JL Fantasy

Netflixs nya satsning Bright är, enligt dem själva, den mest sedda originalfilmen i Netflix historia. På sin första helg sågs den av 11 miljoner tittare. En uppföljare är redan bekräftad, vilket säger något eftersom Bright uppges ha kostat 90 miljoner dollar att producera. 

Vi var fem personer som började se filmen men jag var den enda som orkade se alla 117 minuter. Jag förstår dem som tröttnade. Bright är i grunden en uttjatad buddy cop-film med alldeles för mycket action och en Will Smith i huvudrollen som känns som att han går på autopilot. Regissören David Ayre är senast känd för Suicide Squad...

Det största problemet med filmen är att den inte bygger ut världen tillräckligt. Alla karaktärer och även hela raser blir stereotypa vilket gör att de aldrig känns som en naturlig del av samhället de lever i. Förutom Jacoby är alla orcher exakt likadana, klär sig likadant, pratar likadant och lyssnar på samma typ av musik. Detta förstärks med överspelat skådespeleri och förutsägbara dialoger fulla av one liners och mossigt getto- och snutlingo. Om detta ska vara en fantasyvärld i nutid måste de anstränga sig mer för att få den att verka trovärdig. Med tanke på att det var Ayre som gjort filmen så kunde jag inte att låta bli att tänka på hur många likheter filmen har med Suicide Squad och dess problem. 

Trots filmens brister förstår jag varför den varit en hit för Netflix. Det finns något lockande med att se alver, orcher, pixies och kentaurer i vår värld. Jag gillar tanken med att orcherna är underklass och alverna överklass, även om det blir för övertydligt i den här filmen.

Världen känns full av potential som inte utforskas. I en kort scen får vi se hur en kentaur går förbi i polisuniform och fantasynörden i mig hoppar till av förväntan, men ingenting kommenteras eller fördjupas på något sätt. Detta görs inom flera områden, till exempel magi. Ward och Jacoby kommer över den allsmäktiga staven som beskrivs "som ett kärnvapen som kan uppfylla önskningar", men är det bara genom wands som magi kan utövas eller finns det någon annan form av magi? En annat område som låter väldigt intressant är världens historia. För 2 000 år sedan besegrades mörkrets furste av en armé av dvärgar, människor och alver. Men det sägs inte mycket mer än så, och vad har hänt under de 2 000 åren som följde? Har deras värld haft en renässans, en medeltid eller en häxprocess? Vilka religioner dominerar världen? Det finns mycket jag skulle vilja veta mer om, men istället får vi ungefär en och en halv timme av explosioner.

Sammantaget:

JJ Abrams skapade med The Force Awakens en nystart som, även om den var lik A New Hope, ändå lade upp en intressant grund för den nya trilogin. Mina förväntningar inför The Last Jedi var inte skyhöga, men jag såg fram emot flera saker: att få reda på vad Luke pysslat med, vem Snoke var, vilka Reys föräldrar är och att få se en något allvarligare film. Tyvärr misslyckades The Last Jedi med alla ovanstående punkter. I den här recensionen listar jag några av de fel jag tyckte att filmen hade. Jag försökte hålla det kort. Det gick inte så bra.

Handling

Handlingen kan sammanfattas med att Rey vill att Luke ska träna henne, men Luke vägrar. Hon åker därför iväg och försöker ta hand om problemet själv, likt hur Luke gjorde i Empire Strikes Back. Hon tillfångatas dock av Snoke som kort därefter mördas av Kylo som tar hans plats. Samtidigt försöker rebellerna fly från The First Orders flotta som de jagas av genom filmen. I slutet av filmen ändrar sig Luke och räddar alla genom att projicera en holografisk version av sig själv över galaxen med Kraften, vilket gör att en handfull rebeller kan fly för att fortsätta kampen i nästa film.

Min gissning är att Rian Johnson såg kritiken som The Force Awakens fick, om att den var för lik dess föregångare, och försökte därför vända på de gamla tropen från originaltrilogin. Tyvärr gör varje ändring karaktärerna osammanhängande och handlingen blir stundtals långrandig samtidigt som den saknar fokus och struktur. Men detta är bara de överliggande problemen – går man djupare in i manuset uppenbarar sig flera andra problem.

• Plattityder: De dåliga valen börjar redan i den första scenen när rebellerna ska förstöra ett Dreadnought-skepp. Poe, eftersom han är så cool, lyckas själv förstöra det mäktiga Dreadnought-skeppets alla kanoner med en ensam X-wing. Sedan får vi se en lång scen då en namnlös rebell offrar sig själv för att fälla bomber över dreadnoughten. Den överliggande handlingen som de försöker lägga upp med inledningen är att det inte räcker med att förstöra för The New Order. Rebellerna måste ingjuta hopp hos alla varelser runt om i galaxen så att de kan se hopp i den annars mörka tillvaron under The First Orders tyranniska styre. När Leia avslutar den första scenen genom en monolog till Poe, efter att han offrat rebellernas alla bombare i attacken, himlar jag med ögonen. Genom att lägga på detta överliggande narrativ boxar Johnson in hela handlingen i en världsbild som liknar den hos en 12-åring. Verkligheten är mer komplex och kräver mer av oss än att vi bara ska "hoppas" på att det bästa ska hända om vi visar oss själva vara förebilder. En av Star Wars styrkor har alltid varit att den tilltalar både en yngre och en äldre publik. Likt The Phantom Menace gör The Last Jedi misstaget att fokusera för mycket på den yngre publiken.
• Osammanhängande handling: Flera saker i både huvudhandlingen och bihandlingarna är helt ologiska. Varför kunde till exempel Snokes flotta inte hitta något annat sätt att hinna ikapp rebellernas rostiga skepp? De jagade dem i 20 timmar med den enda förklaringen att "deras skepp är lite snabbare". De skickar inte ut sina mindre snabbare skepp för att genskjuta dem, de kallar inte på stöd från någon annan del av galaxen som hade kunnat använda lightspeed för att dyka upp framför rebellerna. Eller varför inte bara hoppa fram själva med något av deras större skepp. Självklart behöver inte allt i världen vara helt logiskt, det är trots allt en fantasy/sci-fi film. Vissa mindre skillnader är acceptabelt, men inte så många som det är i The Last Jedi.
• Onödiga bihandlingar:  En stor del av filmen är bara till för att karaktärer som inte har något att göra ska få synas. Finn har till exempel ingen roll men får en eftersom han måste hitta ett sätt att förstöra The First Orders nya "locator" som gör att de kan följa rebellerna genom hyperspace. Hela denna handling, som åtminstone tar upp 40 minuter av filmen, hade kunnat användas till något mer intressant. Som att till exempel ge oss en hint om vem Snoke var. 
  
• Obesvarade frågor: Alla intressanta frågor som The Force Awakens skapade får antingen dåliga svar eller inga svar. Till exempel: vem var Snoke? Vad var hans motiv? Var var The Knights of Ren? Och kanske den största frågan, vilka var Reys föräldrar? Vi får svaret i den här filmen att de är, citat..."filthy merchants". Ljuger Kylo för Rey? Kanske, men känslan kvarstår ändå i den här filmen. Att det svaret inte alls var vad de byggde upp för i den första filmen.
• Deus ex machina: Precis när rebellerna ska dö för hundrade gången hittar de precis i rätt tid en övergiven rebellbas. Detta ger dem ytterligare lite tid att vänta på att någon ska rädda dem för etthundraförsta gången. Lösningarna på problemen som rebellerna ställs inför blir inte lösta av dem själva utan lösningen uppenbarar sig för dem på olika sätt vilket gör deras kamp meningslös.
• Mjuka magisystem: Kraften har alltid varit ett ologiskt magisystem som vid en lite närmare granskning aldrig har varit trovärdigt. Men det fungerade ändå bra i de tre första filmerna där den användes sparsamt. I The Last Jedi används Kraften inte sparsamt. Flera nya krafter presenteras utan att förklaras, både av karaktärer som är helt otränade i Kraften och av de som är tränade. Till exempel kan alla huvudkaraktärerna kommunicera med varandra över hela galaxen, ungefär som ett intergalaktiskt facetimesamtal. Snoke, Rey, Kylo och Luke använder Kraften gång på gång, inte bara för att känna varandra, som i tidigare filmer, utan för att prata med och påverka varandra trots att de inte vet var den andra parten är eller om den ens lever. Förklaringen man får är att "the Force connects all living things".
• Dödade karaktärer: De dödar, bland många andra, både av Luke och Snoke. Detta är inte ett problem i sig självt, men i och med att ingen av dem ersätts eller får ett värdigt slut blir dödsfallen ett stort problem. The First Order med Kylo i spetsen känns inte tillräckligt farliga trots att de kontrollerar hela galaxen och Rey har ingen mästare som kan lära henne hur hon ska finna balans (om de inte vill överanvända Force Ghosts igen).

Tonen

Den generella idén verkar vara att The Last Jedi ska vara ett mörkare kapitel, likt hur Empire Strikes Back var i den första trilogin. Men i stället för att ha detta som en vägledare slänger de in massor av andra scener som motverkar den mörka tonen.

• Humorn: Filmen är fullkomligen proppfull av humoristiska scener. Skulle nästan vilja se den igen bara för att räkna hur många gånger de visar en gullig eller konstig alien för att få publiken att skratta. Detta skifte i ton gör att filmens helhet blir rörig och osammanhängande. Ibland känns det som att jag tittar på Pirates of the Carribean in space eller en nytolkning av Det Våras för Rymden. 
• Merchandise: Skimrande rävar som skulle göra Edward Cullen avundsjuk, fisknunnor som snubblar över sig själva och små klumpiga pingviner med stora ögon och sorgsna miner som endast är skapade för att få tittarna att säga "aww". Kan dessa varelser vara till för att sälja merchandise mån tro?
• Inkompetenta skurkar: Det mesta med The First Order är ett skämt, särskilt generalerna. De springer runt som idioter och blir gång på gång lurade av rebellernas uppenbara distraktioner medan de själva aldrig har en lösning på ens det minsta problemet.
• Politiskt budskap:  Det finns en del politiska budskap i filmen som känns malplacerade. Det antikapitalistiska casinot visar att alla rika människor är onda svin som förser The First Order och Rebellerna med vapen bara för att själva tjäna pengar. Även om budskapet nyanseras senare lämnar casinoscenen en dålig smak i munnen.
• Lightsaberdueller: Inte en enda lightsaber-duell i hela filmen. Inte ens i slutet. I stället slåss de med Snokes röda livgard vilket kanske hade varit intressant om dessa haft någon slags personlighet eller bakgrundshistoria. Nu blir det endast en tidsödande duell där man redan från början vet vem som ska vinna.

Karaktärer

Mitt allra största problem med filmen var dock inte handlingen eller det röriga tonskiftet. Det var hur de förstör karaktärerna, både nya och gamla. 

• För många karaktärer: Allt för många nya karaktärer introduceras. Vi har redan de gamla karaktärerna som Luke, Leia, Chewi, R2D2 och C3PO. Vi har också alla nya karaktärer från The Force Awakens. Att det nu läggs in ännu fler karaktärer gör att ingen får tillräckligt med tid för att utvecklas eller att nå hem till tittarna. De nya karaktärerna hade kunnat fungera om de fått tid att introduceras ordentligt, men nu tar de tid från de andra karaktärerna som man vill veta mer om. 

• Identitetslösa skurkar: Skurkarna har ingen bakgrund eller något motiv, annat än att de vill styra över galaxen. Eftersom The Force Awakens fokuserade på Kylo och hans relation till Han, Leia och Luke hade den ett djup men Snoke, Phasma och Hux har inga bakgrunder alls.
  • Admiral arg - Sämst av alla skurkar är Hux som dyker upp i en rad scener och endast har ett syfte: att se till att The First Order aldrig någonsin kan tas på allvar igen. Han är filmens clown och samtidigt högst i rang i hela orden efter Snoke. 
  • Snoke - Den onda mästerskurken dödas av sin lärljunge efter att han felbedömt honom. Det blir inte ens en strid utan Kylo bara kapar honom i mitten med en lightsaber. Jag hade kunnat köpa detta om det fyllt någon tydligare mening eller om man vetat vem Snoke var och att detta var en av hans brister eller nått liknande. 
  • Kapten Phasma - I den här filmen skulle äntligen Phasma (a.k.a. Brienne) få synas och visa hur bad ass hon är. Erm, nej hon får ungefär 3 minuter skärmtid, två oneliners och sedan dör hon när Finn trollar fram ytterligare en Deus Ex Machina. De hypade upp henne och gjorde leksaker av henne bara för att döda henne innan hon lyckades åstakomma någonting.

• Specifika problem: Här är ytterligare några problem med karaktärer som är för stora för att inte nämna.
  • Lila damen - Kommer inte ihåg namnet på den nya admiralen som tar över efter att Leia plötsligt har blivit en jedi. Lila damen är också en otydlig karaktär som endast är till för att skapa lite spänning inför Poes "kupp". Ytterligare en sidohandling som inte ledde någonstans utan bara gjorde filmen längre. Även den nya admiralens död antar jag ska vara ett sorgset och coolt ögonblick men när hon lightspeedar in i The First Orders flotta suckade jag av frustration. Hur cool effekten av explosionen än må vara undrar man – varför de inte har använt det tricket tidigare? 
  • Leia - Leia håller på att dö några gånger i den här filmen. En av grejerna som hon överlever är en raket som får hennes brygga att explodera, hon kastas då ut i rymden och fryser delvis till is. No big deal, hon vaknar upp några minuter senare och använder Kraften för att dra sig själv in i skeppet igen. Är de verkligen så desperata att försöka skapa coola scener? Jag köper att Leia har Kraften men inte att hon aldrig någonsin använt den och sedan helt plötsligt gör detta konststycke. All den träning som Luke och Anakin genomgick känns betydelselös. 
  • Yoda - Luke tvekar om han ska hjälpa rebellerna eller om han borde förstöra Jediordens ursprungliga texter och strunta i allt. Då dyker force ghost Yoda upp och fattar båda besluten åt honom. Ytterligare en deus ex machina där lösningen uppenbarar sig från ingenstans. Och varför använder han krafter som tangerar darksidekrafter? Han kallar på blixtar från himmelen som bränner sönder trädet där texterna bevaras. Kan force ghosts vara med och slåss nu? Eller är det som så många gånger förr: "den här karaktären kan göra det för han är extra cool".
  • Luke - Det största problemet jag hade med filmen var hur de förstörde Lukes karaktär. Luke Skywalker i den här filmen är helt annorlunda från den Luke vi älskade i den första trilogin. Flera av hans handlingar känns ologiska och går emot val han gjorde i den inledande trilogin. Att han skulle förändrats så här mycket på grund av att Kylo svek honom känns aldrig trovärdigt. I stället för att vara hjälten som rebellerna behöver är han en sur gammal grinig gubbe som är rädd för allt och som bara vill bli lämnad i fred, igenom hela filmen. I alla fall om man inte räknar med Yodas plötsliga entré. Med några korta skämt på Lukes bekostnad tar han bort all den sorg som Luke känt under de sista åren. Också otrovärdigt och tråkigt för handlingen. Sedan lyckas Johnson hitta på ytterligare ett nytt sätt för Kraften att bli ännu mindre intressant. Luke projicerar sig själv till slutstriden där rebellerna åter igen håller på att dö. Alla rebellernas insatser har misslyckats men då dyker Luke upp och gör en dramatisk entré. Han småpratar med Leia och dör efter att ha använt för mycket av Kraften. Allt bara för att rebellerna skulle få en minut till på sig att hitta en lösning på problemet. Ett ovärdigt slut på en av de mest storslagna hjältesagorna i tv-historien.

Sammantaget

Min första tanke när jag lämnade biografen var: där dog Star Wars. I efterhand kanske det inte var riktigt så illa. Filmen är i grundtanken en kopia av The Empire Strikes Back men varje gång Disney och Hohnson försöker hitta på något nytt känns besluten alldeles för mycket präglade av begär att skapa coola scener på bekostnad av trovärdighet. Alla misstagen läggs på hög och tillsammans gör de The Last Jedi till en av de sämsta Star Wars-filmerna hittills.

Betyg: 1 av 5

Edit: Tack Henrik Bylund för att du uppmärksammade mig på att Rey stal texterna från trädet innan Yoda förstörde det och stoppade dem i en låda i The Milennium Falcon. Det hade jag missat. Det förklarar Yodas kommentar om att det inte finns något i trädet som Rey inte redan har och nyanserar scenen något.

Tack också Martin Takaichi för dina argument som fick mig att inse att några punkter i min kritik var obefogade.

Vill du läsa fler recensioner?

The Force Awakens

Rogue One

Naomi Novik debuterade 2007 med den kritikerrosade boken His Majesty's Dragon. Nu är hon åter igen aktuell med sin nya bok Uprooted som vann en Nebula award för bästa roman år 2016. Uprooted är en ensamstående fantasyroman som är starkt influerad av folksagor likt Bröderna Grimms berättelser. 

Jag var inte så imponerad av boken till en början. Visst var berättarrösten intressant men karaktärerna kändes på många sätt rätt stereotypiska. Huvudkaraktären är en typisk svag flicka som tycker att hon inte är vacker eller duktig på något men som "upptäcks" av en äldre vis man som lär henne att se världen annorlunda. Sedan visar det sig förstås att Agnieszka visst kan vara vacker och att hon även, suprise, suprise, besitter potential att bli magiker.

Likt magin i Harry Potter visar det sig att det inte är särskilt svårt att bruka den när man väl besitter kraften. Allt du behöver göra är att säga rätt ord och vips så kan du göra i stort sett vad som helst. Jag fortsatte dock att läsa på grund av det välskrivna förstapersonsperspektivet och blev glatt överraskad när berättelsen tog en mörk vändning efter ytterligare några kapitel. Agnieszka träffar en bonde som blivit korrumperad av skogen. Jag har aldrig gillat skräckfilmer eller skräckböcker men den scenen gav mig en ilande känsla längs ryggraden som senare också återkom i flera andra scener.

Agnieszka och Draken som karaktärer och deras relation till varandra må vara ointressanta men skogen är den bästa antagonisten jag läst om på många år. Det var väldigt uppfriskande att få läsa om en antagonist som saknade personlighet och uppenbart motiv. Naomi Noviks beskrivningar av den mörka skogen, dess slingrande grenar, dess mörka vatten och stora hotfulla träd hade mig på helspänn genom hela boken. 

Sammantaget

Huvddelen av boken handlar om Agnieszkas kamp att hitta något sätt att besegra det outtröttliga hotet som Skogen innebär för hennes by och för hela kungariket. Den innehåller massor av magi och drivs framåt av ett välskrivet förstapersonsperspektiv. Även beskrivningarna, särskilt av skogen, var stundtals så vackra att jag var tvungen att gå tillbaka och läsa om hela scener. Jag rekommenderar den till alla som gillar genretypisk young adult men som också kan tolerera en del riktigt mörka scener.

Betyg: 3 av 5

Vill du läsa fler recensioner av liknande fantasyböcker?

The Fifth Season - N.K. Jemisin

The Hundered Thousand Kingdom - N.k. Jemisin 

Skymningseld - Henrik Widell 

Om du gillar mina recensioner får du gärna gå med i någon av mina maillistor som du hittar under Följ mig-fliken.

Brian Staveleys debutroman från 2014, The Emperors Blades, är den första boken i trilogin Chronicle of the Unhewn Thrones. 

Den övergripande handlingen är enkel men samtidigt väldigt smart i sitt upplägg. Kejsaren dör och hans barn måste hantera situationen på tre olika fronter. De är separerade från varandra men ändå sammanlänkade i deras gemensamma problem - alla deras liv och kanske även hela rikets säkerhet är hotat. Upplägget förvaltades dock inte till fullo.

Jag var övertygad om att karaktärerna skulle förenas i slutet av boken och genensamt rädda riket. Detta skedde dock inte förrän i bokens sista sidor, med två av karaktärerna, och även då känns sammanslagningen inte nödvändig. Detta gjorde att jag kände mig lurad på det grundläggande löftet som boken gav mig när jag började läsa.

Ett annat problem uppstod med Adares handling. Den bygger sakta upp mot en avslutande dramatisk twist som ska knyta samman hela berättelsen. När denna twist slutligen hände var den inte alls vad jag tänkt mig. Det fanns ingenting i den tidigare handlingen som gjorde att jag hade kunnat lista ut vad twisten skulle vara, vilket irriterade mig.

Ett tredje problem jag hade med handlingen var att den rätt ofta kändes onödigt långsam. Boken är generellt sett välskriven men valet av scener hade kunnat effektiviserats. Rätt många kapitel fungerade endast som transportsträckor utan större mening. 

Även karaktärerna hade vissa grundläggande problem. Alla tre kändes intressanta och mycket hände kring dem men man fick aldrig någon koppling till dem som individer. Alla tre var där för att fylla ett hål i handlingen, jag fick sällan någon uppfattning om vad karaktären skulle ha gjort om hen inte kastats in i den roll den givits. Vilka intressen eller inre mål de hade berördes inte.

Ofta upplevdes också huvudkaraktärerna som dumma. Genom att ställa några enkla frågor skulle en del av mysterierna i handlingen kunnat klarats av halvvägs in i boken. Vilket författaren givetvis inte ville, därför fördummades karaktärerna. Detta hör också samman med att flera kapitel upplevs som transportsträckor - hade karaktärerna bara tänk till tidigare skulle handlingen gått snabbare. Detta var särskilt tydligt i Kadens handling, som fram till boken startar har spenderat åtta år utan att göra nästan några framsteg över huvud taget i sin träning och han gör inte heller några större framsteg i den här boken, förutom i de allra sista kapitlen.

Bokens största styrka är dess världsbygge. Även om karaktärerna aldrig träffar varandra känns det som att deras val på något plan ska påverka varandra. Staveleys lyckas, utan att gå in på för mycket detaljer, skapa ett levande och vidsträckt imperium som jag genast drogs till. Att detta imperium också hotas av en fiende, som än så länge håller sig i skuggorna, gav berättelsen ett driv som gjorde den svår att lägga bort.

Även magisystemet kändes intressant, inte på en Brandon Sanderson nivå men helt okej. I bok ett har ingen av de tre huvudkaraktärerna någon magisk förmåga men det finns några andra karaktärer som har det och dessa korsar vägarna med huvudkaraktärerna vid flera tillfällen. Utifrån det som förklarats i bok ett verkar magisystemet vara ett hårt sådan, med tydliga begränsningar och krav på vad som krävs för att magin ska kunna brukas.

Sammantaget

The Empror's Blades är en klassisk highfantasyroman med tre perspektivkaraktärer, ett utvecklat magisystem och ett imponerande världsbygge. Serien för inte med sig särskilt mycket nytt till genren men det är en välskriven saga med tonvis av potential, som bok ett dock inte riktigt levde upp till.

Gillar du klassisk highfantasy med en mörkare, något modernare känsla (inte grimdark men nära på) är denna bok definitivt värt din tid.

Betyg: 3/5

Vill du läsa fler recensioner om fantasyserier med potential?

Skymningseld - Henrik Widell

De Rotlösa - Marcus Olausson

Steelheart - Brandon Sanderson