JL Fantasy

Det positiva

Rent visuellt var detta ett seriens bästa avsnitt. Jag slås gång på gång hur skönt det är att få se en fantasyserie med så bra budget. Jag har hört många klaga på hur mörkt avsnittet var och det håller jag med om. Men samtidigt gav skuggorna och eldarna hela striden en unik ton som bidrog till känslan att detta var en strid mellan liv och död. Det är synd att det ska spela så stor roll huruvida man har en stor HD skärm hemma eller inte, men jag har hört flera vänner som hade det säga att de inte tyckte att avsnittet var särskilt svårt att följa. Det var flera scener som både var spännande och skrämmande att se på. 

• När Dothrakierna red med flammande svärd och brinnande katapultstenar ovanför likt den röda meteoren som på sätt och vis startade allt i början av serien.
• När Jon och Dany stod och såg ner på när samma armé försvann inom loppet av några sekunder. 
• När den odöda armén svärmar över de levande och omedelbart visar hur meningslös striden är.
• Drakstriden i luften var välgjord även om det var lite svårt att se exakt vad som hände i några sekvenser.
  
• När Dany brände The Night King utan att det gjorde någon skillnad.
• När jätten stormar in genom Winterfells portar och slår undan Lyanna Mormont i ett ögonblick.

Kort och gott alla delarna där hopplösheten i denna strid togs upp var ljuvliga.

  

MEN...

Tidigare har jag kunnat ignorera många av de brister som serien haft genom att bortförklara dem med "de har inte George R.R. Martins skrivande att falla tillbaka på", "de klarar inte av att jonglera alla karaktärerna", "om serien ska ha någon framåtrörelse alls så behöver de bortse från en del logistiska problem, som till exempel att det inte går att rida över hela Westeros inom loppet av ett avsnitt".

Men att bara döda av The Night King på det här sättet, utan att ens beröra profetiorna, utan att beröra hans motiv eller skapelse. Utan att nämna symbolerna som både han och The Children of the Forest lämnade efter sig. Hans oförklarade koppling till Bran och till "döds-/isguden" som han sägs representera.

The White Walkers har byggts upp under åtta säsonger till att vara något mer än "bara" zombies som törstar efter att äta hjärnor. Om de endast vore ett vapen som skapades av The Children of the Forrest utan någon ytterligare mening än att döda människor borde de ha svärmat över Bran och ätit honom hel. Men de är inte bara hungriga zombies. Det har funnits ett intellekt bakom deras blåa ögon som gjort dem mer skrämmande än många andra skurkar. Att inte beröra det över huvud taget gjorde fantasynörden i mig besviken. 

Jag har beklagat mig över att vi inte fick någon framåtrörelse i de två första avsnitten och hoppades därför att det här tredje avsnittet skulle göra det värt väntan. Även om avsnittet var snyggt och hade en del coola sekvenser så fick vi ganska lite framåtrörelse även i det här 1 timme och 18 minuter långa avsnittet. Den odöda armén attackerade, några bikaraktärer dog, och The Night King dog. Jag hade väntat mig betydligt mer. Vi såg ingen egentlig karaktärsutveckling. Inte heller något mer minnesvärt offer från någon av huvudkaraktärerna. Om till exempel att Jon eller Dany hade dött (vilket de nästan gjorde ungefär 100 gånger). Eller att vi åtminstone, som jag redan nämnt, fått någon slags återkoppling till all den mystik som omgivit The White Walkers, hade jag uppskattat avsnittet mycket mer.

Nu väntar tre avsnitt som ska reda ut vem som ska bli nästa kung eller drottning på järntronen. Jag älskar Cersei som antagonist. Men, kampen om vilket hus som ska sitta på tronen känns meningslöst i jämförelse med kampen om allt liv ska utplånas av de döda. Kan jag hoppas på att The Night King inte är helt utplånad och att han kanske åter igen ska komma med i spelet? Om de får in en sådan twist skulle jag vara överlycklig och mycket av den kritik jag riktat mot det här avsnittet skulle stävjas. Men jag tror tyvärr att det är att hoppas på för mycket.

Betyg 2 av 5

Marvel har bjudit oss fans på berättelser som vi tidigare aldrig vågat hoppas på. De har vågat föra in karaktärer som många nog inte trodde skulle fungera. Som till exempel Ant Man, Rocket och Thor. De har även tagit med element som aldrig visats på ett så framträdande sätt i andra superhjältefilmer (magi, tidsresor, parallella universum, rymdresor). Men kanske allra mest imponerande är att de har lyckas hålla ihop den här långa filmserien med en sammanhängande handling.

Men allt detta har vi vetat om sedan tidigare. Vad är det med just Endgame som är så bra? I skrivande stund har den 9,0 på IMDB och 95 % på Rotten Tomatoes. 

Infinity War slutade med att hälften av alla levande varelser utrotades. Men Marvel hade ändå utannonserat att det skulle komma flera nya filmer med karaktärer som inte klarade sig: Spiderman, Black Panther, Guardians of The Galaxy och Dr. Strange. Därför var det relativt säkert att hjältarna skulle lyckas få tillbaka alla de döda karaktärerna. Det var alltså inte en fråga om de skulle lyckas utan i stället en fråga om hur de skulle göra det.

Redan efter de första 20 minuterna hade hjältarna samlat ihop sig och kommit på en plan för hur de skulle besegra Thanos, tagit tillbaka handsken och knäppt tillbaka sina vänner. När Thanos därefter förklarade att han förstört stenarna och Thor högg av hans huvud gick en kollektiv suck igenom salen. Jag hörde flera i publiken säga, "men vad ska filmen handla om nu då." Väldigt smakfullt och en bra uppbyggnad för resten av filmen.

De lyckades även ge serien ett avslut som kändes maffigt nog genom att föra tillbaka alla karaktärer från tidigare filmer till att slåss mot Thanos och hans armé. När Dr. Strange teleporterar alla in till den sista striden jublade flera runt om i biosalongen. Och trots att alla var där kände jag att de lyckades balansera dem alla väl under den sista striden. De enda karaktärerna som jag velat se mer av i den sista striden var Hulken och Dr. Strange. En ny rematch mellan Hulken och Thanos. Men även en rematch mellan Dr. Strange och Ebony Maw hade varit önskvärt.

Det sista som de lyckades väldigt väl med var slutet. Det var hjältemodigt, sorgligt och poetiskt på samma gång. Iron Man visste att han skulle dö när han använde handsken men han gjorde det i alla fall. Det kändes passande att den karaktär som startat hela denna resa med den första Iron Man-filmen fick avsluta det hela. Men även Black Widow och Captain Americas avslut kändes väldigt smakfulla. Jag gillar att så många, men inte alla, av de gamla karaktärerna dog eller åtminstone lämnade över manteln till andra karaktärer. Om det inte varit ett så smärtsamt slut hade hela denna nio år långa resa känts mindre betydelsefull. Nu är facklan i händerna på andra karaktärer, poetiskt med tanke på att det var just dessa karaktärer, Black Panther, Spiderman och Captain Marvel, som kämpade för att få fram facklan/handsken genom Thanos arme. 

Det fanns självklart en del scener som jag hade en del problem med men i det stora hela var dessa ganska få och inte så betydelsefulla. Det jag tyckte var allra konstigast var att Iron Mans handske kunde tygla kraften i stenarna. Han dog visserligen, men i Infinity War etablerade de att handsken som Peter Dinklage skapade var det enda i hela universumet som kunde tygla kraften av de fem stenarna. Nu kan tydligen Stark-teknologi göra det också. 

Betyg: 5 av 5

Jag förstår behovet av att etablera handlingstrådar för säsongen, att vilja bygga upp en stämning av allvar och skapa stund för karaktärerna att minnas var de börjat. Speciellt om hälften av dem ska dö i nästa avsnitt. Men nu har det gått två avsnitt, lite mindre än en tredjedel av hela säsongen. För mycket om ni frågar mig. Någon enstaka scen i veckans avsnitt hade en poetisk sida men när dessa scener radas upp en efter en, de flesta med taffliga dialoger som gör att alla karaktärerna flyter ihop till en grå massa, slutade jag bry mig rätt fort. För första gången räckte min GT ända fram till slutet av avsnittet, det säger något om hur långrandigt veckans avsnitt var.

I mina ögon är det uppenbart att producenterna inte klarar av att jonglera alla dessa karaktärer utan George R.R Martins texter. Martin har gett dem en generell plan för vad som ska hända i slutet, men eftersom han är en författartyp som inte vet exakt vad som ska hända innan han sätter sig ner och skriver finns det troligtvis väldigt lite för producenterna att gå på. Man kan tycka vad man vill om böckerna, och det faktum att de aldrig tycks bli klara. Men det går inte att ta ifrån Martins känsla för att bygga upp tankeväckande scener, skapa meningsfulla och minnesvärda dialoger (även om det ibland är långt emellan dem). Jag upplever att allt eftersom har serien gått längre och längre ifrån böckerna har trovärdigheten och den underliggande känslan försvunnit i samma takt. Jag känner inget särskilt när Brienne blir dubbad, när Arya får ligga för första gången, när Dany får reda på Jons sanna identitet. Jag vill bara att handlingen ska börja röra på sig.

De scener jag reagerade på allra mest:

• Särskilt irriterande var kärleksscenen mellan Arya och Gendry. Det kändes som att det var skrivet för 10-åringar. Har Arya blivit retad för att hon aldrig har fått ha sex? Scenen verkade vara gjord för att hennes karaktär inte skulle bli mobbad av tittarna.
• Jag var också irriterad över att vapnet Arya beställde verkar vara ett dubbeleggat spjut. Hade detta varit en ungdomsfantasy hade jag kunnat köpa att man lägger in en sådan detalj. Men Game of Thrones kärna är politiska intriger, karaktärsdjup och en subtilare form av fantasy. Jag tyckte inte att det behövdes, det fick upp mina förhoppningar men nu verkar det endast vara till för att Arya ska få några stridssekvenser i nästa avsnitt med sitt nya vapen. Ytterligare en detalj som slängts in bara för att göra karaktären "coolare".
• Spännande också att producenterna tycks vara medvetna just hur patetisk Tyrion blivit. Hur de vid upprepade tillfällen i det här avsnittet påpekar att han har gjort många misstag, men att han är cool i alla fall. Varför då? För att vi säger det. 
• De fortsätter också att göra Dany mer unlikable. I stort sett varje scen hon är med i slutar med att man gillar henne lite mindre än vad man gjort innan. Var är de på väg med detta? Redemption story? Jon dör och hon ångrar sig? Hon dör och halva världen slutar inte att titta på serien? Ett bitterljuvt slut med en ny "ond" drottning på tronen? Jag gillar att det inte känns helt uppenbart vad som ska hända i hennes berättelse.
• Jag gillade inte hur de lade upp striden med de odöda. Att Bran ska vara ett bete för The Night King. Känns som ett typiskt filmtrick bara för att få någon slags twist till striden. 
• En sista iakttagelse är att Westeros plötsligt blivit ännu mer förlåtande. Trots att man försökt döda Bran och dödat en annan karaktärs pappa med ett hugg i ryggen. Man blir förlåten trots att man lämnar The Hound att dö en långsam död och giftmördat en hel släkt. Man blir förlåten trots att man erövrat och bränt ner hela Winterfell till grunden och dödat hundratals medborgare fastän man har växt upp där. Något annorlunda från vad som skulle hänt i vår värld...

Egentligen var det ingen scen som jag gillade extra mycket i det här avsnittet. Jag skulle vilja säga att Tormunds besatthet av Brienne är lika rolig som det var i förra säsongen. Men det blir alldeles för mycket. När de hamrar in samma skämt gång på gång blir det bara irriterande och creepy.

Fyra avsnitt kvar av säsongen. Alla cirka en timme och 20 minuter långa. Trots att dessa två första avsnitt varit rätt sega är det bra att det fortfarande är svårt att förutse exakt vad som kommer att hända härnäst. Inför säsongen var jag övertygad att det skulle bli åtminstone två större strider med de odöda. En inledande där de förlorar och sedan en sista desperat slutstrid. Men nu är jag inte lika säker. Med tanke på hur mycket som måste redas ut innan allt är över kan detta mycket väl bli den sista större striden mellan ljuset och mörkret. Om så inte är fallet känns det som att det måste komma någon större twist i avsnittet som bygger upp för slutet.

Betyg: 2 av 5

Det var ett ganska typiskt första avsnitt med massor av återseenden som avslutade några långtgående handlingstrådar, till exempel Arya och The Hounds komplicerade relation. Men det etablerades också flera nygamla konflikter som ska hålla den sista säsongen intressant. Min förhoppning är att detta ganska långsamma avsnitt innebär att kommande avsnitt blir desto mer fartfyllda. 

Några saker överraskade mig dock i avsnittet:

• Jag hade inte förväntat mig att Theon skulle rädda Yara så snabbt och så konfliktfritt. Jag klagar dock inte. Det känns ganska skönt att den handlingstråden är avslutad. Min gissning är att vi inte kommer att få se något mer av Yara förrän i sista avsnittet.
• Arya beställde ett speciellt vapen av dragon glass. Jag tyckte det såg ut som något slags projektilvapen. Min gissning är att det är skapat för att döda The Night King eller hans drake.
• Det blev inte någon strid vid Winterfell i det första avsnittet som jag hoppats på. House Umber blev dock jämnat med marken, visserligen off screen men ändå ett steg närmare den större sammandrabbningen. Jag hoppas att vi får se åtminstone början av en konfrontation vid Winterfell i nästa avsnitt.
• Det gyllene kompaniets general förklarade för Cersei att vi inte kommer att få ta del av några krigselefanter i den här säsongen, eftersom de har svårt att resa över öppet hav. Kanske kan det vara en plantering för att elefanterna kan dyka upp senare i säsongen i alla fall, men jag tror inte det. Jag tolkade scenen som att producenterna kände att de behövde förklara för tittarna att de inte hade budget nog att lägga till dem. Tråkigt. Det hade varit coolt att få se elefanter strida mot drakar. Jag var överlag lite besviken hur det gyllene kompaniet presenterades i avsnittet. Deras ledare namngavs inte och vi fick inte heller se någon slags demonstration på deras antal eller stridsfärdighet. Förhoppningsvis får vi veta mer om dem senare men risken finns att de väljer att ignorera detta med tanke på att det bara är fem avsnitt kvar.
• En detalj som jag är något förvånad över att det inte kommenterades kring var böckerna som Sam läste i Winterfell. Han offrade sin plats i citadellet för att stjäla böckerna och resa till John. I nästa avsnitt får vi nog reda på mer om vad som står i dem. I dagsläget ser det inte särskilt positivt ut för de levande. Troligtvis kommer Sams nya information kombineras med att Bran får en ny vision som kompletterar det.
• I en scen förklarar Sansa hur besviken hon är på Tyrion. Hon berättar att hon en gång såg honom som den smartaste personen i Westeros. Jag delar Sansas besvikelse. Just nu är hans karaktär rätt meningslös och trist att följa. Jag kommer inte ihåg hur många säsonger det var sedan han gjorde något betydelsefullt och jag skulle inte bry mig nämnvärt om han dog inom kort. Det skulle åtminstone vara lite överraskande. 

• En konflikttråd som de lade mycket tid på i avsnittet var att få Dani att framstå som en maktgirig och hänsynslös ledare. Hon berättar för Sam att hon bränt hans familj utan att tveka. Hon hotar nordmännen med sina drakar flera gånger och ler när de flyr. Hon påpekar att alla borde borde buga för henne och att drakar äter vad de vill. Redan i förra säsongen byggdes det upp en konflikt kring Danys moral och detta verkar bli ett bärande tema även i den här säsongen. Trots deras nyfunna kärlek förväntar jag mig en sammandrabbning mellan Dani och John inom kort. Kanske kommer en kommande konflikt ske redan i nästa avsnitt när Jamie ska möta sina gamla synder. Det var han som mördade hennes far. Hon kommer inte tillåta att han släpps fri men Jon, Tyrion, Brienne och Bran kommer att se till att Jamie inte bränns till döds. Jag gissar att detta kommer resultera i ett stort nederlag för Dani och att konflikten som etablerades i avsnitt ett växer. Men var ska allt detta sluta? Med ett giftemål? Det låter för poetiskt för att vara George R.R. Martin. Jag förväntar mig snarare att alla hennes ambitioner ska gå om intet. Förhoppningsvis får hon åtminstone en hjältelik död.

Favoritscenen för min del var när den döda Ned Umber satt uppspikad på väggen bland styckade kroppsdelar. Jag hoppas att det blir ännu fler skräckelement i de kommande avsnitten.

Betyg: 3 av 5 

Varför recenserar du självhjälpsböcker Josef? Är inte det här en blogg om fantasy? Jo, det är det men det är också en blogg om min personliga skrivresa och insikter som hjälper mig att utvecklas. Can't Hurt Me passar in i den kategorin mer än någon annan bok jag läst. 

David Goggins påpekar gång på gång att han inte är speciell på något sätt. Han hade inte någon medfödd talang, han var inte smart eller ens särskilt uthållig som liten. Han fuskade sig igenom skolan, skyllde sina problem på andra och hade svårt att knyta meningsfulla kontakter med omvärlden. Men genom några särskilda principer som han över tid satte upp för sig själv har han lyckats åstadkomma saker som de flesta skulle anse vara galenskap. I denna självbiografi/självhjälpsbok redogör han för de viktigaste händelserna i hans liv och de lärdomar han tagit med sig av dessa händelser. 

Boken börjar med hans hårda uppväxt med en far som misshandlade honom mentalt och fysiskt och med berättelser om hur klasskamraterna sprejade nigger på sidan av bilen. Goggins var bitter, arg och ansåg att världen var emot honom. Sedan bestämmer han sig för att ändra sin världsbild och sakta men säkert börjar saker hända. Från överviktig skolkare till att bli den enda personen i historien att genomföra tre Hell Weeks (Navy Seal-träning) och Ranger-träning. Utöver det har han även tagit förstaplatsen i några av världens tuffaste ultramaratonlopp och satt världsrekord i antal pull-ups på 24 timmar: 4025 stycken. Berättelserna om dessa bravader är intressanta, men det som gör denna ljudbok unik är att Goggins och uppläsaren diskuterar händelserna mellan kapitlen och ger handfasta tips och råd för vad du som lyssnare kan göra i ditt liv för att nå dina mål, oavsett vad de är. 

Här är några av Goggins lärdomar:

  

1. Inställning trumfar motivation

Goggis tror inte på motivation. Det första han säger i boken är "Motivation is crap". Det är lätt att vara motiverad så länge livet omkring oss är bra. Din partner mår bra, barnen mår bra, det går bra på jobbet, solen skiner. Vid dessa tillfällen är det lätt att dra på sig löparskorna. Men när jobbet suger, när familjen har lämnat dig, när det spöregnar ute, då är det svårt att hålla motivationen uppe. Din inställning (purpose) är allt. Det är människor som har en annan inställning än de flesta andra som orkar fortsätta, som sätter på sig skorna och regnkläderna i alla fall. De når sina mål när andra bara kommer halvvägs. Andra kanske kommer att tycka att du är konstig, Goggins säger att han har blivit kallad galen fler gånger än han kan räkna, men han ser det som ett bevis på att han har en inställning som kommer att ta honom dit han vill.

  

2. Var ärlig mot dig själv

Goggins anser att vårt samhälle är för snällt. Vi får lära oss att vi är bra som vi är, att det viktigaste är att försöka, att alla är speciella. Vi får massor av råd från vänner och samhället, råd som gör att vi ger upp på vägen. Han menar att dessa råd lär oss att skylla på allt utom oss själva. Endast genom att vara brutalt ärlig med dig själv, identifiera dina brister och åtgärda dem kan du utvecklas till att bli mer än vad du är idag. Ställ dig framför spegeln och säg som det är. Om du är fet, säg det då. Jag är fet. Om du spelar för mycket tv-spel, säg det då. Jag är en lat jävel som spelar för mycket tv-spel. Jag är inte bra som jag är. Det viktiga är inte att försöka och ge upp när det blir jobbigt. Titta dig i spegeln och säg i stället till dig själv: Jag kan bättre. Jag orkar mer. Jag vågar mer. Självkritik och ärlighet mot dig själv och din omgivning kommer kanske inte göra dig till den mest populära personen, men det kommer att hålla dig på rätt väg.

  

3. Regeln om 40 % 

Ett koncept som Goggins återkommer till flera gånger är regeln om våra 40 %. Det kanske tydligaste exemplet på detta är när han berättar om hur han lärde känna entreprenören Jesse Itzler. Itzler hade sett Goggins springa ett maraton på brutna ben och var helt hänförd av hans förmåga att ta sig förbi den smärttröskel som vanligtvis stoppar andra. Efteråt bad Itzler Goggins att träna honom och kort därefter flyttade han in hos Itzler i en månad. Den första dagen sade Goggins åt honom att göra 100 pull-ups. Efter att ha gjort 14 stycken var Itzler helt slut och förklarade att han inte orkade fler. Goggins sade åt honom att göra en till, vila lite och göra en till. Efter några timmar hade han gjort hundra stycken.  

Goggins visade mig, där och då, att vi är kapabla till så mycket mer än vad vi tror. När din hjärna säger åt dig att du är slut, då har du bara nått ungefär 40 % av din egentliga förmåga. - Jesse Itzler, Living with a Seal

  

4. Kakburken

Goggins har en särskilt förmåga att vända alla motgångar och svagheter till energi för framtida framgångar. Han presenterar flera övningar för hur du kan se tillbaka på ditt liv och finna styrka i det du tidigare gjort, oavsett vilket slags liv du levt. En av dessa övningar handlade om att minnas de gånger du har lyckats. När saker och ting blir jobbiga behöver vi finna styrka i de prestationer vi utfört tidigare. Han ber dig att skriva ner alla de saker du är stolt över. Oavsett om det är fysiska prestationer, arbetsprestationer, sociala eller mentala prestationer. Skriv ner dem på en lapp och lägg dem i en burk. När du känner dig nere, tar du fram burken och påminns om hur bra du kan vara. Enkelt, men betydelsefullt.

  

5. Valka ditt sinne

Goggins huvudsakliga budskap är relativt enkelt. Våga lida lite mer. När saker och ting blir jobbiga, när din hjärna säger åt dig att sluta – det är då utvecklingen är som störst. Han är väldigt noggrann med att påpeka att din egen hjärna är din värsta fiende. Den vet om alla dina rädslor, alla dina svagheter och den är skapad för att hjälpa dig att undvika problem. Den gör det för att skydda dig från de hemska sakerna som finns överallt omkring oss. Men alla som har tränat i sitt liv vet att det är där det börjar bli jobbigt som den största utvecklingspotentialen finns. Detta gäller för fysisk träning men även för mental träning. Din hjärna är elastisk på samma sätt som dina muskler är. Genom att göra saker som du tycker är jobbigt, tränar du dig själv att bli bättre på de sakerna. Hitta dina svagheter, leta rätt på det du är rädd för och ta kontroll över det. Se det inte som hinder att undvika, se det som områden där du har störst utvecklingspotential. Om du tycker att du är dålig på att läsa, läs böcker. Om du tycker att du är dålig på att skriva, sätt dig ner och skriv. Han menar att vi lever i den mest bortskämda tidsperioden någonsin. Samhället säger åt oss att hitta den enkla vägen, att utnyttja våra styrkor i stället för att stärka våra brister. Självklart går det att hitta genvägar och hjälpmedel på vägen men oavsett vilka tips och tricks du använder dig av kommer du aldrig komma runt det faktum att du måste spendera den tiden och energin som krävs för att du ska kunna utvecklas. Hur jobbigt det än må vara. På samma sätt som dina händer valkas om du lyfter vikter på gymmet behöver du också valka ditt sinne inför de problem du onekligen kommer möta genom ditt liv. Gör du det kommer du ha ett försprång på alla andra omkring dig. Ett försprång på de som ständigt undviker de jobbiga sakerna för att de tror att det snabbare kommer leda dem till ett lyckligare liv.

  

Den här boken hjälpte mig att se mina brister som mina styrkor. Den hjälpte mig att hitta sätt att prata med mig själv för att kunna utstå obehag och därigenom nå mina mål. Hans tips är dock inte för alla. Språket är väldigt grabbigt och bitvis rätt rått och om du inte gillar att pusha dig själv, att göra saker som du inte gillar att att göra kommer de flesta av hans budskap att kännas meningslösa. För mig skapade boken dock motsatt känsla. Det råa språket förhöjde känslan av allvar och jag har ofta fått höra att jag har en vinnarskalle som ibland hjälper mig framåt men som ibland också stöter mig mot min omgivning. Har du ett tydligt mål framför dig som du strävar mot, ett mål som du är villig att lida lite extra för att nå – då är det här boken för dig.

  

Betyg: 5 av 5