte förrän andra gången jag såg filmen som jag ens upptäckte flera av dem. När filmen var över hade jag svårt att sätta ord på exakt vad jag kände eftersom slutet var så tvetydigt och oavslutat. Jag hade önskat få veta mer om vad vi faktiskt såg där inne. För tillfället verkar det inte heller som att en uppföljare är på väg. 

Betyg 4 av 5

  

Vill du läsa fler sci-fi recensioner?

Altered Carbon

Bladerunner 2049

The Arrival

Spoilervarning – Om du läser den här recensionen för att ta reda på om det är värt att gå och se filmen eller inte tycker jag att du ska sluta läsa nu och gå och se den.

Avengers 3: Infinity War regisseras av Anthony och Joe Russo och är den nittonde filmen i Marvels filmuniversum (MCU). Mina förväntningar på filmen var skyhöga men efter det första besöket hade jag svårt att formulera exakt vad jag tyckte och tänkte eftersom det händer så mycket i filmen. Den innehåller trots allt 28 olika hjältar, ett bagage på 10 år, tillbakablickar, flera olika handlingstrådar och en mörkare ton än någon tidigare Marvelfilm. För att kunna skriva en rättvis recension gick jag och såg filmen en gång till och kunde då njuta mer utan att påverkas av alla mina förväntningar.

Infinity Wars handling kretsar kring titanen Thanos, vars hemplanet har förstörts av överkonsumtion. Han försökte lönlöst övertala hans medmänniskor att de borde halvera befolkningen så att de överlevande kunde leva utan hunger. De lyssnade inte på honom, planeten förstördes och befolkningen dog ut. För att se till att samma sak inte drabbar fler planeter reser han runt i galaxen och halverar befolkningen på varje planet han möter. Nu vill han få tag på Oändlighetsstenarna; med dem kan han halvera hela universums befolkning genom att knäppa sina fingrar. Smärfritt, barmhärtigt, slumpmässigt och rättvist. Universum skulle lämnas i perfekt balans, precis som allting borde vara. Thanos är den av alla karaktärer i filmen som får mest skärmtid och han är utan tvekan den mest skrämmande och trovärdiga av alla skurkar inom MCU. Thanos gör hela filmen med sina nihilistiska tankar.

Utöver Thanos är också tempot i filmen väl avvägt. Trots att detta är den längsta Marvelfilmen hittills känns den inte som det. En av mina vänner tyckte att den kändes hoppig eftersom den ändrar perspektiv mellan de 30 karaktärerna gång på gång, men detta var inte något som jag störde mig på. Jag var tvärtom imponerad hur Russo-bröderna fick det att kännas som att jag fick se lagom mycket av alla och extra mycket av Thanos. En annan kritik som jag hört är att filmen inte går att se om man inte har sett de andra filmerna för att det är så mycket som man inte förstår. Här tänker jag tvärtom: jag är otroligt tacksam att de vågar lita på att fansen redan har sett de andra filmerna. Tänk om de hade behövt repetera vilka alla är och vad deras livsmål är. En sådan film hade varit fruktansvärd. I stället hoppar den rakt in i handlingen och lämnar en med munnen hängandes redan efter de fem första minuterna.

Filmen är dock inte felfri. Det finns en del scener och dialoger som känns stela och påtvingade. De två sakerna som jag personligen störde mig mest på var hela sekvensen på Nidavellir med Eitri som ska smida Thors nya yxa, men även hur enkelt det i slutändan var att besegra The Black Order. Efter mitt första besök hade jag svårt att släppa de här delarna men när jag sett filmen en gång till och reflekterat lite mer kring vad Marvel lyckats göra, inte bara med den här filmen och dess 30 superhjältar, utan med alla dessa 10 år och hela den här sammanhängande berättelsen. Med det i åtanke känns detaljerna kring Nidavellir och The Black Order inte särskilt viktiga. 

Infinity War lägger upp handlingen perfekt för Avengers 4. Färre karaktärer, en imponerande skurk och tillbaka till fokus på de gamla avengerskaraktärerna: Thor, Captain America, Iron Man, Hawkeye och Black Widow. Infinity War har gett mig förnyad energi inför alla kommande superhjältefilmer. 

Betyg 4 av 5

  

Vill du läsa fler recensioner?

Black Panther 

Spiderman: Homecoming

Doctor Strange