JL Fantasy

Recension - Daredevil säsong 20

17 april 2016

Matt Murdock och hans kollega Foggy har blivit något av lokala kändisar i Hell's Kitchen efter att de satt Wilson Fisk bakom galler. En dag får de in en kund som hävdar att han jagas av en hänsynslös mördare och han vill ha Matts och Foggys hjälp att få ett bra avtal för vittnesskydd.


Netflix släppte säsong två av Daredevil för några veckor sedan. Jag blev genast väldigt taggad då  säsong ett var en av de bättre serierna jag sett under hela 2015.

Över lag följer säsong två samma spår som säsong ett. Matt brottas med sina inre demoner: är det han gör på kvällarna det rätta eller är det bättre att överlåta rättskipandet till stadens polis? Matt möter Frank Castle a.k.a Punisher, som inte brottas med samma inre demoner. Punisher tvekar inte att röja stadens brottslingar ur vägen utan en tanke på vad lagen säger. Det är när Punisher och Daredevils ideologier, kring hur stadens ondska bör hanteras, krockar som säsong två är som bäst. Båda karaktärerna känns väldigt välspelade och äkta.

Jag är särskilt imponerad över hur de tolkat Punisher, som jag alltid tyckt har varit en ganska endimensionell i alla tidigare filmer som gjorts på karaktären. Han känns äkta och nyanserad trots hans våldsamma metoder. Jag hoppas att Netflix ger Punisher en egen serie för jag vill se mer av karaktären.


Säsong två är ungefär lika bra som säsong ett men på olika sätt. Säsong ett tyckte jag var lite mer karaktärsfokuserad och nedtonad i sin handling. Säsong två är mer episk, med flera hjältar och otaliga, genom-onda skurkar. Utöver Punisher, som hanteras perfekt, så får tyvärr inte alla de andra karaktärerna samma djup som de fick i säsong ett. Elektra som dyker upp halvvägs in serien blir aldrig särskilt intressant för mig. Hennes och Matts relation känns tunn, vilket blir ett problem eftersom det är en stor del av serien. Men det största problemet är att säsongen aldrig får en värdig skurk som Wilson Fisk var i säsong ett. De första fem avsnitten är säsongens mest intressanta eftersom de bärs upp av Punishers och Daredevils konflikt, men när den avtar och ersätts av den onda mystiska ninjaorganisationen Handen tappar säsongen tempo och känsla. Organisationen får aldrig ett ansikte, ingen huvudfiende som behöver besegras. När Daredevil och Elektra besegrat den etthundrade ninjan är jag less och ointresserad av Handen.

Gillade du säsong ett kommer du inte bli besviken av säsong två. Även om den har sina brister är det fortfarande en av de mest intressanta tv-serierna jag sett de senaste åren.

Betyg: 3/5


Recension - Batman vs Superman0

13 april 2016

Efter hans episka strid med General Zod har Metropolis blivit förstört och Stålmannen har blivit den mest kontroversiella figuren i världen. Många ser honom som en symbol för hopp medan en allt större grupp ser honom som ett hot mot mänskligheten. Bruce Wayne tillhör den senare, fast besluten att han måste göra något för att förhindra att Stålmannen en dag förstör hela planeten. Samtidigt kliver Alexander Luthor fram med ett nytt vapen starkare än både Stålmannen och Batman tillsammans.


Batman vs Superman - titeln ger intrycket att filmen ska handla om en episk strid mellan Stålmannen och Batman. Om du förväntar dig detta kommer du att bli besviken. Striden mellan de två hjältarna är endast en liten del av filmen. Vad som många hoppades skulle bli en episk strid mellan Stålmannen och Batman, en strid mellan två hjältar med olika syn på vad som krävs för att vara god, blir istället ett rörigt hopkok olika handlingar.

Det blir så för att den här filmen egentligen inte handlar om Stålmannen. Den handlar heller inte om Batman eller om kampen mellan de två karaktärerna. Den handlar om skapandet av Justice League och om att DC vill ta ikapp Marvel och alla deras framgångar med Avengers-filmerna.

Gång på gång utspelas konstiga och oförklarliga scener - drömsekvenser, besök från framtiden, korta glimtar av ett mörkt förflutet. Men inget av detta förklaras eller motiveras eftersom scenerna inte är till för att göra den här filmen bra. De är till för att bygga upp för framtida filmer. Hade DC endast gjort någon enstaka subtil sekvens hade jag kanske accepterat det, men filmen fullkomligen kryllar av dem.


DC klämmer in en rad karaktärer utan att bygga upp dem över huvud taget. De tar sig inte ens tiden att bygga upp huvudpersonen, den nya Batman, som spelas av Ben Affleck. Han skjuter skurkar till höger och vänster. Han vill inte fånga, kontrollera eller skrämma Stålmannen, han vill döda honom. Han bryr sig inte om att Stålmannen räddade världen eller alla de goda gärningar han gjort. Exakt varför de valt att göra Batman så mörk förklaras inte särskilt ingående. Jag tror att DC valt att göra så för att de tror att mörka filmer per automatik säljer bättre. Det enda man får se om hans förflutna är hur hans föräldrar dog (som om vi inte redan har sett det fem gånger i tidigare Batmanfilmer). Batman är inte heller världens bästa detektiv i den här filmen; han fattar flera dumdristiga beslut helt baserat på sina egna känslor och inte något slags logiskt tänkande som karaktären är känd för.

Men det är långt ifrån bara Batman som är dåligt porträtterad:
  • Lois Lane  försätter sig i fara och måste räddas av stålmannen inte en gång, inte två gånger utan tre gånger. 
  • Alexander Luther känns inte skrämmande för fem öre. Av alla dåligt valda skådespelare i den här filmen, är Lex den som är sämst. Han känns mer som en vilsen tonåring som är arg för att han själv inte har superkrafter, än som Stålmannens nemesis. Han motiv är kryptiska, det förklaras aldrig varför han vill döda Stålmannen eller hur han skapar Doomsday. Det känns framtvingat bara för att ge Stålmannen en fiende som är starkare än han själv.
  • Wonderwoman känns ditklämd och har inget egentligt syfte i filmen. De hade kunnat klippa bort alla hennes scener och filmen hade fungerat precis lika bra ändå.
  • Flash dyker plötsligt upp och ger Batman en kryptisk varning från framtiden. Ännu en scen ditklämd bara för att visa att det kommer att komma en Justice League-film i framtiden.
  • Aquaman anfaller en tv-kamera på havets botten och filmen hamnar hos Luthor. I den korta scenen såg Jason Momoa, som spelar Aquaman, mest obekväm ut. Som att han höll andan och var rädd för tv-kameran.
  • Stålmannen tycker mest synd om sig själv, ända fram till slutscenen där han onödigt offrar sig själv för att döda Doomsday. Trots att filmen ska handla om hans betydelse för jorden känns han ointressant. Man bryr sig inte om honom, vilket gör att man mest bara rycker på axlarna när han dör i slutet av filmen. En klassisk plottwist för att kunna återuppliva honom i en senare film.
Jag önskar att de istället för att fokusera så mycket på Justice League hade utvecklat striden mellan Batman och Superman. Fokusera på relationen mellan dessa två fantastiska karaktärer. Förklarat deras olika synsätt, deras motiv och deras strid. Det hade varit en film värd att se, det är inte Batman vs Superman.

Betyg: 1/5

Recension - Sword Art Online0

05 april 2016

Det första Virtual Reality Massive Multiplayer Online Role Playing Game skapas år 2022: Sword Art Online (SAO). Genom dina VR-Glasögon kan du styra din avatar, som om du vore dig själv, inne i spelet. Men något går fel. När de första 10.000 spelarna loggat in upptäcker de att de inte kan logga ut. Det visar sig snart att spelskaparen håller dem fångna inne i spelet utan att förklara varför. Det enda sättet de kan ta sig ut ur spelet är genom att besegra alla bossar på spelets 100 nivåer. Om man dör inne i spelet dör man i verkliga livet. Och det är bråttom, för hur länge kommer deras kropp i den riktiga världen att överleva när deras sinne är fast i spelet?

Jag tyckte att seriens koncept var väldigt intressant, kanske för att jag själv spelat onlinespelet World of Warcraft i många år. Redan efter några minuter in i första avsnittet var jag fast. Tidspressen över att deras kroppar kanske håller på att dö i den verkliga världen och att bossarna blir svårare och svårare ju längre in i spelet de kommer skapade en omedelbar konflikt som jag drogs med i.

Tyvärr blir serien inte mycket bättre än så. Handlingen tar aldrig riktigt fart utöver de första inledande konflikterna och efter några avsnitt känns inte stressen över att deras kroppar håller på att dö särskilt relevant, varken för mig som tittar eller för karaktärerna själva. De springer omkring och verkar inte vara särskilt stressade eller ens intresserade av att snabbt klara spelet. De verkar inte heller sakna sina riktiga familjer nämnvärt. När seriens ena huvudkaraktär blir tillfångatagen och spelet plötsligt tar slut långt innan de nått den sista nivån, redan halvvägs in i seriens första säsong, tappade SAO den lilla charm som den fortfarande hade kvar. Jag ville veta mer om spelvärlden och mer om hur de sista nivåerna såg ut.

Konceptet med att vara fast i en VR-värld kunde ha utforskats mer. Om jag fått veta mer om karaktärernas liv i den verkliga världen: deras relation till sina familjer, deras jobb, studier och drömmar, hade jag kanske brytt mig mer om hur det skulle gå för dem, men det gör jag inte. De blir i stället allt mer platta och förutsägbara ju längre in i handlingen man kommer.

Spelet hade också kunnat göras mer komplext, mer som moderna raid-spel. I stället för att utforska spelvärlden och dess nivåer fokuserar handlingen på mer eller mindre obetydliga sidohandlingar. Till exempel att huvudkaraktären Kirito ska hjälpa en liten flicka som har tappat sitt pet eller att han ska reda ut hur en spelare har kunnat dödats av en annan spelare - saker som inte spelar någon roll för själva grundstoryn.

Betyg: 2/5


Recension - Half The World0

20 mars 2016

Sometimes a girl is touched by mother war
Thorn is such a girl. Desperate to avenge her dead father, she lives to fight. But she has been named a murderer by the very man who trained her to kill
Sometimes a woman becomes a warrior
Fate traps her in the schemes - and on the ship - of the deep-cunning minister Father Yarvi. Crossing half the world to find allies against the ruthless High King, she learns harsh lessons of blood and deceit.
Sometimes a warrior becomes a weapon
Beside her on her gruelling journey is Brand, a young warrior who hates to kill. A failure in his own eyes and hers, he has one chance at redemption.
And weapons are made for one purpose
Will Thorn forever be a tool in the hands of the powerful of can she carve her own path? Is there a place beyond legend for a woman with a blade?



Bok två i Joe Abercrombies Shattered Sea-serie tar vid där Half a Kingslutade. Men i den här boken är det inte father Yarvi som är huvudpersonen utan Thorn och Brand som rycks med i Yarvis planer.

Half the Worldhar ett väldigt välskrivet språk. Rakt på sak och med en rytm som gör att man rycks med och hela tiden vill fortsätta läsa. Boken håller också ett högt tempo från kapitel ett, jag fann mig själv älska huvudkaraktären Thorn från första meningen där hon slåss för att de andra ska respektera henne. Ett tema som håller i sig genom hela boken.

Faktum är att alla karaktärerna är intressanta och trovärdiga. Abercrombie lyckas verkligen fläta samman karaktärerna och får dem att ständigt utvecklas och förbli intressanta. Särskilt intressant är relationen mellan Thorn och Brand. Två rivaler som tvingas att leva sida vid sida ombord på en trång båt som ska segla över halva världen. Brand är en stark, lugn kille som inte vill hamna i problem, välsignad av Fader Fred. Thorn en klassisk antihjälte, snabb, tuff och välsignad av Moder Krig.

Joe Abercrombie

Det är en ganska standard high fantasy-berättelse om kungadömen som krigar mot varandra. Det enda övernaturliga som finns med i boken är berättelser om alverna som levde förr och blev för giriga. Deras magi ödelade på något sätt deras imperium men det har inte särskilt stor påverkan på våra karaktärer annat än att de stundtals använder antika alvartefakter som handelsvara.

En sak som var lite konstig var att det kändes som att boken skulle ta slut efter två tredjedelar. Deras resa med Yarvi var över och det kändes som ett bra och naturligt slut på berättelsen, men då startar Abercrombie upp en helt ny handling som pågår i ytterligare några kapitel. Det känns som att det hade kunnat gjorts en smidigare övergång mellan dessa två delar.

Även om världsbyggandet och handlingen inte är dålig, långt därifrån, så är det utan tvekan de intressanta och alltid växande karaktärerna som gör den här boken läsvärd.

Gillar du klassisk heroic/high fantasy utan krusiduller och bra karaktärer så är detta en serie för dig.

Betyg: 4/5



Recension - Supergirl0

15 mars 2016

Kara Zor-El lever ett vanligt liv, gömd från allmänheten. Hon jobbar för Cat Grant, ägare av stadens största mediabolag. Med sina krafter värmer hon hennes latte till perfekt temperatur, hon blir aldrig sjuk eller sen, hon läser av sin chef med sin supersyn och superhörsel och lyckas på så sätt vara den perfekta assistenten. Kara känner att detta inte är nog. Hon vill göra skillnad, men är rädd för att göra det. Men när hennes halvsysters plan störtar tvingas hon till handling. Flygplanet räddas och Kara är inte längre dold för omvärlden.


Handlingen som knyter samman serien är att ett gäng superskurkar har flytt från The Phantom Zone och börjar ställa till problem. Supergirl måste ta itu med dessa en i taget. Tyvärr byggs dock ytterst få av skurkarna upp och blir därför aldrig särskilt intressanta. Ett annat problem med striderna är att Supergirl helt enkelt är för mäktig. Redan i avsnitt ett har hon tillgång till alla sina krafter, inte som i serien Smallville där Kal-El sakta men säkert lär sig hantera alla sina krafter. Varje gång hon möter någon av skurkarna går striden till på exakt samma sätt: de utbyter en rad slag, det går dåligt för henne, men till slut lyckas hon ändå vända på det, oftast genom att använda någon av sina krafter på ett finurligt sätt.

Skurkarna är dock inte huvudhandlingen. Grundstoryn handlar om att Kara ska lära sig att stå för sig själv och bli en riktig hjälte som sin kusin. Skaparna av serien försöker göra henne till en stark feministisk symbol, men det känns som att de gör det på en 7-årings nivå. Tjejer kan-temat blir uttjatat redan i första avsnittet.

Skådespeleriet är vad som kan förväntas av en superhjälteserie. Det vill säga, rätt dåligt. Melissa Benoist, Supergirl, gör över lag ett bra jobb men de tillfällen då hon överspelar den svaga sidan av karaktären stör mig. Bikaraktärerna får inte heller tillräckligt mycket fokus för att bli intressanta utan är mest bara där för att stötta och peppa henne när hon tvivlar på sig själv.

Jag hoppades att detta skulle bli serie där vi äntligen får en stark kvinnlig huvudkaraktär, men tyvärr fyller inte Supergirl detta kriterium. Vill du ha en sådan serie är det bättre om du ser  Jessica Jones.

Betyg: 2/5