JL Fantasy

Recension - Suicide Squad0

24 juni 2017

En hemlig statlig organisation rekryterar några av världens farligaste skurkar för att skapa en grupp som kan försvara USA från övernaturliga attacker. Deras första uppdrag blir att rädda världen från apokalypsen.


Inför att Suicide Squad skulle släppas på bio 2016 var jag väldigt nyfiken på filmen. Men samtidigt var jag också skeptisk av två stora anledningar. Den första var helt enkelt att filmen var en del av DC. Som under de senaste åren har levererat allt sämre filmer, där botten nåddes av Batman vs Superman i mars 2016. Den andra anledningen var att det verkade vara väldigt många karaktärer, nio superhjältar/skurkar, som skulle presenteras i en och samma film utan att först ha haft en enda separat film som etablerat dem. Detta var en stor del av Batman vs Superman's monumentala misslyckade. Samtidigt tänkte jag också att skaparna måste väl ändå ha lärt sig av sina tidigare misstag, inte kan de väl göra samma fel igen? Nu har filmen nyligen släppts på Netflix. Jag tänkte därför ta reda på just hur dålig Suicide Squad egentligen är.
 
 
Spoilervarning
 
 
 
Amanda Waller är byråkraten som kommit på iden om att skapa Suicide Squad. I en av filmens allra första scener presenterar hon sin ide om att tvinga ett gäng skurkar att bli hjältar, genom att operera in en bomb i deras nacke och sedan hota att spränga skallen av dem så fort de inte gör exakt vad hon säger. Parallellt med detta får vi se korta sekvenser från dessa skurkars förflutna och tillslut sammanfattas de allihopa i var sitt fiktiva basebollkort.
 
Mer inblick i vilka karaktärerna är får vi egentligen inte, varken i inledningen eller i resten av filmen. Samtliga karaktärer blir därför stereotypiska och platta likt ett basebollkort.
Här kommer min egen beskrivning av huvudkaraktärerna:
  
  1. Enchantress - June Moore är en arkeolog som blir besatt av ett antikt väsen som kallar sig själv för Enchantress. Enchantress vill rymma från Amanda Wallers kontroll över henne då hon är besviken över att mänskligheten inte längre dyrkar henne som en gud. Väsendet har även en bror som tycker samma sak. Enchantress flyr kort därefter från Waller och släpper lös sin bror och tillsammans börjar de bygga en "maskin" som ska förstöra hela planeten. Exakt vad denna maskin är eller gör förklaras aldrig under filmen. Enchantress är alltså filmens "skurk" och är ointressant på alla sätt och vis. Obefintlig bakgrund och outvecklat motiv, men även hennes voodooaktiga utseende plus lite tatueringar känns stereotypiskt och platt. Men det som irriterade mig allra mest var hennes krafter. Hon verkar kunna göra i princip vad som helst. Teleportera, läka sig själv, skapa hallucinationer, skjuta energiprojektiler ur sina händer, samtidigt som hon också är en mästare på att slåss med två dolkar, vilket hon demonstrerar i filmens slutstrid.
  2. Deadshot - Spelas av Will Smith, vilket kan vara den sämsta castingen någonsin för en superhjälte. Will Smith känns aldrig som en lönnmördare han känns mer som Will from the block. Jag har inga problem med Will Smith's skådespeleri, men varför fick just han rollen som Deadshot? Enligt filmen är Deadshot en snäll och rolig lönnmördare som bara mördar folk som förtjänar det. Han skulle aldrig drömma om att skada kvinnor eller barn. Innerst inne är allt han egentligen bryr sig om sin dotter. Måste jag förklara mer hur otroligt stereotypisk och tråkig även denna karaktärer är. Det är också Will Smith, så glöm eventuella förhoppningar om att att han ska ta på sig masken som Deadshot är känd för att ha.
  3. Captain Boomerang - Varför är han med i den här filmen? Vad kan han göra? Kasta bumeranger? Tydligen är han nån slags bakrånare som tillslut togs till fånga. Exakt varför han anses vara nån mästerskurk förklaras aldrig. Han verkar mest vara ett fyllo från Australien som kan rapa och dricka folköl i var och varannan scen.
  4. Killer Croc - Detta "monster" är någon slags blandning av människa och krokodil. Vem är han? Den förklaring man får är att eftersom han ser ut som ett monster så behandlade vi människor honom som ett monster och därför blev han ett monster. Det är den enda scenen jag kommer ihåg av honom från filmen. 
  5. Slipknot -  Denna karaktär kan klättra. Det är hans superkraft. Han är den enda av skurkarna som inte får något basebollkort i början av berättelsen så att tittarna ska veta att han kommer att dö inom fem minuter efter att han presenterats. Vem är han? Varför satt han i fängelse? Har ingen aning.
  6. El Diablo - En latino snubbe med massa tatueringar som inte vill använda sina pyromantiska krafter längre efter att ha dödat sin familj i ett utbrott. Han har några korta dialoger med Will Smith då de utbyter en del hoddie-slang. Utöver detta säger eller göra han ingenting. Förutom under den sista striden, då han plötsligt förvandlas till en elddemon som till och med kan slåss mot enchantress odödliga halvbror. Är han också en slags gud likt enchantress och hennes bror? Ingenting förklaras. 
  7. Harley Quin - Harley är en sexig flicka med blont hår, tighta kläder, tatueringar och en kaxig och galen personlighet. Varför hon är den mest populära karaktären av alla är inte svårt att förstå. Men varför är Harley med i den här gruppen? Hon har inga särskilda krafter annat än sin galenskap. Varför skulle Amanda Waller välja ut henne för att slåss mot ett gudalikt väsen? Hon är populär hos kåta tonåringar, det är det korta svaret. Harley säljer och därför är hon med, inte för att hon bidrar med något till handlingen.
  8. Jokern - Harley Quinn's pojkvän är också med i berättelsen. Varför då? För att det är Jokern och Jokern säljer också, så vi slänger in honom på ett hörn med. Trots att han egentligen inte har någon anledning att vara med i berättelsen heller. När vi ändå är inne på Jokern måste jag kommentera Jared Letos tolkning av karaktären. I den här världen är han en sadistisk, punkaktig gangster som gillar tatueringar och bling-bling (precis som alla andra karaktärer i den här berättelsen). Jokern är en av de mest intressanta skurkarna som någonsin skapats men i denna tolkning blir Jokern någonting helt annat. Vilket skulle kunna vara okej om han fått lite mer utrymme i filmen eller om de andra karaktärerna inte känts så lik honom. Nu dyker han upp, drar några galna onelines och figurerar i de korta tillbakablickarna som rör Harleys förflutna. Han har aldrig någonting att göra med själva huvudhandlingen.
  9. Amanda Waller - Waller är en badass, det är i alla fall vad skaparna vill att vi ska tycka. I en scen dödar hon t.ex. fem av sina egna anställda för att "de inte har rätt behörighetsnivå" att göra det hon bad dem att göra. Jag skrattade högt när jag såg den scenen. Skaparna hade uppenbarligen för lite tid att bygga upp varje karaktär. De valde istället att förlita sig på de allra mest uppenbara tropen som de kunde komma på för att så snabbt som möjligt beskriva karaktären.
  10. Rick Flag - Är Special Forces snubben, Joel Kinnaman, som ska hålla koll på skurkarna och trycka på knappen som dödar dem om de skulle försöka fly. Även han är platt, tråkig och är bara där för att uppfylla sin roll. Han bidrar inte heller någonting till själva handlingen utan är mest bara en gnällig besserwisser som skurkarna kan käfta med och dra uppenbara skämt mot.
  11. Katana - Till sin hjälp har Rick också Katana. Vem är hon? Det framgår inte riktigt. Nån slags samuraj med ett magiskt svärd som ska skydda Rick från att bli mördad av skurkarna. Exakt varför hon skulle kunna stoppa dem framgår aldrig och hon får aldrig chansen att göra det. Hon använder aldrig svärdets magiska krafter, varken mot skurkarna eller mot fienderna. Faktum är att hon inte får göra någonting genom hela filmen förutom en liten kort lösrykt scen då hon helt plötsligt, utan anledning ses gråta samtidigt som hon pratar med svärdet och sin döda make som tydligen lever i svärdet på något sätt. Åter igen så förklaras inget.

I det klassiska treaktsformatet, som i stort sett alla hollywoodfilmer följer, brukar den andra akten vanligtvis vara den längsta. I Suicide Squad är den andra akten den kortaste. Eftersom det är så många karaktärer väljer man helt enkelt att hoppa över karaktärsutvecklingen som brukar komma i den andra akten. Istället börjar tredje akten efter ungefär 20 minuter. Enchantress flyr, släpper lös sin bror och börjar bygga en "maskin" som ska ödelägga hela planeten. Min ettåriga sons barnprogram har mer utvecklade handlingar än denna. Resten av filmen är en kavalkad av actionscener utan mening och oneliners som snabbt blir repetitiva då alla karaktärer har mer eller mindre samma humor. Har du sett den första trailern har du sett alla de bästa skämten som filmen har att erbjuda. Filmen fullkomligen kryllar av lösryckta scener som endast är där för att få karaktärerna att verka coola utan att bry sig om trovärdigheten eller ens behovet av att ha med dessa scener. De får tillbaka deras gamla kläder och vapen utan ytterligare förklaring, en av vakterna smugglar in en mobil till Harley mitt framför ögonen på alla och ingen gör något, Special Forces får Stormtroopers att framstå som goda skyttar, Will Smith "missar" medvetet att skjuta Harley utan tydlig anledning och blir inte heller bestraffad för det av Rick eller Waller.
Jag kan föreställa mig att det fanns en tanke om att ha enkel berättelse med mycket action och humor. Att därigenom gå ifrån den mörka stilen som inte har fungerat för DC's senaste filmer, bli som Marvel. Men de vill inte spendera den tiden som krävs för att bygga upp universumet och karaktärerna. De vill gå direkt på belöningen, exakt samma fel som de gjorde med Batman vs Superman fast ännu värre.
  
Sammantaget
Se den här filmen om du vill lära dig hur man inte ska göra filmer. För många och för dåligt porträtterade karaktärer. Hälften av dem hade kunnat tas bort och filmen hade inte förändrats ett dugg. Förutsägbar och tråkig handling som startar dåligt och sedan bara blir sämre och sämre därifrån.
Betyg: 1/5


Recension - Guardians of The Galaxy 20

29 april 2017

The Guardians of the Galaxy har blivit anställda av den gyllene prästinnan för den genetiskt överlägsna rasen Sovereign. Efter att ha fullbordat uppdraget bestämmer sig Rocket för att sno några värdefulla batterier från den högfärdiga prästinnan. The Guardians får därför en hel ras av genetiskt fulländade soldater efter sig.

Den första Guardians of the Galaxy-filmen slog många med häpnad då den lyckades kombinera bland annat ett talande träd och en talande tvättbjörn med 70-tals musik och världsförstörande superskurkar. 

I uppföljaren får vi ännu mer av samma koncept. Mer skämt, fler intressanta karaktärer och massor av vackra effekter. Regissören James Gunn har på många sätt lyckas ännu bättre med konceptet i den andra filmen än vad han gjorde i den första. Redan i förtexterna sitter halva biosalongen och vrider på sig av skratt, detta samtidigt som ett tentakelmonster med stora ständer besegras. Det känns som att Gunn vågat slappna av mer och verkligen låta Guardians of the Galaxy få vara sin egen typ av film i Marveluniversumet.

Men filmens styrka är samtidigt också dess svaghet. Visst är skämten oftast väldigt roliga, effekterna är väldigt snygga och de nya karaktärerna Mantis, Ego och Ayesha har alla sin egen charm. Men för mycket fokus läggs på detta, istället för på den övergripande handlingen, vilket gör att det blir tröttsamt i längden.

Handlingen kretsar kring familjeband. Gamora fortsätter hennes dunster med sin syster Nebula. Drax saknar fortfarande sin familj och kan dela detta med Manis på grund av hennes empatiska förmågor. Rocket plågas av att han är ett experiment och hittar en koppling till Yondu som visar sig haft ett liknande förflutet. Peter brottas med sina pappaproblem och sin obesvarade kärlek till Gamora. 

Parallellt med alla dessa inre konflikter räddas The Guardians av Peters mystiska pappa Ego och de måste komma underfund med varför Ego valt att dyka upp just vid detta tillfälle. Detta är bokstavligen hela huvudhandlingen. De sista 45 minuterna är en enda lång, skämtfylld, strid mot filmens "mystiska" superskurk.

Sammantaget

Vill du ha mer av den första Guardians of the Galaxy-filmen kommer du att älska denna uppföljare. Vill du att filmen på något sätt ska utveckla och tillföra något nytt behöver du anstränga dig för att hitta det.

Betyg 2 av 5


Recension - Ghost in The Shell (2017)0

09 april 2017

I en nära framtid, där människor betalar dyra pengar för att uppgradera sina kroppar med mekaniska ersättningar, arbetar Major för den hemliga organisationen Section 9. En antiterroristorganisation som stoppar världens farligaste brottslingar. Major är världens första helt mekaniska människa. Hennes hjärna räddades i en allvarlig olycka och sattes i en mekanisk kropp. Men hur mänsklig är du egentligen om du har en helt mekanisk kropp?

Den nya Ghost in the Shell adaptionen försöker inte vara en kopia utav Mamoru Oshii's prisbelönta animefilm från 1995. Flera scener är desamma som orginalfilmen, men handlingen är överlag mer actionorienterad och tar inspiration från flera av de olika filmerna och animeserierna som gjort i Ghost in the Shell franchiset. Även om den nya filmen försöker lyckas den inte fånga det stämningsfyllda allvaret i världen och i de olika karaktärerna. Istället lägger den mer vikt på att ge tittarna en explosionsartad bioupplevelse. Både i scenografi, med dess svepande panoramabilder av den Japanska superstaden New Port City men också genom dess Matrixliknande actionscener. Detta gör dock filmen väldigt väl. Särskilt en scen, taget från animefilmen, gav mig rysningar. I den slåss Major ovanpå ett vattentäckt hustak mot en terrorist. Twisten är att hon har aktiverat sin heltäckande camoflage vilket gör att det enda man ser är hennes fotsteg och när vattnet stänker mot henne. 

Filmen får tyvärr inte tillräckligt med tid för att bygga upp de intressanta karaktärerna som utgör Section 9. Istället fokuserar den helt på Scarlett Johanssons karaktär Major. Den tar upp frågor som, är hon fortfarande människa och vem var hon innan olyckan? Scarlett Johansson är en av mina favoritskådespelare men detta är inte en av hennes bästa roller. Hon har ett ständigt plågat och sammanbitet uttryck vilket gör att hon ständigt tycks vara i konflikt med sig själv och vem hon är. Detta skiljer sig stort från animefilmen och serien där Major visserligen har filosofiska funderingar om livet men i stort är rätt nöjd med sin tillvaro och roll i Section 9. De andra karaktärerna har alla intressanta förflutna men detta berör inte den nya filmen alls. Inte ens Batou, som får näst mest screen time efter Scarlett Johansson, får någon som helst bakgrund utan blir mest en tuffing med attityd. Vilket är synd då mycket av charmen från den gamla filmen och från animeserien, Ghost in the Shell Stand Alone Complex,  är just relationen mellan karaktärerna.

Animefilmen och animeserien har kritiserats för att ha en allt för komplex handling men av detta ser vi ingenting i den nya filmen. Handlingen känns tyvärr som ett väldigt tydligt Hollywood scipt och blir därmed väldigt förutsägbar. Redan i de allra första scenerna kan man ana vem huvudskurken är vilket gör att filmens avslutning blir den svagaste delen. Det känns som att regissören Rupert Sanders inte har tilltro till att publiken ska förstå vad som händer och tonar därför ner på filmens filosofiska sida för att göra den lättare att ta till sig.

Sammantaget

Ghost in the Shell är en bra adaption överlag men animen har mycket mer att erbjuda. Filmer håller ihop men vågar inte nå upp till dess fulla potential. Istället får tittarna nöja sig en actionfilm med en hel del vackra scener. Viktigt att påpeka är dock att filmen är en av de bästa Hollywoodadaptionerna av en anime hitintills och jag tror att vi kommer att få se många fler adaptioner i framtiden. Jag ser särskilt fram emot Netflix tolkning av Death Note (en av mina personliga favoriter) som kommer i Augusti.

Betyg: 3 av 5


Recension - Logan0

04 mars 2017

En sliten Logan gömmer en gammal Professor X i denna postapokalyptiska X-Men film. Men alla Logans hans försök att hålla sig och professorn gömd går om intet när en liten flicka tvingas in i hans liv.

Du kanske undrar om du ska orka gå på bio igen bara för att se ytterligare en till av Marvels floppande X-Men filmer? Är Logan - The Wolverine verkligen värd att se på bio?

Som med alla filmer beror det på vad du är ute efter. Vill du se Hugh Jackman göra sin bästa tolkning av Wolverine, en film som fokuserar mer på Logans känslor och mindre på att rädda världen då är den här filmen för dig. Men förväntar du dig en episk hjältefilm med koppling till de tidigare filmerna eller till de andra X-men karaktärerna då kan du vänta tills den släpps på DVD. 

Logan är en fristående film och har som sagt inte någon tydlig koppling till nån av de tidigare filmerna, den bygger inte heller upp för någon kommande handling. Den fokuserar mer eller mindre enbart på relationen mellan Logan och den lilla flickan som snubblar in i hans liv. Deras relation är filmens styrka och alla de andra sakerna som jag störde mig på, som jag inte tänker gå in på av spoilerrisk, kändes på något sätt inte särskilt viktiga när relationen mellan dem var så fin. 

Alla skådespelarna gör bra insatser men särskilt Hugh Jackman som den trötta Logan och Patric Stewart som den gamla Charles Xavier. Den är dock viktigt att påpeka att filmen har en 15 års gräns som i mina ögon känns ganska låg med tanke på just hur mycket våld, blod och hjärnsubstans som flödar redan i filmens allra första scener. Men samtidigt är filmen inte heller helt mörk. Den håller en god nivå i dess skämt. Inte de klassiska Marvel-one-linesen utan en mera vuxen humor med vardagliga lustiga situationer, som passade filmen bra. 

Sammantaget. 

Jag velade länge om jag skulle ge filmen en trea eller en fyra i betyg men tyvärr tycker jag att den har för många logiska luckor för att förtjäna ett högre betyg än en trea. Filmen hade också gärna fått ha någon slags koppling till de äldre eller till kommande filmer. Och den saknade även det där lilla extra episka som jag förväntar mig av en bra superhjältefilm. Men trots dessa invändningar var Logan - The Wolverine en bra avslutning på Hugh Jackmans tolkning av Wolverinekaraktären.

Betyg: 3/5

PS: Det som störde mig allra mest var att det inte var någon video efter eftertexterna.


Recension - Rogue One0

16 december 2016

Rogue One utspelar sig mellan episod tre och fyra. Imperiet har påbörjat byggandet av deras nya vapen - Dödsstjärnan. Jyn Erso blir rekryterad till Rebellerna som försöker hitta ett sätt att förstöra vapnet.

Rogue One är en fristående Star Wars film som har en helt annan ton än alla de övriga filmerna. En mer verklig och vuxen film som för första gången introducerar grå nyanser mellan den ljusa och den mörka sidan. Rogue One känns inte som de andra filmerna. På det sättet har Disney lyckats. Detta var mer eller mindre redan uppenbart utifrån de trailers som släppts. Den har mer gemensamt med krigsfilmer om andra världskriget än vad den har med de fantasyinspirerade Star Wars filmerna. Striderna är snyggt filmade, även om de inte kommer i närheten av känslan i en välkoreograferad ljussabelsstrid, och skådespelarinsatserna är överlag bra. Men trots dessa bra sidor var Rogue One en ganska intetsägande film. 

Spoilervarning

Filmen har enligt mig två stora brister. Det första är karaktärerna. Inte skådespelarinsatserna, även om en del av dem också var riktigt dåliga, utan rollerna i sig. Huvudtesen i den här filmen är att du inte får följa de stora spelpjäserna. Inga Jedi's eller Sith's, istället är det fotsoldaterna, rebellerna som gör det smutsiga jobbet som krävs för att Imperiet ska kunna störtas.

  • Huvudkaraktären Jyn som är dotter till ingenjören som mer eller mindre skapat Dödsstjärnan.
  • Gruppledaren Cassian Andor som är nån slags spion.
  • Roboten K-2SO, en mörkare variant av C3PO.
  • En blind wannabie Jedi.
  • En berserkaraktig soldat som ständigt bär en tung laserkanon.
  • En smått galen pilot.
  • En paranoid extremistledare.

Problemet med alla dessa karaktärer är att ingen av dem är särskilt intressant. De flesta av dem gör egentligen ingenting genom hela filmen förutom att följa efter Jyn och Cassian. Jag fick samma känsla i den här filmen som jag fått i flera av DC's superhjältefilmer. De klämmer in för många "coola" karaktärer men ger inte någon av dem det utrymme som behövs för att man ska bry sig. När den blinda mannen svingar sin stav, när hans hårige berserkarkompanjon sätter igång laserkanonen eller när K-2S0 drar ett elakt skämt tycker jag att det är coolt och roligt i två sekunder men det är allt vad karaktärerna är. Inte ens Jyn och hennes klassiska föräldralösa bakgrund är särskilt känslomässigt engagerande. De hoppar direkt från att hon tappar sina föräldrar tills att hon mer eller mindre tvingas gå med i rebellalliansen och tar sig inte tiden att bygga upp karaktären ordentligt. När alla dessa karaktärer sedan dör i slutet av filmen bryr jag mig därför inte ett dugg om någon av dem. 

Jag förväntade mig mer av den här filmen, en djupare ton och innebörd som aldrig tar vid. Visst får vi vissa glimter av det, som när Jyn är arg på Cassian efter att han ljugit och nästan mördat hennes pappa. Sedan glömmer hon det, efter ett 10 sekunder långt tal där Cassian pratar om vikten att lyda order, och blir hans bästa vän. Jag köper det inte. Den nya gråa tonen hade kunnat vara fantastisk om de faktiskt utforskat den mer. Frågor som hur mycket kan man tillåta för att medlen ska helga målen innan det blir för mycket? Eller hur många uppoffringar är okej för att tjäna ett gott syfte? Filmen nuddar vid dessa frågor men tar dem aldrig på allvar. 

Den andra och mest uppenbara bristen med filmen är handlingen. Rogue One utspelar sig mellan episod tre och fyra. Redan när jag såg den första trailern undrade jag hur de skulle kunna hålla detta intressant. Man vet ju redan i förväg exakt vad som ska hända och hur filmen ska sluta. Visserligen finns det flera filmer som lyckas med detta. Filmer där man vet hur det ska sluta men som ändå gör handlingen intressant genom dess karaktärer eller deras ögonöppnande plot twists men det gör inte Rogue One. Inga plottwists - inte en enda genom hela filmen. Efter de första tio minuterna i filmen, då de hoppar runt för att lägga ut alla trådar för filmens handling, kan man förutsäga i stort sett varenda scen i resten av filmen. Den är sedan bara en parad av explosioner och karaktärer som offrar sig för att upproret ska kunna fortsätta. Filmen innehåller inte heller någonting som bygger upp inför kommande filmer. T.ex. vem eller vad Snoke är eller någon ledtråd om vilka Reys föräldrar är. Vad som helst som påverkar de kommande filmerna hade varit intressant.

De bästa i filmen var de två väldigt korta scenerna med Darth Vader. När han slaktar rebellerna i filmens absolut sista minuter hade jag kanske darrat om jag inte redan varit så avtrubbad av all död som filmen slängt omkring sig. Att så är fallet, när Vader inte egentligen har någon påverkan på denna film, säger mer om hur dålig den är än något annat.

Sammantaget

Vill du bara vill se ytterligare några snygga sekvenser med Dödsstjärnan, imperiegeneraler som barkar ut order och X-fighters som skjuter på saker. Kort och gott en massa explosioner och karaktärer som dör till höger och vänster. Då kommer du troligtvis uppskatta den här filmen. Men filmen i dess helhet håller inte måttet. Den har för många karaktärer som inte tillför något djup och en förutsägbar handling som aldrig överraskningar eller på allvar utforskar den nya gråa zonen som filmen försöker tillföra. 

Betyg: 2/5