JL Fantasy

Ska 2020-talet bli decenniet då svensk fantastik får sitt genombrott? Det hade väl inte varit så dumt och med tanke på hur mängden nyskriven svensk fantastik har ökat de senaste tio åren så går det väl att tycka att det kanske är dags att litteraturen får ta större plats, får hitta fler läsare.

Men vad innebär egentligen ett genombrott för svensk fantastik? Det ligger ju lätt till hands att dra en parallell till det som brukar kallas för ”det svenska deckarundret” och fantisera om bästsäljande böcker, utgivning i Tyskland och filmatiseringar med gräddan av den svenska skådespelareliten och några dubbade holländare i biroller för att säkra filmernas EU-bidrag.

Fast om jag ska vara ärlig, och det är det nog bäst att vara, så är det en vision jag inte tror särskilt mycket på.

Jag har svårt att se hur svensk fantastik, trots alla guldkorn, skulle kunna erbjuda samma lockelse som svenska kriminalromanerna gjorde för en utländsk publik, och handen på hjärtat – vill vi verkligen ha svenska fantasyfilmer med Peter Haber i huvudrollen som svärdsvingande kronpretendent?

Dessutom får vi kanske ta ett djup andetag och vara ärliga med att böcker rent generellt inte säljer så otroligt mycket i vårt avlånga land. Har du sålt över tusen exemplar kan du oftast vara riktigt nöjd, även om du knappast kommer att kunna leva på din konst.

Nej, jag skulle vilja säga att vi kan mäta framgången på ett annat sätt. För publiken finns ju faktiskt redan där. Att det inte är få som läser science fiction och fantasy i Sverige vet vi ju genom att SF-bokhandeln är en av de få bokhandlare som går bra. Riktigt bra till och med.

Men ändå – det är inte direkt för att kolla det nya utbudet av svensk fantastik som är målet för den genomsnittlige kunden på SF-bokhandeln. Det är inte heller bokborden med svensk fantastik som utövar den stora lockelsen på svenska SF-kongresser eller spelkonvent.

Men det borde kunna göra det. Svensk fantastik borde faktiskt kunna visa sin relevans för den likaså svenska läsekretsen.

Det är visserligen inte lika ofta man numera får höra den nötta frasen ”det finns ju ingen bra svensk fantasy” – men det är inte en uppfattning som helt och hållet har försvunnit. Visst, det är betydligt lättare att motbevisa påståendet nuförtiden, men det är ändå en liten indikator och vi får heller inte glömma att den engelskspråkiga fantastiken fortfarande har en större lockelse på publiken. Den anses säkrare och bådar för kvalitet. Här vet man vad man får liksom.

Så då uppstår frågan – hur vänder vi det här? När det finns så mycket annan spännande nördkultur, hur får vi svensk fantastik att bli relevant under 2020-talet?

För att parafrasera ett av The Beatles fyndiga svar: hade jag vetat det hade jag blivit förläggare. Men några tankar har jag naturligtvis.

Jag har alltid varit en förespråkare för tanken att en författares drivkraft ska vara att skriva det som hen själv vill läsa, men det utesluter inte att fundera på hur ens bok faktiskt kan vara relevant för en potentiell läsekrets.

Det här handlar inte nödvändigtvis om att bra böcker måste ha ett stort och övergripande budskap som kan analyseras och förstås (eller missförstås). Böcker får enligt mig gärna ha ett djup och en tyngd, men även ren underhållning måste också tala till läsaren. Ha det där som gör att någon ska lyfta upp den i bokhandeln, ögna igenom baksidestexten och säga ”den här vill jag läsa”.

Det jag menar är inte heller att försöka stryka den potentiella läsaren medhårs för mycket, för det är min bestämda åsikt att svensk fantastik ska sikta högre än att ramla ner i bottenlöst Dan Brown-format hål.

Nej, det handlar om att till exempel försöka se och fånga samtiden. Inte att nödvändigtvis skriva om den, men bearbeta den i skrivprocessen. Att det som har hänt under 2020-talets första staplande år kommer att påverka litteraturen är naturligtvis ingen vanvettig gissning, men en bok som kommenterar – eller på något plan handlar om – Coronaviruset behöver inte handla om en pandemi. En science fiction-historia om hur rymdportar som i vanliga fall öppnar vägen till hyperrymden plötsligt slutar fungera kanske minst lika väl kan fånga känslan av isolering som många har upplevt under det här året.

Det handlar också om att se de hjulspår som alla vi som skriver fantastik färdas i. De är ganska djupa och lätta att fortsätta i om man inte reflekterar över det. Vad jag försöker säga med den här tveksamma metaforen är att om vi tittar på det som inspirerade oss en gång i tiden så är det kanske inte de yttre lagren som vi ska ta efter, utan de inre. För det var det som fick oss att känna något, att själva bli engagerade och älska en bok.

Där tycker jag att vi ska fundera på vad vi kan ta med oss från de böcker vi läser och har läst och hur vi kan göra något eget av den känslan – för att ta ett snudd på övertydligt exempel: om du berördes av hobbitarna i Ringarnas Herre så ska du komma ihåg att grejen är inte att de är korta och knatar omkring utan skor. Grejen är att de är envisa, plikttrogna och har en fantastisk förmåga att stanna upp och njuta av livet även under det allra mest farliga äventyr man kan tänka sig.  

Det här blott några ingredienser för att skapa litteratur som på något plan kan vara relevant för de svenska läsarna. Jag säger inte att det nödvändigtvis gör att alla Sveriges nördar kommer att kasta sig över den svenska fantastiken, men det här är i alla fall något jag själv vill se mer av och som jag faktiskt tror kan bidra till att öka intresset.

Nu kanske någon tycker att Centerwall, det där finns väl redan. Jodå, klart det gör det. Men inte tillräckligt mycket för att nå fram. Jag vill se fler författare och förläggare som reflekterar kring vad de skriver och vad de ger ut. För tusan, jag vill själv att det ska vara en större del av mitt eget skrivande!  

För att fortsätta mitt resonemang så handlar det där om att vara relevant för den tänka publiken också om tillgänglighet och hur man presenterar sig. Vilka förlag och böcker lockar? Här kan till exempel omslag, engagemang och kringaktiviteter som är roliga, proffsiga och inbjudande skapa ett större intresse. Ett exempel som i alla fall tilltalade mig och som jag tycker sticker ut är Oscarianska Compagniet – ett samarbete mellan tre förlag som bland annat hade en av de snyggaste montrarna på bokmässan häromåret. Och då pratar jag inte bara om fantastikgränd utan hela mässan.

Min egen spaning här att det är viktigt att inte ängsligt försöka rekommendera sina egna böcker utan istället bygga upp ett intresse genom att prata om annat som intresserar och berör den potentiella läsekretsen – till exempel andra böcker.

På samma science fiction-kongress som min debutbok, Skymningssång, lanserades så var det personer som dök upp vid förlagets bokbord när jag stod där och köpte den för att de tyckte att jag hade gjort en bra insats som moderator i en panel.

När jag höll föredrag på science fiction-bokhandeln om svensk fantastik så var det inte många som köpte alla de utmärkta böckerna jag rekommenderade utan istället ville ha med sig mina böcker. Som jag alltså inte hade pratat om i föredraget.

Så, blev vi då något kloka på vad jag har för tankar om svensk fantastik inför 2020-talet? Kanske. Jag vill att den svenska publiken som faktiskt finns ska ha det lättare att hitta litteraturen och att den ska kännas relevant för dem. Och för att uppnå det så tror jag att författare och förlag ska fundera på sin synlighet och att böckerna måste betyda något för läsarna. Det ska väl egentligen inte vara så svårt?

---------

Vill ni veta mer om Patrik Centerwall kan ni gå in på hans hemsida eller ta en titt på hans filmserie på youtube om svensk fantasy. 

Jag hakar på Markus Skölds tanke om att fantastiken står sig starkare idag än den gjort tidigare.

När jag var barn på 80-talet var utbudet av fantastik skralare än det är nu. Då introducerades jag till främmande världar genom Åke Ohlmarks översättning av Sagan om ringen och genom rollspelet Drakar och demoner.

När jag kom upp i tonåren följde fantastiken med men gick över till Stephen King, Ann Rice och rollspelet Kult. Under de åren hade även svenska förlag och bibliotek tagit in fler fantastikböcker, allihop översatta eller på engelska. Det var en undanskymd genre och hade någon sagt till mig då att i en inte allt för avlägsen framtid skulle mer eller mindre alla känna till Frodo och Aragorn, eller att helt vanliga människor skulle diskutera Arya Stark och Cersei Lannister kring fikaborden på jobbet, så hade jag aldrig trott på dem.

Fantastiken har aldrig varit så levnadsstark som den är just nu. Netflix och HBO har egna fantastikserier. Det finns fler superhjälte- och Transformersfilmer än någon kan räkna. Dataspel utspelar sig ofta i skräck, fantasy eller science fiction-miljö. Fantastiken har blivit mainstream, i alla fall den engelskspråkiga.

Idag finns det många som skriver fantastik på svenska. Problemet är att vi fantastikförfattare har svårt att nå ut i litteratursverige. De som lyckats bäst med att få många läsare verkar vara ett fåtal skräckförfattare, och de som skriver fantasy för barn- och ungdomar. De som skriver fantastik för vuxna verkar ha svårare att nå fram i bruset.

Jag tror problemet är flerledat. Det kan vara så att läsare i Sverige traditionellt importerar sin fantastik. Det finns redan väldigt bra fantastik, både på originalspråk och översatt, kanske väljer man den före den svenska fantastiken.

Det kan även vara så att fantastiken fortfarande lider lite av att den är obskyr och anses vara för barn (Ja, trots vålds- och sexspektaklen Westworld och Game of Thrones).

Ytterligare en sak som slår mig är att det kan finnas ett mått av finkulturellt filter över det hela också. Jag minns recensionerna John Ajvide Lindqvist fick för Låt den rätte komma in: en recensent verkade överraskad att det gick att skriva skräck på svenska och en annan tyckte om boken men var mer intresserad av vad som skulle hända om Ajvide Lindqvist skrev utan övernaturliga inslag. Även om dessa recensioner är över 10 år gamla så kanske de säger något fantastikens status i Sverige, att realism skattas högre än det övernaturliga?  

Slutligen hänger det ju självklart även på förlag och marknadsföring. Min tolkning är att den mesta fantastiken i Sverige utkommer på små, nischade förlag som verkar ha svårt att konkurrera med de stora förlagen.

Det finns alltså en rad barriärer att bryta igenom men det vi ska komma ihåg är att fantastiken i stort redan är mainstream, vi måste bara få upp läsarnas ögon för den svenska fantastiken. Jag tror att lösningen är att göra det som görs precis nu: Jobba. Nöta. Ge ut fler titlar. Skriva riktigt bra fantastik så att läsarna tipsar varandra.

Ju fler bra titlar som finns, desto större möjligheter ger vi läsarna att upptäcka de fantastiska världar som vi har skapat.

-----

Emil Haskett är aktuell med urban fantasyromanen Dit du inte får gå. Det är första delen i en fantasyserie med fristående berättelser kring Mörkån, som blandar magi och socialrealism och riktar sig till äldre ungdomar och vuxna. Ni kan hitta mer information om Emil och hans författande på Fantasiförlagets hemsida.

Fotograf: Nicklas Hansson

  

En spaning kring fantastikundret

Vad kommer egentligen att hända med svensk fantastik under detta decennium? Låt oss starta upp AI:ns prediktionsmodell och skåda in i kristallkulan.

Flera av mina kollegor har redan pratat om elefanten i rummet, nämligen pandemin som härjar runt om i världen. Så därför tänkte jag att jag skulle försöka undvika att prata om den. Istället tänkte jag att jag skulle spekulera kring förutsättningarna för svensk fantastik framöver.

Som Mattias Kuldkepp nämnde tidigare i den här bloggserien har vi i många år pratat och drömt om ett kommande svenskt fantastikunder. Samtidigt tror att jag många med åren har blivit desillusionerade inför tanken. Vi har väntat så länge nu, och ingenting har hänt. Eller har det? 

Det är lätt att ta på sig offerkoftan när man skriver fantastik. Men lyssna på vad romance-författarna säger. Eller feelgood-författarna. De är lika frustrerade över hur svårt det är att nå ut. Att inga förlag vill ta sig an deras böcker. Jag har till och med hört deckarförfattare uttrycka samma typ av frustration för att deras alster anses vara fullitteratur.

Men något har hänt under de senaste åren – något som vi inte får glömma bort när vi blir molokna och deprimerade över att det efterlängtade svenska fantastikundret fortsätter utebli – och det är att bokmässan sedan ett par år tillbaka har dedikerat en hel sektion av mässgolvet till Fantastikgränden. I år kan vi ju dessvärre inte besöka den på grund av den där pandemin som jag inte tänkte prata om, men hade Bokmässan varit som vanligt så hade den funnits där. Visst, vi är fortfarande underrepresenterade i panelerna och seminarierna, men det är ändå ett rejält steg framåt för våra genrer.

Det till trots, som Anna Jakobsson Lund var inne på, har det ännu inte lett till några stora försäljningsframgångar. Å andra sidan tror jag inte att det är guld och gröna skogar för de flesta deckarförfattare heller. Det finns alltid undantag, och det är dem vi ser. De som omedelbart säljs till femtio länder och har stående plats på försäljningstopplistorna, men de allra flesta får kämpa på precis som vi, dessutom i en betydligt mer konkurrensutsatt genre. 

Foto: Villfarelser - Offerkofta

  

Det är någonting som är på väg att hända med fantastik. Jag tror inte gemene man ens vet vad ”fantastik” betyder, men vi har ändå vår egen gränd på mässan.

Kanske får vi draghjälp från film och TV. Det är enkelt att peka på vilket fenomen Game of Thrones blev hemma i vardagsrummen hos mugglarna. Men sedan dess har många av de största biofilmerna varit inom vår genre. Allt från Marvel-filmerna till Star Wars. De har dominerat filmbranschen, och det innebär att många får upp ögonen för den typ av underhållning vi producerar.

Så det kanske upplevs som att det fortfarande går trögt. Det gör det också, jag vill verkligen inte förminska någons frustrationer (eller mina egna) över hur det ser ut i förlagsvärlden. Men jag tror ändå att något är på gång. Det kanske inte kommer nästa år, men under 2020-talet tror jag det finns förutsättningar för att växa.

Men med det sagt så tror jag att läsandet (och då menar jag att bläddra i en bok och läsa bokstäver) kommer att minska. Jag hoppas verkligen att jag har fel, men alla tecknen pekar på det. Vi är så stressade idag att blotta tanken på att sätta sig ner i sitt favorithörn av soffan med en bok skapar oroskänslor. Vi måste prestera hela tiden och bokläsning har för de flesta blivit något som man i bästa fall ägnar sig åt i solstolen. Och när samtidigt en miljard streamingtjänster lockar med både ljud, bild och faktiskt riktigt underhållande berättelser så har boken allt svårare att stå sig i konkurrensen.

Historiskt kunniga kommer att påpeka att det här inte är första gången som boken hotas. Senast var för ungefär tio år sedan när e-böckerna var på tapeten. Amazon släppte sin Kindle 2007 och började sälja böcker direkt till plattan. Vi hade inte samma utveckling här i Sverige, men diskussionen fanns. Skulle e-böckerna ersätta de tryckta böckerna?

Stephen Fry sa då att e-böcker var ett hot mot tryckta böcker på samma sätt som hissar var ett hot mot trappor.

Kanske är det här samma sak. Vi har ju ljudböckerna som fortfarande är livskraftiga. Det är inte riktigt samma liknelse som mellan e- och pappersböcker men kanske nära nog. Vi ser redan förlag som till allt större utsträckning satsar på att gå direkt till ljudbok och e-bok, och bara i undantagsfall ger ut tryckta böcker. Så kanske behöver vi i egenskap av författare tänka mer i de banorna, och vara öppna för nya sätt att berätta våra historier.

Men även om formaten ändras så tror jag en sak kommer att bestå, och det är folks behov av berättelser. Hur vi tar till oss dem kommer att se annorlunda ut, men det kommer alltid att behövas någon som kommer på dem och skriver ner dem. Även inom fantastiken.

------

Markus Sköld är en veteran inom svensk fantastik och är nu aktuell med skräckromanen Skuggfödd. Ni kan hitta mer information om honom och hans författande på hans hemsida.

En utblick, en inblick och en fundering över den bästa av världar.

Vad kommer att forma fantastiken under det kommande decenniet? Flera av mina författarkollegor har redan bearbetat sina perspektiv på COVID-19 pandemin, ”elefanten i rummet” som Lovisa Wistrand benämnde den, och onekligen går den inte att komma runt, för det är en tjock jävla elefant, och därför får väl också jag börja där.

För de som inte känner till mitt författarskap så delar jag huvudsakligen upp det i en episk, mörk fantasyfåra och en annan mer lättsam, humoristisk fantasyvariant med steampunkinslag. Så hur har pandemin påverkat mig och mitt skrivande? Då jag har ett arbete vid sidan om författarskapet så har jag inte lidit ekonomiskt av den vikande försäljningen i samma utsträckning som ett par skribenter före mig lyft fram, den deltidspermittering som jag drabbats av har i någon mening faktiskt lett till mer tid för skrivande, så på pappret skulle jag kanske till och med kunna hitta en ljusglimt. På pappret. För hur påverkar pandemin en författare mentalt?

Jenny Töredal och Lovisa Wistrand beskriver de mentala barriärer som oinbjudet upprättat sig kring deras skrivande och jag känner igen mig. Under våren försvann motivationen att skriva helt. Den mörka värld som min fantasytrilogi ”Sönderfallet symfoni” utspelar sig i kändes direkt motig att skriva om, världen omkring var tillräckligt mörk som det var, men att skriva humor … Nej, det var svårt att komma in i den zonen också. (Däremot känner jag mig fullständigt övertygad om att jag matats med massvis av material och idéer för galenskaper som förr eller senare kommer leta sig in i det jag skriver, men det kommer bli senare snarare än förr). Lyckligtvis släppte motviljan för drygt en månad sedan och skrivlusten sipprade tillbaka, och med den även önskan att drömma sig bort till främmande världar.

Jag tror att COVID-19 kommer att ha en stor påverkan på samhället i stort och prägla 20-talet på många sätt, men med tanke på min egen resa så är jag hoppfull om att det inom litteraturscenen inte blir en ensam gigant, för det finns mycket andra samhällstrender som också pockar om uppmärksamhet och som skulle må bra av att masseras och porträtteras i fantastikgenrens olika speglar. Jag tänker på makrotrender i det svenska och det internationella såsom digitalisering, klimatet, vår stressade vardag, Metoo, integration och immigration, BLM, auktoritära ledare, kriminalitet, skiftande geopolitiska maktbalanser och utvecklingsländer i förändring. Alla dessa ämnen och mängder därtill tål att vändas och vridas på, och det finns otaliga perspektiv, påhittade såväl som äkta som kommer vara värda att föras fram. Fantastiken spelar och har alltid spelat en viktig roll där.

Marcus Åberg och Christoffer Pichler resonerade kring behovet av att bryta samt att hålla sig till invanda mönster och det är nog så att båda behövs. Så fungerar det på andra scener, förmodligen för att de uppfyller olika behov och vänder sig till olika publik. Oavsett om det ena eller det andra blir sanning, eller kanske mest sannolikt båda två då det ena inte utesluter det andra, så är min förhoppning att den härliga och livskraftiga samling författare som befolkar scenen i fantastiksverige kan fortsätta att höja varandra. Somliga spekulerar i möjligheten för ett svenskt fantastikunder liknande den på deckarsidan. Det låter roligt, så låt oss hoppas. Vad jag emellertid vet helt bestämt är att det finns en massa människor som drivs av en inre glöd att få dela med sig av sina tankar och idéer - och övning ger färdighet. Som gammal rollspelare har jag dessutom lärt mig att man ökar sitt färdighetsvärde mycket snabbare tillsammans än genom ensamträning, därför är det glädjande att se hur nya kontakter knyts och folk stöttar varandra. Det kommer att ge utdelning.

Får vi skörda frukterna under 20-talet? Vad vet jag? Är ett större genomslag ens det främsta målet? Kanske inte om priset är att genren förlorar sin själ på vägen, men måste framgång utesluta bibehållen genuinitet? Jag tror inte det. Rent personligen när jag förhoppningen om att nå ut till en större publik, men det är inte nålsögat jag måste passera. Det allra viktigaste för mig är att läsekretsen jag vänder mig till uppskattar mina verk och får chansen att drömma sig bort, för att drömma är i mina ögon att växa. Jag har älskat den här genren så länge jag kan minnas. Jag satt klistrad vid tv:n när rymdäventyret ”Det var en gång” sändes på SVT, jag rullade tärningar och bläddrade i Monsterboken när andra badade, jag har låtit mig hänföras och ryckas med av fler författare och konstskapare än jag kan räkna. Nog kan jag uppskatta verk inom andra genrer, men det är till fantastiken jag alltid återvänder.

Jag vill gärna tro på Hans Roslings bild av en värld som trots allt lidande och allt elände, ändå rör sig mot en ljusnande horisont. Kanske lever vi inte i ”Den bästa av världar” som Voltaire häcklade i Candide, men jag tror och hoppas att när 20-talet summeras kommer såren från pandemin och flera av svårigheterna som vi står inför idag, om inte vara läkta så i alla fall att smärtan trubbats av. Därför vill jag gärna tro att de flesta av oss kommer tycka att decenniet lämnar världen i ett bättre skick än det föddes till.

Avslutningsvis vill jag rikta blickarna uppåt och inåt. För under 20-talet så förutspår jag att vår fantasi kommer att kittlas av förberedelser inför upprättandet av stationer som Lunar Gateway, månlandningar liknande de som planeras i Artemis-programmet eller planer på framtida månbaser och Mars-resor.

Tankar på människan i rymden har alltid varit en grogrund för fantastik, för författare såväl som läsare, och säkert så även denna gång. Här nere på jorden spår jag att den artificiella intelligensen och robotiken, som ännu är i sin linda, kommer att explodera under 20-talet, med betydligt mer avancerade tillämpningar än robotgräsklippare eller sexrobotar, och vilka effekter det får på fantastikförfattare, i Sverige såväl som internationellt, ska bli spännande att följa.      

Stort tack, Josef, för denna möjlighet att få tömma mina tankar.

------

Mattias Kuldkepp är en framträdande röst bland svensk fantasy. Han är aktuell med två trilogier som båda går att köpa via Adlibris - Sönderfallets Symfoni och Den Ofrivillige Hjältens Handbok. 

I tjugo år har jag undervisat om krig, kriser och konflikter. Om spanska sjukan, ebolautbrottet 2014 och om Hans Rosling. På min fritid har jag läst fantasy och sett på filmer med samma tema. Jag har drömt mig bakåt i tiden, men ibland även framåt. Sugits in i någon spännande dystopi med osäkert slut.

Just nu lever jag bara här och nu. I verkligheten. Min verklighet har blivit en dystopi. Aldrig hade jag trott att en pandemi skulle bli en del av min vardag på det här sättet.

Vi reagerar alla olika på det som händer i världen och det är okej, jag lägger inga värderingar i det. Själv önskar jag att jag kunde fortsätta som innan med mitt skrivande, men har kommit fram till att det inte är möjligt. I alla fall inte just nu. Det jag hade tänkt skriva i det här blogginlägget om framtiden har blivit historia.   

Fantastikens framtid är sammanvävd med pandemin vi nu lever med. Hela bokbranschen påverkas av dess effekter. Nätbokhandlarna kan inte kompensera för de fysiska bokhandlarnas förlust. Förlag och författare får minskade ekonomiska intäkter. Något jag saknar, och som inte kan mätas i pengar, är alla fysiska möten som nu inte kan äga rum.

Jag instämmer med tidigare skribenter, marknaden för den svenska fantastiken var liten redan innan pandemin bröt ut. Marknaden var inte lätt att komma ut på och ekonomiskt överleva i.

Jag tror man får tänka på kort och lång sikt när det gäller den svenska fantastikens framtid. På kort sikt handlar det om att ta sig igenom de följder krisen har skapat. Lättare sagt än gjort, men något annat alternativ är inte möjligt. Jag tror också att det är viktigt att ställa rimliga krav på sig själv som författare när det gäller försäljning och att hitta alternativ till fysiska träffar och bokmässor. Och där är jag optimistisk. Jag har sällan träffat så många positiva och handlingskraftiga personer som inom den svenska fantastiken.

Världen reste sig efter spanska sjukan och första världskriget. Så även efter andra världskriget. På sikt kommer världen att bli sig mer lik, men först måste forskarna hitta en effektiv behandlingsmetod mot covid 19 och ett vaccin. Då kommer de ekonomiska hjulen att börja rulla snabbare igen. De fysiska bokmässorna kommer att komma tillbaka.

Jag delar Wistrands tankar om framtiden för oss författare. Vi kommer att vandra olika vägar postcorona. Vissa av oss kommer att fortsätta som vanligt, medan några kommer att sluta skriva eller byta genre. För min egen del känner jag mig mer som lärare än författare just nu. Jag kommer inte sluta skriva, men som det känns nu kommer jag prova en ny genre. Jag kommer att stanna i verkligheten, fast i förfluten tid.

En annan sak som jag har funderat över under pandemin är dystopiernas framtid. Kommer de locka fler läsare, eller färre? Kommer det bli fler eller färre författare inom genren? Och vad kommer dystopierna handla om? Värre pandemier med högre dödlighet än Covid 19? Eller något helt annat?

Framtiden kommer att ge oss svaren, men det ska bli intressant att se hur det kommer att utvecklas.

Jag vill avsluta mitt inlägg med ett citat från Harry Potter:

“Happiness can be found even in the darkest of times, if one only remembers to turn on the light.”

Tack Josef för att jag fick möjligheten att medverka på din blogg.'

-----

Jenny Töredal är aktuell med sin trilogi, Sagan om Ella. Vill ni läsa mer om Jenny kan ni gå in på hennes författarsida på facebook.