JL Fantasy

TAU - Recension0

09 september 2018

Tjuven Julia tillfångatas av en vetenskapsman som börjar utföra experiment på henne i sitt hus. När han är borta ansvarar den sofistikerade AI:n TAU för att hon inte ska rymma. Hur ska hon hinna rymma innan experimenten når sitt stundande slut?

TAU

När Netflixs senaste sci-fi film TAU släpptes trodde jag utifrån trailern att den skulle vara en slags variant av Cube eller Saw-filmerna. Även i filmens inledning gav den det intrycket men ganska snabbt ändrar den riktning och blir en slags hybrid mellan filosofisk sci-fi och romantisk thriller. En kombination som skapar några intressanta scener men i det stora hela blir rätt menlös. 

Julias kidnappare Alex är en sexig, superintelligent och kallblodig vetenskapsman som, när han inte torterar unga kvinnor eller driver några av världens mest framstående teknikföretag, gillar fine-dining och är besatt av renhet. Alex fäster en apparat i nacken på Julia och testar hennes reaktioner på smärta för att göra TAU (AI:n som ska bli hans mästerverk) ännu smartare än vad den redan är. Inget av detta förklaras dock i detalj. Varför behöver han människors känsloreaktioner för att göra sin AI smartare? Och vad menar han egentligen med att TAU ska bli smartare? Inget av det tekniska kring AI:n förklaras på något sätt.

Twisten kommer när Julia i ett rymningsförsök lyckas förstöra en del av fängelset och maskinen som sög ut information ur henne. En kamp mot klockan börjar både för vetenskapsmannen och för Julia. I stället för att "bara" tortera henne måste vetenskapsmannen nu få ut information ur henne på andra sätt innan hans aktieägare avsätter honom som VD för företaget. Samtidigt behöver Julia skapa tillräckligt mycket frihet för sig själv inuti huset så att hon kan hitta ett sätt att fly. Snart inser hon att TAU verkar vara mer än bara en smart hjälpreda till Alex. Kanske är AI:n hennes väg till frihet?

Det är uppenbart att filmen syftar till att tittarna ska uppskatta den ovanliga relationen som växer fram mellan Julia och TAU. AI:n som kontrollerar huset är utan problem kapabel att mörda Julia på ett ögonblick samtidigt som den på många sätt är barnslig. Den vet ingenting om världen utanför huset och när Julia berättar om den uppstår en slags besatthet inom AI:n. De filosofiska diskussioner som uppstår genom dessa dialoger hade kunnat vara ännu mer intressanta om de vågat dyka in i dem djupare. Men när de riktigt intressanta frågorna kommer, som till exempel What does it mean to be alive? har Julia inga bra svar, vilket är ganska talande för hela filmen. Filmskaparna verkar ha svårt att bestämma om fokuset ska ligga på hur Julia ska rymma, de filosofiska diskussionerna mellan Julia och AI:n, den besynnerliga relation som uppstår mellan Julia och vetenskapsmannen eller konflikten som föds mellan TAU och hans skapare. Allt blir till slut en salig röra som aldrig riktigt reds ut. Filmen är 97 minuter lång, men redan efter den första halvtimmen blir allt rätt rörigt och samtidigt enformigt. När de mer actionfyllda slutscenerna till slut bryter av transportsträckan har all form av spänning eller engagemang för karaktärerna redan försvunnit. 

Betyg 1 av 5

  

Vill du läsa fler recensioner?

The Last Jedi

Death Note

Suicide Squad

Fantastiska Vidunder och var man hittar dem 


Ant-Man and The Wasp - Recension0

29 juli 2018

Scott Lang/Ant-Man har några få dagar kvar på sin två-åriga husarrest som han fått efter att ha hjälpt Captain America under händelserna i Civil War och hans superhjältedagar är över. Då kraschar Hank Pym och Hope van Dyne/The Wasp in i hans liv med ett uppdrag som inte kan vänta – de behöver hans hjälp med att rädda Janet van Dyne från kvantumdimensionen.

Antman and the Wasp

Spoilerfri recension

Ant-Man and The Wasp (AMATW) är Marvels nyaste superhjältefilm som många säkert väljer att ignorera för att få en paus i kavalkaden av superhjältefilmer som Marvel spottar ut sig. Succéfilmen Infinity War satte ribban rätt högt och Marvel försöker inte göra något anspråk på att följa upp den, utan gör i stället en kovändning. Med en simpel handling, mycket humor och genom att förlägga händelserna innan Infinity War är filmen mer eller mindre helt frikopplad från de andra filmerna. Men lämna inte biosalongen innan eftertexterna, där knyter Marvel samman Infinity War med storyn i AMATW på ett sätt som lägger upp flera intressanta scenarion som kan komma att påverka Avengers 4.

Den första Ant Man-filmen kretsade runt ett rån medan den här kretsar runt en räddningsoperation. De två filmerna har därför många likheter med varandra men skiljer sig också åt, främst eftersom AMATW redan har etablerat alla viktiga karaktärer och har mer att luta sig på i världsbygget. 

Jag gillade AMATW främst för att den likt Deadpool inte tar sig själv på för stort allvar. Ant Man-konceptet är nog det mest lättsamma av alla Marvels filmer. Redan i den första scenen sätts tonen för resten av resan. Lang har varit inlåst i sitt hem i två år och har under tiden inte gjort annat än att lära sig korttrick, spela trummor och hittat på nya, allt mer sofistikerade sätt, att leka med sin dotter – som till exempel att bygga en rutschkana i kartong genom husets tre våningar. 

Hank och Hope dyker plötsligt upp i Scotts liv och rör till i den tråkiga tillvaron. Snart hamnar de även i konflikt med Ghost, en ny motståndare som kan gå genom väggar. Men Ghost och filmens andra skurkar är inte i filmens huvudfokus. Det är i stället räddningsoperationen av Janet samt den känslomässiga kopplingen som Scott har till Hank, Hope och till sin dotter.  

Det finns en del coola actionscener där karaktärerna krymper och förstorar både sig själva och objekt i sin omgivning, men dessa är mer ett avbrott för de humorfyllda scenerna än det som bär upp denna hjältefilm. Min favoritscen är när Ant-Mans dräkt går sönder så att han inte kan styra sin storlek, detta samtidigt som han försöker hitta sin dotters ryggsäck på hennes skola. Han krymper till storleken av en 10-åring och blir tvungen att undvika rastvakter och andra barn.

Skådespeleriet var i mitt tycke inte särskilt spektakulärt. Det kändes flera gånger som att filmens stora stjärnor: Paul Rudd, Evangelie Lilly, Laurence Fishburne och Michael Douglas, gick på autopilot. Michael Pena var den enda som jag tyckte stod ut i filmen. I varje scen där hans karaktär Luis dyker upp äger han rummet med sina rappa och löjliga skämt. 

Om du överväger att se filmen ska du inte förvänta dig någon särskilt mörk eller djup film. Visst har den en del allvarliga och känslosamma scener men dessa drunknar snabbt i mängden av humor. Det som dock kan vara värt att se den för är att man får veta mer om quantumdimensionen som jag tror kommer att påverka både Avengers 4 och alla framtida filmer. I ett ögonblick nämns till och med ordet evolution, som aldrig fått nämnas tidigare av rättsliga skäl, i samband med quantomdimensionen. Det känns som att Marvel kommer att använda quantumdimensionen och händelserna i AMATW för att föra samman (spoilers) deras gamla Avengersrättigheter med deras, i stort sett, nyinköpta X-men-rättigheter från Fox.

  

Betyg 3 av 5

Vill du läsa fler recensioner?

Deadpool 2

Avengers 3: Infinity War

Black Panther


Recension - Deadpool 20

04 juni 2018

Konceptet med metaskämt som den första Deadpool-filmen förde med sig är inte en nyhet längre vilket gör att Deadpool 2 tappar den hype-faktor som dess föregångare hade. Ryan Reynolds tolkning av karaktären är lika mitt i prick som i den första filmen och en del skämt är bland de roligaste jag sett på bio. Men när filmen inte skämtar eller stänker blod över biopubliken finns inte mycket annat att falla tillbaka på.

Deadpool 2

Spoilervarning

Handlingsmässigt är Deadpool 2 inte särskilt spektakulär. Filmen är i grunden en actionkomedi men den försöker trots detta skapa en handling med mörka toner genom att döda flickvännen Vanessa tidigt i filmen. Deadpool brottas efter händelsen med sina skuldkänslor, livet blir meningslöst utan henne och det enda som får honom att känna någon slags betydelse är när han av en händelse räddar den unga mutanten Firefist från Cable, en stenhård halvmekanisk soldat från framtiden. Cable har åkt tillbaka i tiden för att döda Firefist som mördat hans familj. Den mörka tonen som filmen skapar med Vanessas död stannar dock inte särskilt länge eftersom Deadpool skämtar mer eller mindre hela tiden. Även om det är cyniska och känslokalla skämt tar det ändå bort från den allvarliga tonen som hennes död försökte slå an.

Likt den första filmen är det dock inte handlingen som är Deadpools styrka. Det är att den, mer än någon annan Marvelfilm, är så tydligt fokuserad på att vara komedi och inte "bara" en superhjältefilm med skämt som alla andra Marvel-filmer. Jag kan störa mig på att somliga av Marvels filmer har alldeles för många oneliners, och trots att detta även stämmer in på Deadpool 2 tycker jag aldrig att det blir ett problem. Precis som hur Deadpool bryter mot "den fjärde väggen" gång på gång verkar även de regler kring vad som fungerar och vad som inte fungerar för biobesökare vara annorlunda för superhjältefilmer jämfört med andra genrer. Deadpool 2 har redan spelat in 600 miljoner dollar världen över vilket är intressant med tanke på att det gått sämre och sämre för Hollywoods stora komedifilmer på sistone. Jag ser fram emot att se fler superhjälte-filmer som nischar sig mot andra genrer som t.ex. skräck, thriller och drama.

Skådespeleriet är bra rakt igenom. Ryan Reynolds passar som handen i handsken för rollen som Deadpool. Men även Josh Brolin som spelar den hämndtörstande Cable känns trovärdig. Den första filmen etablerade karaktären och hade en nymodighet som uppföljaren saknar. Skämten där han bryts mitt itu, sprängs till bitar eller fylls av kulor är roliga men blir också snabbt tradigt. Men samtidigt är Deadpool 2 på andra sätt bättre än sin föregångare. Den tyngs inte ner av bördan att måsta etablera ursprungsberättelsen och får därför en snabbare start. När det kommer till actionscener är också den här filmen bättre än den första, främst tack vare att den har en dubbelt så stor budget men också för att det är fler intressanta karaktärer med tillhörande krafter som sätts emot varandra.

Om den första filmen byggde upp grundhandlingen utvecklar uppföljaren sidokaraktärerna och öppnar upp världen för framtida filmer. Jag tror inte att vi har sett Ryan Reynolds i rollen som Deadpool för sista gången.

Betyg 3 av 5

  

Vill du läsa fler recensioner?

Deadpool

Infinity War

Black Panther


Solo: A Star Wars Story – Gästrecension0

26 maj 2018

Dagens inlägg är den första av sitt slag på JLFantasy. En gästrecension av Samuel Stenberg som till vardags är UX-skribent och designer på Uppfatta. Du hittar honom på twitter @samuelstenberg och han skriver även om bl.a. kreativitet, skrivande och marknadsföring på Medium.

Solo: A Star Wars Story

Efter den kontroversiella The Last Jedi som kommer diskuteras till tidens ände, kan vi alla dra en kollektiv lättnadens suck: Solo: A Star Wars Story är trevlig, överlag defensiv och safe, det är definitivt en Star Wars-film och kontroverserna – för nog blir det några alltid – kommer vara hanterbara. Filmen är inget mästerverk, av den enkla anledningen att den inte ens siktar på det. Här har vi ett härligt äventyr med minnesvärda bitar men som överlag inte kommer ta någon större plats i historieböckerna. Samtidigt misstänker jag att just dess bekanta och trygga utformning kommer göra att den breda publiken tar emot den med öppna armar.

Storyn om Han Solo börjar långt från striden mellan Jedi och Sith, Rebeller och Imperium, på planeten Corellias smutsiga gator fyllda av laglöst avskum. Precis en sån plats man kan tänka sig att Han Solo härstammar från, alltså. Men han vill bli pilot, drömmer om stjärnorna och någonstans känner jag ekot av en ung Luke Skywalker. Men innan Star Wars-sagan ska föra de två karaktärerna samman i episod 4 ska Han, i Alden Ehrenreichs tolkning, hinna bli till Harrison Fords cyniska och bittra men innerst inne godhjärtade figur. Den transformationen påbörjas i den här filmen.

Äventyret som börjar när Han väl lämnar Corellia bygger på förväntade pusselbitar. Han träffar andra tjuvar av mer rutinerad karaktär än han själv, det planeras tillslag men motgångar uppstår och den ena planen mer improviserad och spektakulär än den andra hamnar på agendan. Vissa manusval är förutsägbara – vi får se hur Han träffade Chewie och Lando, vi får se hur han fick Millennium Falcon – och det kan man såklart kritisera, men samtidigt: hur gör du en Han Solo-film utan att täcka de punkterna? Det hade heller aldrig fått passera. Manusförfattarna Lawrence och sonen Jonathan Kasdan insåg antagligen att de behövde hålla en trygg balans mellan förväntat och lite oväntat, en balans jag tycker att de lyckas med även om det kan upplevas lite riskminimerande.

Om det är något jag uppskattar, är det att få se en film i det sprudlande Star Wars-universumet som inte beter sig som ett parti rymdbingo där fans ska bocka av referenser till episodfilmerna. Jag gillade Rogue One, men som ett komplement till huvudsagan, en episod 3.5. Till skillnad från den är Solo faktiskt fristående, berättelsen är komplett och refererandet till episodfilmerna bara glasyr på kakan. Vi hör inte ett enda May the Force Be With You, exempelvis. Kameran riktas mer mot det så kallade vanliga folket på gatan och mindre mot rymden, mot personliga frågor istället för mot den episka striden mellan gott och ont. I takt med att filmer märkta “A Star Wars Story” fortsätter rulla ut är det mer av det perspektivet jag vill ha. Inte rymdbingot.

Hur går det då, med Alden Ehrenreich som Han Solo? Bara fint, han har inte förstört Star Wars och låt ingen arg youtubare intyga dig om något annat. Det är en yngre Han Solo som gestaltas vilket ger Ehrenreich utrymme att porträttera en Han innan cynismen, samtidigt som grunden till den Han som med himlande ögon tillrättavisar en naiv Luke med ett “Look kid, …”. Här är det Han som är the kid. Så det funkar fint, men manusmässigt hade jag ändå förväntat mig lite mer för Ehrenreich att jobba med. Bland karaktärerna i filmen är det egentligen inte Han själv som skiner, trots att hans efternamn står på affischen.

Sett ur det perspektivet kanske filmen istället borde hetat Han, Chewie and Lando. För det är i den trions samspel som filmen lyfter. Donald Glovers Lando har tagit upp det mesta av försnacket och med all rätt om du frågar mig. Flärden, charmen, karisman, affärsmannen, spelaren. Allt kommer fram. Så snart han syns på skärmen äger Lando den.

Chewbacca, ja han är Chewbacca enligt hela wookiens register. Han reduceras alltså inte till grymtande och comic relief, ett snedsteg jag lite tycker att Last Jedi tog (då är jag ändå i positiva lägret på den filmen), utan här får vi också hjärta och lite mer förståelse för vad Chewie varit med om. Kemin mellan Han, Chewie och Lando misstänker jag kommer värma så många hjärtan att Disney kan överväga en Solo: Another Star Wars Story med samma rollbesättning.

Vid sidan om dessa tre är karaktärsgalleriet som bäst halvlyckat. Woody Harrelsson är ju grym men hans karaktär Beckett fungerar inte riktigt, han utvecklas inte riktigt trots att händelser i filmen bäddar för det och relationen till Han sitter inte riktigt. Fler sidokaraktärer dyker också upp och känns underutnyttjade. Rester från tidigare manusversioner som hänger kvar i limbo, kanske? Min spontana önskan hade varit lite färre karaktärer men att gå djupare i de som fungerar; exempelvis är Emilia Clarkes Qi’ra lovande men där finns trådar som filmen hade behövt nysta i mer för att utveckla henne.

Mest underutnyttjad är nog antagonisten Dryden Vos (Paul Bettany). Här har vi ett typexempel på när skurken får på tok för lite skärmtid för att bli intressant, hur skådisen än levererar. För att kompensera ger Dryden ärr i ansiktet och självlysande (till synes sjukt opraktiska) knivar till vapen, som för att säga “titta vilken excentrisk och minnesvärd skurk!”. Platt fall.

Filmen kategoriseras bäst som en äventyrsfilm med lite vibbar av gangster- och westernrullar, vilket gör det här med karaktärerna ganska viktigt för de får mer utrymme än i en vanlig actionrulle. På actionsidan får vi egentligen bara 4–5 actionsekvenser där två av dem står ut som direkt imponerande, resten är vardagsmat.

På det stora hela räcker allt för att jag ska vara nöjd. Men nog är känslan i magen lite underlig när jag som fan av sagan sett en Star Wars-film som inte är en storslagen, snudd på livsomvälvande upplevelse utan “bara” ett äventyr som mest eftersträvar att underhålla för stunden. Här finns dock mycket lovande sett till riktningen för Star Wars Story-filmerna. Med lite skarpare manus och lite mer vågade val tror jag att framtida sidofilmer kan kan bli riktigt intressanta.

Betyg: 3 av 5

NÅGRA SPOILERTANKAR:

L3. Jag var först skeptisk till att dra in ytterligare en droid men att göra en “social justice warrior” var ett drag som funkade för mig. Där fick vi in ytterligare en aspekt av Star Wars-universumet; klart robotar ska ha rättigheter! På grund av ämnet kommer det dock att bli debatt och det är lite unket att filmen tar in en sån karaktär men sen inte klarar Bechdel-testet utan istället antyder någon sorts mystisk halvromantisk relation mellan Lando och L3. Scenen där L3 pratar med Qi’ra om de vibbar hon får från Lando var bland de roligare, men som sagt på bekostnad av en unken underton.

I shall call you Solo. Namnet ja. Det här lär diskuteras; jag gillade det. Det blir så mycket mer intressant att en administratör trogen Imperiet gett honom hans efternamn, än om han själv tagit det. Kryddat med det faktum att han faktiskt sen visat sig tjäna tre-fyra år i Imperiet, så blir Han ännu mer en karaktär i gråzonen. Han är god innerst inne, som Qi’ra påpekar, men har verkligen stått på alla sidor. För mig känns det perfekt för karaktären som vi senare ser tveka till att ge sig i lag med gamla Jedi-riddare, rebeller och prinsessor.

The lucky dice...klipptes in ungefär 14 gånger för mycket. Jag trodde åtminstone han skulle spela till sig The Falcon med dem men icket. Det var allt jag hade på den punkten, tack.

The Kessel Run. Äntligen får vi se den. George Lucas decennier gamla miss att parsek mäter distans och inte tid banar 2018 väg för en riktigt mäktig sekvens. Visuellt intressant, intensiv, klaustrofobiskt tryckande. Häftig ljudmatta. Det enda de hade kunnat bespara mig: rymdtentakelmonstret. Där blev det så mycket Episod 1 och den där åkturen de gör genom Naboos djupa vatten att jag tänkte “härnäst kommer väl Darth Maul…”

Darth Maul: Okej så tänkte jag inte men alltså: vad i hela friden. Jag är sjukt kluven inför fan-service av det här slaget. På ett sätt kul (särskilt inflikningen av feta episod 1-styket Duel of the Fates) och ingen större skada skedd för en så liten grej, men som sagt: när Star Wars-sidofilmerna börjar packasfullaav sånt här får de inte chansen att stå på egna ben. Vi tränas till och sitta och vänta på nästa referens och så fort en karaktär hotar med “du vet vem jag tjänar och han kommer inte bli nöjd” ska vi inte tränas till att ALLTID förvänta oss att en klassisk karaktär dyker upp. Då krymper Disney universumet istället för att expandera det.

Han shot first. Kanske mitt favoritmoment i filmen. När Han till sist gör “det rätta” och skjuter Beckett först blir det ett typexempel på hur filmen bygger karaktären Han Solo utan att skriva oss på näsan. Det är också en referens som fungerar även för icke-nördiga; det symboliserar snyggt Solos utveckling i filmen att han faktiskt vågar dra. Jag väntade mig att Han skulle luta sig över Beckett och säga “Luckily I shot first” eller nåt men här håller filmen tillbaka och låter oss sluta cirkeln själva. En detalj, såklart, men symbolisk för fler val i filmen som jag gillar. När Qi’Ra sticker iväg i slutet står Han med en komplex uppsyn och blickar efter henne. Där hade de också kunnat ge honom en replik som “Never trust a woman” eller nåt men återigen så får vi själva fundera över kopplingarna till framtida Han Solo.

Vill du läsa fler recensioner?

The Last Jedi

Rogue One

The Force Awakens


Annihilation - Recension0

12 maj 2018

En meteorit har slagit ner i norra Floridas swampmarker och skapat ett mystisk sken som kallas "Skimret" av militären som undersöker den, detta eftersom det liknar en skimrande såpbubbla. Händelsen har hållits hemligt från allmänheten tack vare dess avlägsna plats, men Skimret expanderar hela tiden och hotar snart att påverka människor och tids nog hela planeten. Allt och alla som skickats in i bubblan har man tappat kontakten med. Nu får en grupp forskare i uppdrag att gå in i Skimret och ta reda på vad som orsakar fenomenet.

Annihilation

Spoilerfri recension.

Annihilation är en filmatisering av Jeff VanderMeers roman med samma namn, den går att se på Netflix sedan i mars. De trailers som släpptes antydde att filmen skulle bestå av en stor mängd skräck. Men efter att ha sett filmen var jag överraskad, även om filmen innehåller en del skrämmande scener är den överhängande känslan mer lik en av fjolårets bästa filmer, Arrival. Den präglas av en mörk atmosfär, filosofisk underton och en känsla av upptäckande. 

Filmen börjar med att man får se hur Lena (Natalie Portman) intervjuas av forskare iklädda dekontamineringsdräkter. Underförstått är att detta tar plats efter att Lena tagit sig ut ur Skimret. Handlingar hoppar sedan mellan tre olika tidsperspektiv. Dels berättar Lena för forskarna vad hon sett där inne, dels får vi se de händelserna hon berättar om och dels en del tillbakablickar kring Lenas liv med sin pojkvän Kane. Han är en militär som var en av de första som reste in i Skimret för att undersöka det. Lena som är biolog beslutar sig för att ta reda på vad som hände med hennes pojkvän och med henne följer fyra andra forskare: en psykolog, en sjukvårdare, en antropolog och en fysiker. Tillsammans ska de lyckas där militärerna innan dem, där ibland Kane, misslyckats.

Överlag är skådespeleriet bra, men det är egentligen bara Portman som får någon ordentlig bakgrundshistoria. Mot filmens andra halva, då dess enstaka skräckscener dyker upp, kände jag inte någon större oro. Dels för att vi redan sett att Portman tagit sig ut men också på grund av att de karaktärer som dör har man inte fått någon större känslomässig koppling till. 

Jag gillade mycket hur världen inuti bubblan porträtterades och variationen av landskap och scener gjorde mycket för att hålla mitt intresse genom hela filmen. Detta inte bara på ett visuellt sätt utan också på ett filosofiskt plan. När hemligheterna med skimret börjar nystas upp får man fundera kring flera filosofiska frågor. Så pass mycket funderingar att jag var tvungen att se om filmen en gång till. Samtidigt som jag gillade alla filosofiska delar så blev det nästan för mycket mot slutet. Speciellt när det gick upp för mig att de tre separata tidslinjerna har fler ledtrådar i sig än vad man först tänkt på. Det var inte förrän andra gången jag såg filmen som jag ens upptäckte flera av dem. När filmen var över hade jag svårt att sätta ord på exakt vad jag kände eftersom slutet var så tvetydigt och oavslutat. Jag hade önskat få veta mer om vad vi faktiskt såg där inne. För tillfället verkar det inte heller som att en uppföljare är på väg. 

Betyg 4 av 5

  

Vill du läsa fler sci-fi recensioner?

Altered Carbon

Bladerunner 2049

The Arrival