JL Fantasy

Recension - Kingkiller Chronicle0

19 juli 2015

Förra sommaren läste jag Patric Rothfuss två utgivna böcker i Kingkiller Chronicle serien eller som den heter på svenska, Berättelsen om Kungadråparen. Här kommer mina tankar om serien som enligt författaren ska avslutas med del tre.

Patric Rothfuss

Berättelsen utspelar sig i två olika delar. Först får vi följa huvudkaraktären Kvothe i tredjepersonsperspektiv. Han börjar berätta historien om sitt liv. Hur han gått från att vara en kringresande trubadur, till att bli världens mäktigaste magiker, till att sluta som en avdankad världshusvärd. När han börjar sin berättelse byter texten perspektiv över till jagform för att visa att det är Kvothe själv som berättar om sin ungdom.

Del 1 - Vindens Namn

Serien har vunnit flera priser och Rothfuss prisas gång på gång för att sitt vackra skriftspråk, bland annat av min husgud Brandon Sanderson. För min del är skriftspråket dock inte lika viktigt som en engagerande och aktiv berättelse och detta tycker jag att serien saknar av fyra anledningar. 

1. Huvudkaraktären Kvothe har jag mycket svårt för. Han är självisk, ungdomligt dum och allt för bra  på allt (något som han själv också är mycket medveten om). När större delen utspelar sig i hans förstapersonsperspektiv blir därför boken ganska jobbig att läsa. Det hjälper inte att den äldre berättande Kvothe hela tiden beklagar sig över tillvaron och hur dum han var som ung.

2. Jag har även svårt att läsa böcker som är så pass långsamma som denna är. Det tar ca 1600 sidor in i serien innan den första hyffsat bra striden äger rum. Visst förekommer en del mindre pojkbråk och annat men inget som fick mina nackhår att resa sig. Det intressanta magisystemet väger inte upp tillräckligt väl för att ge berättelsen tillräckligt mycket framåtrörelse. Jag kommer på mig själv att skumläsa hela kapitel på grund av detta som sega händelseutvecklingen.

3. Den romantiska relationen mellan Kvothe och Denna är också väldigt utdragen. En tråkig romantisk relation har flera fantasyböcker men denna är snäppet värre än vanligt och den får även oerhört mycket plats i böckerna.

4. För få intressanta bikaraktärer. Böckerna är tjocka och det finns många bikaraktärer men väldigt få av dessa är intressanta och levande. Den enda jag kan komma på på är den excentriska läraren Elodin som jag älskar. Eftersom Kvothe berättar sin berättelse och han älskar sig själv så tappar alla andra fokus. Endast om de har något som Kvothe vill ha blir de intressanta för honom och därmed även lite intressant för läsarna.


Del 2 - En vis mans fruktan

Gillar ni ett vackert skriftspråk, en näst intill perfekt huvudkaraktär och en komplicerad kärleksrelation kommer ni älska Kingkiller Chronicle böckerna.

Betyg: 2/5

Recension - Daredevil säsong 10

12 juli 2015

När jag läste att Netflix skulle göra en egen Daredevil serie var jag väldigt skeptisk. Efter Daredevil filmen från 2003, med Ben Affleck i huvudrollen, trodde jag att ingen någonsin skulle göra en ny film, ännu mindre en hel serie om den blinda superhjälten.


Redan i första avsnittet fastnade jag för Netflix tolkning av karaktären. Med en trovärdig handling, intressanta karaktärer och bra actionsekvenser får vi följa hur Matt Murdock sakta växer in i rollen som Daredevil, Likt Batman i Christoffer Nolans filmer. Serien är mörk men ändå rätt lättsam, mycket tack vare sidokaraktären Foggy.

Jag gillar särskilt hur serien porträtterar Wilson Fisk, aka Kingpin (även om han aldrig kallas för Kingpin i serien). Vi får i den senare delen av serien följa antagonisten nästan lika mycket som vi får följa huvudkaraktären själv. Hans bakgrund, utveckling och relation till Matt är intressant och annorlunda.



Förutom att serien är något förutsägbar och stundtals lite långsam tycker jag att den är väldigt sevärd och jag ser fram emot säsong två som kommer någon gång under 2016.

Betyg: 3/5

Code Geass - Recension0

09 juli 2015

En japansk anime rån 2006 med både mech och fantasy element.



Serien utspelar sig på en alternativ jorden där det Brittiska Imperiet, med deras nya mech-krigare, har tagit över Japan och även stora delar av resten av världen. Vi följer Lelouch vi Britannia som efter sin mors död svär att han ska störta Brittaniens kejsare. Något som inledningsvis inte går särskilt bra men när han av en händelse får den mystiska kraften Code Geass, som kan tvinga människor att följa hans vilja blir Lelouch snart ledare för motståndsrörelsen och kampen tar sin början.

Med intressanta plot-twist, rätt bra action (även om jag inte skulle säga att det är seriens starkaste sida) och ett utmärkt tempo som ständigt för handlingen framåt är serien mycket sevärd. Jag gillade särskilt hur seriens två huvudpersoner, Lelouch och Suzaku, förändras allt eftersom och hur serien utmanar stora frågor som t.ex. kan man vara ond men göra gott?

Hade action-sekvenserna varit lite bättre och att karaktärerna även i den aspekten hade utvecklats och inte bara "levlat upp" med nya coolare maskiner så hade serien nog fått en femma. 

Betyg: 4/5

Game of Thrones Säsong 5 Avslutning (Stora Spoilers för s05e10)0

15 juni 2015

Fantastisk säsongsavslutning idag. Serien knyter samman alla trådar och slutar i de flesta fall på exakt samma plats som bok 5 gjorde. Här kommer mina tankar om kvällens avsnitt men även en del reflektioner kring hela säsong fem.

Likheter:
 
  • John Snow dör, precis som i böckerna. Jag tyckte till och med att hans död var ännu bättre i TV-serien än vad den var i böckerna. Det enda sättet som jag skulle kunna se att han överlever. Är om de slår ihop Johns karaktär med Lady Stoneheart, från böckerna, genom att Melisandre återupplivar honom. 
  • Daenerys Targaryen tillfångatas av Dothraki. Tyckte dock bättre om hur det beskrevs i böckerna, dvs att hon hittas naken tillsammans med sin drake. Men, allt som allt, kändes Daenarys storyn för denna säsong ändå lite bättre än böckerna eftersom att hon träffade Tyrion. Att han och Varys är kvar att styra staden medan hon är borta är för bra för att vara sant.
  • "Sansa Stark" flyr från Boltons genom att hoppa från muren tillsammans med Reek. Undrar vem som ska hitta henne nu då Stannis är död, troligtvis Brienne. Överlag gillar jag hela Sansas story genom säsong fem.
  • Cersei Lannisters botgöring porträtterades fantastiskt väl. Jag har längtat efter den scenen och jag blev inte besviken. Vi fick även se Greagor Clegane aka Ser Robert Strong för första gången och jag gillade även hur han såg ut. 

Skillnader: 
 
  • Arya har kommit något kortare än vad hon gjort i bok 5. Men samtidigt kan hon även ha kommit lite längre, om Meryn Trant storyn är något som kanske ska komma i bok 6.
  • Jamies story är helt annorlunda och Myrcella dör precis innan hon accepterar Jamie som sin pappa. Ytterligare en tragisk scen som inte är med i böckerna, men som jag gillar. Jamies story har överlag varit väldigt blek och The Sandsnakes var säsongens största besvikelse. Men jag förstår varför de gjort dessa förändringar (Se tidigare inlägg för mer info kring detta).
  • Stor skillnad var att Stannis Baratheon dog i säsongsavslutningen. Vilket han inte gjort i böckerna. Detta tyckte jag var det mest intressanta med hela denna säsong. Jag har alltid litat blint på alla Melisandres profetsior. Skulle gärna höra hur ni andra tror att detta kommer att förändra serien och om ni tror att han även kommer att dö i böckerna?

Sammantaget: 
Jag tycker att detta har varit den starkaste säsongen, förutom kanske säsong ett. Att så många huvudkaraktärer dör tycker jag också är ett bra tecken för kommande säsonger. Färre huvudkaraktärer leder alltid till en tydligare känsla av framåtrörelse i serier och böcker.


Drakens Återkomst - Recension0

07 juni 2015

Tidens Hjul vrider sig. Åldrar kommer och åldrar går, och de efterlämnar minnen som blir legender. Legenderna bleknar till myter, och till och med myten är sedan länge glömd när den ålder som var dess upphov återkommer. I en ålder, av somliga kallad Tredje Åldern, en ålder som ännu skulle komma och en som sedan länge var förbi, uppstod en vind i De Dimmiga Bergen. Vinden var ingen början. Det finns varken början eller slut när Tidens Hjul vrider sig men det var en början.



Den unga fåraherden Rand al'Thor ska enligt profetian rädda världen från Shai Tan, ondskan personifierad. Han är ensam, ovillig och underlägsen på alla sätt. När hans by attackeras flyr Rand och hans vänner tillsammans med en mystisk Aes Sedai, magiker, och hennes väktare. En 4.422.397 ord lång resa har tagit sin början. Jag har läst denna serie i nästan 20 år, läst om böckerna flera gånger, och för mig är Drakens Återkomst den mest tongivande episka fantasyserien som skrivits sedan Sagan om Ringen.

DET BRA: 
Världen
Serien är omfattande, de nationer och kulturer som vi sakta men säkert får lära känna genom böckerna känns så levande att de nästan hoppar ut ur boken. Dussintals nationer och främmande kulturer med helt egna sätt att se på världen. Allt från ökennationer, till havsnationer, till magiska ordnar, uråldriga fiender och mycket mer. Alla är trovärdiga och välskrivna.

Magisystemet
Drakens återkomst var en av de första fantasyböckerna, som jag läst, som hade ett spännande och trovärdigt magisystem. Magin inte bara förklaras den används också aktivt i hela världen. En del, slumpmässigt utvalda människor, kan i olika styrka kalla på elementens kraft, eld, vind, jord, vatten och ande. Urkällan är uppdelad i kvinnlig del och en manlig del vilket har skapat en stor rivalitet mellan de manliga och de kvinnliga magikerna. Utöver magin har vi även människor som kan vandra i drömmar och även personer som kan tala med vargar. Det är ett rikt magisystem och huvudkaraktärerna fortsätter att utvecklas inom det genom hela bokserien.

Goda mot onda
De flesta äldre fantasyböcker som jag läst har alltid en god sida som ska besegra den uppenbart onda sidan. En ganska uttjatad ide som många av dagens fantayförfattare väljer att kliva ifrån. Drakens återkomst har även detta men Jordan har lyckats göra det på ett bra sätt av två anledningar. Först föra att den goda sidan så omfattande och oliktänkande. Det finns inte bara en god sida utan ett dussintal och de har svårt att samarbeta. Detta göra att världen blir levande och gör den goda sidan intressant att läsa om. För det andra är också den onda sidan intressant. Shai Tan's generaler, De Förlorade, är alla unika och intressanta att läsa om. De drivs alla av rädsla för Shai Tan men också av längtan att få överträffa alla de andra Förlorade och bli den ondes högra hand.

DET DÅLIGA:
Karaktärer
Det finns över 3000 karaktärer i Drakens Återkomst (ca 2000 enligt andra källor). Enligt wikipedia har serien 22 huvudkaraktärer. Inte perspektivkaraktärer, av dessa finns hela 129 stycken, utan huvudkaraktärer. I början är det egentligen bara tre huvudkaraktärer, Rand, Matrim och Perrin men när dessa splittras expanderar karaktärsmängden snabbt och serien tappar sin framåtrörelse. Särskilt den mellersta delen av serien kan stundtals bli oerhört långsam och det känns som att det ibland går hela böcker utan att man får följa någon av de tre första huvudkaraktärerna. Jag jublar inombords när jag inser att detta kapitel faktiskt handlar om Rand eller Matrim och till och med i deras egna perspektiv.

Längden
15 böcker på engelska, inklusive New Spring. På svenska delades böckerna in i två delar och förlaget Natur och kultur hann släppa 22 stycken innan de abrupt slutade att ge ut serien till många fans förtret. Det sägs att Robert Jordan ursprungligen planerade att serien skulle bli en trilogi. Att serien tillslut blev 15 böcker säger en hel del över hur långsam och hur lite som händer i en del av böckerna.

Sammanfattning
Läs inte serien om du inte har tålamod med långa utdragna sekvenser där nya karaktärer presenteras på löpande band. Läs serien om du älskar världsbyggande och episk fantasy med det klassiska temat goda mot onda.

Betyg:  3/5
 
WoT