JL Fantasy

Rogue One är en fristående Star Wars film som har en helt annan ton än alla de övriga filmerna. En mer verklig och vuxen film som för första gången introducerar grå nyanser mellan den ljusa och den mörka sidan. Rogue One känns inte som de andra filmerna. På det sättet har Disney lyckats. Detta var mer eller mindre redan uppenbart utifrån de trailers som släppts. Den har mer gemensamt med krigsfilmer om andra världskriget än vad den har med de fantasyinspirerade Star Wars filmerna. Striderna är snyggt filmade, även om de inte kommer i närheten av känslan i en välkoreograferad ljussabelsstrid, och skådespelarinsatserna är överlag bra. Men trots dessa bra sidor var Rogue One en ganska intetsägande film. 

Spoilervarning

Filmen har enligt mig två stora brister. Det första är karaktärerna. Inte skådespelarinsatserna, även om en del av dem också var riktigt dåliga, utan rollerna i sig. Huvudtesen i den här filmen är att du inte får följa de stora spelpjäserna. Inga Jedi's eller Sith's, istället är det fotsoldaterna, rebellerna som gör det smutsiga jobbet som krävs för att Imperiet ska kunna störtas.

• Huvudkaraktären Jyn som är dotter till ingenjören som mer eller mindre skapat Dödsstjärnan.
• Gruppledaren Cassian Andor som är nån slags spion.
• Roboten K-2SO, en mörkare variant av C3PO.
• En blind wannabie Jedi.
• En berserkaraktig soldat som ständigt bär en tung laserkanon.
• En smått galen pilot.
• En paranoid extremistledare.

Problemet med alla dessa karaktärer är att ingen av dem är särskilt intressant. De flesta av dem gör egentligen ingenting genom hela filmen förutom att följa efter Jyn och Cassian. Jag fick samma känsla i den här filmen som jag fått i flera av DC's superhjältefilmer. De klämmer in för många "coola" karaktärer men ger inte någon av dem det utrymme som behövs för att man ska bry sig. När den blinda mannen svingar sin stav, när hans hårige berserkarkompanjon sätter igång laserkanonen eller när K-2S0 drar ett elakt skämt tycker jag att det är coolt och roligt i två sekunder men det är allt vad karaktärerna är. Inte ens Jyn och hennes klassiska föräldralösa bakgrund är särskilt känslomässigt engagerande. De hoppar direkt från att hon tappar sina föräldrar tills att hon mer eller mindre tvingas gå med i rebellalliansen och tar sig inte tiden att bygga upp karaktären ordentligt. När alla dessa karaktärer sedan dör i slutet av filmen bryr jag mig därför inte ett dugg om någon av dem. 

Jag förväntade mig mer av den här filmen, en djupare ton och innebörd som aldrig tar vid. Visst får vi vissa glimter av det, som när Jyn är arg på Cassian efter att han ljugit och nästan mördat hennes pappa. Sedan glömmer hon det, efter ett 10 sekunder långt tal där Cassian pratar om vikten att lyda order, och blir hans bästa vän. Jag köper det inte. Den nya gråa tonen hade kunnat vara fantastisk om de faktiskt utforskat den mer. Frågor som hur mycket kan man tillåta för att medlen ska helga målen innan det blir för mycket? Eller hur många uppoffringar är okej för att tjäna ett gott syfte? Filmen nuddar vid dessa frågor men tar dem aldrig på allvar. 

Den andra och mest uppenbara bristen med filmen är handlingen. Rogue One utspelar sig mellan episod tre och fyra. Redan när jag såg den första trailern undrade jag hur de skulle kunna hålla detta intressant. Man vet ju redan i förväg exakt vad som ska hända och hur filmen ska sluta. Visserligen finns det flera filmer som lyckas med detta. Filmer där man vet hur det ska sluta men som ändå gör handlingen intressant genom dess karaktärer eller deras ögonöppnande plot twists men det gör inte Rogue One. Inga plottwists - inte en enda genom hela filmen. Efter de första tio minuterna i filmen, då de hoppar runt för att lägga ut alla trådar för filmens handling, kan man förutsäga i stort sett varenda scen i resten av filmen. Den är sedan bara en parad av explosioner och karaktärer som offrar sig för att upproret ska kunna fortsätta. Filmen innehåller inte heller någonting som bygger upp inför kommande filmer. T.ex. vem eller vad Snoke är eller någon ledtråd om vilka Reys föräldrar är. Vad som helst som påverkar de kommande filmerna hade varit intressant.

De bästa i filmen var de två väldigt korta scenerna med Darth Vader. När han slaktar rebellerna i filmens absolut sista minuter hade jag kanske darrat om jag inte redan varit så avtrubbad av all död som filmen slängt omkring sig. Att så är fallet, när Vader inte egentligen har någon påverkan på denna film, säger mer om hur dålig den är än något annat.

Sammantaget

Vill du bara vill se ytterligare några snygga sekvenser med Dödsstjärnan, imperiegeneraler som barkar ut order och X-fighters som skjuter på saker. Kort och gott en massa explosioner och karaktärer som dör till höger och vänster. Då kommer du troligtvis uppskatta den här filmen. Men filmen i dess helhet håller inte måttet. Den har för många karaktärer som inte tillför något djup och en förutsägbar handling som aldrig överraskningar eller på allvar utforskar den nya gråa zonen som filmen försöker tillföra. 

Betyg: 2/5

Spoilerfri recension

Varför är de här? Det är frågan som sätter tonen för hela filmen. Förvänta er inte en massa action, utan snarare en stämningsfylld sci-fi film fylld av gåtor och oväntade svar. 

Lingvistikexperten Dr Louise Banks, som spelas av Amy Adams, känns väldigt trovärdig när hon tacklar de annorlunda utmaningar som utomjordingarna utgör. Under sträng tidspress försöker Banks leda ett team av vetenskapsmän och militärer i deras försök att ta reda på varför utomjordingarna är här. Men hur tar man reda på detta när utomjordingarna inte verkar ha några munnar eller på annat sätt ens tala med ord? Bikaraktärerna får inte samma uppmärksamhet eller utveckling som Dr Banks får men det behövdes inte för min del eftersom filmen till största del kretsar kring Banks och hennes kommunikation med utomjordingarna. Jag kan tänka mig att om man inte intresseras av de lingvistiska problem som hon ställs inför kan filmen nog kännas långsam under dess mellandel.

Ett vanligt problem med sådana här filosofiska sci-fi filmer är att den avslutande twisten sällan känns tillräckligt tillfredsställande, även om handlingen och skådespeleriet varit bra. Jag tänker närmast på Interstellar och Contact. De bygger upp inför en ögonöppnande avslutning som ska slå dig häpen, men oftast bara lämnar en med att känna - "nä det där håller inte". Men Arrival faller inte i samma fälla. Jag var väldigt nöjd med det för mig oväntade och känslomässiga slutet.

Sammantaget

Arrival hittade för mig en perfekt balans mellan, spänning, stämningfylld förväntan, känslomässigt djup, oförutsägbarhet och ett tillfredsställande slut.

Betyg: 5 av 5

Spoilervarning

Det är ingen hemlighet att jag inte är någon stor beundrare av Harry Potter-böckerna. Jag tycker att de är lättsamma barnböcker, men jag håller inte med om att de är så otroliga som många verkar tycka att de är. Särskilt magin, som inte har någon logik över huvud taget, har stört mig allra mest. När jag nu gick på bio för att se den nya Harry Potter-filmen Fantastiska Vidunder och var man hittar dem gick jag in med inställningen att jag skulle ge den en ärlig chans. Kanske skulle jag gilla den här bättre än de äldre filmerna. Men med facit i hand hade det varit bättre om jag gått in med inställningen: luta dig tillbaka, bli förtrollad och för guds skull – tänk inte någonting. Så fort du gör den minsta lilla kritiska analys av filmen är det över. Hundratals plot holes, overkliga karaktärer och överdriven scenografi är bara toppen av isberget på allt som är fel med den här filmen.

Hur kan det då komma sig att så många människor gillar filmen? I skrivande stund har den 7.8 på IMDB.

Det enkla svaret är att J.K. Rowling och regissören David Yates vet vad de håller på med. De ska ha en stor eloge för hur de trollar bort 2 timmar och 13 minuter och får en hel värld att hylla filmen som mysig och charmig. De viftar med ena handen och får dig att förundras över vackra CGI-varelser, viftande trollstavar eller en charmig men intetsägande dialog. Och med andra handen tömmer de din plånbok. Det här är inte den enda kommande Harry Potter-filmen – det kommer fyra till. Jag börjar direkt tänka på hur Peter Jackson lyckades mjölka ur The Hobbit med tre långfilmer.

Scenografiskt är filmen ganska menlös. New York framställs som en dyster variant av Gotham City, vars enda roll är att gå sönder när trollkarlar och vidunder träder fram. Detta sätts i skarp kontrast till Scamanders väska – huvudkaraktärens egna miniuniversum med hundratals olika djur i alla klimat. Jag kan inte göra annat än att himla med ögonen när bikaraktären Kowalski, med vidöppen mun, stirrar på alla fantastiska varelser och platser som ryms i Scamanders väska. För mig var det allt den här filmen var – en exposé av påhittade djur utan mening. Ibland lockar varelserna till skratt, som när Scamander försöker locka på en dräktig, blinkande, noshörning genom att vifta på sin rumpa eller när en kleptomanisk gnagare plockar på sig en hel juvelbutik i sin pung. Gulliga katt- och hundklipp på Youtube kan också få mig att skratta.

Jag måste också nämna magin. Karaktärerna kan teleportera sig vart som helst, men väljer ändå att springa större delen av filmen. En trollkarl kan besegra dussintals utbildade aurorer genom att vifta lite extra snabbt med trollstaven. En liten flaska med gift från ett av Scamanders djur kan kastas in i ett moln och vips tappar hela New Yorks befolkning minnet. Människor kan födas med "särskilda" krafter, till exempel att kunna läsa andras tankar. Man kan inte låta bli att undra var alla dessa individer var i de fem första filmerna. Om du är en trollkarl och inte använder din magi på länge kommer du att förvandlas till ett blodtörstigt mörkermonster. Författaren i mig blir nästan förnärmad över hur lat J.K. Rowling varit när hon konstruerat sitt magisystem. Det ger hela fantasyvärlden ett dåligt rykte.

Redan i filmens inledning är det smärtsamt tydligt att de förlängt handlingen in i absurdum bara för att kunna göra fler filmer i framtiden. Den riktiga handlingen börjar två tredjedelar in i filmen, efter att Scamander och Kowalski sprungit omkring och försökt fånga in bortsprungna djur i ungefär en och en halv timme. Då mördas en senator och blivande president av en mörk kraft. Detta sätter spänningarna i staden på sin spets och det är nu bara en tidsfråga innan trollkarlsvärlden exponeras för mugglarna. En agent inom det amerikanska trollkarlsministeriet skyller det hela på Scamander och därmed blir även han indragen i den överliggande komplotten – trollkarlar som vill att de ska styra världen i stället för mugglarna. Kanske tänker du nu: är inte det exakt samma handling som i de fem första Harry Potter-böckerna? Jo, det är det. Men i stället för Voldemort har du nu Johnny Depp som Gellert Grindelwald, trollkarlsvärldens motsvarighet till Hitler.

Karaktärerna är tyvärr inte heller mycket att hylla. Den tillbakadragna Scamander är pillemarisk med ett stort hjärta. I hela filmen går han runt och klappar djur för att få dig att gilla honom. Vi får en del mindre hints om att han har ett mörkt förflutet, men vad det innebär får vi troligtvis inte veta förrän i film fyra och fem. Karaktären Scamander är så tillbakadragen och menlös att alla karaktärer omkring honom verkar ha skapats enbart för att kunna dra ur honom dialog. Den enda karaktären som har en gnutta identitet är mugglaren Jacob Kowalski. Men det är även här väldigt uppenbart att han är med i filmen för att fylla en roll – inte för att vara en långvarig, intressant karaktär som följer med genom de kommande filmerna. I övrigt kryllar filmen av skurkar. En tidningsmagnat med fascistiska inslag, en korrupt auror, en häxhatande fanatiker och en mystisk mörk kraft som ödelägger allt i sin väg. Ingen av dem blir dock särskilt läskiga eftersom Scamander aldrig har någon meningsfull interaktion med någon av dem, med undantag för de sista trollstavsviftande 30 minuterna som är filmens upplösning. Skurkarna är för många och får alla för lite utrymme för att lämna något minnesvärt intryck.

Sammantaget

Förutom problemet med brist på handling försöker filmen locka både en ung och en äldre publik. En seriös, mörk film med riktiga insatser samtidigt som den försöker vara lustig för en publik med åldersgräns på 11 år – samma misstag som många storfilmer gjort de senaste åren, till exempel Star Wars episode 1, Pirates of The Carribean och The Hobbit.

Men om du redan har hoppat på Harry Potter-tåget kommer du troligtvis ändå uppskatta den här filmen, trots alla bristerna som jag listat ovan. Den har en del vackra CGI-effekter, ett varmt budskap och får en att skratta emellanåt.

Betyg: 1/5

Inför 2016 såg jag fram emot flera Marvelfilmer: Deadpool, Civil War, Apocalypse och slutligen Doctor Strange. Av dessa var Doctor Strange den jag var allra mest kritisk till. Stephen Strange och hans krafter är så speciella att jag inte trodde att Marvel skulle kunna få det att fungera på film. Men jag hade fel. Dr Strange är en av de absolut bästa filmer som Marvel gjort; topp 3 tillsammans med Deadpool och The Winter Soldier. Vad är det som gör filmen så bra?

1. Specialeffekterna. Marvel har överträffat sig själva i den här aspekten. Vilket är bra för dem med tanke på hur mycket CGI-effekter filmen innehåller. Se den i 3D om du har möjlighet.
2. Skådespeleriet. Benedict Cumberbatch är perfekt som Dr Stephen Strange. Jag har hört flera säga att detta kan bli första gången en skådespelare får en Oscar för en roll som en superhjälte. Men även bikaraktärerna är trovärdiga, vilket är nödvändigt för att ge filmen den tyngd den behöver bland alla specialeffekter. 
3. Handlingen. Detta är en presentationsfilm. Hela poängen med filmen är att bygga upp huvudkaraktären Dr Strange och det gör den på ett pålitligt sätt, troget serietidningarna. Om jag skulle jämföra den med någon film ligger nog Batman Begins närmast, men enligt mig är Doctor Strange bättre än den på alla punkter. Den innehåller kanske inte så många twister eller djupa moraliska funderingar som till exempel The Winter Soldier eller The Dark Knight Rises, men det är inte heller vad jag förväntade mig.
4. Humorn. Flera av de senaste Marvel-filmerna har jag tyckt haft för många och för uppenbara oneliners. Dr Strange faller inte i samma fälla utan håller humorn på en lagom nivå. 

Det enda som gör att filmen inte får 5 av 5 i betyg är att den saknade det där lilla extra. Även om handlingen var bra så kunde jag inte undgå att känna att jag gärna hade velat ha någonting mer, lite mer djup eller lite mer överraskning. Detta kan dock bero på att jag visste om de twister som filmen skulle bjuda på, eftersom jag känner till karaktären ganska väl sedan innan. Samma känsla fick jag även med skurken Kaecilius, som spelas av Mads Mikkelsen. Även här är skådespeleriet bra men förutom några strider får han inte särskilt mycket utrymme i filmen. Jag hade gärna sett någon mer scen som fördjupade karaktären.

Sammantaget bygger filmen upp huvudkaraktären på ett bra sätt och bollar upp för framtida Marvel-filmer. Det återstår att se hur Dr Strange och hans sällsamma krafter kommer att påverka resten av Marvel-universumet, men med tanke på hur välgjord den här filmen var så är jag väldigt förväntansfull. Doctor Strange kommer att förändra tonen för hur Marvel tar sina filmer framåt i fortsättningen och det är en väldigt bra sak.

Betyg: 4/5

Min blogg valde att deleta min recension som jag skrivit förra veckan när jag precis sett Star Trek Beyond. Därför kommer här en kort recension av det jag kommer ihåg av filmen.

Filmen hade en intressant inledning. Lagom med humor när Kirk misslyckas med en fredsförhandling och väldigt snygga effekter när Enterprise dockar med Federationens nya rymdstation. Väl där får vi reda på att både Kirk och Spock har bekymmer. De vet inte längre om de vill tjänstgöra ombord Enterprise men ingen av dem vågar berätta för den andra.

Detta var höjdpunkten av Star Trek Beyond. Enterprise kallas ut igen för att söka efter ett skepp som försvunnit i en svårnavigerad nebulosa. Resten av filmen var en kavalkad av explosioner och oneliners. Skämten som jag tyckte var okej i början blir jag snabbt less på när de fortsätter i samma stuk genom hela filmen. Men det största problemet med filmen är att den saknar en engagerande handling. Skurken Krill, Krull, Kroll... (Kommer inte ihåg vad han hette, såhär en vecka efteråt). Skriker mest åt allt och alla under hela filmen utan att någonsin förklara varför han vill förgöra Federationen. Det är inte förrän i filmens sista 20 minuter som en dålig förklaring ges. Kirks och Spocks bekymmer, som nämndes i början, läggs åt sidan och tas inte upp igen förrän i filmens sista scen. Huvuddelen av filmen går ut på att besättningen splittras på en främmande planet och måste hitta tillbaka till varandra och sedan komma på ett sätt att besegra Krill innan han förstör Federationen med ett domedagsvapen. Förutsägbart. Jag förväntade mig mycket mer efter de två första filmerna som jag gillade.

Filmens absolut sämsta scen är när de besegrar hela fiendes flotta genom att spela en Beastie Boys låt på deras "radiofrekvens". De klara inte av "oljudet" och mer eller mindre självexploderar. Facepalm.

Om du går in för att få action och en stor dos oneliners kommer du att gilla Star Trek Beyond. Mitt råd är att inte se den på bio, om den fortfarande går på bio när den här recensionen kommer upp. Så imponerande är inte explosionerna och så roliga är inte skämten. Vänta tills den släpps på Blue Ray.

Betyg: 2/5

(Ber om ursäkt för den något ihophafsade recensionen.)