JL Fantasy

The Hundred Thousand Kingdoms (THTK) är den första boken i Inheritance trilogin av N.K. Jemisin. En 448 sidor lång episk fantasy som gavs ut 2010 och vann en Locus Award för bästa debutroman. 

Traditionell fantasy är min favoritgenre. Men på slutet har jag haft svårt att hitta sådana som lyckas skapa en bra balans mellan de klassiska dragen som definierar genren och med nytänkande som inte går för långt ifrån dessa drag.

I grunden är THTK strukturerad som en deckarroman. Handlingen fokuserar först och främst på huvudkaraktären Yenies försök att finna svar på några gåtor som på olika sätt påverkar hennes chans att överleva i Sky. Gåtorna handlar mer om hennes familj och deras förflutna än politiskt manövrerande, som brukar vara det vanliga i episk fantasy som exempelvis The Song of Ice and Fire.

Den andra delen av handlingen handlar om gudarna. En gång i tiden fanns det tre gudar. The Nightlord (Nahadoth), The God of the Day (Itempas) och The Goddess of Twilight and Dawn (Enefa). Den yngsta av de tre gudarna, Enefa, mördades av Itempas och Nahadoth besegrades av Itempas. Nattguden gavs sedan som slav och levande vapen till människosläktet The Arameri för att sona för sina brott mot Itempas. Med gudarna som kopplade vapen styr The Arameri världen med järnhand. Alla som försöker motstå deras makt dräps genom ett enkelt kommando i gudens öra.

Utöver detta följer THTK de traditionella dragen för epsik fantasy till stor del. En föräldralös huvudkaraktär med ett mystiskt förflutet som kastas in i en politisk konflikt som hon inte förstår. Hon blir kär i den förslavade guden och med hans hjälp listar hon ut en mörk hemlighet om sig själv.

Jemisin skriver i första person och är extremt duktig på att väva ihop huvudkaraktärens tankar kring mysterierna som omger henne med gudarnas unika personligheter, vilket gjorde att boken svår att lägga ifrån sig. I vart och varannat kapitel lär läsaren sig något nytt om gudarna, om the Arameri och om huvudkaraktärens förflutna. Trots detta kände jag dock aldrig något stark kontakt med Yeine. Kanske har jag bara svårt att sätta mig in i huvudet på denna 19 åriga drottning som ska vara upplärd att vara någon slags krigare, för mig kändes hon mer som en kärlekstörstande flicka som hela tiden förlitade sig på dem omkring henne för att få någonting gjort. Eller så är det för att hela min kropp skruvade på sig när sexscenerna dök upp, särskilt den med guden. Hela deras "relation" känndes aldeles för stereotypisk för min smak. En ung flicka som gillar den mystiska och sexiga, otilgängliga äldre mannen som hon inte borde gilla. Och så vidare.

Vad det innebär att vara slav diskuteras också flera gånger i boken vilket ger den ett djup som jag uppskattade, mycket likt hur hennes nyare The Broken Earth serie gjorde. De scener då Yeine diskuterar med Nahadoth kring vad det innebär att vara slav och vad det gör med en var mina favoritscener. Ämnet är intressant i sig själv men när slaven i fråga är en allvetande gud som kan ödelägga hela världen på ett ögonblick blir diskussionerna ännu mer intressanta.

Sammantaget

Jag har blandade känslor inför den här boken. Trots att jag hade svårt att lägga den ifrån mig kände jag aldrig att jag hejade på huvudkaraktären. Detta är en bok som jag skulle rekomendera för dem som gillar episk fantasy men som vill komma ifrån action och heroiska hjältar och istället vill ha mysterier, romantik och sex.

Betyg: 3/5

 

Vill du läsa fler recensioner?

Half the World - Joe Abercrombie

The Emperor's Soul - Brandon Sanderson

Blood Song - Anthony Ryan

Spoilervarning

I det sista avsnittet, The Dragon and the Wolf, knöts de sista trådarna ihop för att den sista säsongen ska kunna bli det actionbonanza tittarna förväntar sig att en episk fantasyserie ska vara. I samma stil som tidigare säsonger var därför det sista avsnittet inte särskilt actionfyllt och kanske lite väl förutsägbart. Överlag har hela säsong sju varit den mest förutsägbara hittills. Det har inte skett några stora twists över huvud taget och handlingen har följt de två huvudspåren kring The North och Järntronen i alla sju avsnitt. Den började med att Sansa tvekade på om det gick att lita på Littlefinger och slutade med att hon och de andra Stark-barnen avrättade honom. Säsongen började också med att John sökte allierade inför hotet ifrån The White Walkers och slutade med att han och Dany slöt en "allians" med varandra i en av säsongens sista scener. 

Samtidigt som säsongen varit förutsägbar har den också varit den mest actionfyllda. Flera stora strider och några riktigt välgjorda CGI-scener med drakar, som satte tonen för hela säsongen. Tyvärr har dock de mest tongivande konflikterna avslutats med flera deus ex machina's - Dany rider in på sina drakar och räddar alla från säker död och Bran listar på magiskt vis ut intriger som ingen hade kunnat lösa. Händelser där karaktärerna inte förtjänat att bli räddade men blir det av yttre hjälp.

Det jag gillat allra mest är dialogerna. Tack vare dem har säsongen känts relativt lättsam och stundtals rolig, trots känslan av annalkande död. Aldrig tidigare har så många huvudkaraktärer träffat varandra för första gången. Att få se ens favoritkaraktärer ge varandra gliringar för något som hänt för flera säsonger sedan är ett lätt sätt för producenterna att få tittarna att tänka tillbaka och minnas tidigare favoritscener utan att faktiskt behöva visa dem. 

Att skriva manus till en sån här serie, med så här stor budget, måste vara oerhört komplicerat. Jag förstår deras nya förhållningssätt – att skapa nyckelscener som för handlingen framåt och sedan koppla ihop dessa nyckelscener med varandra så smidigt som möjligt utan att samtidigt tappa farten i handlingen. Det skapar logiska luckor, som jag skrivit om flera gånger tidigare, men jag tycker att det är värt det för att få mer driv och mer action in i handlingen. Jag vet att somliga tycker att det är det politiska spelet som är det mest intressanta med Game of Thrones men för mig har serien alltid först och främst varit episk fantasy och jag gillar att skaparna av serien inte åsidosätter det.

Det är också viktigt att komma ihåg att det aldrig tidigare har gjorts en TV-serie i den här skalan. Jag är tacksam att HBO vågat satsa så här mycket pengar på fantasy och jag är övertygad om att, när säsong åtta är över, kommer Game of Thrones att gå till filmhistorien. Likt hur Sagan om Ringen visade att fantasy kunde sälja böcker hoppas jag att Game of Thrones kommer att visa att det går att göra vuxenfantasy till film och TV-serier. Förhoppningsvis får vi se betydligt fler adaptioner av kända fantasyserier framöver.

Betyg: 3/5

Mina favoritscener från säsong 7

- Tormund och The Hound pratar om Brienne.   Säsongens roligaste scen.

- Striden mot Zombiebjörnen. Även om scenen inte fyllde mycket funktion för handlingen var den otroligt välgjord och ger oss kanske det bästa smakprovet inför säsong åtta.

- "Chaos is a ladder".  Kan vara mitt favoritcitat från hela serien. Det är så skönt att se rädslan och förvirringen i Littlefingers ögon när Bran demonstrerar sina nya krafter.

- Ed Sheeran sjunger en ny sång:   En bild säger mer än 1000 ord.

Vilka var era favoritscener?

I avsnitt sex fanns det gott om intressanta dialoger, en ansenlig mängd action (den här gången också fullproppad av påkostad CGI), men också flera helt ologiska scener.

Dany grälade med Tyrion om det var berättigat att bränna Tarleys. Arya och Sansa grälade, gnällde på och hotade varandra (på grund av Littlefingers listiga planer). Vi fick äntligen se en scen där karaktärerna faktiskt reser - John, Jora, Tormund och de andra grabbarna följer visionen som The Hound fick i säsongens första avsnitt. De tillfångatog ett skelett men blev sedan överfallna i vad som verkade vara ett bakhåll. Gendry teleporterade sig sedan till Eastwatch och där teleporterade de sedan en raven till Dragonstone varpå Dany teleporterade sig till bakhållet (suck). Under tiden står armen av odöda still och väntar på att isen ska frysa (dubbelsuck). Dany räddade dock alla men tappade en drake på kuppen. John lämnades kvar men räddades av Benjin som dök upp från ingenstans med en levande! häst som John sedan rider iväg på. Dany och John hade avslutningsvis ett kärleksfullt ögonblick på skeppet som förde dem mot Kings Landing.

Minnesvärda scener

• Återupplivningen av Viserion var episk. Jag gillade också att de inte visade hur draken såg ut ordentligt utan bara visade dess blå ögon. Snyggt och skrämmande.
• Zombiebjörnen. De hade inte behövt ha med detta i avsnittet, det hade fungerat precis lika bra utan men de valde att göra den i alla fall för fansens skull. Efter avsnittet såg jag en behind the scenes video där de pratade om och visade inspelningen av, bland annat, björnscenen. En väldigt komplicerad scen med massor av CGI som kostar mycket pengar. Det kan vara den snyggaste fightscenen jag någonsin sett där skådespelare slåss mot något som inte finns. Jag är väldigt glad att de gjorde den och det gör mig ännu mer taggad på just hur episk säsong 8 kommer att vara.
• Tormund pratar med The Hound om Brienne. Min favoritdialog hittills på hela säsongen.  "- I want to make babies with her. Think of them, great big monsters. They'd conquer the world. - How did a mad fucker like you live this long?"

Betyg: 4/5

Säsongsavslutningen

Ska bli väldigt spännande att se hur de knyter ihop den här säsongen. Jag tror att det sista avsnittet, som ska vara nästan 1 timme och 20 minuter långt, kommer att ha flera dramatiska höjdpunkter.

De har hintat en massa om att Dany och John ska bli ett par. Jag har svårt att se att de skulle göra det så tidigt utan att faktiskt ge oss det. Jag är därför rätt säker på att John och Dany har sex i det sista avsnittet. De nämnde också barn tre gånger under förra avsnittet, att Dany inte kan få barn, att drakarna är hennes barn och Jorah sade att John ska överlämna svärdet till hans barn. Inte bara kommer de alltså ha sex, Dany blir också gravid i nästa avsnitt med Johns barn. "Only death can pay for life"...

Men sexscenen blir nog inte förrän i slutet av avsnittet, troligtvis efter att de överlevt vad Cersei än har planerat för dem i Kings Landing. Något actionladdat borde hända i The Dragon Pit men jag har svårt att se exakt vad det skulle vara. Min bästa gissning är en zombiemountain-attack som stoppas efter mycket om och men. Jag tror inte att skelettet, som de fört med sig, övertygar Cersei att de måste enas. Kanske säger hon att de ska enas men sedan efteråt skrattar åt dem och låter dem slåss själva mot The Night King i nästa säsong. När hon sedan säger detta till Jamie skulle det kunna vara det som får Jamie att slutligen inse att hans syster är helt galen. Jag tror dock inte att de kommer att döda Cersei i den här säsongen. De behöver lite dramatik som inte är kopplat till The Night King kvar. På sin höjd lämnar Jamie Cersei och reser norrut. 

Sam kommer till Winterfell och träffar den enda personen där som vet om Jons förflutna - Bran. De pratar tillsammans om John. Deras dialog om John lägger ytterligare ett lager av dramatik runt händelserna i Kings Landing och Johns och Danys sexscen.

Som jag sagt genom hela säsongen kommer Littlefinger att dö i det här avsnittet. Allt som hänt har byggt upp för det. Redan i säsongens trailer sade de - "The lone wolf dies but the pack survives". Bran, Sansa och Arya dödar Littlefinger tillsammans. Bran hjälper dem att se igenom hans lögner. Jag hoppas att det är Sansa som sätter kniven i honom men det kan lika gärna bli Arya som gör det.

Eftersom säsongens sista scen inte blev att draken återupplivades måste de toppa den med något ännu värre. Det är bara en sak jag kan komma på, The Night King flyger ovanpå Viserion och förstör en del av muren. End of season 7.

Bronn förtjänar Elitbojenmärket för att han orkade dra upp en fullt utrustad Jamie från några meter djupt vatten. Jamie teleporterar sig till Kings Landing och säger till Cersei att de inte kan besegra Danys arme, men Cersei bryr sig inte utan säger att de ska börja slåss som "far" gjorde vilket hon anser kommer lösa allt. Cersei berättar sedan att hon är gravid med hans barn och kort därefter berättar hon även att hon vet att han träffat Tyrion. I en hjärtfull omfamning säger hon också att hon kommer döda Jamie om han gör något liknande igen.

Dany glider djupare in i "ondskan" genom att bränna hela familjen Tarly till grunden. Tyrion har är kluven mellan Danys mer våldsamma tendenser och hennes älskvärda sidor, vilket kommer kulminera i nästa avsnitt då hon blir tvungen att rädda John från säker död. John kramar Danys drake och får hennes tillåtelse att bege sig iväg på ett självmordsuppdrag på andra sidan muren. Jora återtar sin sida vid Danys sida och lämnar den direkt för att följa med John på hans resa.

Arya blir lurad av Littlefinger att tro att Sansa fortfarande vill ta över makten i riket. Sam lämnar Old Town och missar att John inte bara är en Targaryen, han är även Reigar Targaryens rättmätiga arvinge. 

Minnesvärda scener

Jag gillade avsnittet, precis som alla tidigare, men det var få scener som jag tyckte stack ut. Egentligen var det bara två som jag tyckte var värda att nämna lite extra. Scenerna då Dany tydligt visar att hon håller på att bli förälskad i John. När han berättar att han tänker hämta en White från andra sidan ser det nästan ut som att hon skulle ropa ut "Please, don't go John." När han sedan också klappar Drogon smälter hon ytterligare. Har väntat på detta ända sedan säsong ett.

Sammantaget var avsnittet mest till för att knyta samman säsongens inledning och säsongens sista avslutande två avsnitt. I nästa avsnitt kommer vi framförallt få följa Johns grupp som blir ambushade av The Night King. Som jag skrev i mitt "inför säsong 7 inlägg" tror jag att flera av karaktärerna i gruppen kommer dö och Dany kommer svepa in i slutet av avsnittet och rädda dem för att se till att de får med sig en White att visa upp. Men den slutgiltiga twisten i avsnittet blir att The Night King dödar och återupplivar en av drakarna.

Jag trodde tidigare att detta skulle ske i säsongens sista avsnitt men nu tror jag att det sista avsnittet kommer vara till för att knyta ihop alla trådar. Littlefingers död, John får reda på att han är en Targaryen, The Maesters får se den fångade White'en, the army of the dead bryter sig igenom muren osv.

Betyg: 3/5

1. Mötet med Joe Abercrombie

Höjdpunkten under min helg var när jag fick möjligheten att prata med Joe Abercrombie. Jag hade varit och lyssnat på två av hans paneler och sedan såg jag honom sitta och ta en kaffe på ett av fiken i konventet, vilket kändes ovanligt för att vara en så välkänd författare. Jag bad honom och hans vän om ursäkt för att jag störde och frågade om jag kunde ta en bild med Joe, sedan förklarade jag att han var en av mina allra största förebilder. Joe ställde sig genast upp, tog min hand och frågade om jag skrev själv. Jag svarade att jag skriver episk fantasy och att hans First Law-serie samt hans Shattered Sea-serie är några av de serier som jag brukar ha bredvid mig när jag skriver. Jag förklarade att jag ibland brukar slå upp en särskild scen och försöka återskapa det han har gjort där, fast med mina egna ord. Jag sade också att han var en av mina top tre-författare, varpå han grymtade lite och frågade vem som var bättre än honom. Jag sade att som författare i genren episk fantasy är det svårt för någon att slå Sanderson med hans 400 000+ ord långa manus, vilket han höll med om. Efter att jag tackat honom för hans tid och gått därifrån var jag tvungen att sätta mig ner en stund. Hela kroppen skakade.

Joe Abercrombie

2. Författarsamtal

 Jag trodde egentligen inte att jag skulle få möjlighet att sätta mig ner och prata med några svenska författare i mitten av Worldcon-kaoset. Men på torsdagen träffade jag Kristina Hård, författare av trilogin om Kaiserarvet, i entrén och frågade om jag kunde bjuda henne på lunch. Hon var inte hungrig men följde ändå med och pratade med mig medan jag åt lunch. Det var väldigt trevligt och lärorikt.

Under lördagen hade jag och några andra fans en Kaffeeklatsch (= kaffefika?) med Mats Strandberg, författare av Engelforstrilogin och skräckböckerna Färjan och Hemmet. Mats var väldigt välkomnande och mån om att alla skulle få chans att ställa de frågor de ville. Men ärligt talat ställde han nästan lika många frågor till oss som vi ställde till honom. Detta var nog det mest avslappnade samtalet jag hade under hela helgen.

Kristina Hård

Mats Strandberg

3. Skrivinspiration

Mest matnyttigt under hela helgen var nog de paneler som rörde skrivande. Särskilt panelerna How to Use NaNoWriMo to Power your Writing och Literary Agents and Where to Find Them. Jag har länge varit intresserad av att testa NaNoWriMo men om jag ska vara ärlig har jag varit rädd. Om jag väl tar mig an något får det inte gå dåligt. Skulle jag prova på NaNoWriMo och misslyckas skulle jag klandra mig själv och skapa frustration som skulle smitta av sig på mitt lärarjobb och mitt privatliv.

Efteråt stannade jag kvar och pratade med panelisterna som alla var, eller hade varit, lärare. De förstod min rädsla och sade att vara lärare är bland det sämsta yrke man kan ha som aspirerande författare. Det tar för mycket energi att ständigt vara social, förstående och kreativ med eleverna för att sedan sätta sig framför datorn och fortsätta vara kreativ med sitt skrivande. De rådde mig att inte kliva in i NaNoWriMo om jag inte var beredd att ge upp, om det tog för mycket energi. Skönt att få höra att ens rädsla inte varit obefogad.

Den kanske mest inspirerande panelen under hela helgen var nog den om att skaffa agenturer. Massa råd om skrivande i stort och en hel del klappar i ryggen som påminde mig om att jag är på rätt väg. "Just by being here you have shown that you are commited and that you are willing to go the extra mile in order to achive your goals. You are all far ahead of other writers who try to become published." – Joshua Blimes (Brandon Sandersons agent). Eftersom det var just min favoritförfattares agent som sade detta blev jag till och med lite tårögd. Ibland kan alla ens långsökta mål kännas så naiva och avlägsna. En klapp på ryggen av någon man ser upp till betyder mycket. 

NaNoWriMo panel

Joshua Blimes

4. Stjärnor

Att få möta de författare vars böcker man har läst är alltid speciellt. Att få möta de författare som skrivit några av fantasyvärldens mest kända verk är något helt annat. På panelerna High Fantasy: Is it Still Relevant? och Built Upon The Shoulders of Giants fick jag lyssna på Robin Hobb och George R.R Martin. Tyvärr blev inte diskussionerna på deras två paneler särskilt intressanta men det var ändå en surrealistisk upplevelse att bara få se och lyssna på dessa jättar.

Robin Hobb

George R.R. Martin

5. Nörderier

Jag har länge velat ha några snygga collectables att ha i bokhyllan och nu unnade jag mig själv två animefigurer som ska bli de första. Sen kunde jag inte motstå att köpa lite annat smått och gott när jag ändå höll på.

 

Tack för att du läst om mitt Worldcon 75. Det var ett minne för livet och jag hoppas att det inte tar 75 år till innan Worldcon kommer till Norden igen.